I natt är det Oscarsgala. Nytt från förra året (om jag minns rätt) är att hela tio filmer tävlar om bästa film. Ett pris som producenten/producenterna får.
Gud vad man gillar producenter inom amerikansk film och tv. Det måste ni väl ha tänkt på? I eftertexterna finns det så sjukt många: Producers, executive producers, co-producers, associate producers. Behövs verkligen alla? Jag är skeptisk.
Man kan till exempel kolla på för- och eftertexterna till "Seinfeld". Serien hade en stor grupp manusförfattare som turades om att skriva avsnitten. När de inte skrivit avsnitt stod de ofta som någon slags producent. Tror knappast att de hjälpt till med finansieringen och det praktiska genomförandet av produktionen. De ville bara stå med. Så då slängde man in några producenter till.
Helt enkelt: Jag tror jänkarna gödslar med titeln. Bara för att den har hög status. Och är man ett tungt namn kan man få glida med även om man inte gjort något egentligt producentjobb under inspelningen.
Är det någon som har mer fakta än jag och som kan bekräfta det här?
söndag 27 februari 2011
fredag 25 februari 2011
Veganerna
Jag var på bokrean i veckan och kollade. Det fanns inte så mycket jag ville ha. Kollade iofs mest på fackböckerna. Vill inte läsa romaner just nu.
Fick i alla fall med mig Ann Heberleins levadöbok hem. Den har jag velat läsa länge. Och så hittade jag några pocketar också. Bland annat "Veganerna" av Magnus Linton. Den är gammal, jag vet, men jag har alltså inte läst den förrän nu.
Magnus Linton, visst är han lite lurig? Han är svår att placera politiskt, tycker jag. Är han konservativ? Förmodligen inte. Nyliberal? Tveksamt. Liberal? Kanske. Socialist? Socialdemokrat? Anarkist? Det är svårt. Eftersom han jobbat med Arena borde han väl vara vänster på något sätt. Men har slår liksom åt alla håll känns det som.
Vad tråkig man (jag) är ändå. Som måste fålla in folk politiskt. Höger/vänster. Så lamt att bli störd av spretighet.
"Veganerna" är hursomhelst bra. Precis som när Lotta Bromé skildrar satanism lyckas Linton hålla huvudet kallt. Det är en konst. Att inte ryckas med när moralpanik och debatt rasar som värst. Ofta kan sådan dokumentation mitt i hettan bli ganska orimlig sedd i efterhand.
Han skriver ändå boken när veganism irriterade som mest. Dels som idé. Också i svallet efter Scanbilseldning och massiv minkutsläppning och annat. Är det någon annan som läst den som vill diskutera lite?
Fick i alla fall med mig Ann Heberleins levadöbok hem. Den har jag velat läsa länge. Och så hittade jag några pocketar också. Bland annat "Veganerna" av Magnus Linton. Den är gammal, jag vet, men jag har alltså inte läst den förrän nu.
Magnus Linton, visst är han lite lurig? Han är svår att placera politiskt, tycker jag. Är han konservativ? Förmodligen inte. Nyliberal? Tveksamt. Liberal? Kanske. Socialist? Socialdemokrat? Anarkist? Det är svårt. Eftersom han jobbat med Arena borde han väl vara vänster på något sätt. Men har slår liksom åt alla håll känns det som.
Vad tråkig man (jag) är ändå. Som måste fålla in folk politiskt. Höger/vänster. Så lamt att bli störd av spretighet.
"Veganerna" är hursomhelst bra. Precis som när Lotta Bromé skildrar satanism lyckas Linton hålla huvudet kallt. Det är en konst. Att inte ryckas med när moralpanik och debatt rasar som värst. Ofta kan sådan dokumentation mitt i hettan bli ganska orimlig sedd i efterhand.
Han skriver ändå boken när veganism irriterade som mest. Dels som idé. Också i svallet efter Scanbilseldning och massiv minkutsläppning och annat. Är det någon annan som läst den som vill diskutera lite?
Twimpan 20 år
I år är det 20 år sedan andra, och sista, säsongen av "Twin Peaks" premiärvisades i tv. En av mina absoluta favoritserier. Inte så värst originellt att tycka så kanske. Jag gör't ändå.
Den andra säsongen av serien tycker jag har fått oförtjänt mycket skit. Visst är den sämre än första, men vaffan, ibland låter det som att den skulle vara helt värdelös. Så är det inte. Fram till mördaren avslöjas är kvalitén fortfarande väldigt hög. Efter det blir det ojämnt, jag erkänner, men glimrar ändå till ibland. Och sista avsnittet är ju magiskt.
Så nu tycker jag vi höjer våra koppar med kaffe - black as midnight on a moonless night - och skålar för Twimpan. Och kollar på stenkastarscenen.
Den andra säsongen av serien tycker jag har fått oförtjänt mycket skit. Visst är den sämre än första, men vaffan, ibland låter det som att den skulle vara helt värdelös. Så är det inte. Fram till mördaren avslöjas är kvalitén fortfarande väldigt hög. Efter det blir det ojämnt, jag erkänner, men glimrar ändå till ibland. Och sista avsnittet är ju magiskt.
Så nu tycker jag vi höjer våra koppar med kaffe - black as midnight on a moonless night - och skålar för Twimpan. Och kollar på stenkastarscenen.
tisdag 22 februari 2011
Libyen och Egypten etc
(Nu tänker jag börja ett inlägg med "Jag minns...". Bara så ni vet!)
Jag minns när jag var liten. Barn och tidig tonåring. Ett av få statsöverhuvuden i Afrika (ja, i världen) jag kunde namnet på var Muammar Gadaffi. Varför då? Jo, för han förekom en hel del i medierna på den tiden. Jag fick lära mig att det var en ond och tokig man.
Sedan bara försvann han och Libyen ur medieflödet. Typ totalt. Fram tills nu. När folk ger sig ut på gatorna och demonstrerar. Och då börjar människor i Sverige tävla om vem som hatar diktaturen mest och älskar det libyska folket starkast.
Var har ni varit de senaste 15 åren? Det är inte som att Gadaffi slutade diktatura 1995. Han har kört sitt race där nere. Jag har inte varit bättre själv. Trodde faktiskt helt ärligt att de hade en annan ledare nuförtiden.
Det var väl lite samma med Egypten. Svenskar satt och grät framför tv:n eller datorn, helt rörda av frihetskampen. Hade man ens koll på att Egypten var en "dum" stat för, säg, tre månader sedan? Några insatta visste såklart. Men knappast Sveriges befolkning i stort. Eller talar jag bara för mig själv nu? Försöker upphöja min ignorans till norm?
Egentligen borde jag väl sluta vara cynisk och hänga med i spelet. Vad ska man tänka om allt det här? Vad tycker ni? Jag vet liksom inte.
Jag minns när jag var liten. Barn och tidig tonåring. Ett av få statsöverhuvuden i Afrika (ja, i världen) jag kunde namnet på var Muammar Gadaffi. Varför då? Jo, för han förekom en hel del i medierna på den tiden. Jag fick lära mig att det var en ond och tokig man.
Sedan bara försvann han och Libyen ur medieflödet. Typ totalt. Fram tills nu. När folk ger sig ut på gatorna och demonstrerar. Och då börjar människor i Sverige tävla om vem som hatar diktaturen mest och älskar det libyska folket starkast.
Var har ni varit de senaste 15 åren? Det är inte som att Gadaffi slutade diktatura 1995. Han har kört sitt race där nere. Jag har inte varit bättre själv. Trodde faktiskt helt ärligt att de hade en annan ledare nuförtiden.
Det var väl lite samma med Egypten. Svenskar satt och grät framför tv:n eller datorn, helt rörda av frihetskampen. Hade man ens koll på att Egypten var en "dum" stat för, säg, tre månader sedan? Några insatta visste såklart. Men knappast Sveriges befolkning i stort. Eller talar jag bara för mig själv nu? Försöker upphöja min ignorans till norm?
Egentligen borde jag väl sluta vara cynisk och hänga med i spelet. Vad ska man tänka om allt det här? Vad tycker ni? Jag vet liksom inte.
Fuck you, lokaltrafikanter
SL, Storstockholms Lokaltrafik. Jag gillar inte deras attityd. Trots att jag har månadskort känner jag mig ovälkommen. Först och främst av den nya typen av spärr: stenhårda glasdörrar som slår till mig hårt. Får ont i höften i flera dagar efteråt.
Och nere på perrongerna är det fullt av vakter och "värdar". Bra på det sättet att folk får jobb (om än skittråkiga jobb). Dåligt för att vi trafikanter är totalt övervakade och kontrollerade. Varje gång jag åker tunnelbana får jag känslan av att jag ska passa mig jävligt noga.
SL borde sända ut signalen "Hej! Välkommen till Stockholms lokaltrafik! Ha en fin dag och en trevlig resa! Vi litar på dig!". Istället är det "Nej! Stopp! Kom helst inte hit! Och om du gör det så betala asmycket pengar och håll dig i skinnet".
Jag tycker det ska vara som i Göteborg och Berlin. Tror det är så i Oslo också. Utan spärrar, med oanmälda kontroller ibland. Då vet ändå folk vad som gäller. Jag skulle tro att skillnaderna i svinn är marginella. Det är åtminstone en gigantisk vinst i goodwill.
Och nere på perrongerna är det fullt av vakter och "värdar". Bra på det sättet att folk får jobb (om än skittråkiga jobb). Dåligt för att vi trafikanter är totalt övervakade och kontrollerade. Varje gång jag åker tunnelbana får jag känslan av att jag ska passa mig jävligt noga.
SL borde sända ut signalen "Hej! Välkommen till Stockholms lokaltrafik! Ha en fin dag och en trevlig resa! Vi litar på dig!". Istället är det "Nej! Stopp! Kom helst inte hit! Och om du gör det så betala asmycket pengar och håll dig i skinnet".
Jag tycker det ska vara som i Göteborg och Berlin. Tror det är så i Oslo också. Utan spärrar, med oanmälda kontroller ibland. Då vet ändå folk vad som gäller. Jag skulle tro att skillnaderna i svinn är marginella. Det är åtminstone en gigantisk vinst i goodwill.
måndag 21 februari 2011
Lilla Lovis
För drygt en vecka sedan blev jag informerad om Lilla Lovis existens, av min kompis D. LL har släppt en vinylsingel på det klassiska sunkpunkskivbolaget Egg tapes and records och gjort tre musikvideos (eller heter det videor?): "Det kan jag ta i hand på", "Spottar aldrig ut" och "Ett litet barn". Snart kommer den fjärde. Enligt hennes blogg ska den heta "Brudar med små pattar kan dra åt helvete".
Bloggen är för övrigt rätt kul. Där kan man bland annat läsa ett fiktivt samtal mellan Justin Bieber och Elisabeth Fritzl. Simon Gärdenfors skriver såhär om LL: "Eddie Meduza är död. Onkel Kånkel är död. Nu finns bara Lilla Lovis." Det ska bli spännande att följa hennes framfart över Sverige.
Bloggen är för övrigt rätt kul. Där kan man bland annat läsa ett fiktivt samtal mellan Justin Bieber och Elisabeth Fritzl. Simon Gärdenfors skriver såhär om LL: "Eddie Meduza är död. Onkel Kånkel är död. Nu finns bara Lilla Lovis." Det ska bli spännande att följa hennes framfart över Sverige.
Svensk satanism i SVT
Eftersom jag inte har något liv nuförtiden tillbringar jag för mycket tid på internet. Mitt senaste fynd är en dokumentär om satanism som Lotta Bromé gjorde någon gång under 90-talet.
Jag var rädd att den skulle likna andra program och debatter som görs när "nya" grejer kommer till Sverige. Hårdrock! Video! Tv-spel! Moralpaniken är total och det blir ganska löjligt, inte minst i efterhand.
Men det här programmet var bra! Bromé är en alltför bra journalist för att sabba det. Hon ställer rätt frågor, fördömer inte, försöker förstå. Och jag hittar inga faktafel heller. Kanske är tilltalet alltför baby-pedagogiskt ibland? Samtidigt, de flesta vet säkert inte vem Anton LaVey är.
Att det är svårt att ta Dark Funeral-killen och hans tjej på allvar är ju faktiskt deras eget fel.
Jag var rädd att den skulle likna andra program och debatter som görs när "nya" grejer kommer till Sverige. Hårdrock! Video! Tv-spel! Moralpaniken är total och det blir ganska löjligt, inte minst i efterhand.
Men det här programmet var bra! Bromé är en alltför bra journalist för att sabba det. Hon ställer rätt frågor, fördömer inte, försöker förstå. Och jag hittar inga faktafel heller. Kanske är tilltalet alltför baby-pedagogiskt ibland? Samtidigt, de flesta vet säkert inte vem Anton LaVey är.
Att det är svårt att ta Dark Funeral-killen och hans tjej på allvar är ju faktiskt deras eget fel.
söndag 20 februari 2011
Knutby
Ja, vad ska man säga om det här? Snacka om sönderältat ämne. Jag har läst kapitlet om Knutby i "Sekter och hemliga sällskap i Sverige och världen". Och lyssnat på P3 Dokumentär om det, gjord av grymma Tove Leffler.
Något jag tidigare missat är att kvinnan som sköts ihjäl var syster till Åsa Waldau. Det var Waldau som hade den starkaste ställningen i församlingen tillsammans med Helge Fossmo. Båda var pastorer. Hon blev kallad för "Kristi brud". Men jag förstår inte riktigt var det namnet kom ifrån. I dokumentären säger hon själv att hon aldrig haft den titeln i församlingen. Att det är Fossmo som spridit ut det.
Allt är väldigt grötigt och nästan incestuöst. Helge Fossmo var gift med Åsa Waldaus syster. Samtidigt hade han en affär med sin familjs barnflicka som i början var gift på sitt håll. Han låg också med grannfrun. Alla var med i Knutby Filadelfia (Pingstkyrkan). Som har en egen sajt där de berättar sin version av historien.
Förut gick jag ibland in på pastorns hemsida som han skrev på inifrån fängelset. Men nu var det länge sedan han uppdaterade. Enligt Wikipedia gifte han sig 2007. Han är dömd till livstids fängelse för planering av mord på sin fru och mordförsök på sin granne, mannen som var gift med älskarinnan.
Några år innan mordet dog pastorns tidigare fru. Hon hittades död i badkaret. Hon hade dött genom att hon slagit huvudet i vattenkranen. I blodet hade hon stora mängder av sin mans smärtstillande medicin. Men det har inte gått att bevisa brott. Det räknas som en olycka.
Hon som höll i pistolen var barnflickan. Hon fick rättspsykiatrisk vård.
Något jag tidigare missat är att kvinnan som sköts ihjäl var syster till Åsa Waldau. Det var Waldau som hade den starkaste ställningen i församlingen tillsammans med Helge Fossmo. Båda var pastorer. Hon blev kallad för "Kristi brud". Men jag förstår inte riktigt var det namnet kom ifrån. I dokumentären säger hon själv att hon aldrig haft den titeln i församlingen. Att det är Fossmo som spridit ut det.
Allt är väldigt grötigt och nästan incestuöst. Helge Fossmo var gift med Åsa Waldaus syster. Samtidigt hade han en affär med sin familjs barnflicka som i början var gift på sitt håll. Han låg också med grannfrun. Alla var med i Knutby Filadelfia (Pingstkyrkan). Som har en egen sajt där de berättar sin version av historien.
Förut gick jag ibland in på pastorns hemsida som han skrev på inifrån fängelset. Men nu var det länge sedan han uppdaterade. Enligt Wikipedia gifte han sig 2007. Han är dömd till livstids fängelse för planering av mord på sin fru och mordförsök på sin granne, mannen som var gift med älskarinnan.
Några år innan mordet dog pastorns tidigare fru. Hon hittades död i badkaret. Hon hade dött genom att hon slagit huvudet i vattenkranen. I blodet hade hon stora mängder av sin mans smärtstillande medicin. Men det har inte gått att bevisa brott. Det räknas som en olycka.
Hon som höll i pistolen var barnflickan. Hon fick rättspsykiatrisk vård.
Jag har länge velat ha fakta på hur många som twittrar i Sverige. Och som gör det aktivt, inte bara skaffat konto och sedan knappt använt det. Nu har jag hittat siffror. Intellecta (vad det nu är) har gjort en undersökning som Metro skrev om för drygt två veckor sedan.
11 215 personer står för det mesta av innehållet på Twitter i Sverige (om man ska lita på den här undersökningen). De twittrar i genomsnitt en gång, eller mer, per dag. Alex Schulman har flest människor som följer det han skriver.
Metro-artikeln kan ni läsa här.
11 215 personer står för det mesta av innehållet på Twitter i Sverige (om man ska lita på den här undersökningen). De twittrar i genomsnitt en gång, eller mer, per dag. Alex Schulman har flest människor som följer det han skriver.
Metro-artikeln kan ni läsa här.
Bra Björn!
Var ute och dansade på lokal igår. En av låtarna som spelades var "Dance with somebody" med Mando Diao. Det är svårt att inte härma Björn Dixgårds raspiga riv när man hör den, tycker jag.
Jag har träffat honom en gång. Det var på maskerad förra året där temat var film. Han var utklädd till en Ghostbuster och jag till John McClane i "Die hard". Vi pratade inget med varann förutom att Björn gav mig en komplimang för min utklädnad.
Jag hade nyligen sett Mando Diaos PSL-video med Stor för första gången och tyckte den var grym. Efteråt grämde jag mig att jag inte sagt det till Björn särskilt eftersom han varit så snäll mot mig. Så Björn, om du läser det här, fan vad ni gjorde "Lilla shorty" bra!
Jag har träffat honom en gång. Det var på maskerad förra året där temat var film. Han var utklädd till en Ghostbuster och jag till John McClane i "Die hard". Vi pratade inget med varann förutom att Björn gav mig en komplimang för min utklädnad.
Jag hade nyligen sett Mando Diaos PSL-video med Stor för första gången och tyckte den var grym. Efteråt grämde jag mig att jag inte sagt det till Björn särskilt eftersom han varit så snäll mot mig. Så Björn, om du läser det här, fan vad ni gjorde "Lilla shorty" bra!
lördag 19 februari 2011
Konstiga Kent
Jag försöker ibland förstå hur Kent har kunnat bli så gigantiskt stora i Sverige. Kanske inte folkkära, men åtminstone folkliga. Det är faktiskt väldigt märkligt. Oavsett vad man tycker om deras musik. Det är inte det som är poängen.
Om du hugger en random svensk på gatan och frågar den personen vad hon/han har för svenska favoritartister skulle hon/han kanske säga Takida, Lars Winnerbäck och Kent. De första två går lätt att förstå. Takidas svullna rock söker ändå kontakt med lyssnaren och vokalisten försöker ladda sången med en känsla. Det finns en extrovert ambition och melodier. Winnerbäck är mer inbunden, men har en hitkänsla och, framför allt, texter på svenska som många tar till sig och älskar.
Men Kent. För att vara på den kommersiella arenan gör de ganska "konstig" musik. De spelar syntrock i moll. Melodiös, men väldigt introvert. Texter som ingen förstår. De ger typ inga intervjuer. De gör liksom allt "fel" för att bli stora och älskade av folket. Ändå blir de det. Det är rätt coolt ändå. Jag undrar vad det säger om Sverige, att ett sådant band kan bli mega.
Kanske är det lite samma som för Radiohead i världen. När båda banden kom fram fick de hjälp av att tolkas som en del av, om än konstruerade, rörelser. Radiohead drogs med i britpopen och Kent i den svenska gitarrindien, swindien. De sågs liksom aldrig som "konstiga" i början. De var med i gänget. Och den stämpeln tror jag lätt hänger med även om man senare väljer att göra "konstig" musik. Toleransnivån hos publiken är höjd jämfört med de band som direkt blir stämplade som svåra.
Dessutom gjorde R. och K. mer konventionell musik i början. Catchiga poplåtar med gitarr, bas och trummor. Inga konstigheter. De fick några megahits ("Creep" och "Kräm") och hade sedan turen att deras fans var lojala nog att hänga med när de började experimentera mer.
Eller vad tycker ni? Är det inte lite fascinerande att band som Radiohead och Kent kan bli så stora? Oavsett vad man tycker om deras musik.
* * * * *
Någon har gjort sin egen personliga tolkning av Radioheads "15 step". Vet att många av er som läser här redan har sett den, men någon kanske inte har. Jag tycker det är sjukt roligt i alla fall!
* * * * *
Umeås hardcore, straight edge-rörelse och veganism ska få sitt eget arkiv. Det kan man läsa om i Västerbottens Folkblad.
Om du hugger en random svensk på gatan och frågar den personen vad hon/han har för svenska favoritartister skulle hon/han kanske säga Takida, Lars Winnerbäck och Kent. De första två går lätt att förstå. Takidas svullna rock söker ändå kontakt med lyssnaren och vokalisten försöker ladda sången med en känsla. Det finns en extrovert ambition och melodier. Winnerbäck är mer inbunden, men har en hitkänsla och, framför allt, texter på svenska som många tar till sig och älskar.
Men Kent. För att vara på den kommersiella arenan gör de ganska "konstig" musik. De spelar syntrock i moll. Melodiös, men väldigt introvert. Texter som ingen förstår. De ger typ inga intervjuer. De gör liksom allt "fel" för att bli stora och älskade av folket. Ändå blir de det. Det är rätt coolt ändå. Jag undrar vad det säger om Sverige, att ett sådant band kan bli mega.
Kanske är det lite samma som för Radiohead i världen. När båda banden kom fram fick de hjälp av att tolkas som en del av, om än konstruerade, rörelser. Radiohead drogs med i britpopen och Kent i den svenska gitarrindien, swindien. De sågs liksom aldrig som "konstiga" i början. De var med i gänget. Och den stämpeln tror jag lätt hänger med även om man senare väljer att göra "konstig" musik. Toleransnivån hos publiken är höjd jämfört med de band som direkt blir stämplade som svåra.
Dessutom gjorde R. och K. mer konventionell musik i början. Catchiga poplåtar med gitarr, bas och trummor. Inga konstigheter. De fick några megahits ("Creep" och "Kräm") och hade sedan turen att deras fans var lojala nog att hänga med när de började experimentera mer.
Eller vad tycker ni? Är det inte lite fascinerande att band som Radiohead och Kent kan bli så stora? Oavsett vad man tycker om deras musik.
* * * * *
Någon har gjort sin egen personliga tolkning av Radioheads "15 step". Vet att många av er som läser här redan har sett den, men någon kanske inte har. Jag tycker det är sjukt roligt i alla fall!
* * * * *
Umeås hardcore, straight edge-rörelse och veganism ska få sitt eget arkiv. Det kan man läsa om i Västerbottens Folkblad.
fredag 18 februari 2011
Jag är nyfiken gul
Orkar inte göra citattecken på titlar längre. Det ser så jävla fult ut. Och jag vet aldrig när det är motiverat eller inte. Fast nej, jag kommer nog sätta citattecken ibland. Ville inte göra det i rubriken just nu bara.
Igår såg jag "Jag är nyfiken gul" (se, jag kunde inte hålla mig) för första gången. Skönt att det är gjort. Men om jag ska vara ärlig tyckte jag att den var ganska seg bitvis. Och jag klarar inte av de här 70-talspilska replikerna som "Vad skön du är" eller "När tände du på mig?".
Det bästa, tyckte jag, var hur Vilgot Sjöman porträtterade sig själv. Som en självgod kåtbock. Otroligt roligt! Även om han bara pissar på sig själv så vill jag också se det som en indirekt känga mot det manliga regissörsskrået som helhet. Men det kanske är att ta i?
I början presenterar han sig som "Vilgot Sjöman, 42 år, ung regissör". Han har någon slags relation med unga teatereleven Lena Nyman och lovar henne en huvudroll i nästa film, "Jag är nyfiken gul", med förhoppning om att det ska leda till mer liggning. Istället blir Nyman kär i sin motspelare Börje Ahlstedt. Sjöman flörtar med typ alla kvinnor i filmteamet. Nyman tycks inte bry sig.
När Sjöman klipper filmen i slutet kör han samma grej på en annan 20-nånting teaterelev. De pratar om politik och han säger ungefär "Vad söt du är när du blir engagerad" och stryker hennes kind. *ryser*
Igår såg jag "Jag är nyfiken gul" (se, jag kunde inte hålla mig) för första gången. Skönt att det är gjort. Men om jag ska vara ärlig tyckte jag att den var ganska seg bitvis. Och jag klarar inte av de här 70-talspilska replikerna som "Vad skön du är" eller "När tände du på mig?".
Det bästa, tyckte jag, var hur Vilgot Sjöman porträtterade sig själv. Som en självgod kåtbock. Otroligt roligt! Även om han bara pissar på sig själv så vill jag också se det som en indirekt känga mot det manliga regissörsskrået som helhet. Men det kanske är att ta i?
I början presenterar han sig som "Vilgot Sjöman, 42 år, ung regissör". Han har någon slags relation med unga teatereleven Lena Nyman och lovar henne en huvudroll i nästa film, "Jag är nyfiken gul", med förhoppning om att det ska leda till mer liggning. Istället blir Nyman kär i sin motspelare Börje Ahlstedt. Sjöman flörtar med typ alla kvinnor i filmteamet. Nyman tycks inte bry sig.
När Sjöman klipper filmen i slutet kör han samma grej på en annan 20-nånting teaterelev. De pratar om politik och han säger ungefär "Vad söt du är när du blir engagerad" och stryker hennes kind. *ryser*
onsdag 16 februari 2011
Palme och Pelle
I.
Snart är det exakt 25 år sedan Olof Palme mördades. Jag minns det tydligt fast jag bara var sex år. Det var lördagsmorgon och jag gick upp tidigt för att titta på "Gomorron Sverige". Kanske var min syster med, jag minns inte. "Gomorron Sverige" visade tecknat och det var ovanligt på tv då. När jag slog på tv:n läste jag att det skulle bli extrainsatta nyheter istället. Besvikelse. Inget tecknat.
När nyheterna började sa presentatören vad som hade hänt. Jag var ju liten, men fattade ändå att det här var en stor grej. Så jag sprang in och väckte mamma och pappa. "Olof Palme är död! Någon har mördat honom!" Först trodde de mig inte och tyckte jag skulle låta bli att skämta om så hemska saker. Efter ett tag förstod de att det var allvar och gick ut och kollade nyheterna. Chock och förvirring.
Kommer ni också ihåg?
II.
För 20 år sedan tog hårdrockssångaren Per Yngve Ohlin livet av sig. Han kallades oftast för Pelle och som vokalist i Norgebaserade Mayhem blev han känd som "Dead" eller "Pelle Dead". Dagen när Ohlin dog minns jag inte alls. Och det är det nog få som gör förutom hans familj, vänner och några underjordiska hårdrockare. Själv var jag elva år och lyssnade på Tomas Ledin och Christer Sandelin. Dock inte Ohlin.
Mayhem var rätt okända på den tiden och hade ännu inte släppt något album. Tre år efter Ohlins död kom debuten "De mysteriis dom sathanas" som blivit en av de mest klassiska black metal-skivorna. På skivan är det ungraren Attila Csihar som sjunger. Flera av texterna är skrivna av "Dead". Han hann aldrig medverka på några regelrätta studiolåtar, men hans röst kan höras på liveinspelningar och demos. Många anser att hans paradnummer var "Freezing moon" och den kan ni lyssna på här.
Fotot är taget av mig.
Snart är det exakt 25 år sedan Olof Palme mördades. Jag minns det tydligt fast jag bara var sex år. Det var lördagsmorgon och jag gick upp tidigt för att titta på "Gomorron Sverige". Kanske var min syster med, jag minns inte. "Gomorron Sverige" visade tecknat och det var ovanligt på tv då. När jag slog på tv:n läste jag att det skulle bli extrainsatta nyheter istället. Besvikelse. Inget tecknat.
När nyheterna började sa presentatören vad som hade hänt. Jag var ju liten, men fattade ändå att det här var en stor grej. Så jag sprang in och väckte mamma och pappa. "Olof Palme är död! Någon har mördat honom!" Först trodde de mig inte och tyckte jag skulle låta bli att skämta om så hemska saker. Efter ett tag förstod de att det var allvar och gick ut och kollade nyheterna. Chock och förvirring.
Kommer ni också ihåg?
II.
För 20 år sedan tog hårdrockssångaren Per Yngve Ohlin livet av sig. Han kallades oftast för Pelle och som vokalist i Norgebaserade Mayhem blev han känd som "Dead" eller "Pelle Dead". Dagen när Ohlin dog minns jag inte alls. Och det är det nog få som gör förutom hans familj, vänner och några underjordiska hårdrockare. Själv var jag elva år och lyssnade på Tomas Ledin och Christer Sandelin. Dock inte Ohlin.
Mayhem var rätt okända på den tiden och hade ännu inte släppt något album. Tre år efter Ohlins död kom debuten "De mysteriis dom sathanas" som blivit en av de mest klassiska black metal-skivorna. På skivan är det ungraren Attila Csihar som sjunger. Flera av texterna är skrivna av "Dead". Han hann aldrig medverka på några regelrätta studiolåtar, men hans röst kan höras på liveinspelningar och demos. Många anser att hans paradnummer var "Freezing moon" och den kan ni lyssna på här.
Fotot är taget av mig.
tisdag 15 februari 2011
Heaven's Gate
En av mina favoriter! Om man nu kan ha favoriter när det gäller sekter. Men Heaven's Gate utmärker sig på många sätt. Jag ska försöka argumentera för varför de är lite bättre än många andra.
1. Det oväntade ledarskapet
Hur flippad en sekt än är så kan man ge sig fan på att vissa saker nästan alltid är konstanta. Som att det är en, och bara en, heterosexuell man som är ledare. Inte sällan har han också flera flickvänner eller fruar i församlingen. Så tjatigt i längden. Heaven's Gate hade en kvinna och en homosexuell man som ledare. Bonnie Lu Nettles (kallad "Ti" inom rörelsen) och Marshall Herff Applewhite (kallad "Do"). Båda kom från Texas och det var där de träffades på 70-talet. Sedan turnerade de runt i USA och värvade folk med sin lära som blandade kristendom och utomjordingar.
2. Twisten på undergångstemat
Efter mitten av 70-talet hörde man inte så mycket om HG. Och 1985 dog "Ti" i cancer. Det var först på 90-talet som "Do" fick vind i seglen igen. Det var tack vare den då nyupptäckta kometen Hale-Bopp som skulle passera jorden. I släptåg hade kometen ett rymdskepp, menade "Do", som skulle ta med sig alla i sekten. De skulle då förenas med "Ti" i The kingdom of heaven. Ett slags paradis. Många andra sekter tjatar ju om att jorden ska gå under. Men Applewhite hade en twist på det hela. Han berättade att jorden skulle bli "recycled" - återvunnen.
3. Sammanblandningen av arbete, fritid och tro
Heaven's Gate slog sig ner i San Diego-förorten Rancho Santa Fe, Kalifornien. Pengar drog de in genom att erbjuda billig programmering och skapande av hemsidor. De hade tidigt sin egen sajt. Sekten bestod av människor som var intresserade av högteknologi. Datanördar, kan man säga. De älskade också science fiction och tittade gärna på "Arkiv X", "Star trek" och "Stjärnornas krig" tillsammans.
Titta bara på Applewhite (här) när han berättar sin vimsiga story (visst känns det som att han hittar på eftersom?). Med sitt rakade huvud, sin blanka bruna hy, glansiga blick och monotona mässande hade han passat perfekt i ett "Star trek"-avsnitt. HG:s tro var liksom en förlängning av deras intresse. Och tvärtom. Att de inte gjorde skillnad på verklighet och fantasi känns sant postmodernt.
4. Inga oskyldiga offer
Det här är såklart diskutabelt. Vad som ska räknas som "självvalt självmord" och "hjärntvättat självmord". Men HG hällde inte cyanid i munnen på barn eller släppte ut gas bland vanligt folk i tunnelbanan. Här var det bara vuxna människor (den yngsta var 26) som tog sig själva av daga. I mars 1997 - när Hale-Bopp passerade jorden - tog de stora mängder lugnande medel och satte plastpåsar över huvudet. Sedan la de sig lugnt på sina sängar. Alla hade svarta Nike-skor, svarta kläder och en svart eller lila duk över ansiktet. I fickorna hade de pengar och bredvid sängen stod en väska packad. De var redo att resa iväg med rymdskeppet och förenas med "Ti". Applewhite inräknad var de 39 stycken.
1. Det oväntade ledarskapet
Hur flippad en sekt än är så kan man ge sig fan på att vissa saker nästan alltid är konstanta. Som att det är en, och bara en, heterosexuell man som är ledare. Inte sällan har han också flera flickvänner eller fruar i församlingen. Så tjatigt i längden. Heaven's Gate hade en kvinna och en homosexuell man som ledare. Bonnie Lu Nettles (kallad "Ti" inom rörelsen) och Marshall Herff Applewhite (kallad "Do"). Båda kom från Texas och det var där de träffades på 70-talet. Sedan turnerade de runt i USA och värvade folk med sin lära som blandade kristendom och utomjordingar.
2. Twisten på undergångstemat
Efter mitten av 70-talet hörde man inte så mycket om HG. Och 1985 dog "Ti" i cancer. Det var först på 90-talet som "Do" fick vind i seglen igen. Det var tack vare den då nyupptäckta kometen Hale-Bopp som skulle passera jorden. I släptåg hade kometen ett rymdskepp, menade "Do", som skulle ta med sig alla i sekten. De skulle då förenas med "Ti" i The kingdom of heaven. Ett slags paradis. Många andra sekter tjatar ju om att jorden ska gå under. Men Applewhite hade en twist på det hela. Han berättade att jorden skulle bli "recycled" - återvunnen.
3. Sammanblandningen av arbete, fritid och tro
Heaven's Gate slog sig ner i San Diego-förorten Rancho Santa Fe, Kalifornien. Pengar drog de in genom att erbjuda billig programmering och skapande av hemsidor. De hade tidigt sin egen sajt. Sekten bestod av människor som var intresserade av högteknologi. Datanördar, kan man säga. De älskade också science fiction och tittade gärna på "Arkiv X", "Star trek" och "Stjärnornas krig" tillsammans.
Titta bara på Applewhite (här) när han berättar sin vimsiga story (visst känns det som att han hittar på eftersom?). Med sitt rakade huvud, sin blanka bruna hy, glansiga blick och monotona mässande hade han passat perfekt i ett "Star trek"-avsnitt. HG:s tro var liksom en förlängning av deras intresse. Och tvärtom. Att de inte gjorde skillnad på verklighet och fantasi känns sant postmodernt.
4. Inga oskyldiga offer
Det här är såklart diskutabelt. Vad som ska räknas som "självvalt självmord" och "hjärntvättat självmord". Men HG hällde inte cyanid i munnen på barn eller släppte ut gas bland vanligt folk i tunnelbanan. Här var det bara vuxna människor (den yngsta var 26) som tog sig själva av daga. I mars 1997 - när Hale-Bopp passerade jorden - tog de stora mängder lugnande medel och satte plastpåsar över huvudet. Sedan la de sig lugnt på sina sängar. Alla hade svarta Nike-skor, svarta kläder och en svart eller lila duk över ansiktet. I fickorna hade de pengar och bredvid sängen stod en väska packad. De var redo att resa iväg med rymdskeppet och förenas med "Ti". Applewhite inräknad var de 39 stycken.
måndag 14 februari 2011
Aum Shinrikyo
Jag tror det var i DN Söndag jag läste om henne. Den 18-åriga tjejen från Östersund som klär sig i "sweet lolita"-stilen. En stil som kommer från Japan. Tjejen (jag minns tyvärr inte hennes namn och hittar inte artikeln på nätet) sa att hon gärna skulle åka dit.
Visst är det ganska vanligt, va? Med folk som är fascinerade av Japan. Det finns ju med USA också. Och Frankrike. Det är konstigt, tycker jag. Att gå igång på ett helt land sådär. Med hull och hår. Och hur älskar man ett land? Det är ju så stort och abstrakt.
Själv har jag aldrig riktigt känt dragningen till Japan. Tycker det mesta verkar ytligt och dumt och rippat från västerlandet. Men det är kanske det som är grejen? Att det är så plastigt och kopierat att man kissar på sig av postmodern pepp.
Jag sticker ut hakan här: Finns det något substantiellt överhuvudtaget inom japansk populärkultur? Nu hoppas jag att någon ger sig in i debatten och ger mig ordentligt på pälsen.
Knappt att deras sekter är intressanta. Aum Shinrikyo är mest kända för sarin-attacken i Tokyos tunnelbana 20 mars 1995. 12 människor dog. En sak jag inte visste var att sekten innan dess låg bakom ett liknande attentat i staden Matsumoto 1994. Då dog sju människor.
Varför gjorde de den här skiten då? Ja, säg det. Enligt boken jag läser var attacken i Tokyo bara en skenmanöver för att få polisen på andra spår. Tanken var skulden skulle läggas på andra grupper. Tvivelaktig briljans i den tanken för det blev ju precis tvärtom.
När polisen gjorde en räd i sektens högkvarter hittade de "sprängämnen, kemiska och biologiska vapen, en rysk militärhelikopter samt ämnen för tillverkning av saringas som skulle ha räckt för att döda fyra miljoner människor". Sektens ledare Shoko Asahara hade förutspått att jorden snart skulle gå under. Det verkar som att han själv hade tänkt hjälpa sin profetia på traven.
Shoko Asahara (egentligen heter han Chizuo Matsumoto) grundade 1984 det som senare skulle bli Aum Shinrikyo. AS kan översättas till "universums yttersta sanning", men Aum kan också ses som en omskrivning av hinduismens heliga ord Om. Själva läran som Asahara spred var en blandning av buddhism, hinduism, ockultism, teosofi och kristendom.
AS blev känt för att locka till sig smartingar från de japanska universiteten. Både män och kvinnor. De fem som utförde attentatet i Tokyo var en hjärtkirurg, en student i partikelfysik, två studenter i tillämpad fysik och en elektroingenjör. Men flest medlemmar hade sekten utomlands. Framför allt i Ryssland.
Luften gick ur AS när Asahara greps och dömdes till döden (hans straff är inte verkställt än). Men sekten finns kvar och heter numera Aleph.
Visst är det ganska vanligt, va? Med folk som är fascinerade av Japan. Det finns ju med USA också. Och Frankrike. Det är konstigt, tycker jag. Att gå igång på ett helt land sådär. Med hull och hår. Och hur älskar man ett land? Det är ju så stort och abstrakt.
Själv har jag aldrig riktigt känt dragningen till Japan. Tycker det mesta verkar ytligt och dumt och rippat från västerlandet. Men det är kanske det som är grejen? Att det är så plastigt och kopierat att man kissar på sig av postmodern pepp.
Jag sticker ut hakan här: Finns det något substantiellt överhuvudtaget inom japansk populärkultur? Nu hoppas jag att någon ger sig in i debatten och ger mig ordentligt på pälsen.
Knappt att deras sekter är intressanta. Aum Shinrikyo är mest kända för sarin-attacken i Tokyos tunnelbana 20 mars 1995. 12 människor dog. En sak jag inte visste var att sekten innan dess låg bakom ett liknande attentat i staden Matsumoto 1994. Då dog sju människor.
Varför gjorde de den här skiten då? Ja, säg det. Enligt boken jag läser var attacken i Tokyo bara en skenmanöver för att få polisen på andra spår. Tanken var skulden skulle läggas på andra grupper. Tvivelaktig briljans i den tanken för det blev ju precis tvärtom.
När polisen gjorde en räd i sektens högkvarter hittade de "sprängämnen, kemiska och biologiska vapen, en rysk militärhelikopter samt ämnen för tillverkning av saringas som skulle ha räckt för att döda fyra miljoner människor". Sektens ledare Shoko Asahara hade förutspått att jorden snart skulle gå under. Det verkar som att han själv hade tänkt hjälpa sin profetia på traven.
Shoko Asahara (egentligen heter han Chizuo Matsumoto) grundade 1984 det som senare skulle bli Aum Shinrikyo. AS kan översättas till "universums yttersta sanning", men Aum kan också ses som en omskrivning av hinduismens heliga ord Om. Själva läran som Asahara spred var en blandning av buddhism, hinduism, ockultism, teosofi och kristendom.
AS blev känt för att locka till sig smartingar från de japanska universiteten. Både män och kvinnor. De fem som utförde attentatet i Tokyo var en hjärtkirurg, en student i partikelfysik, två studenter i tillämpad fysik och en elektroingenjör. Men flest medlemmar hade sekten utomlands. Framför allt i Ryssland.
Luften gick ur AS när Asahara greps och dömdes till döden (hans straff är inte verkställt än). Men sekten finns kvar och heter numera Aleph.
söndag 13 februari 2011
"Flickorna"
Nu har jag sett min första Mai Zetterling-regisserade film. Det var verkligen på tiden. Jag skyller på att de är så svåra att få tag på. Men Sandrews har gjort en kulturgärning och gett ut "Flickorna" (1968) på dvd. Den som handlar om ett teatersällskaps turné med "Lysistrate".
En bitvis övertydlig film, men den kompenserar med frihet och fantasi. Det är häftigt hur Zetterling blandar pjäs och verklighet med symboliska scener i ett ingenmansland. Och det är väldigt roligt att se bilder från Kiruna och Luleå i en svensk film.
Om man vill läsa om hennes fyra 60-talsfilmer så finns doktorsavhandlingen "Skenet som bedrog" av Mariah Larsson. Mycket intressant även om texten kunde varit mer tilltajtad och korrläst. Det sabbade läsningen lite. Boken handlar om filmerna, vilken kritik de fick när de kom och dåtidens samhälls- och kulturklimat i Sverige.
För inte så länge sedan gjorde Katarina Wikars ett skitbra program om Zetterling. Läs om det här och lyssna på det här (scrolla ner till själva podden). Där får man bland annat höra en del om MZ:s självbiografi, "Osminkat". Den ska jag verkligen läsa någon gång.
En bitvis övertydlig film, men den kompenserar med frihet och fantasi. Det är häftigt hur Zetterling blandar pjäs och verklighet med symboliska scener i ett ingenmansland. Och det är väldigt roligt att se bilder från Kiruna och Luleå i en svensk film.
Om man vill läsa om hennes fyra 60-talsfilmer så finns doktorsavhandlingen "Skenet som bedrog" av Mariah Larsson. Mycket intressant även om texten kunde varit mer tilltajtad och korrläst. Det sabbade läsningen lite. Boken handlar om filmerna, vilken kritik de fick när de kom och dåtidens samhälls- och kulturklimat i Sverige.
För inte så länge sedan gjorde Katarina Wikars ett skitbra program om Zetterling. Läs om det här och lyssna på det här (scrolla ner till själva podden). Där får man bland annat höra en del om MZ:s självbiografi, "Osminkat". Den ska jag verkligen läsa någon gång.
Bara Gangstarr, inget annat
Igår var jag på Boulebaren (eller om det heter Ugglan) i Stockholm. Det var helt underbart. Fina vänner, trevlig stämning, god öl.
OCH: De spelade bara Gangstarr. Jag gillar ju Gangstarr, men ännu mer att de körde samma artist hela kvällen. Oerhört skönt och befriande. Att ta udden av det här med musiken lite. Det viktiga är ju att dricka och prata. Inte någon dj som står och är viktig i ett hörn. Dessutom var det på lagom volym så det goda samtalet kunde grassera och frodas.
Om ni har tips på andra ställen som spelar fina bitar på pensionärsvolym så tar jag gärna emot dem.
OCH: De spelade bara Gangstarr. Jag gillar ju Gangstarr, men ännu mer att de körde samma artist hela kvällen. Oerhört skönt och befriande. Att ta udden av det här med musiken lite. Det viktiga är ju att dricka och prata. Inte någon dj som står och är viktig i ett hörn. Dessutom var det på lagom volym så det goda samtalet kunde grassera och frodas.
Om ni har tips på andra ställen som spelar fina bitar på pensionärsvolym så tar jag gärna emot dem.
lördag 12 februari 2011
"Assholes of the world, won't you love and respect your fellow humanette"
Citat från "The arsehole song" av Katell Keineg. Jag köpte skivan "At the mermaid parade" för några dagar sedan. Det var en sådan där skiva som jag visste jag skulle gilla redan innan jag hört den. Bara genom vad jag läst om den. Visst kan man känna så ibland?
Det var Elin Unnes och Andres Lokko som hade med den på sina årsbästalistor i Svenskan. Unnes skrev såhär:
Årets jag-borde-givit-den-en-sexa. Keineg skriver totalt ohämmade tonsatta romaner som du saknar redan innan de tagit slut. Vilket tyvärr gjort At the mermaid parade till den enda skiva, någonsin, som jag lyckats lyssna sönder på mindre än ett halvår.
Lokko skrev såhär:
En så underskattad röst som med sin spruckna uppriktighet sammanfattar 2010 bättre än någon annan. En samling sånger som spretar mellan sorgligt allvar, nostalgi, sex och ilska. En väldigt ovanlig talang som vi måste ta hand om så väl vi bara kan.
Jag tänker lite på Neko Case när jag hör Keineg. Fast det är verkligen ingen klockren jämförelse. Det har mest med det folkiga och den kraftfulla rösten att göra. Keineg är mindre amerikansk i sitt uttryck. Hon växte visst upp i Wales. På skivan lyckas hon med att göra den uttjatade "Thirteen" av Big Star utan att man stör sig. Så bra är det.
En grej jag gillar är att hon struntar i mallar för låtlängd. Annars är mallar vanligt, speciellt i den här genren. Alla låtar brukar vara typ 4:40. Men hon har fattat att bara för att en låt är lugn måste den inte vara lång. Annars är ju det en klassisk konvention: snabb låt - kort, lugn låt - lång. Varför inte bara låta den ta slut när den har gjort sitt istället för att mala på?
Jag minns att Whiskeytown gjorde så också, på "Stranger's almanac". Tillät en del ballader att vara korta. Andra exempel jag kommer på såhär spontant är "Please, please, please, let me get what I want" med Smiths. Och "Someone" med Bear Quartet. Men det finns väl massa fler?
Det var Elin Unnes och Andres Lokko som hade med den på sina årsbästalistor i Svenskan. Unnes skrev såhär:
Årets jag-borde-givit-den-en-sexa. Keineg skriver totalt ohämmade tonsatta romaner som du saknar redan innan de tagit slut. Vilket tyvärr gjort At the mermaid parade till den enda skiva, någonsin, som jag lyckats lyssna sönder på mindre än ett halvår.
Lokko skrev såhär:
En så underskattad röst som med sin spruckna uppriktighet sammanfattar 2010 bättre än någon annan. En samling sånger som spretar mellan sorgligt allvar, nostalgi, sex och ilska. En väldigt ovanlig talang som vi måste ta hand om så väl vi bara kan.
Jag tänker lite på Neko Case när jag hör Keineg. Fast det är verkligen ingen klockren jämförelse. Det har mest med det folkiga och den kraftfulla rösten att göra. Keineg är mindre amerikansk i sitt uttryck. Hon växte visst upp i Wales. På skivan lyckas hon med att göra den uttjatade "Thirteen" av Big Star utan att man stör sig. Så bra är det.
En grej jag gillar är att hon struntar i mallar för låtlängd. Annars är mallar vanligt, speciellt i den här genren. Alla låtar brukar vara typ 4:40. Men hon har fattat att bara för att en låt är lugn måste den inte vara lång. Annars är ju det en klassisk konvention: snabb låt - kort, lugn låt - lång. Varför inte bara låta den ta slut när den har gjort sitt istället för att mala på?
Jag minns att Whiskeytown gjorde så också, på "Stranger's almanac". Tillät en del ballader att vara korta. Andra exempel jag kommer på såhär spontant är "Please, please, please, let me get what I want" med Smiths. Och "Someone" med Bear Quartet. Men det finns väl massa fler?
Soltempelorden
Clas Svahn kallar den här sekten för Soltemplarorden, men det verkar vara vanligare med Soltempelorden. Innan jag glömmer det ska jag tipsa om en uppsats jag hittade på nätet: "Betydelsen av samhälleliga och historiska kontexter för sekters uppkomst: en jämförande studie av Peoples Temple, Heavens Gate och Soltempelorden" (2010) av Veronika Lundberg. Man kan plocka ner hela här.
Peoples Temple (Folkets tempel) har jag redan skrivit om och Heaven's Gate kommer jag till. Nu, Soltempelorden. Jag har väldigt svårt att greppa dem efter att ha läst kapitlet i Svahns bok. Vilka de var, vad de ville, i vilket sammanhang jag ska placera dem. Tror att flera har problem med det just eftersom väldigt få utomstående visste att de fanns innan de började mörda varandra och ta livet av sig. Alla dödsfall är en väldig härva och för att reda ut det hela måste jag lista dem. När jag kollar på nätet är det olika datum som cirkulerar. Det gäller även antal dödsfall. Men jag går på vad som står i Svahns bok.
# 4 oktober 1994 hittades fem döda personer i skidorten Morin Heights i Kanada. Två svårt brända kroppar låg utanför ett eldhärjat hus. Inne i huset fanns tre döda, två vuxna och ett spädbarn. De tre hade huggits ihjäl.
# Samma dag brann en byggnad i Cheiry, Schweiz. Där hittade man 23 döda människor. 18 av dem låg i en ring med fötterna in mot mitten. 20 av dem hade dött av skottskador.
# 6 oktober 1994 brann det på tre ställen i Granges-sur Salvan. Också i Schweiz. Där fanns liken efter 25 personer.
# 16 december (Wikipedia säger 23:e) 1995 hittades 16 döda människor i Saint-Pierre-de-Cherennes i Vercorsbergen, Frankrike. Två av dem var barn. Alla hade blivit skjutna i huvudet. De flesta var svårt brända och några låg i samma mönster som de i Cheiry.
# 22 mars 1997 tog fem personer livet av sig i St. Casimir, Kanada. De drogade sig med lugnande medel innan de satte eld på sig själva.
Det visade sig att alla var medlemmar i Soltempelorden (alla vuxna då, barnen lär ju bara ha tvingats med av föräldrarna). Två av dem som hittades i Cheiry var sektens ledare: Joseph di Mambro och Luc Jouret. di Mambro var den som dragit igång det hela. Han jobbade med lite olika namn till en början, men 1984 fick sekten heta l'Ordre du Temple Solaire. di Mambro var en fransman som tidigt fascinerats av mystik och esoteriska religioner. Han var ett tag med i Rosenkorsarna.
Soltempelorden verkar ha sysslat med old school-ordengrejer. De hade särkar på sig i vitt och rött. De hade hemliga ritualer och en rätt så tidlös symbol. Jordens undergång var på väg (många sekter verkar jobba med det "tänket"), men sektens medlemmar kunde klara sig genom en "renande eld". Genom att elda upp sig i en solformation blev symboliken komplett.
Luc Jouret var ganska mycket yngre än di Mambro. Belgare. Han var läkare och visade sig vara duktig på att värva folk till STO. Det fanns mycket pengar i sekten. Medlemmarna hade totalt gett flera miljoner dollar enligt en artikel i The Times som Svahn återberättar. Alla dessa pengar skulle ju kunna vara ett motiv för någon att göra sig av med folk, särskilt di Mambro och Jouret. En som pekades ut som möjlig ansvarig var den kända schweiziske dirigenten Michel Tabachnik. Han ansågs - av vissa - vara sektens tredje ledare. Men Tabachnik blev friad vid en rättegång 2001.
För er som behärskar franska så finns det ett program om STO här.
Peoples Temple (Folkets tempel) har jag redan skrivit om och Heaven's Gate kommer jag till. Nu, Soltempelorden. Jag har väldigt svårt att greppa dem efter att ha läst kapitlet i Svahns bok. Vilka de var, vad de ville, i vilket sammanhang jag ska placera dem. Tror att flera har problem med det just eftersom väldigt få utomstående visste att de fanns innan de började mörda varandra och ta livet av sig. Alla dödsfall är en väldig härva och för att reda ut det hela måste jag lista dem. När jag kollar på nätet är det olika datum som cirkulerar. Det gäller även antal dödsfall. Men jag går på vad som står i Svahns bok.
# 4 oktober 1994 hittades fem döda personer i skidorten Morin Heights i Kanada. Två svårt brända kroppar låg utanför ett eldhärjat hus. Inne i huset fanns tre döda, två vuxna och ett spädbarn. De tre hade huggits ihjäl.
# Samma dag brann en byggnad i Cheiry, Schweiz. Där hittade man 23 döda människor. 18 av dem låg i en ring med fötterna in mot mitten. 20 av dem hade dött av skottskador.
# 6 oktober 1994 brann det på tre ställen i Granges-sur Salvan. Också i Schweiz. Där fanns liken efter 25 personer.
# 16 december (Wikipedia säger 23:e) 1995 hittades 16 döda människor i Saint-Pierre-de-Cherennes i Vercorsbergen, Frankrike. Två av dem var barn. Alla hade blivit skjutna i huvudet. De flesta var svårt brända och några låg i samma mönster som de i Cheiry.
# 22 mars 1997 tog fem personer livet av sig i St. Casimir, Kanada. De drogade sig med lugnande medel innan de satte eld på sig själva.
Det visade sig att alla var medlemmar i Soltempelorden (alla vuxna då, barnen lär ju bara ha tvingats med av föräldrarna). Två av dem som hittades i Cheiry var sektens ledare: Joseph di Mambro och Luc Jouret. di Mambro var den som dragit igång det hela. Han jobbade med lite olika namn till en början, men 1984 fick sekten heta l'Ordre du Temple Solaire. di Mambro var en fransman som tidigt fascinerats av mystik och esoteriska religioner. Han var ett tag med i Rosenkorsarna.
Soltempelorden verkar ha sysslat med old school-ordengrejer. De hade särkar på sig i vitt och rött. De hade hemliga ritualer och en rätt så tidlös symbol. Jordens undergång var på väg (många sekter verkar jobba med det "tänket"), men sektens medlemmar kunde klara sig genom en "renande eld". Genom att elda upp sig i en solformation blev symboliken komplett.
Luc Jouret var ganska mycket yngre än di Mambro. Belgare. Han var läkare och visade sig vara duktig på att värva folk till STO. Det fanns mycket pengar i sekten. Medlemmarna hade totalt gett flera miljoner dollar enligt en artikel i The Times som Svahn återberättar. Alla dessa pengar skulle ju kunna vara ett motiv för någon att göra sig av med folk, särskilt di Mambro och Jouret. En som pekades ut som möjlig ansvarig var den kända schweiziske dirigenten Michel Tabachnik. Han ansågs - av vissa - vara sektens tredje ledare. Men Tabachnik blev friad vid en rättegång 2001.
För er som behärskar franska så finns det ett program om STO här.
torsdag 10 februari 2011
Att döda en parasit
Nu kan snart östersundarna dricka vattnet igen. Yey! Läs här.
* * * * *
Veronica Maggio släpper ny singel. Strokes också. Man kan lyssna på båda här. The Go! Team har nytt ute också. Jag hörde den på P3 igår. Hade för mig att de jobbade mycket med samplingar och så. Men här var det redig kött och potatis-indie. Gött om man är på det humöret. Och det var jag!
* * * * *
Veronica Maggio släpper ny singel. Strokes också. Man kan lyssna på båda här. The Go! Team har nytt ute också. Jag hörde den på P3 igår. Hade för mig att de jobbade mycket med samplingar och så. Men här var det redig kött och potatis-indie. Gött om man är på det humöret. Och det var jag!
Davidianerna
Ibland tänker jag att jag ska läsa Bibeln. Hela skiten. Mest för att det känns som att den hör till allmänbildningen. Det är så mycket i vår kultur som refererar till den. Sådant man borde ha koll på. Som det här med David. Jag visste inte vem det var. Jag minns att vi sjöng om honom i skolan, eller egentligen hans son. "Hosianna Davids son, välsignad vare han." Tänkte inte mer på det då. Tyckte mest det var hysteriskt roligt att någon "kom" i Herrens namn.
David var tydligen Israels andra kung. Som jag har fattat det är han historiskt belagd. Men det här med Goliat hör väl mer till det mytiska. I alla fall, det här var flera hundra år innan Jesus. Kristna anser att Jesus hörde till Davids släkt. David verkar vara ett tungt namn inom judendom och kristendom.
Messias är också något jag inte heller greppat. Han/hon är en ättling till kung David och utvald av Gud. Kristna tycker att Jesus var Messias. Medan judarna säger att Messias inte kommit ännu. Om jag fattat allt rätt. Ni som vet bättre får gärna rätta mig, jag är utanför mitt naturliga habitat här.
Den jag försöker komma fram till är David Koresh. Han verkar inte ha haft så värst rolig uppväxt. Hans mor var bara femton när hon fick honom. Pappan var ute ur bilden. Han hamnade hos en fosterfamilj där mannen utnyttjade honom sexuellt. Koresh hade dyslexi så det gick dåligt i skolan. Han gick med i Sjundedagsadventisterna, en kyrka som hans mor hade tillhört.
Senare blev han ledare för Davidianerna och tog namnet David Koresh. Han ansåg sig vara Messias och valde därför namnet David, för att markera kopplingen till kung Davids släkt. Koresh är det persiska uttalet för Kyros. Han var en persisk kung för länge sedan som lät judar i diaspora återvända till sina hemländer. David Koresh blev en riktig patriark och fick barn med flera av kvinnorna i församlingen. Han kallade sekten "sin familj".
Davidianerna är en sekt som jag faktiskt har egna minnen av från när det begav sig. Suddiga minnen av tv-bilder där man ser röken från husen i Waco, Texas. Med stridsvagnar runtomkring. Det var den 19 april 1993 som polis, FBI och armén stormade stället. 76 människor dog däribland David Koresh själv.
Före Koresh var det en kvinna som hette Lois Roden som ledde kyrkan. Efter en maktkamp med hennes son George tog David Koresh över ledarskapet. Man hade redan då sitt högkvarter i Waco, Texas. De kallade stället för Mount Carmel efter ett berg i Israel. Polisen fick tips om att det fanns mycket vapen hos sekten och gjorde därför ett besök där. Fattar inte riktigt varför, för det är väl lagligt att ha vapen. Särskilt i USA. Sekten hade liksom inte gjort något brottsligt. Vad jag vet. Det finns flera grejer som gör att den här historien känns misstänkt.
Hursomhelst blev det skottlossning när polisen kom och flera dog, på båda sidor. Sedan belägrades Mount Carmel i 51 dagar. Mer är sju veckor. Drygt en och en halv månad. Väldigt länge alltså. Sedan togs beslutet att storma stället genom att först skicka in gas. Samtidigt började stället att brinna och det är omdiskuterat hur det gick till. Den officiella storyn är såklart att några inne i husen tuttade på. Det blev en väldigt kraftig brand. Efteråt såg man att flera av de döda hade skjutits ihjäl. Den officiella storyn är såklart att någon eller några i sekten hade gjort det. Bara nio av Davidianerna klarade sig levande.
Att David Koresh höll kvar sektmedlemmar mot deras vilja verkar inte vara fallet. Under belägringen var det nämligen flera personer som lämnade Mount Carmel. Det känns verkligen som att Waco-belägringen kunde ha slutat mycket mindre tragiskt än den gjorde.
David var tydligen Israels andra kung. Som jag har fattat det är han historiskt belagd. Men det här med Goliat hör väl mer till det mytiska. I alla fall, det här var flera hundra år innan Jesus. Kristna anser att Jesus hörde till Davids släkt. David verkar vara ett tungt namn inom judendom och kristendom.
Messias är också något jag inte heller greppat. Han/hon är en ättling till kung David och utvald av Gud. Kristna tycker att Jesus var Messias. Medan judarna säger att Messias inte kommit ännu. Om jag fattat allt rätt. Ni som vet bättre får gärna rätta mig, jag är utanför mitt naturliga habitat här.
Den jag försöker komma fram till är David Koresh. Han verkar inte ha haft så värst rolig uppväxt. Hans mor var bara femton när hon fick honom. Pappan var ute ur bilden. Han hamnade hos en fosterfamilj där mannen utnyttjade honom sexuellt. Koresh hade dyslexi så det gick dåligt i skolan. Han gick med i Sjundedagsadventisterna, en kyrka som hans mor hade tillhört.
Senare blev han ledare för Davidianerna och tog namnet David Koresh. Han ansåg sig vara Messias och valde därför namnet David, för att markera kopplingen till kung Davids släkt. Koresh är det persiska uttalet för Kyros. Han var en persisk kung för länge sedan som lät judar i diaspora återvända till sina hemländer. David Koresh blev en riktig patriark och fick barn med flera av kvinnorna i församlingen. Han kallade sekten "sin familj".
Davidianerna är en sekt som jag faktiskt har egna minnen av från när det begav sig. Suddiga minnen av tv-bilder där man ser röken från husen i Waco, Texas. Med stridsvagnar runtomkring. Det var den 19 april 1993 som polis, FBI och armén stormade stället. 76 människor dog däribland David Koresh själv.
Före Koresh var det en kvinna som hette Lois Roden som ledde kyrkan. Efter en maktkamp med hennes son George tog David Koresh över ledarskapet. Man hade redan då sitt högkvarter i Waco, Texas. De kallade stället för Mount Carmel efter ett berg i Israel. Polisen fick tips om att det fanns mycket vapen hos sekten och gjorde därför ett besök där. Fattar inte riktigt varför, för det är väl lagligt att ha vapen. Särskilt i USA. Sekten hade liksom inte gjort något brottsligt. Vad jag vet. Det finns flera grejer som gör att den här historien känns misstänkt.
Hursomhelst blev det skottlossning när polisen kom och flera dog, på båda sidor. Sedan belägrades Mount Carmel i 51 dagar. Mer är sju veckor. Drygt en och en halv månad. Väldigt länge alltså. Sedan togs beslutet att storma stället genom att först skicka in gas. Samtidigt började stället att brinna och det är omdiskuterat hur det gick till. Den officiella storyn är såklart att några inne i husen tuttade på. Det blev en väldigt kraftig brand. Efteråt såg man att flera av de döda hade skjutits ihjäl. Den officiella storyn är såklart att någon eller några i sekten hade gjort det. Bara nio av Davidianerna klarade sig levande.
Att David Koresh höll kvar sektmedlemmar mot deras vilja verkar inte vara fallet. Under belägringen var det nämligen flera personer som lämnade Mount Carmel. Det känns verkligen som att Waco-belägringen kunde ha slutat mycket mindre tragiskt än den gjorde.
Gorky's jättekonstiga bandnamn
Snart ska Jonny komma till Sverige. Jag läste om det här. Och att Norman Blake brukade vara med på en Gorky's-låt live. "How I long". Så jag lyssnade på den. Väldigt fin! Annars har jag typ ingen koll alls på det bandet. Är det någon annan som har det? Vet vilka skivor som är bäst och så?
onsdag 9 februari 2011
La musique
Jag lyssnade på "Brunchrapporten" i dag. Det är ett av P3:s bästa program tycker jag. Rappt, roligt och allmänbildande. Och de verkar ha en riktig redaktion som har tid och resurser att göra ordentlig research. Det enda minuset är att de har ordet "brunch" i sitt namn.
Anyhoo, de spelade en låt och jag trodde att det var de här Rebecca och Fiona. För det var sådär urbant, klubbigt och dekadent som jag fått för mig att de låter. Men det visade sig vara Brittan! Klämmig bit faktiskt.
* * * * *
Jag har varit lite sur på det nya svenska bandet Le Kid (som var med i Melodifestivalen) och deras namnval. De borde väl veta att det redan finns ett härligt Göteborgsband som heter nästan samma. Sedan kom jag på att jag borde hålla käft. Kommun tog sitt namn trots att vi visste att det fanns ett Umepunkband som hette Kommunen. De verkar vara softa typer, har inte hört av sig för att tjafsa eller så. All heder åt Kommunen.
Anyhoo, de spelade en låt och jag trodde att det var de här Rebecca och Fiona. För det var sådär urbant, klubbigt och dekadent som jag fått för mig att de låter. Men det visade sig vara Brittan! Klämmig bit faktiskt.
* * * * *
Jag har varit lite sur på det nya svenska bandet Le Kid (som var med i Melodifestivalen) och deras namnval. De borde väl veta att det redan finns ett härligt Göteborgsband som heter nästan samma. Sedan kom jag på att jag borde hålla käft. Kommun tog sitt namn trots att vi visste att det fanns ett Umepunkband som hette Kommunen. De verkar vara softa typer, har inte hört av sig för att tjafsa eller så. All heder åt Kommunen.
måndag 7 februari 2011
Folkets tempel
Har ni sett "Dig!"? Dokumentären om Dandy Warhols och Brian Jonestown Massacre. Två rätt mediokra band (med extremt fåniga bandnamn!) som ingen kommer minnas om tio år. Men dokumentären är väldigt underhållande.
Jag visste att BJM tagit delar av sitt namn från en verklig händelse. Mer än så hade jag inte koll på. Nu har jag det. Efter att ha läst Svahns kapitel om Folkets tempel och sett dokumentären "Jonestown - The life and death of Peoples Temple".
En märklig grej är att sångaren i Brian Jonestown Massacre - Anton Newcombe - och ledaren för Folkets tempel - Jim Jones - påminner lite om varann. Rockstjärneattityd (kolla in Jones), väck på sprit och knark, hatar alla som säger emot dem och helt uppfyllda av sin egen förträfflighet. Skillnaden är att Jones lockade till sig hundratals människor medan Newcombe hade svårt att behålla bandmedlemmar längre än några veckor. Och, kanske viktigast, att Newcombe inte tvingade över 900 personer att begå självmord.
Jones var en slags socialistisk Ulf Ekman. Vid hans predikningar blandades euforisk gospel och helande med patosfyllda tal om social rättvisa och svartas rättigheter. Jones växte själv upp fattigt i Indiana på 1930-talet. Hans mor försörjde honom, hans far var alkis. Han vände sig tidigt till kristendom och olika församlingar och startade sin första kyrka i Indiana.
Senare flyttade han och hans anhängare till en gård i Redwood Valley, Kalifornien, där de byggde upp ett kollektiv som försökte vara så självförsörjande som möjligt. Pengarna kom från medlemmarna som ofta sålde hus och allt annat de hade. Sedan fick de en (låg) lön för arbetet de gjorde i FT. Utmärkande för kyrkan var att den var så pass blandad. Både etniskt och socioekonomiskt.
Efter ett tag drog Folkets tempel till San Francisco. Jones sociala budskap passade bra in i stadens progressiva stämning och han blev uppburen där och fick vänner inom politiken. Men efter ett tag började det osa hett. Det kom rykten om sexuella övergrepp, våld, ekonomiskt fiffel och att medlemmar tvingades kvar i kyrkan mot sin vilja. Jones och stora delar av församlingen flydde till Guyana i Sydamerika. Där hade han köpt mark några år tidigare och flera från Folkets tempel hade redan åkt ner dit för att bygga Jonestown. En stad mitt ute i djungeln där FT skulle skapa ett fantastiskt samhälle.
I november 1978 åkte kongressledamoten Leo Ryan och några journalister ner till Jonestown för att se hur folk hade det där på grund av ryktena som varit innan. De ställde kritiska frågor till Jones och plötsligt blev Ryan attackerad av en FT:are med kniv. Han klarade sig och tillsammans med journalisterna och några avhoppare stack han därifrån. De körde mot ett litet flygfält. Därifrån skulle de flyga till huvudstaden i Guyana, Georgetown. Innan de hann lyfta blev de upphunna av några sektmedlemmar. De sköt Ryan, tre journalister och en avhoppare till döds. Efter det fanns ingen återvändo, nu måste alla dö. Det tyckte i alla fall Jim Jones.
I lägret blandade man ihop en mix av Flavor Aid, en slags saft, och cyanid. Den gavs till de gamla och barnen. Sedan tog de vuxna den. Samtidigt var alla omgivna av sektmedlemmar med vapen. Jones höll ett tal för att övertyga folk att ta livet av sig. Hela talet finns inspelat och är vidrigt. I slutet hör man människor i bakgrunden som skriker i förtvivlan, gråter och dör. Samtidigt som Jim Jones talar. Själv hittades han skjuten i huvudet.
Jag visste att BJM tagit delar av sitt namn från en verklig händelse. Mer än så hade jag inte koll på. Nu har jag det. Efter att ha läst Svahns kapitel om Folkets tempel och sett dokumentären "Jonestown - The life and death of Peoples Temple".
En märklig grej är att sångaren i Brian Jonestown Massacre - Anton Newcombe - och ledaren för Folkets tempel - Jim Jones - påminner lite om varann. Rockstjärneattityd (kolla in Jones), väck på sprit och knark, hatar alla som säger emot dem och helt uppfyllda av sin egen förträfflighet. Skillnaden är att Jones lockade till sig hundratals människor medan Newcombe hade svårt att behålla bandmedlemmar längre än några veckor. Och, kanske viktigast, att Newcombe inte tvingade över 900 personer att begå självmord.
Jones var en slags socialistisk Ulf Ekman. Vid hans predikningar blandades euforisk gospel och helande med patosfyllda tal om social rättvisa och svartas rättigheter. Jones växte själv upp fattigt i Indiana på 1930-talet. Hans mor försörjde honom, hans far var alkis. Han vände sig tidigt till kristendom och olika församlingar och startade sin första kyrka i Indiana.
Senare flyttade han och hans anhängare till en gård i Redwood Valley, Kalifornien, där de byggde upp ett kollektiv som försökte vara så självförsörjande som möjligt. Pengarna kom från medlemmarna som ofta sålde hus och allt annat de hade. Sedan fick de en (låg) lön för arbetet de gjorde i FT. Utmärkande för kyrkan var att den var så pass blandad. Både etniskt och socioekonomiskt.
Efter ett tag drog Folkets tempel till San Francisco. Jones sociala budskap passade bra in i stadens progressiva stämning och han blev uppburen där och fick vänner inom politiken. Men efter ett tag började det osa hett. Det kom rykten om sexuella övergrepp, våld, ekonomiskt fiffel och att medlemmar tvingades kvar i kyrkan mot sin vilja. Jones och stora delar av församlingen flydde till Guyana i Sydamerika. Där hade han köpt mark några år tidigare och flera från Folkets tempel hade redan åkt ner dit för att bygga Jonestown. En stad mitt ute i djungeln där FT skulle skapa ett fantastiskt samhälle.
I november 1978 åkte kongressledamoten Leo Ryan och några journalister ner till Jonestown för att se hur folk hade det där på grund av ryktena som varit innan. De ställde kritiska frågor till Jones och plötsligt blev Ryan attackerad av en FT:are med kniv. Han klarade sig och tillsammans med journalisterna och några avhoppare stack han därifrån. De körde mot ett litet flygfält. Därifrån skulle de flyga till huvudstaden i Guyana, Georgetown. Innan de hann lyfta blev de upphunna av några sektmedlemmar. De sköt Ryan, tre journalister och en avhoppare till döds. Efter det fanns ingen återvändo, nu måste alla dö. Det tyckte i alla fall Jim Jones.
I lägret blandade man ihop en mix av Flavor Aid, en slags saft, och cyanid. Den gavs till de gamla och barnen. Sedan tog de vuxna den. Samtidigt var alla omgivna av sektmedlemmar med vapen. Jones höll ett tal för att övertyga folk att ta livet av sig. Hela talet finns inspelat och är vidrigt. I slutet hör man människor i bakgrunden som skriker i förtvivlan, gråter och dör. Samtidigt som Jim Jones talar. Själv hittades han skjuten i huvudet.
Spitznogle på "Trygdekontoret"
Jag fortsätter i den peppiga andan. Ibland tittar jag på NRK:s "Trygdekontoret" på nätet. Det är ofta rätt kul. Happy Tom från Turbonegro är programledare och med sin panel pratar han om diverse aktuell populärkultur. Typ som "Studio pop".
Det som är svårt, för en svensk, är att förstå vilka vissa norska kändisar är. Som Kristin Spitznogle som de snackade om i ett av programmen. Hon verkar ganska spännande. Sexolog som (kanske?) är Sveriges svar på Malena Ivarsson eller Ylva-Maria Thompson. Dessutom tydligen jävligt kristen.
Vem är den här Spitznogle? Och är hon väldigt känd i Norge? Jag vet ju att några Norge-kännare brukar hänga här på bloggen. Måste liksom få veta hur jag ska förhålla mig till den här kvinnan.
Det som är svårt, för en svensk, är att förstå vilka vissa norska kändisar är. Som Kristin Spitznogle som de snackade om i ett av programmen. Hon verkar ganska spännande. Sexolog som (kanske?) är Sveriges svar på Malena Ivarsson eller Ylva-Maria Thompson. Dessutom tydligen jävligt kristen.
Vem är den här Spitznogle? Och är hon väldigt känd i Norge? Jag vet ju att några Norge-kännare brukar hänga här på bloggen. Måste liksom få veta hur jag ska förhålla mig till den här kvinnan.
Clas Svahn levererar!
Clas Svahn. Jag säger bara det. Inte bara är han författare till boken "Sekter och hemliga sällskap i Sverige och världen" som jag skriver om på bloggen. Inte bara är han DN:s expert på märkliga ting. Inte bara är han UFO-Sveriges riksordförande. Han verkar också vara en kunnig, och framförallt ROLIG, musikskribent!
Det här var en ådra hos Clas som jag missat helt. Men i lördags recenserade han låtarna i Melodifestivalen. Kanske fick han Lule på lotten eftersom han var journalist på Kuriren i många år? Hursomhelst, han gjorde det sjukt bra. Några exempel på hans formuleringskonst:
# Under Swingflys låt börjar Svahn digga med "och det rör sig inte om krampkänningar från senaste badmintonmatchen".
# Jonas Mattssons närvaro "käkade väl inte kamera direkt".
# Dannys låt "tjatar sitt tema likt en hjärntvättad Mubarakpolis".
Läs hela härligheten här!
Det här var en ådra hos Clas som jag missat helt. Men i lördags recenserade han låtarna i Melodifestivalen. Kanske fick han Lule på lotten eftersom han var journalist på Kuriren i många år? Hursomhelst, han gjorde det sjukt bra. Några exempel på hans formuleringskonst:
# Under Swingflys låt börjar Svahn digga med "och det rör sig inte om krampkänningar från senaste badmintonmatchen".
# Jonas Mattssons närvaro "käkade väl inte kamera direkt".
# Dannys låt "tjatar sitt tema likt en hjärntvättad Mubarakpolis".
Läs hela härligheten här!
Köttartikeln i Filter
I senaste numret av Filter finns en artikel som handlar om att äta kött och alternativen till det. Bland annat ifrågasätts skeppandet av sojabönor över jorden och framställandet av olika sojaprotein. Att det också är miljöfarligt och energikrävande. Och det känns som en viktig och relevant diskussion.
Det som förvånar är hur skribenten Mattias Göransson beskriver vegetarianer och veganer. Som en anonym massa. En homogen grupp med en gemensam agenda. Man får intrycket av att alla som valt bort kött har gjort det av samma skäl - etiska - och tycker likadant i frågan. Att de överhuvudtaget tycker något, har en åsikt, är givet. Att en del kanske äter det de känner för eller tycker är gott finns inte på kartan.
Några av de svepande formuleringar som Göransson använder är:
# "Vegetarianer har hävdat det i alla tider. I princip brukar deras argumentation gå ut på att [...]"
# "Därifrån härstammar veganernas favoritpåstående [...]"
# "På dagens veganer låter det ofta som om den australiensiske djurrättsfilosofen Peter Singer uppfann djuretiken."
# "[...] rymmer dock inget stöd för veganernas grundpåstående [...]"
# "Veganer gör ofta anspråk på att ha ett holistiskt perspektiv [...]"
Vad är det här för mystisk grupp - Vegetarianerna/veganerna? I vilka forum och medier yttrar DOM sina påståenden? Det verkar ju vara en helt hjärntvättad sekt med en utbredd lobbyverksamhet! Suck. Jag trodde verkligen att Mattias Göransson vurmade för god research. Men här verkar han delvis ha gått mer på feeling än fakta.
Det som förvånar är hur skribenten Mattias Göransson beskriver vegetarianer och veganer. Som en anonym massa. En homogen grupp med en gemensam agenda. Man får intrycket av att alla som valt bort kött har gjort det av samma skäl - etiska - och tycker likadant i frågan. Att de överhuvudtaget tycker något, har en åsikt, är givet. Att en del kanske äter det de känner för eller tycker är gott finns inte på kartan.
Några av de svepande formuleringar som Göransson använder är:
# "Vegetarianer har hävdat det i alla tider. I princip brukar deras argumentation gå ut på att [...]"
# "Därifrån härstammar veganernas favoritpåstående [...]"
# "På dagens veganer låter det ofta som om den australiensiske djurrättsfilosofen Peter Singer uppfann djuretiken."
# "[...] rymmer dock inget stöd för veganernas grundpåstående [...]"
# "Veganer gör ofta anspråk på att ha ett holistiskt perspektiv [...]"
Vad är det här för mystisk grupp - Vegetarianerna/veganerna? I vilka forum och medier yttrar DOM sina påståenden? Det verkar ju vara en helt hjärntvättad sekt med en utbredd lobbyverksamhet! Suck. Jag trodde verkligen att Mattias Göransson vurmade för god research. Men här verkar han delvis ha gått mer på feeling än fakta.
lördag 5 februari 2011
Var är Fleetan?
I höstas såg jag Me and My Army, Kleerups nya band, vara förband till Teenage Fanclub. Habila låtar. Det lät väldigt mycket som Fleetwood Mac. Så läste jag en intervju med karl'n i Expressen nyligen. Där hade bandet listat sina influenser:
Eagles
Alan Parson
Devendra Banhart
E.L.O.
Neu!
Tom Petty
Dj Shadow
Midlake
Giorgio Moroder
Band of Horses
Todd Rundgren
Men inte Fleetan! Det var konstigt tyckte jag. Inte för att jag älskar FM, tycker de är himla överskattade. Folk borde lyssna på Abba istället!
Eagles
Alan Parson
Devendra Banhart
E.L.O.
Neu!
Tom Petty
Dj Shadow
Midlake
Giorgio Moroder
Band of Horses
Todd Rundgren
Men inte Fleetan! Det var konstigt tyckte jag. Inte för att jag älskar FM, tycker de är himla överskattade. Folk borde lyssna på Abba istället!
Livets ord
Inte lika spännande att läsa om de här jämfört med andra. De är lite uttjatade. En rolig sak är att de är en del av trosrörelsen. Fast det handlar ju om tro och ingenting annat. Om du tror ordentligt blir du rik och frisk. Är du sjuk och fattig beror det förmodligen på att du inte tror tillräckligt. Allt känns väldigt amerikanskt och det är i USA som rötterna finns.
Det finns typ 6 000 personer i Sverige som är med i olika trosförsamlingar (hihi). Den största är Livets ord. Ulf Ekman grundade Livets ord 1983 i Uppsala. Jag har sett en del av deras träffar på Öppna kanalen och lokalerna ser onekligen väldigt stora och dyra ut. Var de får pengarna ifrån vet jag inte, men antar att det är från fotfolket. LO har ungefär 2 000 anhängare.
Åh, jag är rätt less på dem alltså. Någon som har något kul att tillägga förutom det här?
Det finns typ 6 000 personer i Sverige som är med i olika trosförsamlingar (hihi). Den största är Livets ord. Ulf Ekman grundade Livets ord 1983 i Uppsala. Jag har sett en del av deras träffar på Öppna kanalen och lokalerna ser onekligen väldigt stora och dyra ut. Var de får pengarna ifrån vet jag inte, men antar att det är från fotfolket. LO har ungefär 2 000 anhängare.
Åh, jag är rätt less på dem alltså. Någon som har något kul att tillägga förutom det här?
Opus Dei
Det har faktiskt varit färre Dan Brown-referenser i boken än vad jag trott. Men nu är det dags. Opus Dei är den katolska organisation som framstår som mycket mäktig och ond i "Da Vinci-korven".
Att de försöker utplåna Prieuré de Sion kan vi avfärda. Eftersom PdS inte ens finns. Och att OD i hemlighet styr hela katolska kyrkan tycker Svahn vi ska ta med en nypa salt.
OD grundades i Spanien 1928. Namnet betyder Guds verk på latin. Medlemmarna högst upp i hierarkin lever i celibat och håller på med självplågeri. Genom piska eller cilice, en metallkedja med vassa piggar som spänns runt benet.
Det finns några hundra OD:are i Sverige. "I Stockholm bor de manliga medlemmarna i något som heter 'Lärkstaden' medan kvinnorna bor på ett studenthem kallat 'Ateneum' på Valhallavägen", skriver Svahn.
Svahn har hämtat en del av informationen från den här artikeln som publicerades i DN 2006.
Att de försöker utplåna Prieuré de Sion kan vi avfärda. Eftersom PdS inte ens finns. Och att OD i hemlighet styr hela katolska kyrkan tycker Svahn vi ska ta med en nypa salt.
OD grundades i Spanien 1928. Namnet betyder Guds verk på latin. Medlemmarna högst upp i hierarkin lever i celibat och håller på med självplågeri. Genom piska eller cilice, en metallkedja med vassa piggar som spänns runt benet.
Det finns några hundra OD:are i Sverige. "I Stockholm bor de manliga medlemmarna i något som heter 'Lärkstaden' medan kvinnorna bor på ett studenthem kallat 'Ateneum' på Valhallavägen", skriver Svahn.
Svahn har hämtat en del av informationen från den här artikeln som publicerades i DN 2006.
Plymouthbröderna
Det här var ett nytt gäng för mig. Också en kristen organisation. Bokstavstrogen. Namnet har de fått från den engelska staden Plymouth där den första stora församlingen fanns. Den startade 1832. Till Sverige kom rörelsen under 1870-talet genom ingenjören Samuel Hedman.
Tidigt splittrades PB i två. En öppen del och en som är mer sluten. Den öppna heter De kristna bröderna och finns inte i Sverige. Den slutna (på engelska Exclusive Brethren) har flera församlingar i Sverige. Den största finns i Smålandsstenar. Men man har bara några hundra medlemmar i Sverige totalt.
Nästan alla Plymouthbröder är egna företagare. Antingen det eller så jobbar de för en annan broder. De får nämligen inte vara anställda av en ickebroder. De får inte heller vara med i facket och bör undvika det mesta som har med världsligt liv och annat folk att göra. Svahn skriver att barnen inte får äta med andra barn i skolan utan antingen "sitta ensam med matsäck eller gå hem".
2006 kom det fram att PB stödde den borgerliga alliansen under valrörelsen. Under namnet Nordas Sverige gav de alliansen flera miljoner i stöd. Det kan ha berott på att det skulle underlätta för dem att starta friskola. Flera gånger innan hade de fått avslag. 2007 kunde man öppna Laboraskolan i Långaryd, Småland.
Tidigt splittrades PB i två. En öppen del och en som är mer sluten. Den öppna heter De kristna bröderna och finns inte i Sverige. Den slutna (på engelska Exclusive Brethren) har flera församlingar i Sverige. Den största finns i Smålandsstenar. Men man har bara några hundra medlemmar i Sverige totalt.
Nästan alla Plymouthbröder är egna företagare. Antingen det eller så jobbar de för en annan broder. De får nämligen inte vara anställda av en ickebroder. De får inte heller vara med i facket och bör undvika det mesta som har med världsligt liv och annat folk att göra. Svahn skriver att barnen inte får äta med andra barn i skolan utan antingen "sitta ensam med matsäck eller gå hem".
2006 kom det fram att PB stödde den borgerliga alliansen under valrörelsen. Under namnet Nordas Sverige gav de alliansen flera miljoner i stöd. Det kan ha berott på att det skulle underlätta för dem att starta friskola. Flera gånger innan hade de fått avslag. 2007 kunde man öppna Laboraskolan i Långaryd, Småland.
Jehovas vittnen
När jag läste religion på gymnasiet fick vi göra studiebesök i olika kyrkor. Läraren delade in oss i grupper och min grupp besökte Jehovas vittnen, i Rikets sal. Jag minns att vi frågade en av medlemmarna vad de tyckte om homosexualitet. Då bläddrade han vant fram till ett särskilt ställe i Bibeln där det står att bögeri är dåligt. Sen var det liksom slutdiskuterat. Vi var också med på en slags gudstjänst. Det enda jag minns därifrån är att ett barn sjöng en sång.
Annars behöver man ju sällan göra uppsökande verksamhet när det gäller JV. De står ute på stan och försöker kränga Vakna! och Vakttornet. De knackar på ens dörr och vill prata. Egentligen är det ganska märkligt att de försöker värva eftersom den lyxigaste delen av JV är upptagen sedan 1932. Det var då de 144 000 platserna var fullbokade.
I Bibelns uppenbarelsebok står ungefär att "144 000 av Guds tjänare ska märkas på sina pannor med Guds sigill innan det sista slaget mellan Gud och Satan ska stå". Citatet är från Svahns bok. De 144 000 får, enligt JV, sitta med Gud i en slags himmelsk regering. 2003 fanns det 8 565 levande kvar av de ursprungliga. Men resten av JV kan också få evigt liv efter att Gud besegrat Satan vid Harmagedon. Tusen år efter slaget sker en ny prövning och om du då är ett vittne kan du klara dig.
Något av det mest utmärkande med JV är deras stora fokus på Harmagedon, årtal och siffror. Flera gånger har de förutspått Harmagedon. Då ska Gud komma och döda Satan och alla som inte är vittnen. 1918, 1920, 1925, 1941 och 1975 är årtal då det borde ha hänt. Lite pinsamt att de haft fel så många gånger.
Samtidigt som de läser Bibeln har de även skrifter med egna tolkningar. Flera av dem är skrivna av grundaren Charles Taze Russell. En amerikan som startade kyrkan 1881 under namnet Zion's Watchtower Tract Society. Det dröjde till 1931 innan de fick namnet JV. Då under ledning av Joseph Rutherford. Om jag förstått rätt betyder Jehova Gud på hebreiska. När Clas Svahns bok kom ut hade JV drygt 6 miljoner medlemmar i världen varav 22 000 i Sverige. Rätt många ändå.
På den svenska hemsidan hittade jag en intressant del som heter "Register". Där svarar JV på alla möjliga frågor en människa kan ha. Till exempel "Behöver jag en mobiltelefon?", "Vem står bakom all ondska?" och "Varför gillar inte tjejer mig?". Man kan också läsa om "Mångas favoritmat - pizza".
Annars behöver man ju sällan göra uppsökande verksamhet när det gäller JV. De står ute på stan och försöker kränga Vakna! och Vakttornet. De knackar på ens dörr och vill prata. Egentligen är det ganska märkligt att de försöker värva eftersom den lyxigaste delen av JV är upptagen sedan 1932. Det var då de 144 000 platserna var fullbokade.
I Bibelns uppenbarelsebok står ungefär att "144 000 av Guds tjänare ska märkas på sina pannor med Guds sigill innan det sista slaget mellan Gud och Satan ska stå". Citatet är från Svahns bok. De 144 000 får, enligt JV, sitta med Gud i en slags himmelsk regering. 2003 fanns det 8 565 levande kvar av de ursprungliga. Men resten av JV kan också få evigt liv efter att Gud besegrat Satan vid Harmagedon. Tusen år efter slaget sker en ny prövning och om du då är ett vittne kan du klara dig.
Något av det mest utmärkande med JV är deras stora fokus på Harmagedon, årtal och siffror. Flera gånger har de förutspått Harmagedon. Då ska Gud komma och döda Satan och alla som inte är vittnen. 1918, 1920, 1925, 1941 och 1975 är årtal då det borde ha hänt. Lite pinsamt att de haft fel så många gånger.
Samtidigt som de läser Bibeln har de även skrifter med egna tolkningar. Flera av dem är skrivna av grundaren Charles Taze Russell. En amerikan som startade kyrkan 1881 under namnet Zion's Watchtower Tract Society. Det dröjde till 1931 innan de fick namnet JV. Då under ledning av Joseph Rutherford. Om jag förstått rätt betyder Jehova Gud på hebreiska. När Clas Svahns bok kom ut hade JV drygt 6 miljoner medlemmar i världen varav 22 000 i Sverige. Rätt många ändå.
På den svenska hemsidan hittade jag en intressant del som heter "Register". Där svarar JV på alla möjliga frågor en människa kan ha. Till exempel "Behöver jag en mobiltelefon?", "Vem står bakom all ondska?" och "Varför gillar inte tjejer mig?". Man kan också läsa om "Mångas favoritmat - pizza".
fredag 4 februari 2011
Vapnet på Flashback
När jag satt och egosurfade hittade jag en tråd om Vapnet på Flashback. Det var rolig läsning. Mest spännande var att min "kompis" D. varit inne och läckt en del information!
Ikea
Jag har sett båda "Uppdrag granskning" om Ikea. Det första med själva nyheten och det andra med reaktionerna. Jag har också försökt följa debatten efteråt. Då handlar det mycket om skatter.
Antingen kan man tycka att Kamprad är "osolidarisk" eller att "det är klart han flyr från skattetrycket". Eftersom han inte gjort något olagligt blir debatten på det här området extremt ideologisk. Alla vet vad de tycker. Ingen ändrar sig. Allt står bara still. Det är ganska ointressant.
Det jag tycker är mest spännande: Hur vågade Kamprad ljuga offentligt? I flera intervjuer har han sagt att han lämnat makten över Ikea till en allmännyttig stiftelse i Holland. Han måste väl ha insett att journalister kan gå vidare på sådan information. För att se ifall det stämmer.
När "Uppdrag granskning" gjorde det hittade de den tidigare okända stiftelsen Interogo i Liechtenstein. Den ligger ovanför den holländska stiftelsen i hierarkin och i Interogo har Kamprad full kontroll.
Nu står han med brallorna nere. Hur vågade han utsätta sig för den risken? Jag förstår inte.
Antingen kan man tycka att Kamprad är "osolidarisk" eller att "det är klart han flyr från skattetrycket". Eftersom han inte gjort något olagligt blir debatten på det här området extremt ideologisk. Alla vet vad de tycker. Ingen ändrar sig. Allt står bara still. Det är ganska ointressant.
Det jag tycker är mest spännande: Hur vågade Kamprad ljuga offentligt? I flera intervjuer har han sagt att han lämnat makten över Ikea till en allmännyttig stiftelse i Holland. Han måste väl ha insett att journalister kan gå vidare på sådan information. För att se ifall det stämmer.
När "Uppdrag granskning" gjorde det hittade de den tidigare okända stiftelsen Interogo i Liechtenstein. Den ligger ovanför den holländska stiftelsen i hierarkin och i Interogo har Kamprad full kontroll.
Nu står han med brallorna nere. Hur vågade han utsätta sig för den risken? Jag förstår inte.
torsdag 3 februari 2011
Bilderberggruppen
Bilderberggruppens mål att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt verkar ha lyckats. I lördags kväll stoppades en onykter bilförare på väg till Stenungsbaden.
- Han var på väg till lördagsdansen och uppträdandet med Bilderberggruppen, som han trodde var en orkester, säger poliskommissarie Aage Johansson vid Staben i Göteborg.
(Expressen 28 maj 2001)
Den här skojiga historien inleder kapitlet om Bilderberggruppen (Visst vill man säga Bilderboksgruppen?). Namnet är taget från Hotel de Bilderberg i Oosterbeek, Nederländerna. Där höll gruppen sitt första möte 29-31 maj 1954. Initiativet kom bland annat från den polske professorn Joseph Hieronim Retinger. Han inkluderade Nederländernas prins Bernhard och det var länge Bernhard som var ordförande i BG. 1976 tvingades prinsen bort från posten då det kom fram att han tagit emot stora mutor från stridsflygplanstillverkaren Lockheed.
Ungefär 100 viktiga personer (främst från Nordamerika och Europa) blir inbjudna varje gång och det varierar vilka som får komma. Man har alltså inga fasta medlemmar. Ordföranden godkänner inbjudningslistan som en informell kommitté arbetar fram.
Sedan prins Bernhard försvann har till exempel Henry Kissinger varit ordförande. Beroende på var mötet ska hållas brukar det finnas lokala koordinatorer. En svensk sådan har varit Marcus Wallenberg den äldre. Mötena hålls minst en gång per år. Kalasen betalas till stor del av Ford- och Rockefeller-stiftelserna.
Den officiella anledningen till bildandet av BG var att förbättra relationerna mellan USA och Europa. Inför varje möte brukar gruppen avslöja vilka ämnen de ska diskutera. Men under själva samtalen får ingen utomstående vara med. Under mötet i Stenungsbaden 2001 ska man, enligt Expressen-artikeln, ha pratat om "krisen inom livsmedelsbranschen, Natos utvidgning och Berlusconis nya regering i Italien. Även Kina och Ryssland var viktiga punkter i protokollet." Med på mötet var Göran Persson och Leif Pagrotsky.
Den svensk som deltagit flest gånger på senare år är Carl Bildt. Andra som varit med är Olof Palme, kungen, Mona Sahlin och såklart en massa Wallenbergare. BG har en officiell hemsida.
- Han var på väg till lördagsdansen och uppträdandet med Bilderberggruppen, som han trodde var en orkester, säger poliskommissarie Aage Johansson vid Staben i Göteborg.
(Expressen 28 maj 2001)
Den här skojiga historien inleder kapitlet om Bilderberggruppen (Visst vill man säga Bilderboksgruppen?). Namnet är taget från Hotel de Bilderberg i Oosterbeek, Nederländerna. Där höll gruppen sitt första möte 29-31 maj 1954. Initiativet kom bland annat från den polske professorn Joseph Hieronim Retinger. Han inkluderade Nederländernas prins Bernhard och det var länge Bernhard som var ordförande i BG. 1976 tvingades prinsen bort från posten då det kom fram att han tagit emot stora mutor från stridsflygplanstillverkaren Lockheed.
Ungefär 100 viktiga personer (främst från Nordamerika och Europa) blir inbjudna varje gång och det varierar vilka som får komma. Man har alltså inga fasta medlemmar. Ordföranden godkänner inbjudningslistan som en informell kommitté arbetar fram.
Sedan prins Bernhard försvann har till exempel Henry Kissinger varit ordförande. Beroende på var mötet ska hållas brukar det finnas lokala koordinatorer. En svensk sådan har varit Marcus Wallenberg den äldre. Mötena hålls minst en gång per år. Kalasen betalas till stor del av Ford- och Rockefeller-stiftelserna.
Den officiella anledningen till bildandet av BG var att förbättra relationerna mellan USA och Europa. Inför varje möte brukar gruppen avslöja vilka ämnen de ska diskutera. Men under själva samtalen får ingen utomstående vara med. Under mötet i Stenungsbaden 2001 ska man, enligt Expressen-artikeln, ha pratat om "krisen inom livsmedelsbranschen, Natos utvidgning och Berlusconis nya regering i Italien. Även Kina och Ryssland var viktiga punkter i protokollet." Med på mötet var Göran Persson och Leif Pagrotsky.
Den svensk som deltagit flest gånger på senare år är Carl Bildt. Andra som varit med är Olof Palme, kungen, Mona Sahlin och såklart en massa Wallenbergare. BG har en officiell hemsida.
Skull and Bones
De hemliga sällskapen på universiteten i New England är extremt kittlande, tycker jag. Och det är jag ju inte ensam om att tycka. Till exempel spinner Donna Tartt en hel del på den fascinationen i "Den hemliga historien". Det är något med de stora skogarna, de vackra gamla husen och kunskapen. Som samtidigt får hysa det här mörka, köttiga och dekadenta. Väldigt förutsägbart att gå igång på det. Jag vet. Men jag kan inte låta bli.
Det här är ett gäng jag hört talas om, men inte grottat ner mig i förrän nu. Ordenssällskap på Yale-universitetet i Connecticut. Medlemmarna kallas för "bonesmen". Deras symbol ser ut såhär, en dödskalle med två korslagda benknotor. Under står "322". Det finns lite olika idéer om vad siffran står för, men ingen vet säkert förutom de invigda. Att ha döden som tema verkar ganska populärt bland ordnar. En av frimurarnas "loggor" har dödskalle, benknotor och likkista.
SaB grundades 1832 av William Huntington Russell. Föreningens offentliga namn är Russell Trust Association. Den uttalade idén var att medlemmarna skulle hjälpa och fostra varandra "i en anda som sedan skulle underlätta för dem att skapa sig en karriär inom den amerikanska regeringen, bankväsendet, underrättelsetjänsten eller juridiken". Några som har varit med är John Kerry och George W. Bush. Kvinnor får också vara med, sedan 1992.
När en ny medlem väljs in får den personen genomgå en rit. Svahn beskriver den i sin bok och jag antar att han har goda källor. En av källorna han använt är en CBS-intervju med författaren Alexandra Robbins. Hon har själv gått på Yale och skrivit en bok om SaB. Vid ceremonin låtsas man att den nya medlemmen återuppstår från de döda. "Den nye får möta djävulen, Don Quixote och påven i det mörklagda rummet där initieringen inramas av höga skrik från tidigare medlemmar."
Rummet där initieringen görs kallas för Gravkammaren. En av de mer bisarra historierna kring SaB är att de där förvarar indianhövdingen Geronimos dödskalle. Den ska ha stulits av Prescott Bush (George W:s farfar) och några andra "bonesmen" när de var stationerade vid Fort Sill i Oklahoma. Det blev känt när en historiker hittade ett brev från 1918 som var skrivet från en medlem till en annan. Hur äkta är oklart. Brevet blev i alla fall känt 2006 och då gick Geronimos släktingar ut och krävde av George W. Bush att, om det var sant, återlämna skallen. Men Bush sa varken bu eller bä.
Det här är ett gäng jag hört talas om, men inte grottat ner mig i förrän nu. Ordenssällskap på Yale-universitetet i Connecticut. Medlemmarna kallas för "bonesmen". Deras symbol ser ut såhär, en dödskalle med två korslagda benknotor. Under står "322". Det finns lite olika idéer om vad siffran står för, men ingen vet säkert förutom de invigda. Att ha döden som tema verkar ganska populärt bland ordnar. En av frimurarnas "loggor" har dödskalle, benknotor och likkista.
SaB grundades 1832 av William Huntington Russell. Föreningens offentliga namn är Russell Trust Association. Den uttalade idén var att medlemmarna skulle hjälpa och fostra varandra "i en anda som sedan skulle underlätta för dem att skapa sig en karriär inom den amerikanska regeringen, bankväsendet, underrättelsetjänsten eller juridiken". Några som har varit med är John Kerry och George W. Bush. Kvinnor får också vara med, sedan 1992.
När en ny medlem väljs in får den personen genomgå en rit. Svahn beskriver den i sin bok och jag antar att han har goda källor. En av källorna han använt är en CBS-intervju med författaren Alexandra Robbins. Hon har själv gått på Yale och skrivit en bok om SaB. Vid ceremonin låtsas man att den nya medlemmen återuppstår från de döda. "Den nye får möta djävulen, Don Quixote och påven i det mörklagda rummet där initieringen inramas av höga skrik från tidigare medlemmar."
Rummet där initieringen görs kallas för Gravkammaren. En av de mer bisarra historierna kring SaB är att de där förvarar indianhövdingen Geronimos dödskalle. Den ska ha stulits av Prescott Bush (George W:s farfar) och några andra "bonesmen" när de var stationerade vid Fort Sill i Oklahoma. Det blev känt när en historiker hittade ett brev från 1918 som var skrivet från en medlem till en annan. Hur äkta är oklart. Brevet blev i alla fall känt 2006 och då gick Geronimos släktingar ut och krävde av George W. Bush att, om det var sant, återlämna skallen. Men Bush sa varken bu eller bä.
Bohemian Grove
Jag håller på att läsa Clas Svahns bok "Sekter och hemliga sällskap i Sverige och världen" och sammanfattar de olika sekterna och sällskapen här på bloggen. Nu har Svahn kommit fram till "bastuklubbarna". För visst brukar de kallas så? De sällskap där rika och mäktiga samlas för att knyta kontakter och fatta informella beslut. Eller vad de nu gör. Det är svårt att veta eftersom det saknas insyn för press och allmänhet.
Bohemian Grove var en ny bekantskap för mig. Det är en amerikansk klubb som drogs igång av bohemtyper. Författare, journalister och liknande. När klubben startades 1872 hette den Bohemian Club. Mark Twain och Jack London är några av dem som varit med. Men efterhand blev medlemmarna mer och mer potentatiga. Till exempel har många amerikanska presidenter varit med i BG, bland annat George W. Bush. Kvinnor kan inte bli fullvärdiga medlemmar.
De har sitt högkvarter, eller vad man nu ska säga, på ett gods utanför Monte Rio i Kalifornien. Där har de en samling av lyxiga hus som de bor och hänger i under sina träffar. Den mest vräkiga delen av deras område kallas för Mandalay. Deras möten äger rum under juli månad och, enligt Svahn, går en av BG:s riter ut på att bränna "en mänsklig avbild av 'Bekymmer' till uggleguden Molochs ära".
Bohemian Grove var en ny bekantskap för mig. Det är en amerikansk klubb som drogs igång av bohemtyper. Författare, journalister och liknande. När klubben startades 1872 hette den Bohemian Club. Mark Twain och Jack London är några av dem som varit med. Men efterhand blev medlemmarna mer och mer potentatiga. Till exempel har många amerikanska presidenter varit med i BG, bland annat George W. Bush. Kvinnor kan inte bli fullvärdiga medlemmar.
De har sitt högkvarter, eller vad man nu ska säga, på ett gods utanför Monte Rio i Kalifornien. Där har de en samling av lyxiga hus som de bor och hänger i under sina träffar. Den mest vräkiga delen av deras område kallas för Mandalay. Deras möten äger rum under juli månad och, enligt Svahn, går en av BG:s riter ut på att bränna "en mänsklig avbild av 'Bekymmer' till uggleguden Molochs ära".
LAS
Det är svårt att få en riktig anställning som journalist. Medieföretagen tycker om vikariat, programanställningar, projektanställningar och bemanningsföretag. Att anställa någon är tydligen extremt hemskt och jobbigt. För dyrt är det inte. Om jag förstått saken rätt kostar det mer att anlita någon via ett bemanningsföretag. Eftersom det blir en mellanhand som ska ha betalt.
Lagen om anställningsskydd, LAS, används på ett mycket speciellt sätt. Alla som är journalister känner till frasen "att bli utlasad". Den har blivit normaliserad. Man kan nästan få för sig att det är så överallt. Men när jag pratar med människor som jobbar med annat förstår vissa av dem inte vad uttrycket betyder. Jag får förklara. Och då brukar de bli förvånade.
För inom medieföretagen används LAS på exakt motsatt sätt mot hur lagen är tänkt. Efter en tid på ett jobb ska du bli erbjuden en riktig anställning. Men journalister blir istället kickade när den tiden har gått. Inom andra jobb är den normaliserade frasen "att bli inlasad". Senast hörde jag det från M. som efter några vikariat nu fått en anställning som sjuksköterska.
Lagen om anställningsskydd, LAS, används på ett mycket speciellt sätt. Alla som är journalister känner till frasen "att bli utlasad". Den har blivit normaliserad. Man kan nästan få för sig att det är så överallt. Men när jag pratar med människor som jobbar med annat förstår vissa av dem inte vad uttrycket betyder. Jag får förklara. Och då brukar de bli förvånade.
För inom medieföretagen används LAS på exakt motsatt sätt mot hur lagen är tänkt. Efter en tid på ett jobb ska du bli erbjuden en riktig anställning. Men journalister blir istället kickade när den tiden har gått. Inom andra jobb är den normaliserade frasen "att bli inlasad". Senast hörde jag det från M. som efter några vikariat nu fått en anställning som sjuksköterska.
onsdag 2 februari 2011
Maffian
Det här kapitlet kunde Svahn ha skippat. På sex sidor försöker han sammanfatta maffian. Det går ju inte. Läsa om maffian får man göra någon annanstans. Själv är jag lite less på den om jag ska vara ärlig. Så på det sättet var det ju skönt att det var kort. Äh, ni fattar.
tisdag 1 februari 2011
Ku Klux Klan
Jo, men visst får stjärngossarna också vara med på ett hörn i Svahns bok. Jag tänker alltid på "Mississippi brinner" när jag hör om KKK. Tusen gånger. Det känns som att jag sett den filmen tusen gånger när jag var yngre. Tyckte den var så fruktansvärt bra och gripande. Ilskan och sorgen när de svarta utsätts för övergrepp och de vita uttrycker sin ignorans. Revanschen när Anderson (Gene Hackman) sätter hårt mot hårt och ger igen. Jag kan känna de känslorna fortfarande. Och det är flera år sedan jag såg filmen. Vet inte om jag skulle tycka den var lika bra i dag, men jag tror det.
I filmen blir tre medborgarrättsaktivister mördade. Händelsen hade en verklig förlaga. 1964 blev tre aktivister dödade av en lynchmobb som leddes av baptistpastorn och KKK:aren Edgar Ray Killen. 2005 dömdes han till 60 års fängelse för dråp. Men han var gammal, 80 år, och klen och släpptes mot borgen och slapp avtjäna straffet. Om jag får ge mig på en gissning skulle jag tro att Killens motsvarighet i filmen är Clayton Townley som spelas av Stephen Tobolowsky. Också känd som alternativmedicinare i "Seinfeld".
Ku Klux Klan gillar att vara kristna och rasister. De bildades 1865 av före detta militärer i sydstatsarmén. De var sura på Abraham Lincoln och hans idéer om att befria slavarna och så vidare. Ku Klux kommer från grekiskans kyklos, som betyder cirkel, men varför de ville heta som en cirkel kan varken Svahn eller Wikipedia förklara. Någon annan kanske vet? Med de vita dräkterna ville man skrämma den svarta befolkningen som man ansåg vidskeplig. 1869 (eller 1871, hittar olika årtal för det) upplöstes klanen officiellt, men levde vidare underjordiskt.
Metodistpastorn William J. Simmons körde igång gruppen igen. Det var 1915 i Alabama (Wikipedia säger Georgia). Svahn skriver också om filmen "Nationens födelse" som kom samma år. Den gjordes av D.W. Griffith och är en av den tidiga filmhistoriens mest kända filmer. Handlingen utspelar sig i ett fiktivt USA där kriminella svarta har tagit över. Men då kommer Ku Klux Klan och räddar dagen. Filmen gjorde att rörelsen fick medvind. Sedan hände massa saker i hundra år och vips är vi framme i nutid. Ku Klux Klan existerar fortfarande. Bak i tin var de flera miljoner. Nu finns bara några tusen kvar.
I filmen blir tre medborgarrättsaktivister mördade. Händelsen hade en verklig förlaga. 1964 blev tre aktivister dödade av en lynchmobb som leddes av baptistpastorn och KKK:aren Edgar Ray Killen. 2005 dömdes han till 60 års fängelse för dråp. Men han var gammal, 80 år, och klen och släpptes mot borgen och slapp avtjäna straffet. Om jag får ge mig på en gissning skulle jag tro att Killens motsvarighet i filmen är Clayton Townley som spelas av Stephen Tobolowsky. Också känd som alternativmedicinare i "Seinfeld".
Ku Klux Klan gillar att vara kristna och rasister. De bildades 1865 av före detta militärer i sydstatsarmén. De var sura på Abraham Lincoln och hans idéer om att befria slavarna och så vidare. Ku Klux kommer från grekiskans kyklos, som betyder cirkel, men varför de ville heta som en cirkel kan varken Svahn eller Wikipedia förklara. Någon annan kanske vet? Med de vita dräkterna ville man skrämma den svarta befolkningen som man ansåg vidskeplig. 1869 (eller 1871, hittar olika årtal för det) upplöstes klanen officiellt, men levde vidare underjordiskt.
Metodistpastorn William J. Simmons körde igång gruppen igen. Det var 1915 i Alabama (Wikipedia säger Georgia). Svahn skriver också om filmen "Nationens födelse" som kom samma år. Den gjordes av D.W. Griffith och är en av den tidiga filmhistoriens mest kända filmer. Handlingen utspelar sig i ett fiktivt USA där kriminella svarta har tagit över. Men då kommer Ku Klux Klan och räddar dagen. Filmen gjorde att rörelsen fick medvind. Sedan hände massa saker i hundra år och vips är vi framme i nutid. Ku Klux Klan existerar fortfarande. Bak i tin var de flera miljoner. Nu finns bara några tusen kvar.
Prieuré de Sion
Suck, nu ger vi oss in i flumland. Det här är ju gänget som Dan Brown skriver om i "Da Vinci-kådisen". De som vaktar Jesus släkt. Han fick nämligen barn med Maria Magdalena, hör och häpna. Brown må ha påstått att de finns på riktigt, men typ alla andra säger att det är falskt.
Det finns ett sällskap som kallar sig P.d.S. Det registrerades i Frankrike 1956 av en man som heter Pierre Plantard. Han blev sedan en viktig källa till boken "The holy blood and the holy grail" som kom 1982. Dan Brown stämdes av författarna för plagiat, men klarade sig.
Prieuré de Sion betyder Sions priorat och den som kan berätta för mig vad ett priorat är vinner en varmkorv.
Det finns ett sällskap som kallar sig P.d.S. Det registrerades i Frankrike 1956 av en man som heter Pierre Plantard. Han blev sedan en viktig källa till boken "The holy blood and the holy grail" som kom 1982. Dan Brown stämdes av författarna för plagiat, men klarade sig.
Prieuré de Sion betyder Sions priorat och den som kan berätta för mig vad ett priorat är vinner en varmkorv.
Rosenkorsarna
En ny bekantskap för mig. Tydligen är de inspirerade av frimurarna. Det verkar som att många är det. Frimurarna är kanske en slags urorden? Det de har gemensamt är strävandet efter personlig utveckling genom olika ritualer som också gör att man stiger i grad inom organisationen. Plus att de vill "hjälpa andra människor" (citat från Svahn).
Det som är spännande med rosenkorsarna är att de jobbar med postorder. Som medlem får man hem böcker och andra skrifter. Där finns liksom rörelsens tankar och exempel på olika övningar du kan göra i ditt hem, till exempel meditationsliknande saker, för att utveckla dig själv. Åtminstone är postorder-inslaget vanligt inom A.M.O.R.C. som är den mest kända rosenkorsorganisationen. Det finns nämligen flera stycken. A.M.O.R.C. grundades i USA 1915 av en man som hette H. Spencer Lewis. De finns i Sverige också och har en hemsida.
A.M.O.R.C. står för Antiquus Mysticusque Ordo Rosae Crucis och betyder på engelska The Ancient and Mystical Order Rosae Crucis. Att blanda rosor och kors är gammalt. Till exempel hade Martin Luther båda tingen på sin vapensköld, skriver Svahn.
Det finns en myt om en viss Christian Rosencreuze som ska ha startat den första rosenkorsorden redan på medeltiden. Och isåfall skulle namnet kunna vara taget från honom. Grejen är bara att han inte går att bevisa som historisk person. "Allt pekar på att Rosenkorsorden uppstod som ett skämt [...]", skriver Svahn. Det här ska ha varit någon gång under 1500- eller 1600-talet. Sedan dess har det alltså tillkommit flera andra som kallar sig rosenkorsare, bland annat då A.M.O.R.C.
Som ni märker verkar de ganska softa. Vill mest bara meditera och utveckla sig själva. Att få "ordna" ifred. Eller vad vet man? Pablo Picasso, Claude Debussy, Erik Satie och Jean Cocteau har alla varit med. Men tjejer får också vara medlemmar. Samma gäller för OTO.
Det som är spännande med rosenkorsarna är att de jobbar med postorder. Som medlem får man hem böcker och andra skrifter. Där finns liksom rörelsens tankar och exempel på olika övningar du kan göra i ditt hem, till exempel meditationsliknande saker, för att utveckla dig själv. Åtminstone är postorder-inslaget vanligt inom A.M.O.R.C. som är den mest kända rosenkorsorganisationen. Det finns nämligen flera stycken. A.M.O.R.C. grundades i USA 1915 av en man som hette H. Spencer Lewis. De finns i Sverige också och har en hemsida.
A.M.O.R.C. står för Antiquus Mysticusque Ordo Rosae Crucis och betyder på engelska The Ancient and Mystical Order Rosae Crucis. Att blanda rosor och kors är gammalt. Till exempel hade Martin Luther båda tingen på sin vapensköld, skriver Svahn.
Det finns en myt om en viss Christian Rosencreuze som ska ha startat den första rosenkorsorden redan på medeltiden. Och isåfall skulle namnet kunna vara taget från honom. Grejen är bara att han inte går att bevisa som historisk person. "Allt pekar på att Rosenkorsorden uppstod som ett skämt [...]", skriver Svahn. Det här ska ha varit någon gång under 1500- eller 1600-talet. Sedan dess har det alltså tillkommit flera andra som kallar sig rosenkorsare, bland annat då A.M.O.R.C.
Som ni märker verkar de ganska softa. Vill mest bara meditera och utveckla sig själva. Att få "ordna" ifred. Eller vad vet man? Pablo Picasso, Claude Debussy, Erik Satie och Jean Cocteau har alla varit med. Men tjejer får också vara medlemmar. Samma gäller för OTO.
Hata brunch
Jag är ganska arg av mig. Vissa dagar vaknar jag arg. Utan anledning. Ibland är det en riktad ilska. Mot stort och smått. Jag tycker lite synd om mina klasskamrater som var tvungna att stå ut med mig i tre år. Fast de verkade tycka det var ganska roligt att ha en kolerisk gubbe i klassen. Som kunde lacka ur totalt på att någon inte diskat en gaffel, typ.
I går lyssnade jag på en väldigt bra intervju i P1. Det var min halvkompis Louise Jacobson som hade träffat författaren Mara Lee. Lee sa att hon är väldigt arg. "Vad är du arg på då?", frågade Louise. "Det har inte alltid någon specifik orsak. Vissa är argare än andra", svarade Lee. Det var bra sagt, tycker jag.
I dag blev jag arg på brunch-fenomenet. Inte på folk som äter brunch. Utan hajpen. I Stockholm "ska man" äta brunch på helgen. Det är det "som gäller". Det kostar typ 1 miljard och så ska det vara våfflor och skitmycket annan mat. Man svullar och dricker Bloody Mary. Jag antar att det kommer från New York och jag blir toki på't.
I går lyssnade jag på en väldigt bra intervju i P1. Det var min halvkompis Louise Jacobson som hade träffat författaren Mara Lee. Lee sa att hon är väldigt arg. "Vad är du arg på då?", frågade Louise. "Det har inte alltid någon specifik orsak. Vissa är argare än andra", svarade Lee. Det var bra sagt, tycker jag.
I dag blev jag arg på brunch-fenomenet. Inte på folk som äter brunch. Utan hajpen. I Stockholm "ska man" äta brunch på helgen. Det är det "som gäller". Det kostar typ 1 miljard och så ska det vara våfflor och skitmycket annan mat. Man svullar och dricker Bloody Mary. Jag antar att det kommer från New York och jag blir toki på't.
P3 gör om
Jag har hört om det tidigare. Att P3 ska ta bort flera av sina musikprogram och starta ett nytt. Fast det var inte riktigt så enkelt. Det mest fattliga är att det blir ett nytt musikmagasin med Jenny Seth. Nu skriver PSL en del om det. Och man kan läsa på P3:s hemsida också.
Om jag fattat allt rätt så försvinner de här:
P3 Dans
P3 Hiphop
P3 Lab
P3 Pop
De här blir kvar:
P3 Rock
P3 Soul
P3 Live
P3 Live session
Fast! Allt kommer ligga under rubriken Musikguiden. P3 Rock blir till exempel Musikguiden: Rock.
Om jag fattat allt rätt så försvinner de här:
P3 Dans
P3 Hiphop
P3 Lab
P3 Pop
De här blir kvar:
P3 Rock
P3 Soul
P3 Live
P3 Live session
Fast! Allt kommer ligga under rubriken Musikguiden. P3 Rock blir till exempel Musikguiden: Rock.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)