lördag 17 september 2011

Att ligga som norm

Nyss hörde jag någon av medlemmarna i bandet Le Kid säga i P3 ungefär såhär: "Folk borde ju ligga mycket mer". Samma attityd som jag tycker präglar de flesta av samtidens ungdomsprogram om sex som sänds i svensk tv och radio. Ligga som norm.

Jag förstår ju vad poängen är, självklart gör jag det. Man vill få bort den syndiga och skamfyllda stämpeln kring sex och det är såklart bra. Unga människor ska inte behöva skämmas över sina tankar och handlingar när det gäller sex. Samtidigt: hur starkt skambelagt är det med sex i Sverige i dag? Egentligen. Ibland känns det där som en låsning hos vissa.

I programmen och debatten ska det liksom vara så JÄVLA avslappnat och självklart. Som han, vad heter han, som skrev boken "Kukbruk". Som typ hade legat med 300 miljarder innan han var 14 år. Inget skryt, han är liksom bara avslappnad och härlig och i kontakt med sin sexualitet.

Man vill få unga människor att må bra och inte känna sig pressade, men i ivern att avskammifiera sexet kan det ibland gränsa till ett skammifierande av ickeliggandet. Eftersom att ligga är så jävla normalt (och att göra det mycket, ofta, hela tiden) blir ju ickeliggandet, på något sätt, onormalt. Och när man är oskuld/oerfaren/har svårt att få te ne/kanske till och med inte är sugen är det rätt knäckande att höra. Och vad är nästa steg? Att säga att sex är ett behov som att äta eller sova? Kanske att det är en mänsklig rättighet? Nej, vet ni vad.

Det finns ju många som vill ligga, men kanske inte är totalt charmiga som "Kukbruk"-mannen eller Cissi Wallin eller nån annan sådär superhärlig person. Och det finns OCKSÅ människor som inte är speciellt sugna på att ligga hela tiden. Det finns till och med asexuella människor. Ibland kan jag sakna den där bisatsen: "Det är fint och normalt att ha sex, MEN OM DU INTE HAR LUST SÅ ÄR DET OCKSÅ NORMALT!"

American psycho

Jag gör en omläsning av "American psycho" av Bret Easton Ellis. Har bara några få sidor kvar. Förra, och första gången, jag läste den var för kanske tio år sedan. Då var jag inte så imponerad. Jag förstod inte riktigt vad han ville säga och tyckte mest det var jobbigt med alla uppräkningar av varumärken. Gud vad fel jag hade. Måste varit för ung eller nåt.

Vilken otrolig bok det är! Politisk. Moralisk. Det känns lite märkligt att kalla den för "bra" eftersom den är så djupt störande och äcklig på sina ställen. Men också väldigt rolig. När de olika yuppiesarna hela tiden tar fel på varandra eftersom alla ser likadana ut. Åh, vad jag skrattar! Eller när de har telefonkonferens i flera timmar om var de ska äta middag, men aldrig kan enas om hipphetsfaktorn. Till slut är klockan för mycket. Det finns fler exempel.

Och vilket hästjobb BEE måste ha gjort med researchen! Huga, vill inte tänka på det. Duktig kille.

söndag 11 september 2011

Ikväll tar vi över "stan"

Vad pratar vi om när vi pratar om "stan"? I Jämtland är det enkelt, där handlar det om Östersund. Det är liksom ingen skrytgrej eller så utan handlar helt enkelt om att det bara finns EN stad i hela landskapet. I DN På Stan är "stan" Stockholm. Vissa stör sig på Stockholmscentreringen hos den redaktionen, men asså, det är ju deras jobb att ha den.

Det blir mer problematiskt med Stockholmscentreringen på andra håll, som i serieboken "Mats kamp" av Mats Jonsson som jag läser just nu. För andra gången. Första gången hade jag inte hufvudstadsvinkeln i huvudet, men efter den läsningen kollade jag igenom några recensioner av boken. Och då fastnade jag vid en bisats i Aftonbladets recension: "[...] även om det ibland blir väl snävt och södermalmskt". Något jag inte tänkt på vid min första läsning. Men jag tog med mig den lilla meningen när jag gjorde omtag och nu tycker jag att recensenten Petter Lindgren verkligen har en poäng.

Det börjar redan på sidan 13 när Mats Jonsson presenterar dramats skådeplats. Såhär skriver han: "Det var när vi bodde på Gotlandsgatan. En stillsam gata på den del av Söder som snart skulle kallas SoFo." Vi får inte veta att det handlar om Stockholm, Södermalm blir direkt "Söder" och SoFo ges ingen förklaring. Inget problem för en ung stockholmare att förstå och inte för mig heller, vilket I SIN TUR stör mig och ger självhat.

Trots att jag knappt bott i Stockholm känner jag till allt, jag känner igen gatunamnen som Jonsson använder på ett självklart sätt, även krogarna. På något sätt har jag lagrat den informationen i mitt huvud. Som att den skulle höra till en allmänbildning, som att den är VIKTIG på riktig. Den här besattheten av gatunamn i Stockholm, vad är det egentligen?! Det är ju för fan bara gator.


Jag tänker på det här med att Stockholm görs till norm (saker behöver inte förklaras, alla ska liksom FÖRSTÅ ändå att det handlar om Stockholm), det är inget problem i sig. Om man vänder sig till stockholmare är det ok, som i DN På Stan. Men jag tror att Mats Jonsson vill ut mer än så. Till exempel vill han kanske att en tonåring i Ångermanland, där han kommer ifrån, ska kunna läsa boken med behållning. Kan det då, ibland, bli för exkluderande? Äh, kanske hänger jag upp mig för mycket på det här. Kanske står det inte i vägen för berättelsens allmängiltighet. Och man kan inte förklara allt i en bok, det blir tråkigt.

Men att dels normalisera, dels romantisera Stockholm, är en marknad som känns rätt mättad. Eller? Det är roligare när det görs med andra, mindre slitna ställen. Jag brukar tänka på "Ikväll tar vi över stan" med Perssons Pack. När jag först hörde den antog jag att den handlade om Stockholm, bara att Per Persson sjöng om ställen där som var okända för mig. Men när jag sökte på kartor på internet insåg jag att texten handlar om Bollnäs. Själva ordet "Bollnäs" nämns inte alls i texten. Det sjungs om med samma självklarhet som Stockholm eller New York. Jag tycker det är så himla snyggt gjort.

Slarvigt skrivet inlägg det här, blir så ibland när man är alltför emotionell.

lördag 10 september 2011

Det dom aldrig nämner

Jag var och såg Håkan Hellström spela på Gröna lund igår kväll. Det var bra. Jag vet att jag började lipa lite på nån av låtarna, men minns inte vilken. Himla kul att de spelade "Det dom aldrig nämner", en av mina favoriter från senaste albumet. Tyvärr var körerna inte riktigt lika kickass som på skivan. Alltså de körerna! Särskilt på andra versen och särskilt vid 1:43. Undrar om det är Jocke Åhlund som ligger bakom det arret? Isåfall är han typ bäst.

Precis innan bandet gick upp på scenen spelades "Nightswimming" med R.E.M. i högtalarna. Den låten kan liksom aldrig sluta drabba mig har jag märkt. För här finns det något i texten som adderar känsla, för mig. Annars lyssnar jag sällan på Stipes texter. De är liksom lite för svåra för mig eller nåt. Men här är det många substantiv och många situationer som är begripliga. Och då slår det hårdare i magen min. Och tårkanalerna.

Mitt sällskap var M. Vi har hängt en del de senaste dagarna. Gött! Vi var också på Mats Jonssons releasefest för hans senaste bok "Mats kamp". Jag var tvungen att hetsläsa den direkt när jag kom hem. Måste läsa om den tror jag för att kunna komma med något mer eftertänksamt omdöme, men min spontana känsla var ju att han som vanligt är fantastiskt bra. Det här var i torsdags, på onsdagen var jag och M. och lyssnade på när Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg pratade om sin bok "Cirkeln" (som jag skrivit om här). Också kul.

Någon av kvällarna, minns inte vilken, hade M. på sig en t-shirt med ett pixligt motiv. Det såg ut som grafiken från något gammalt data- eller tv-spel. Jag kände inte igen det så jag frågade vad det var. Och när M. började berätta fick jag den där känslan. Jag får den ibland, får ni den också? Att "shit, det här är ju något som jag borde ha vetat redan". Klart man har luckor i sin allmänbildning, inget konstigt med det, man kan ju inte veta allt. Men ändå. Skämmigt. Fast bara för en kort stund såklart. Och också: Varför har ingen nämnt det här för mig tidigare?!

M. berättade alltså om motivet. Att det var signaler som sändes ut i rymden från ett radioteleskop. Det var meningen att eventuella rymdlingar skulle få veta lite om jorden och oss människor. Jag kollade upp det på Wikipedia senare. Det här radioteleskopet ligger tydligen i Puerto Rico, det jättekonstiga "landet" som liksom är ett riktigt land samtidigt som det verkar vara en bitch till USA. Anywayz så ligger teleskopet där och heter Arecibo och meddelandet brukar kallas för Arecibo-meddelandet. Såhär ser det ut.

Det består av sju delar. Den första representerar talen ett till tio, nästa tre har alla något med DNA att göra, femte visar bland annat upp hur en människa ser ut, sjätte är en bild av vårt solsystem och sista representerar själva Arecibo-teleskopet. Meddelandet skickades ut 1974 och riktades mot en grupp stjärnor som kallas M13. Jag antar det kommer dröja ett jävla tag innan det faktiskt når dit, dock.

Av en riktigt märklig slump pratade faktiskt lord Johan Hakelius litegrann om just Arecibo-meddelandet i senaste "Spanarna" igår. Ja, jag vet, såna där slumpgrejer händer hela tiden så egentligen borde man inte reagera på det. Men nu gjorde jag det ändå!

Och när jag tittade på bilder av teleskop-byggnaden visste jag att jag sett den förut. Läste på och insåg att det måste varit i "Goldeneye".

fredag 9 september 2011

Bachelor no. 2

Jag har blivit dålig på att lyssna på hela album från början till slut. Istället jobbar jag nuförtin mest med det som sexistiskt och föraktfullt kallas för "tjejlyssning". Det betyder att man lyssnar på enstaka favoritlåtar om och om igen eftersom man gillar dem så mycket. Under sommaren har jag tjejlyssnat på en hel del bitar. Några av de som gått allra varmast är Jane Wiedlin "Rush hour", Wham "Freedom", Bangles "If she knew what she wants" och Hi-Fives "Bad connection" (ja, Yazoo-cover). Jag kanske överdriver, men det KÄNNS som att jag lyssnat på dem över 100 gånger. Och är fortfarande inte less.

Men igår lyssnade jag igenom ett helt album och inte på språng i lurar utan i hemmet från högtalare. Det var en gammal trotjänare - "Bachelor no. 2" av Aimee Mann, från 1999. Jag vet att många förknippar den skivan med filmen "Magnolia", men jag vet inte för egen del. Antingen såg jag filmen långt före jag hörde skivan eller tvärtom. De är hursom helt separata för mig i mitt huve. Och jag märkte att jag fortfarande tycker om albumet mycket. Det är en trygg skiva att slänga på när jag inte längre orkar med Burzum, Aphex Twin eller The Game. När jag bara vill ha trygg och "vanlig" (i alla fall i ett modernt, västerländskt perspektiv) musik. Nu låter det kanske som att skivan är tråkig, och visst, den ligger på gränsen. Men balanserar rätt och blir svinbra. Egentligen måste nästan den där genren, om vi nu väljer att kalla den singer/songwriter, vara den svåraste genren att verka i. Just på grund av tråkighetsfällan som alltid lurar. Då är det mer safe och fegt att spela hardcorepunk. Energi kan ju vara ett effektivt sätt att dölja tråkighet på.

Jag har inte lyssnat på något annat album med Aimee Mann. Inte för att "Bachelor no. 2" är dålig, tvärtom, som jag tidigare skrivit är den jättebra. Men jag tror bara att den är allt jag behöver med henne. Formen hon jobbar med känns liksom fulländad på skivan, förstår inte hur hon skulle kunna göra "sin grej" bättre. Om hon inte börjar med något helt annat musikaliskt uttryck, men det tror jag ligger långt borta.

Hon har en härligt bitter ton i texterna. Hon är som en riktig surgubbe, fast tjej. Alla människor har liksom låga egoistiska motiv bakom allt de gör och livet är meningslöst och vi ska dö. Sådär. Hon står en bit bort och betraktar cyniskt det löjliga skådespelet som livet är. Det kanske låter skittrist, vem vill hänga med en surpuppa liksom? Jag vill! I alla fall ibland. Den där som sitter och röker på festen och säger dräpande oneliners. Kanske med ett litet leende i mungipan ibland.

Sen är det ju coolt att hon är gift med Michael Penn också!

lördag 3 september 2011

"Nya" Smashing Pumpkins

Både jag och D. har reagerat på de Smashing Pumpkins-affischer som sitter uppe ute på stan (de ska turnera i höst). Bandets VD, rockgitarristen Billy Corgan, tycks ha bytt ut alla medlemmar i bandet, fast på många sätt ändå inte! Fortfarande finns det både en tjej och en kille med asiatiskt ursprung i sättningen. Men EN större förändring är gjord. Istället för att ha en vit, vuxen man med (Jimmy Chamberlin) verkar Corgan ha plockat in ett litet, litet barn. Som har på sig en Karate Kid-bandana. Spännande!