Satir och erotik

Länge och väl har jag och M pratat om att starta en satirblogg. Före sommaren sa jag "i sommar ska vi definitivt dra igång satirbloggen". De flesta och största löftena kom från lilla moi. Därför är det ju framför allt min förlust nu när hösten är här och ingen satirblogg finns. Jag har en självbild där jag ser mig själv som en "doer" och inte bara en "talker". Har ingen aning om ifall den stämmer i verkligheten. Exemplet med satirbloggen är i alla fall ett slag mot min självbild.

Satir kan ju vara himla kul och bra, som till exempel The Onion. Nu har P3 ett satirprogram också, Tankesmedjan, som jag lyssnat på några gånger. Alla som känner mig vet vad jag tycker om SR Malmö och de olika humorprogram som producerats där genom åren. Nu kanske det inte är Tankesmedjans intention att vara roliga, satir behöver ju inte alltid vara ha ha-roligt, men jag tror att de vill det. I alla fall förutsätter jag att de vill att vi lyssnare ska le ibland och tycka att de satte huvet på spiken, liksom.

Ibland önskar jag att jag var mer som Per Sinding-Larsen. En glad skit som är peppad på grejer. I stället för att pissa på det han ogillar ignorerar han det helt och lyfter bara fram det han tycker är bra. Ett bättre sätt att utnyttja sitt utrymme i offentligheten, kan man tycka. Förmodligen blir han lyckligare som människa också än vad jag är. Själv dissar jag hit och dit. Motreaktionen på det: "Jamen gör det bättre själv då för fan" ignorerar jag. Skrattar bara mitt elaka "Mouahahaha"-skratt. En småsint man, numera inte ens i sina bästa år längre.

Tankesmedjan, ja. Det var inte så träffande, tyckte jag, och inte så roligt. För mig lät det som en kombination av det mest självgoda från Möllevångsradikalismen, det töntigaste från Lundahumorn och en satir som snöar in på detaljer och oftast träffar tavlans utkant, inte mitt i prick. I programmet som handlade om Socialdemokraterna noterades, med smartförnöjd röst, att "alla deras partiledare före Mona Sahlin har varit vita män". Wow! Vilken knivskarp och avancerad etnicitets- och genusanalys!

Men de har ju Liv Strömquist. Hon kommer inte riktigt till sin rätt i radio, tycker jag, men hennes serieböcker är helt ok, förutom en som jag kommer till. Hon har visst en ny på gång också. Tydligen så får Seinfeld en känga i den, det ska bli kul att läsa. Jag gillar Seinfeld även om jag såklart hittar mycket sunk där. Men det finns nog saker jag missat också. Strömquist var också bra och smart i Babel sist.

Den av hennes böcker jag inte gillar så mycket är feministiska erotikserieboken "Drift" (manus av Strömquist, teckningar av Jan Bielecki). Först och främst eftersom jag inte blev kåt av den! Erotik som inte hetsar upp fyller inte sitt syfte. Det är klart att folk kan tända på olika grejer, vissa kanske blir jättekåta av "Drift". Men jag kan bara tala för mig. Var är snusket? Var är berättarglädjen? Det är, tycker jag, uppenbart att "Drift" är ett teoribygge. Strömquist har satt upp ickenormspunkter som ska uppfyllas och sedan byggt erotiken utifrån det.

Tjej i monogamt förhållande (norm) blir tjej i öppet förhållande (ickenorm)
Tjej ihop med kille (norm) blir tjej ihop med tjej (ickenorm)
Heterotjej (norm) blir bisexuell tjej (ickenorm)
Tjej sedd på som objekt (norm) blir tjej som ser på killar som objekt (ickenorm)

Viljan att göra kravmärkt erotik (eller porr) är såklart sjukt bra. Det behövs. Men när det startas från så teoretisk grund blir det styltigt. Svårt att få historien att flyta och sexet att bli eggande. Om författarna hade utgått från vad som gör dem själva kåta, och byggt scener utifrån det, hade det säkert blivit bättre. Risken är då att det hade blivit samma gamla vanliga erotik som vanligt eftersom det är den vi blivit lärda att tända på, men det går alltid att pk-fiera och queerifiera i efterarbetet. Bilderna i boken är fina, men inte tillräckligt köttiga. De andas, trots det radikala manuset, pryd och småborgerlig sexualitet.

I går läste jag ut den senaste Klittydeckaren. I den fanns en miniserie av Kim W Andersson som jag tyckte mycket om. Köttigt, porrigt, upphetsande. Alla gör det frivilligt, alla njuter, ingen förnedring. Annars blev jag lite besviken på boken. Självklart fanns, som alltid, några sjukt roliga inslag: en av systrarna Muttander har genomgått en artidentitetskris och opererat sig till krokodil, skurkarna heter Kall Fildt och Friedrich Reinheit, den überkarismatiske führern i Das Neue Arbeiterpartei. Ett av kapitlen heter "Vikten av att runka ekologiskt". Men andra halvan av boken går mest på tomgång. Det är för lite sex, humor, fart och fläkt.

Seriens höjdpunkt är, tycker jag, debuten "Den vidrige". Porr, våld, humor, satir och fullt ställ från första sidan till sista. Sexet i böckerna balanserar ibland på gränsen till sunkporr, men har alltid inslag som ställer allt på ända: kvinnors njutning får ta plats, ironi över porrens klichéer och/eller queera inslag som till exempel spyor, bajs, kiss, dvärgar och pojkscouter. Och inte minst hjältinnan Klittys jätteklitoris som hon sticker in i alla möjliga kroppsövningar på både kvinnor och män.

Det är sådana här saker jag tänker på i min ensamhet, gråtrunkandes framför tv:n. Med micropizzan tätt, tätt intill. Inte så mycket hår på huvudet, desto mer i handflatorna. Nu tar vi helg, hörni.