måndag 28 mars 2011

Fogden kommer!

Många verkar inte längre göra kopplingen att man betalar skatt för att få samhällstjänster i utbyte.

Det här citatet är taget från Kristina Kappelins Berlusconi-bok (som jag läser just nu) och handlar om Italien. Men det skulle kunna vara Sverige också. Just nu är de negativa kopplingarna till skatt väldigt starka i vårt land. Den är lätt att väcka den där skattskräcken, har så lång historia och verkar ligga latent i människor. När skatten framställs som ett sätt för makten att berika sig själv och/eller enbart jävlas. Det säger tjong i reptilhjärnan på folk, kollektiva minnen av medeltida fogdar dyker upp. Sheriffen av Nottingham och Lille John väcks till liv.

Anders Borg uttalar sig efter jobbskatteavdraget och säger att svenskarna är glada nu när de har "mer pengar i plånboken". Förresten, måste stanna till lite vid det där uttrycket. Gud så poppelärt det blivit! Bland politiker och journalister. Det anses väl vara handfast. Jag tycker det låter tillverkat för barn och efterblivna. Men det verkar onekligen gå hem i stugorna.

"Mer pengar i plånboken", det säger egentligen allt. Om jag har mer pengar i plånboken är det tydligen automatiskt bra även om det medför mindre resurser till vård, skola, omsorg, bibliotek och allt annat vi äger gemensamt. Folk verkar ha glömt att skattepengarna faktiskt används till viktiga saker. Eller så skiter de i det. Och SAMTIDIGT blir det inte folkstorm när skattepengar delas ut som vinster till friskolor och vårdföretag. När man tänker efter, är det inte helt sjukt att pengar vi betalar i skatt går till företagsvinster?! Märkligt att det inte leder till starkare protester.

Jag hörde Håkan Juholt prata om just det här i sitt första riktiga tal. Om vårdvinster. Det journalister vill ha svar på verkar framför allt vara: "Vill du höja skatterna?". Så påvert att resonera sådär. Och det är inte ens en fråga eftersom det i dagens Sverige bara finns ett rätt svar. Även om han skulle kunna motivera och argumentera för en höjning skulle han ändå torska. Klimatet är fel.


Intressant förresten med Juholt, att han beskrivs som en "ideolog". Som om det skulle vara en märklig sak att en politiker är ideologiskt driven. Han har också beskrivits som en "riktig socialdemokrat" som om inte alla socialdemokrater vore det. Fredrik Reinfeldt hörni, där har vi en riktig ideologisk moderat. Även om snacket såklart är annat. Undrar om allt hans prat om "arbetarparti" och "välfärd" fått människor att missa att den praktiska politiken gör något helt annat? Fast man får inte glömma att det var sossarna som började nedmonteringen.

Det här landet är fan på väg åt helvete. Även om det är en bit kvar till Berlusconis Italien.

fredag 25 mars 2011

Svanen på bron

En stackars svan hade irrat sig upp på Liljeholmsbron i Stockholm. Den ville ta sig ner mot vattnet, men det gick inte eftersom startsträckan var för kort, motvinden för stark och räcket för högt. Jag ringde polisen för att de skulle komma och hjälpa.

Efter mer än en halvtimme (!) kom änklien räddningen i form av brandkåren. Två härliga brandmän gick bakom svanen för att tvinga den framför sig och av bron.

Och till sist!

torsdag 24 mars 2011

35 år sen Meinhof dog


Kanske lite svårt att se vad som står på gravstenen, men om ni klickar på bilden borde det inte vara några problem. Det är i alla fall Ulrike Meinhofs grav. När jag och min far var i Berlin förra året besökte vi den och då tog jag bilden. Så nära har jag aldrig kommit henne. Hon dog fyra år innan jag föddes genom att hänga sig själv i Stammheim-fängelset i Stuttgart. Så lyder i alla fall den officiella versionen.

Hon skilde ut sig ganska mycket från de andra i Röda Armé-Fraktionen. De hette ju så, inte Baader-Meinhof-ligan som blev deras mediala namn. Det blev mer klatschigt att använda de två mest framstående medlemmarna, tyckte tidningarna. Annars är förkortningen RAF ganska kul eftersom den är exakt samma som för det brittiska flygvapnet. Fortfarande är det, vad jag vet, osäkert om det var en medveten humoristisk passning från tyskarnas sida.

Som sagt, Meinhof skilde ut sig. Hon var äldre och hon var en etablerad, känd och rik vänsterradikal journalist innan hon blev terrorist. Det var något som gjorde henne sårbar inom gruppen. Ledarduon Gudrun Ensslin och Andreas Baader trackade Meinhof rätt rejält, om man ska tro historieskrivningen.
Man tycker synd om Meinhof när man läser om RAF, just i det hänseendet. Hon var alltid lätt att pika för att vara en borgarbracka som försökte leka gerillakrigare. Att vara teoretiker stod extremt lågt i kurs inom RAF. När de tillfångatagna gruppmedlemmarna skaffade sig kodnamn för att kunna kommunicera hemligt i fångenskapen fick alla alias tagna från romanen "Moby dick" - utom Meinhof som blev kallad Theres.

Just hennes etablerade position gör henne ganska fascinerande. Att hon valde bort den. Om jag ska göra en jämförelse så kan ni tänka er att Jan Guillou, efter att ha gjort sitt IB-avslöjande och blivit känd, skulle ha gått under jorden, börjat råna banker och bomba militärförläggningar. Det är på den nivån.

Om ni vill läsa om Röda Armé-Fraktionen så rekommenderar jag varmt Stefan Austs "Baader-Meinhof". Ganska klyschigt för den hänvisar alla till. Men vadå, den är bäst. Den är liksom standardverket, finns översatt till svenska och är väl tillgänglig på bibliotek. Man får hela historien om gruppens första generation, från slutet av 60-talet och fram till hösten 1977 när Baader, Ensslin och Jan-Carl Raspe dog. Boken lyckas också vara balanserad och blir varken en romantiserande revolutionshyllning eller ett beställningsverk från tyska staten.

För några år sedan kom en långfilm om RAF som byggde på just Aust-boken. Filmen var tyvärr inget vidare trots att den, enligt ryktet, var Tysklands dyraste spelfilm genom tiderna. Men det finns många andra tyska filmer som berör ämnet och gör det bra, till exempel Den tredje generationen, Två tyska systrar, Katharina Blums förlorade heder, Den inre säkerheten, Black box BRD, Stammheim och min favorit, antologifilmen Tysk höst där bland andra Fassbinder och Volker Schlöndorff bidrog med delar. Filmen avslutas med en av Joan Baez finaste låtar, "Here's to you", som handlar om anarkisterna Sacco och Vanzetti.

Sossemobbning

På promenad, genom stan. Vill du ha en Svenska Dagbladet?, frågar en kille. Javisst, säger jag innan jag fattat att det är ett lur. För nu halar han upp en blankett och undrar om jag vill bli prenumerant. Nej, säger jag. Men vi kan väl få ringa upp dig i alla fall, vädjar killen. Jag tycker så jävla synd om honom att jag lämnar mitt namn och nummer. Fan vad dumt. Jag vill ju inte ha någon tidning. Men när jag ser de där tidningsutdelarna brister det i hjärtat. Satan vilket ruttet jobb. Stackars ungdomar.

I Svenskan står det Ingen föryngring i sikte för S och Varning för åldrande S-ledning. Först kokar pisset och sen känner jag bara "suck". Det får räcka nu. Sen innan valet har den förhärskande mediebilden av sossarna varit ett parti i kris. I början var det en självklar nyhet, det håller jag med om. Det parti som varit överlägset störst i Sverige under 1900-talet har tappat sjukt många väljare de senaste decennierna. Självklart ska journalistiken berätta det. MEN VI VET DET NU! Det är dags för andra historier att träda fram. Hur länge, hur många gånger och från hur många olika vinklar ska "Krissossarna" skildras?

Man undrar var gränsen går mellan rimlig rapportering och kampanjjournalistik. Jag tror inte att enskilda reportrar och nyhetschefer medvetet vill sänka ett politiskt parti, men när alla redaktioner berättar samma sak är det ändå konsekvensen. "Det går otroligt dåligt för sossarna, det måste berättas", tycker journalisterna. Ja visst, men hur länge och hur mycket? Det är kanske dags att pissa på några andra partier också. Om jag förstått rätt går det kass för majoriteten av riksdagspartierna, med undantag för Moderaterna, Sverigedemokraterna och Miljöpartiet.

För visst spelar det roll om bilden av "Krissossarna" hamras in gång på gång. Partiets enda framtoning blir "ett sjunkande skepp" och vilken väljare vill sitta på det skeppet? Få människor vill och vågar heja på vad man tror är det förlorande laget. Därför byter folk parti. Sossarna får ännu sämre siffror och redaktionerna får mer stoff att rapportera. Det blir en självuppfyllande profetia där nyhetsrapporteringen har en väldigt stor del.

Just den här nyheten handlade om att sossarna har en medelålder på 50 år i partitoppen, det vill säga det verkställande utskottet och partistyrelsen. Det kunde kanske vara intressant, men det som gör artikeln helt meningslös är att inga jämförande siffror finns. Som läsare skulle det såklart vara intressant att få veta medelåldern i de andra riksdagspartierna. Då vore det möjligt att se ifall sossarna är extraordinärt mossiga. Nu har man ingen aning. Det skulle ju inte vara förvånande om exempelvis Centerpartiet och Kristdemokraterna (och kanske fler) hade ungefär samma åldersstruktur i toppen. Och att få ungdomar blir medlemmar är ju något som drabbar de allra flesta partier. Återväxten är ett generellt "problem".

* * * * *

Ett annat område som borde pyssla med självkritik är den svenska Libyen-rapporteringen. Johan Croneman skrev något bra om det i sin senaste tv-krönika. Eller ja, själva krönikan handlade om Pluras matlagningsprogram, men i ett tillägg (som inte finns på nätet, bara i papperstidningen) uppmärksammade han den märkliga bristen på kritiska röster och problematisering när det gäller insatsen i Libyen. Bombkrig framstår som något helt underbart!

söndag 20 mars 2011

Leva bak och fram i tin

Arcade Fire finns inte på Spotify. Inget konstigt med det, det finns många fler exempel. Men nu är det specifikt AF jag är intresserad av. Ifall det är ett val som de själva gjort eller deras skivbolag eller båda tillsammans ELLER om det är någon helt annan anledning vet jag ej. När jag lyssnar på "We used to wait" från senaste skivan får jag känslan av att deras ickevara på Spotify är högst medvetet. Att de funderar mycket på företaget och vad det är en del av. Kanske inte så mycket ekonomiskt utan mer tekniskt och sociologiskt.

I "We used to wait" sjunger de bland annat om hur handskrivna brev försvinner mer och mer. Att våra liv förändras snabbt, men hoppas att "something pure can last". Det låter såklart platt och banalt när jag skriver det nu. Läs texten själva, jag tycker de lyckas få fram idén om hur omöjligt det är att inte bli påverkad av sin samtid. Hur mycket du än kämpar emot. Du kan hata Spotify, Twitter, sociala medier och ALLT, du är ändå tvungen att förhålla dig till det. Och dess mekanismer påverkar din omgivning och ditt psyke trots att du inte använder det själv. Och hur? AF:s tes är att vi inte orkar vänta längre. Wow, vilken banbrytande spaning, tänker ni ironiskt.

Det sista de sjunger i "We used to wait" handlar om den där sista refrängen. Först är det "dom" som vill höra den EN GÅNG TILL. Efter ett tag byts det ut mot ett "vi". Till slut har berättar-viet, AF själva, blivit påverkade. Snyggt gjort det där, bara genom ett ordbyte. Men fortfarande har viet ett motstånd kvar. För den där refrängen kommer aldrig. Det blir bara en upptrappning: "Wait for it!"

Spotify är bara ett exempel på väntans fiende. Man ska, i teorin, kunna höra vilken låt som helst när som helst. Från en musikers perspektiv, och frågan om att ha sin egen musik där, är väl egentligen enda vitsen just det: att få sin musik spridd till "alla" jämt. Medan nackdelarna egentligen är fler, åtminstone från en alternativ ståndpunkt (alternativ i betydelsen motsatt till kommersiell). Du vet ju inte riktigt vad du är en del av. Att ha din musik på Spotify är i princip som att ligga på ett multinationellt skivbolag. Nästan värre eftersom låtarna är omgärdade av reklambanners och när som helst kan Ola Salo bryta in mellan två av dina låtar och upplysa om att nu minsann är The Ark-samlingen ute. Musiken är totalt ryckt ur sitt ursprungliga sammanhang. Du tjänar knappt en spänn. Och ger du fingret riskerar du ett "Jaha, finns ni inte på Spotify, då lyssnar jag på något annat".

Problemet är att jag själv är så kluven. Jag gillar det handfasta och långsamma. Det nya snabba och splittrade ger mig dålig trygghet, men samtidigt är det givande och spännande (ibland). Jag vill varken bli fullblodsnostalgiker som lever bak i tin eller en helt okritisk framtidskramare. Det måste väl gå, eller?

* * * * *

Nu är det krig igen. Är det inte extremt deppigt att vi inte kommit längre? Vilken pissvärld vi har.

GW:s tre första

Efter att ha läst "Makten, männen, mörkläggningen" var jag ju tvungen att ta mig an "Grisfesten", Leif GW Perssons första roman. Efter den blev det nästföljande två i kronologisk ordning, "Profitörerna" och "Samhällsbärarna". Alla var bra, men första var bäst, tyckte jag. Den var fint dramaturgiskt upplagd och hade en snygg intrig med hintar åt bordellhärvan.

En sak som kan bidra till att jag gillade första bäst var att jag inte vant mig vid orättvisan. Även om jag märkt av den tidigare i GW:s böcker, som "Faller fritt i en dröm". Läsaren och/eller polisen vet vilka de skyldiga är, men de får inte sitt straff. För att de är mäktiga, för att de är poliser eller för att det blir mindre struligt om man skippar det. Det är verkligen litteratur som lämnar mig otillfredsställd rättvisemässigt. Precis som samhället såklart. Men ändå, det tär på mig, särskilt i tredje boken på rad.

"Samhällsbärarna" har också tydliga kopplingar till verkligheten: Den grupp poliser som kallades för Baseball-ligan som spöade på mindre lyckligt lottade stockholmare i början av 80-talet. Lyssna gärna på P3-dokumentären om det om ni inte redan gjort det. Man blir så sjukt upprörd. Fascisttendenser, sunkig människosyn, machofasoner, självrättfärdigande, kåranda, orättvisa. Fyfan, jag bara kokar när jag tänker på't. Om vi ska ha poliser ska de inte vara så.

onsdag 16 mars 2011

Brooke was a punkrocker

Skådespelaren Brooke Smith är kanske mest känd för rollen som Catherine Martin i "När lammen tystnar". Hon är kvinnan i brunnen som blir tillsagd att "put the lotion in the basket" och som smart utnyttjar Buffalo Bills svaghet: hans kärlek till den lilla hunden Precious.

På 80-talet hängde Smith i New Yorks hardcorepunkscen och tog massa foton på band och folk i den svängen. På den här bloggen kan man se några av dem. De är så himla fina! Tidsdokument och kulturgärning är bara förnamnet. Läs intervjuer med Smith här och här om hur det var back in the dayz.




Staffan Westerberg förstörde inte min barndom

Senast för någon dag sedan yppades de bevingade orden. Det var i ett socialt medium och orden jag tänker på är "Staffan Westerberg förstörde en hel generation". Inte mig! Jag tyckte jättemycket om Lillstrumpa och Syster Yster när jag var barn. Det var lekfullt och eftertänksamt.

Jag har några frågor om den där "sanningen":

1. Är det inte lite taskigt mot Staffan Westerberg att säga så?
2. Är det inte att överdriva en enda avlägsen persons betydelse? (känns som att till exempel föräldrarna är viktigare för om barnet blir förstört eller inte)
3. Är det inte, helt enkelt, en lögn?

Många negationer där, men ni förstår nog ändå min poäng. Jag måste verkligen bli bättre på att rensa bort "inte" och "ingen" ur mina texter. Det blir för svårläst.

Lebblobbyn

Killar kan ibland ha en tendens att ta över och det även på arenor där man tänker att riskerna för det vore mindre, som i den homosexuella världen. Några exempel i vår tid är antologin och nätverket "Bögjävlar", SVT-programmet "Böglobbyn" och tidningen QX (som, enligt min mening, verkar rikta sig framförallt till bögar). Jag kan inte komma på några liknande stora satsningar från lesbiskt håll. Var finns motsvarigheterna till "Bögjävlar", "Böglobbyn" och QX? De kanske finns. Har jag missat dem? Isåfall får ni gärna tipsa mig. Helst om dokumentära, journalistiska eller essäistiska initiativ och skildringar, men fiktiva funkar också. Just nu kan jag bara påminna mig "L word" och "Fucking Åmål" i den sista kategorin.

Vurmen för bögar märktes senast när Anton Hysén kom ut. Nyhetsvärdet påverkas såklart av den kända familj han kommer ifrån. Men det är ändå signifikativt att Victoria Sandell Svensson så effektivt glömdes bort när vissa skanderade "den första svenska homospelaren på elitnivå". Det här var något som Emmy Rasper noterade snyggt i "Brunchrapporten". Missförstå mig inte nu, jag tyckte det var fantastiskt när Hysén kom ut. Jag blev både glad och rörd av hans oerhörda mod. Det är snarare mediebevakningen och grabbighet jag funderar över.

Ösd och lite av vad det innebär

Konstigt/självgott namn.

Sådär kul skämt.

Motljus i ÖSK.

tisdag 15 mars 2011

"Makten, männen, mörkläggningen"

Så heter boken om bordellhärvan i Sverige på 70-talet. Jag har precis läst den och oj, vad seg den var. Rörig, pratig och alldeles för lång. Istället för en levande och läsvärd text blir det ett omständligt staplande av research. Synd att de lyckas slarva bort en bra historia när de, Deanne Rauscher och Janne Mattsson, uppenbarligen gjort ett hästjobb i grävandet.

Och när det är så känsliga uppgifter borde de vara mer tydliga med källhänvisningarna än vad de varit. De väljer att skriva in källorna i den löpande texten, men det haltar på sina håll och ibland undrar man som läsare "Hur kan de veta det här?". De har säkert på fötterna, jag vill bara att det ska vara tydligare.

Samtidigt går de i vissa fall för långt och citerar långa dokument som man aldrig orkar ta sig igenom, istället för att referera kärnan och ha dokumentet som bilaga. Jag hade dessutom gärna sett en komplett källförteckning i slutet för att kunna se helheten.

Om man är sjukt intresserad av ämnet är det ändå klart man ska läsa. Då orkar man, trots allt. Men lättsammare att lyssna på P3-dokumentären av Anton Berg!

Stad och land

Dagens "Nya vågen" i P1 handlade om "Livet på landet" och jag spetsade öronen när jag lyssnade, riktigt letade efter något att irritera mig på. Konstigt hände det (nästan) inte. Det var ett fint samtal mellan Therese Eriksson och Dan Hallemar om landsbygdsskildringar i ny litteratur.

Lite jobbigt dock att böcker som utspelar sig på "landet" alltid blir landsbygdsskildringar istället för bara en roman som råkar utspela sig på "landet". Att de bara får vara böcker, helt enkelt. Kan inte tänka mig att böcker från storstäder får samma bemötande, att de automatiskt blir storstadsskildringar. Men men. Det är varken Erikssons eller Hallemars fel och var väl egentligen inte vad de pratade om heller.

Sedan skulle Klungans nya föreställning diskuteras av Jenny Aschenbrenner och Jenny Teleman och JA drog iväg att gruppens karaktärer pratar "norrländska", som vore det en enda homogen dialekt. Riktigt brutal okunnighet sagd på drygaste stockholmska (ja, det är OCKSÅ en dialekt!). Speciellt när vissa av Klungans figurer pratar dalmål och annan svealändska eller götaländska.

I diskussionen nämndes också Natalia Kazmierskas recension av samma föreställning. En recension som avslutas med: "Ibland får man känslan av att Klungan kommer undan med lite vad som helst, bara för att de är män som pratar sävlig norrländska." Ibland får man känslan av att vissa recensenter kommer undan med slappa och felaktiga formuleringar bara för att verka tuffa och motvalls.

söndag 13 mars 2011

Sydamerika

Sommaren 2008 reste jag och J. runt i Sydamerika. A. var också med ett tag. Vi var i Peru, Bolivia, Chile och Argentina och det var en väldigt fin resa. Jag har tänkt skriva om den på bloggen, men jag minns knappt något längre och mina anteckningar är tyvärr förlorade på annat håll på internet.

När jag läser Magnus Lintons bok "Cocaina" längtar jag tillbaka, och ångrar att vi inte var borta längre och tog oss tid att åka till Colombia också. Vilket är konstigt eftersom boken handlar om eländet som finns kring kokainet i landet. Men det är som att Lintons kärlek till Colombia sipprar fram ändå, rakt igenom allt det ruttna. Det är så många skamligheter han beskriver att jag inte vet var jag ska börja (därför gör jag det inte). Som har begåtts av colombianer och jänkare. Politiker, militärer, poliser, gangsters, gerillor och paramilitärer. Direkt när det kommer fram en politisk kraft som verkar vilja göra gott, bekämpa fattigdomen, knarkkaoset och orättvisorna, så blir personen mördad. Det känns hopplöst.

Just paramilitärer är ett ord och en företeelse som jag liksom snubblar på varje gång Linton nämner dem. Jag vet inte riktigt vad det är och han förklarar det inte heller. I alla fall inte tydligt och direkt så att sådana som jag kan fatta. Jag blev tvungen att ta reda på betydelsen själv. Ordet "para" kommer från grekiskan och betyder bredvid, vid sidan om, bortom eller motsatt. Nationalencyklopedin förklarar helheten såhär:

militärliknande grupp, t.ex. gränsbevakningsstyrka eller polistrupp, utanför de reguljära militära styrkorna

I boken berättas bland annat om Autodefensas Unidas de Colombia, AUC, en paramilitärgrupp som bekämpade Farc-gerillan under 90- och 00-talet. "Över 30 000 människor, de flesta civila, dödades", skriver Linton. Eftersom landets regering också ville åt rebellerna (som inte direkt är några änglar heller) såg de mellan fingrarna när AUC härjade loss. Jag vet inte om paramilitärer per definition alltid är i lag med ett lands sittande regering och "riktiga" militär, men i Colombia verkar det ha varit på det sättet. Paramilitärerna gör det smutsigaste jobbet som makthavarna vill hålla sig borta ifrån.

Från början var det tänkt att Linton skulle skriva kokainboken tillsammans med Lasse Wierup. Men de kunde inte komma överens. I "Medierna" i P1 hade de hösten 2010 en lång debatt om vad som egentligen föregick det som senare blev: att de skrev varsin bok. En historia nästan lika fascinerande som böckerna själva. Lyssna här om ni vill.

Jag slogs med Lage och han vann

Jag la upp massa bilder på bloggen i natt. Det var väl ändå onödigt! Så nu tog jag bort de flesta. Alla som det är folk på. Det vill säga de roliga. Fotot ovanför är taget på Kafé 44 i Stockholm. Där var det fest med polistema.

Roligt godis. Jag tror inte det är jag som tagit bilden. Eller så är det det.

Det skulle va lätt för mig o säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag. LD (eller?) hjälpte med foto.

lördag 12 mars 2011

Snart kommer tårarna

Mina ögon tåras väldigt lätt. Av starkt soljus, av vinden, ibland helt random. Det är tydligen vanligt hos gamla människor. Och hos mig då. I går var jag ute och gick och träffade J. och M. som jag känner litegrann. Det var en blåsig dag. När vi stod där och chittchattade märkte jag hur ögonen blev vattniga. Började rinna.

Jag ville säga: "Ni får inte tro att jag är en labil person som gråter på stadens gator utan anledning (not that there's anything wrong with that). Det ni ser är en rent fysisk reaktion!" Men det sa jag såklart inte. Sådana ursäkter förstärker bara aningen. Så jag höll käft. Medan tårarna rann.

Ett annat ålderstecken: Hos frisören i veckan såg jag min begynnande flint i spegeln. Som om inte vikarna jag har vore nog. Tack livet.

* * * * *

Får lite dåligt samvete för att jag pissade på japansk kultur för några veckor sedan. Med tanke på vad som hänt och händer där. Men den här meningen måste ändå vara förmildrande? "Nu hoppas jag att någon ger sig in i debatten och ger mig ordentligt på pälsen."

* * * * *

Bitterpitten tycker till:

1. Just nu slår vissa stockholmarna knut på sig själva i sin vilja att bräcka varann i vem som kan hajpa Dante Kinnunen och hans låt "Next to you" mest. Den är helt okej, men sången är väl ganska manierad? Inte tillgjord på det där bra, teatrala Karin Dreijer-sättet utan mer "gud vilken feeling jag har"-sättet. Säg gärna emot om ni tycker jag är ute och cyklar.

2. Blir man inte lite provocerad av att Daniel Adams-Ray kallar sig för "svartskalle" i en av sina låtar? Han får såklart kalla sig för, och identifiera sig med, vad han vill. Visst, hans morsa är från Indonesien, men han ser ju inte mer utländsk ut än Oskar Linnros, mig själv eller annan valfri "helsvensk". Jag undrar om han någonsin blivit bemött som "svartskalle". Det kanske han har. Isåfall backar jag givetvis. Men jag minns inte att han försökte bygga nån slags svartskalle-identitet med Snook. Nu plötsligt drar han fram det som ett ess ur rockärmen.

Vad är nästa steg? Ska mina kompisar med finska föräldrar börja kalla sig för "svartskalle" också? Det känns som att begreppet är på väg att urvattnas. Eller? SGEONTJÄUOC.

fredag 11 mars 2011

Det som hände runt Pixies

Det har alltid varit en härva för mig. Ett nystan jag aldrig gett mig den på att reda ut. Men nu ska jag göra det. Ni som redan har full koll på det här ska inte känna er skrivna på näsan. Jag gör det här enbart för min egen skull. För att jag ska lära mig. Nästa gång jag känner mig osäker kan jag bara gå in här och läsa. Det jag svamlar om är såklart:

4AD-röran runt Pixies!


# Vi måste börja med Throwing Muses. En självklar startpunkt eftersom de var det första amerikanska bandet som fick kontrakt med 4AD. TM grundades i början av 80-talet av styvsystrarna Kristin Hersh och Tanya Donelly. Hittills är allt enkelt. Inte rörigt.

# Throwing Muses turnerade med Pixies. Kim Deal och Tanya Donelly snackade om att de borde göra något tillsammans. Och det blev Breeders. "Pod" kom 1990. Märk väl att båda två fortfarande var med i Pixies respektive Throwing Muses. OCH (kanske viktigast) att Kelley Deal inte var med i Breeders från början.

# Tanya Donelly slutade i Throwing Muses efter albumet "The real ramona" 1991. Hon var alltså med där i typ tio år! Efter det fortsatte hon med Breeders som gav ut EP:n "Safari" 1992. Innan den hade Kelley Deal värvats till gruppen. Så det här är enda inspelningen där Kim, Kelley och Tanya spelar tillsammans. Mäktigt! Kom ihåg att Pixies fortfarande finns under den här tiden.

# Donelly slutade efter "Safari". Så nu hade hon inget band, varken TM eller Breeders. Kunde man tro, ja. Strax innan hon hoppade av Breeders hade hon startat Belly. De gav ut två skivor: "Star" (1993) och "King" (1995).

# Pixies la ner 1993. Samma år släppte Breeders "Last splash".

# Belly la ner 1996. Efter det har Tanya Donelly gjort soloskivor.

# Throwing Muses släppte sitt senaste album 2003. Men det verkar vara ett nytt på gång i år. Kristin Hersh är sjukt produktiv och har förutom TM-plattor gjort massa sologrejer, skrivit böcker och så vidare.

Är det någon väsentlig vändning i historien jag har glömt?

torsdag 10 mars 2011

Verklighetens center

Stiftelsen Verklighetens center (SVC). Ja, så heter de. En ny bekantskap för mig vilket är rätt konstigt eftersom de blivit uppmärksammade tidigare. För några år sedan gjorde "Uppdrag granskning" ett program om dem (som blev anmält till Granskningsnämnden, friat men kritiserat). Och lokala medier i Norrbotten har rapporterat jävulskt mycket om stiftelsen.

För det är alltså i Norrbotten de verkar. Närmare bestämt i Vuollerim i Jokkmokks kommun. För några år sedan flyttade ett tjugotal människor dit tillsammans, de utgjorde grunden för Verklighetens center. De flesta var i 30-40-årsåldern och många av dem hade, eller bildade, familj. Inflyttarna kom från Nordnorge och södra Sverige. Att de hamnade just i Vuollerim berodde på att grundaren Annchristine Lundström (tidigare Andersson) har sina rötter där.

Många i samhället blev såklart glada: Nytt folk och liv i ett samhälle som har problem med utflyttning. De nya skaffade hus, satte sina barn i skolan och startade företag. Skattekronor till kommunen. Men en del i Vuollerim blev också skeptiska eftersom det här gänget umgicks så mycket med varandra, utan insyn, och kallade sig för Verklighetens center. Stiftelsen, och företagen under den, arbetar bland annat med ledarskapsträning och personlighetsutveckling.

Vad är det de vill då? Ja, Clas Svahn redovisar ett utdrag ur SVC:s stadgar och enligt dem är syftet:

[...] att medverka till att få medvetna samhällen världen över som lever i harmoni med sig själva, allt och alla. Verklighetens center främjar sitt syfte genom att arrangera medvetandeförhöjande och kulturella aktiviteter om hur allt och alla hör ihop, samt bedriva forskning och utveckling om kollektivt medvetande i samarbete med olika universitet och andra organisationer. Verklighetens center vänder sig främst till näringsliv, samt till offentlig sektor och privatpersoner. Verksamheten omfattar alla individer, organisationer och grupper oavsett religion, tro, kulturell och social bakgrund.

Vi människor hänger alltså ihop. Om jag är arg/glad/ledsen påverkar det mina medmänniskor. Det kan även påverka människor långt borta, på andra sidan jorden. Det verkar en del av SVC:s tankar handla om. Här kommer också det kollektiva medvetandet in i bilden. De har haft en del samarbete med psykologiforskaren Roger D. Nelson vid Princeton-universitetet i USA. Han har placerat mätinstrument och datorer på flera platser i världen, bland annat hos SVC. Tanken är att instrumentet ska kunna mäta det kollektiva medvetandet - om nu något sådant finns.

En spännande grej är att kända och framgångsrika golfproffset Robert Karlsson är medlem. Han träffade Annchristine Lundström och gick igång rejält på hennes idéer. Hon är sedan dess hans personliga coach. Nu har han ett hus i Vuollerim och är där så ofta han kan. Han har också skänkt 100 000 kronor till samhällets idrottsförening. I samband med det undrade han ifall han kanske kunde få sitta med i styrelsen. Det fick han. "Fast jag är ju borta så mycket", sa han, "kan Annchristine få sitta i mitt ställe?" När Clas Svahns bok skrevs satt ännu ingen av dem i styrelsen. Och det verkar vara så än i dag, enligt hemsidan.

Det här är sista gänget som Clas Svahn tar upp i sin bok "Sekter och hemliga sällskap i Sverige och världen". Det har varit kul att läsa och skriva om den. Fast på slutet blev det lite segt. Det känns skönt att inte ha något som hänger över en längre.

Finlands förebedjare

Det här är en grupp som fortfarande är aktiv. Kristen. Det finns medlemmar Finland, Norge och Sverige. Men det var i Finland det började. Det hela startades 1958 i Uleåborg i Norra Österbotten när Laila Heinonen började få meddelanden från Gud. Gud sa att finnarna var tvungna att skärpa sig, annars skulle något hemskt hända.

Heinonen fick en del anhängare och det smällde till ordentligt 1961. Då var det nämligen kris mellan Finland och Sovjet vilket gjorde att Laila Heinonen, som kallades för "Uleåborgsprofetissan", fick vind i seglen. Det var något stort och hemskt på gång i Finland. Precis som hon hade förutspått. Tusentals människor vallfärdade till Uleåborg för att vara nära henne.

Men tiden gick och inget hände. Det blev inte krig mellan Finland och Sovjet. Så Laila Heinonen tappade en del av sin lyskraft. Det är svårt att hitta information om FF på nätet. Men tydligen håller de igång och Laila Heinonen lever och frodas (vad jag vet).

onsdag 9 mars 2011

Korpela

Första gången jag hörde om Korpelarörelsen var genom min kompis D. som kommer från Kiruna. Det var just i Kiruna och Tornedalen som kyrkan existerade. Den fanns inte så länge, från slutet av 20-talet och ungefär tio år framåt.

Namnet kom från den finska predikanten Toivo Korpela. Han hade först varit laestadian, men blivit utesluten och börjat köra sin egen grej. Laestadianismen är en hårdför kristendom som enkelt uttryckt säger att mänskan är sämst och bör skämmas. Och det var samma budskap som Korpela framförde när han värvade folk i Norrbotten.

Efter ett tag stack Korpela tillbaka till Finland och då fanns ett ledarskapstomrum att fylla. Tre personer klev fram som predikanter. Det var förste profeten, Sigurd Siikavaara från Aareavaara, andra profeten, Artur Niemi från Lovikka och "Profetissan" Ebba Strålberg från Kiruna. De skulle förändra inriktningen inom kyrkan helt.

Den historia som D. berättade för mig är förmodligen den mest kända om Korpelarörelsen. Den handlar om silverarken. "Profetissan" kunde se att en ark skulle landa på isen till sjön Luossajärvi (som ligger vid Kiruna) och hämta medlemmarna. Arken åker ner till Israel/Palestina. Resten av jorden går under medan korpelanerna lever lyckligt tillsammans med de 144 000 utvalda från Israels stammar (som Jehovas vittnen hävdar att de är) och några ytterligare frälsta.

Datumet som arken skulle komma var 14 mars 1935. Den vanligaste återgivningen av vad som hände den dagen är att ett gäng medlemmar gick dit, ställde sig och väntade, ingen ark kom, de fick gå hem igen. Bland dem de tre profeterna. Snopet. Men det finns också andra uppgifter som säger att inga människor gick ut på isen den dagen. Bland annat säger Erling Siikavaara, Sigurds son, att hans pappa inte ens var i Kiruna då.

Om nu laestadianismen handlar om att skärpa sig och hålla sig borta från okynnessex, sprit, kortspel, musik, dans och allt annat man kan tänka sig är djävulens påfund blev Korpelarörelsen motsatsen. Den andra sidan av myntet. Som att luften var tvungen att pysa ur någonstans. På deras möten var det fritt fram att släppa loss. Dansa, klappa händerna, falla i extas, svära osande ramsor.

Efter ett tag började det flippa ur väl mycket. Det gick över styr. Sommaren 1936 berättade Sigurd Siikavaara att ingen av de andra profeterna behövdes, han var Jesus ställföreträdare på jorden. Han omtolkade också ordet "äta" i Bibeln till att betyda "ha samlag". Korpelaner blev kopuleraner.

Under vintern 1938/39 infördes en ny grej: kamning. Deltagarna klädde av sig nakna medan en person gick runt och kammade pubeshåret på dem. Pensling var en annan ritual. En kopp ljummet vatten hälldes över ryggen och ströks sedan ut med en pensel.

Siikavaara greps i maj 1939 efter att ha blivit anklagad för sex med minderåriga flickor. Han hamnade sedan på mentalsjukhus där en läkare diagnosticerade honom som sinnessjuk på grund av alkoholism. Fyra andra sektmän dömdes i Haparanda tingsrätt till fängelse för sexbrott mot barn.

Linbu

För Linburörelsen handlar det varken om gudar eller utomjordingar. Om jag förstått rätt tror de inte på något av det. De är mer inne på att människan inte utnyttjar sin fulla potential. Vi ska slå oss fria från våra familjer, personligheter och vanor. Framför allt genom att jobba hårt. Det är hård disciplin, långa arbetsdagar och inget tjafs som gäller.

I Skandinavien har rörelsen ett hundratal medlemmar, enligt Svahns bok. De största svenska fästena finns i Älmhult i Småland och Hedekas i Bohuslän. Där och på andra platser bor medlemmarna i kollektiv och håller igång med självhushållning och/eller tillverkning av smycken och konsthantverk. Sedan reser de runt och säljer sina egentillverkade grejer. Ofta kallar man sig för Arcena eller Solicenter.

Ordet linbu kommer från limbo (latinska limbus) som inom kristendom är ett gränsland mellan himlen och helvetet. Grundarna av rörelsen är Lilian Agvald (vet inte nationalitet på henne) och dansken Hallstein Farastveit. Farastveit kallar sig numera för H.B. Linbu och bor på en gård strax utanför kollektivet i Hedekas.

Agvald och Farastveit har tagit stor inspiration av idéerna hos den armeniske andliga ledaren Georgij Gurdzjijev som levde mellan 1866-1949.

Raëliska rörelsen

Jag kan inte minnas att jag hört talas om Raël förut. Raël är ett annat namn för fransosen Claude Vorilhon som är rörelsens grundare. Ordet raël betyder visst "Guds ljus" (på vilket språk vet jag inte), Vorilhon kallas också för "ers helighet".

Såhär gick det till, enligt Vorilhon själv: 1973 mötte han en utomjording och fick hänga med honom/henne i varelsens rymdskepp. Där fick han förklarat för sig hur allting ligger till. Utomjordingens ras Elohim är de som gjort jorden beboelig och skapat människan. Det finns alltså inga gudar inom raëltron. Bara utomjordingar. Ers helighet Raël har sedan 70-talet fått tusentals anhängare över hela världen, några i Sverige.

Samtidigt är Bibeln viktig. Vorilhon besökte varelsen i rymdskeppet ett flertal gånger. Utomjordingen berättade då om vissa delar i skriften, att de egentligen handlade om besök från Elohim. Den här blandningen av Bibeln och alien-tolkningar blev till slut raëlianernas heliga skrift.

Det finns andra inslag som Vorilhon förespråkar. Han är emot äktenskapet och tycker att alla ska få ha sex med vem de vill. Man har även ordnat "masturbationskonferenser". Raël ligger också bakom företaget Clonaid som säger sig vara på god väg att klona människor.

Förhoppingen och tron är att Elohim ska komma tillbaka till jorden. Problemet är bara att för att kunna göra det måste de ha någonstans att bo, en ambassad. Något som raëlianerna vädjat till regeringar om att få bygga. Senast 2005 skrev den svenska ordföranden Kenny Stolpe ett brev till Laila Freivalds där han bad om att få uppföra en Elohimambassad på svensk mark. Men det blev inget.

Svullo grisar vidare

På högstadiet var jag bästis med J. Ibland hyrde vi "Svullo grisar vidare". Vi tyckte den var hysteriskt rolig. Någon har gjort en kulturgärning och lagt upp den på tuben. Den är fortfarande kul, tycker jag. I alla fall bitvis. Svullo går omkring på stan och stör och förolämpar folk. Det är också roligt att se vilka kläder och frisyrer folk hade i slutet av 80-talet, början av 90-talet.

Jag brukar skriva en del om döda människor på bloggen har jag märkt. Vet inte riktigt varför. Micke "Svullo" Dubois hade depressioner och tog livet av sig 30 november 2005. Förra året var det alltså fem år sedan.

Men vad hände med Hans "Angne" Crispin? Någon som vet?








Johanna Westman med mera

I går började jag tänka på Johanna Westman och att det var länge sedan jag såg henne i rutan. Nu håller hon visst på med barn- och kokböcker. Men jag kommer nog alltid förknippa henne mest med tv-programmen hon gjorde på 90-talet. Särskilt "Popitopp". Hon var lite av min idol.

Jag gillade rollen hon hade som programledare, hon drev med "den gulliga tjejen". Var söt och log. Neg och sa "Tack så mycket". Men så uppenbart ironiskt. Och hon kunde säga ganska taskiga saker, fortfarande med det där leendet på läpparna. Till exempel skojade hon rätt rejält med Mauro Scocco. Han var "superhunden Mauro", en leksakshund med en sådan där hatt som Mauro alltid hade på 90-talet. Väldigt roligt!

* * * * *

Jag kom också att tänka på Rough Bunnies och Bedroom recordings. Bedroom recordings var ett, typ, skivbolag som gav ut cd-r-skivor med svensk indie på 00-talet. Sedan bara försvann de, hux flux. Rough Bunnies gav ut flera cd-r på Bedroom. De hade annat bra också, som The Flame (supergrupp), Springfactory, All of my brother's girlfriends (Pontus som är/var med i Hästpojken), Nikolas Makelberge och, inte minst, Agent Simple.

Men Rough Bunnies var stjärnorna, i alla fall för mig. Man visste inte riktigt var man hade dem. När jag hörde deras skivor och såg dem live fick jag intrycket av att de gjorde narr av hela företeelsen musik. På ett bra sätt. De kunde knappt hantera instrumenten, spelade massa fel, började om och skrattade mitt i låtarna. Verkligen motsatsen till "seriösa musiker". Samtidigt skrev de fantastiskt bra låtar lite sådär från höften. De visade hur lätt det är att göra pop. Det gillade jag. Och så sjöng Frida otroligt fint (när hon kände för det).

Gustaf Kjellvander hyllade Rough Bunnies för några år sedan. Han gjorde en skiva med bara RB-covers. Och det var såklart en jättefin gest. Men jag gillade inte musiken. Det blev för mallat. Lekfullheten var borta. Nu låter det kanske som att RB lagt ner. Så är det inte! Kolla här.

* * * * *

I går var det internationella kvinnodagen. Då påminde AK mig om SAOL:s definition av feminism: "Feminism är en politisk rörelse för kvinnors fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen". Vem fan kan inte skriva under på det?! Ja, det skulle väl vara till exempel Paulo Roberto då. Som envisas med att separera feminism och jämställdhet. Det är samma sak, din idiot!

Men det finns ju inte bara kvinnor här i världen. Det finns också MÄN. Min syrra skickade mig ett klipp (som hennes kompis M. tipsat henne om) från ett Stina Dabrowski-program. Ett inslag om vilda män. Titta och njut, här!

måndag 7 mars 2011

Scientologerna

Någon gång förra året var Hank von Helvete gäst i "Skavlan". Eller som han heter på rikt, Hans Erik Dyvik Husby. Det var när filmen om Cornelis var på gång, antar jag.

Dyvik Husby har supit och knarkat en del genom åren. Men är sober nu tack vare ett speciellt nykterhetsprogram, Narconon. Ett program som scientologer har utvecklat. Det här tog Skavlan upp i intervjun och det märktes att Dyvik Husby blev lite besvärad av det. Han ville liksom bara se det som en metod, separerad från sitt sammanhang.

Om han är troende scientolog har jag ingen aning om. Det är inte säkert. Deras metod kanske är hur king för avnyktring som helst. Jag undrar bara vad vetenskapen tycker om den. Fast dess argument kanske väger lätt för kyrkan. Om en vetenskaplig världsbild i grunden är falsk, varför ska man då lyssna?

Kyrkan är totalt antipsykiatri och antipsykofarmaka. Bland annat driver de organisationen Kommittén för mänskliga rättigheter (visst låter det flott?) om psykiatrins skadeverkningar på mänskligheten. Deras hemsida finns här. Själva kyrkan har också hemsidor, bland annat här och här.

Scientologin är så väldigt förknippad med Hollywood, kändisar och de sjukt dyra läroböckerna som medlemmarna köper för höja sin andlighet. Men jag har egentligen aldrig fattat själva grunden i läran. Svahn går in på den litegrann i boken.

För länge sedan fanns det en ond härskare i universum som hette Xenu. Han var härskare över en ras som hette thetaner. Xenu samlade ett helt gäng med thetaner och skickade iväg dem till jorden där han sedan sprängde dem. Men deras själar lever kvar. Thetanernas själar fäster sig på oss människor och gör oss orena. En scientolog ska göra sig av med alla thetaner. Då blir man frisk och fri. Man gör sig av med dem genom att plugga de dyra kurserna man köper.

Precis som i Heaven's Gate har scientologerna svårt att skilja sitt science fiction-intresse från verkligheten. Skaparen L. Ron Hubbard var science fiction-författare innan han blev predikant. Flera av hans fiktiva verk påminner om historierna som sedan blev grunden i tron. Ibland undrar man om han bara ville skapa ett gigantiskt skämt.

World light center

Åh! Spännande! En svensk sekt! Och med en kvinna som ledare! Lilly Gardeby hette hon (Mor Lilly inom församlingen) som drog igång World light center i Vingåker 1981.

Vingåker är ett sådant där samhälle som jag hört talas om tusen gånger och aldrig kan minnas var det ligger. Vissa samhällen vill liksom inte fästa i huvet på mig hur ofta jag än försökt lära mig. Är det Småland? Västergötland? Östergötland? Ingen jävla aning. Nähä, det var Sörmland. Inte ens nära.

Oops, sidospår. Lilly Gardeby var en inflyttad danska och jobbade som massör och sjukgymnast. (Legitimerad? Jag undrar, jag.) Det gick tidigt rykten om att hon kunde hela människor. Själv sa hon att hon var den återfödda jungfru Maria. Som mest knöt hon ungefär 80 personer till sig. Det var hårda tag. Man skulle lämna sina tillgångar och tillhörigheter till henne och lyda stenhårt. Annars blev det utskällningar och örfilar.

Själva tron vet jag inte riktigt om jag greppat. Men att det var mycket flum, "himayama" som jag och mina systrar brukar kalla det, är uppenbart. Mor Lilly var riktigt härligt out there och (enligt Svahns bok) påstod sig stå i kontakt med döda personer, bland andra Olof Palme, Louis Armstrong (?!), Buddha och Jesus. Hon låg bakom frigivandet av Nelson Mandela och den sovjetiska perestrojkan. Hon gav medlemmarna nya efternamn som "Solstråle" och "Ljusfjäll".

Efter ett tag fick WLC dåligt rykte i Vingåker och i början av 90-talet flyttade man till Småland. Men det gick utför för Lilly och hennes gäng. Fler och fler droppade av. När hon dog 2004 kom ingen på hennes begravning. Rörelsen försvann med henne.

Peter Pohl, som bland annat skrivit den fina "Janne min vän", kom 2005 med romanen "Sekten" som bygger på historien om Lilly Gardeby och WLC.

Moonrörelsen

Det här måste vara en av de mäktigaste sekterna i världen. Den startades 1954 av sydkoreanen Sun Myung Moon, mångmiljonär och industriman. Moonrörelsen kontrollerar genom bolaget True world group stora delar av sushi-marknaden i USA (vilken man kan tänka sig omsätter en del). I Moons imperium ingår också News world communications inc. som äger tidningar och mediabyråer.

Moon verkar alltså vara tillräckligt nykter för att kunna sköta seriösa mångmiljonaffärer. Samtidigt är det tydligt att han är rätt väck. Han påstår att han mötte Jesus på 30-talet och att Jesus då gav Moon välsignelsen att "ta över". Moon är alltså Messias. För bara några år sedan lyckades han kuppa det amerikanska parlamentet rätt rejält. Han arrangerade något som han påstod var en fredsgala i en av kongressens byggnader. Egentligen var det Moons kröning till Messias. Tydligen var det en av senatorerna som bar fram hans krona. Ja, herregud.

Sun Myung Moon håller också jättemöten där han välsignar par. Ett slags bröllop för hans kyrka även om det inte räknas som bröllop i juridisk mening (såklart). På sådana träffar kan det se ut såhär.

Det finns anhängare i Sverige också, man kallar sig Enighetsrörelsen. De har en hemsida här där man kan läsa en hel del tossigt.

Guds barn

Nu var det länge sedan jag skrev något om boken "Sekter och hemliga sällskap i Sverige och världen" av DN-journalisten och ufo-fantasten Clas Svahn. Jag tror det blev för mycket där ett tag, jag blev less. Var tvungen att skriva om andra saker en stund. Men nu är det tomt i huvet så jag återgår till Svahn.

Den sista delen av boken kallar han "När Bibeln inte räcker" och första sekten han går loss på är Guds barn. Min trogna läsare DW nämnde dem tidigare i en kommentar här på bloggen.

GB bildades i USA i slutet av 60-talet av svenskättlingen David Brandt Berg. Som många andra sektledare fick han en väldigt stark ställning i rörelsen. Han gjorde egna tolkningar och vidareutvecklingar av Bibeln som de andra skulle följa. Aga och barnsex var saker som Berg gärna uppmuntrade till. Anklagelser om sexuella övergrepp följde Berg fram till hans död 1994.

Läran spreds bland annat genom små brev som Berg skrev och som distribuerades ut till hans "församlingar". De kallades för Mo-brev och var "en blandning mellan skrivna budskap och tecknade serier". Clas Svahn nämner några av titlarna på breven: "Vem sköt Kennedy?", "Horan Amerika", "Bergs brud" och "Häng me' mamma - bränn din behå me'samma". Bisarrt.

Den nu hyfsat aktuelle Moammar Khadaffi (hur det nu ska stavas) hade, av någon anledning, en särskild plats i Bergs speciella värld. I sina texter kallade han ibland Khadaffi för Antikrist och ibland för Guds utvalda profet.

På 70-talet gick ett program på svensk tv som hette "Uppdraget". Där medverkade några från svenska Guds barn och detta gjorde sekten känd i Sverige. Tydligen ska medlemmar ha förts in i studion med kedjor runt händerna för att förhindra deras förtvivlade familjer (som satt i publiken!) att hjälpa dem hem. Låter ju helt jävla sanslöst! Jag har såklart försökt hitta det här klippet på nätet, men misslyckats. Om någon annan har bättre lycka så får han/hon gärna lägga upp en länk i kommentarsfältet.

När David Berg dog tog hans hustru Karen Zerby över rörelsen. Den heter numera Familjen och har en hemsida här.

fredag 4 mars 2011

Den svenska avundsjukan

Inte för att jag har några hårda fakta på det, men: Visst verkar det ha blivit vanligare i Sverige att människor anklagas för att vara avundsjuka?

Exempel: "Ingvar Kamprad har i flera år ljugit om hur makten inom Ikea ser ut." "Jaha, det säger du bara för att du är avundsjuk på hans rikedomar och framgångar som entreprenör." Och sedan är det meningen att diskussionen ska ta slut.

Det spelar liksom ingen roll hur legitim kritiken är. Om personen som får den kan sägas ha framgångar, antingen det är ekonomiskt, kulturellt eller socialt, så kan man ge sig fan på att något litet troll visar nunan och piper "avundsjuk".

Arrrgghh! Visst blir man tokig? Dels för att det är puckat, men kanske framför allt för att det inte går att försvara sig. Det går ju inte att motbevisa känslor och värderingar. "Du är kär i mig." "Nej, det är jag inte." "Jodå, det är du, jag märker ju det." Eller: "Du är nazist." "Nä, det är jag visst inte." "Joho, du är helt klart nazist."

Vad ska man göra åt det här? Snart kommer man ju inte kunna säga något om någonting.

torsdag 3 mars 2011

Döda alla lodjur

Att många människor ogillar vargen, det kan jag förstå. Den skrämmer, det finns en myt kring vargen som är större än själva djuret. Varulvar. Att den en gång levde med människan och är anfader till hunden. Sådant är alltid otäckt, något som ligger nära en själv, men som ändå är vilt. Mycket mer otäckt än något som alltid varit separerat från oss.

Jag förstår att folk inte vill ha varg runt knuten. Man är rädd för den. Det spelar liksom ingen roll att den i princip aldrig attackerar människor. Det är naturligt att jägare blir arga när deras hundar blir dödade. Och att ägare till andra tamdjur känner frustration när vargen har rivit deras djur.

Oavsett vad man tycker om anledningarna så finns de där. När det gäller lodjuret är motiven mer otydliga. Igår var det debatt hos Lennart Ekdal mellan ordförande i Naturskyddsföreningen och en representant från en jägarorganisation, minns inte vilken av dem. Positionerna var låsta, som alltid. Men som sagt, att vilja skjuta fler lodjur är svårare att motivera än vargjakt. Lodjuret har inte samma mytiska ok som vargen. Den framstår inte som farlig och ger ett ganska gulligt intryck speciellt genom de harmlösa örontofsarna. Lodjuret angriper, vad jag vet, mycket sällan hundar och tamdjur. Och den håller sig undan från människan.

Min morfar växte upp på landsbygden i Jämtland. Han var ofta ute i skog och mark. Han var jägare. Under hela sitt liv, han blev över 80 år gammal, såg han inte ett enda lodjur i det vilda. Hemma hade han en lodjurspläd (eller vad man nu ska kalla det), men det var någon annans jakttrofé. Som liten tyckte jag den var läskig, med uppspärrat gap och blottade huggtänder.

Jag har alltså svårt att förstå varför vissa jägare vill jaga mer lo. Naturskyddsföreningen vill få det till att jägarna är sura för att lodjuret (och andra rovdjur) tar "deras" rådjur. Kanske ligger det något i det? I det offentliga låter alltid representanterna för jägarorganisationerna milda. Inget konstigt med det, de är mediaslipade. Deras motiv för att hålla på med jakt är så väldigt fina och ädla att jag blir misstänksam. Det handlar om att hålla liv i en gammal traditionell kultur, att syssla med naturvård, glädjen i att vara ute i skogen och att åtminstone bitvis självförsörja sig med kött.

Ibland kan jag tycka det skulle vara ofattbart skönt och förlösande om någon jägare vågade tala om de mindre smickrande anledningarna till att jaga. Att det är kul. Att det ger adrenalin. Att det ger en mäktig och stolt känsla att fälla ett vilt djur. (Även om det ju, egentligen, är vapnet som dödar djuret. Så jag har svårt att förstå stoltheten. Om en jägare brottade ner en björn med bara händerna och boxade den till döds, skulle jag vara impad.) Jägarsamhället, som ibland beskrivs som en redig machokultur med handling och inget skitsnack, har en märklig brist på ryggrad i just det här sammanhanget.

För ett tag sedan läste jag en artikel (eller om jag såg ett tv-program, minns inte) om hur stark lobbyverksamhet svenska jägare har. Inte konstigt egentligen eftersom det är flera hundra tusen i det här landet som jagar. Det var ändå intressant. Att få veta hur man försöker påverka politiker och medier. Att det är rätt många av våra riksdagsledamöter som jagar. Att det finns en skjutbana under riksdagshuset där man kan träna skytte eller skaffa sig intresset.

Om någon har hittat några bra artiklar/radioinslag/tv-program om det här så tar jag gärna emot tips. Man vill ju liksom gärna ha så opartisk information som möjligt i de här laddade (hihi) frågorna.

onsdag 2 mars 2011

Intärnät

Jag läser just nu "Google-koden" av Andreas Ekström. Intressant! Fast den kunde ha fått gå en omgång till hos redaktören. Det har sluppit igenom en del märkliga ordval och formuleringar, anglicismer och korrfel.

Ekström är balanserad och glömmer verkligen inte de kritiska vinklarna, men är ändå uppenbart fascinerad och imponerad av "framgångssagan Google". Det märks inte minst genom hur han gillar att grotta ner sig i detaljer om det fritidsgårdsliknande huvudkontoret utanför San Francisco eller smaskigt redogöra för hur mycket aktierna har ökat i värde. Måste tillägga att jag hittills bara kommit en tredjedel in i boken. Förhoppningsvis är resten lite mer hårdför och på djupet.

Ekström är intresserad av digitala medier, det skriver han själv, vilket i dag ofta är liktydigt med digitala medieföretag. Förut pratade vi om sökmotorer, communitys och mikrobloggar, men i och med att tre företag blivit dominerande (Google, Facebook och Twitter) används inte längre genrebegreppen. Man säger företagen direkt i stället.

Jag kan inte komma på några andra företagsnamn som journalister använder lika flödigt och oreflekterat som de här tre. Det är i princip gratisreklam. Att företagen blivit liktydiga med funktionen märks ju inte minst genom att vi byggt verb av dem: googla, facebooka och twittra. Det är som att vi skulle säga "jag ska gå och ica:a" när vi handlar mat eller "swedbanka" när vi betalar räkningar.

Det finns en fascination för internet och företag hos vissa journalister som nästan går överstyr ibland. (Förutom fjäskandet för de tre ovan nämnda är svassandet för Apple också uppenbart.) De använder ord som "entreprenör" och "affärsmodell" (låter flott, men är egentligen bara ett annat ord för idé) så ofta att man börjar undra ifall de är affärsmän. Språksmittan är tydlig.

Skulle de egentligen vilja jobba på ett IT-företag? Strosa runt på gräsmattan med Google-getterna eller komma på nya "sköna" app:ar?