måndag 27 augusti 2012

Supergruppen

I dag var jag och fikade hos kompis H. och hon berättade att Keane ska komma till Sverige och spela i höst. Och då kom jag att tänka på det här superbandet. Minns ni? Bak i tin ryktades det om att sångarn i Keane (orkar inte googla vad han heter) och sångarn i The Darkness (orkar inte googla vad han heter) och, jag tror det var, Pete Doherty (orkar inte googla stavningen på hans efternamn) hade startat en supergrupp när de var på samma behandlingshem. Alltså, inte en supagrupp, utan en supergrupp. Och nu har jag surfat runt lite halvhjärtat för att försöka hitta belägg för detta, men det går sådär. Det kanske bara var ett rykte? Hursomhelst, det mest osannolika i historien är väl ändå att sångarn i mys-Keane blev en drogare?! Som kompis J. sa: "Va?! Knarkar han? Han som ser ut att vara gjord av kanelbullar och mjölk."

söndag 26 augusti 2012

Quentin Tarantino

Det har blivit mycket Quentin Tarantino för mig på sistone. För några dagar sedan gick Death proof på tv, vilket gjorde mig glad. Jag hade bara sett den en gång tidigare. I dag har jag sett båda Kill Bill. Och nu känner jag mig meget sugen på att se om Inglourious basterds. En kan säga att jag har ett stort "Tarantino-sug" för tillfället. Jag vet inte vad det är med hans filmer, men jag får någon slags tröst av dem. De lugnar mig.

måndag 20 augusti 2012

Manligt och kvinnligt

Det här inlägget ska handla om "manligt och kvinnligt"-humorn. Och att den - trots allt - är den absolut bästa humorn. Pga tokrolig och så är det ju så lätt o kännaijense!

Närå, det ska inte handla om det. Jag tänkte mer på hur orden "manlig" och "kvinnlig" används. Först och främst är de adjektiv, vilket ju till exempel märks på den typiska -lig-ändelsen. Men, och jag vet inte när det här började, så används orden också som något slags halvsubstantiv och det stör mig.

Som adjektiv kan man till exempel säga "hon är kvinnlig" och "han är manlig" (eller tvärtom) och då använder man det för att en person beter sig som en traditionell/stereotyp kvinna respektive man, vad det nu är. Den kvinnliga kanske sitter och klappar gulliga katter hela dagarna medan den manliga slåss med tungga svärd. Det är ju vaga, och rätt störiga, begrepp ideologiskt, men språkligt är funktionen tydlig.

Och nu kommer jag till den andra betydelsen, halvsubstantivet. Som dekalen jag såg i dag på baksidan av en taxibil, "vi söker kvinnliga förare". Vilket ju, som alla förstår, betyder att de söker kvinnor, inte att de söker kvinnliga personer. Ni är med mig? Jag vet inte riktigt hur man ska komma åt det här eftersom det numera är så etablerat i språket. Men för att vara lite konstruktiv, de kunde väl ha skrivit "vi söker kvinnor som förare", eller? 

Jag vet att det finns tusen andra exempel på det här (när orden "kvinnlig" och "manlig" används som halvsubstantiv i stället för som adjektiv) och att fenomenet inte är nytt på något sätt. Påstår inte att jag kommer med någon nydanande spaning eller så! Ville bara få det ur mig.

En helt annan språkspaning (också gammal) är den om engelskans aunt, uncle, grandma och grandpa och varför en inte separerar släktingarna på mammans och pappans sida.  Det här har gjort mig tokig en och annan gång i mitt liv. Det är ju så dumt!

Anders Glenmark

Jag hörde en låt på radion nyss, med Lena Philipsson, och det lät precis som att det var Anders Glenmark som körade. Och då var det säkert det också, hans röst är ju extremt egen, till och med när han sjunger på engelska. Tänk bara One night in Bangkok. Han har en riktig "auteur-stämma", som jag brukar säga. När jag hörde Ph-låten kom jag att tänka på att jag inte vet Glenmark gör nuförtin. Niklas Strömstedt twittrar, översätter musikaler och är sådär myslycklig med TV4-Jenny, Orup gör egen musik och skriver låtar med hon Idol-Linnea. Men Anders? Är det någon som vet? 

Här är förresten min GES-lista:
1. Orup
2. Niklas Strömstedt
3. Anders Glenmark

Auteurer och förvaltare

När jag läste filmvetenskap fick jag lära mig vad en auteur är, att det är en regissör som liksom har möjlighet att genomföra sin kreativa vision fullt ut. Att hen har stor konstnärlig makt över filmen, helt enkelt, och att filmen då får en speciell stil, en personlig stil. Ingmar Bergman kan ju sägas vara en auteur till exempel, och Fassbinder och Godard. De är liksom inte "bruksregissörer". Lite outtalat har det också varit så att en auteur helst ska skriva manuset själv för att verkligen kunna vara en films "författare". Även om det är svårt att jämföra bokskrivande med film, film är ju per definition ett lagarbete.

Men det där är inget måste, varken med bruks eller manus. Till exempel har Hitchcock auteurifierats i efterhand, mycket tack vara de franska nya vågen-regissörerna, varav många startade som filmkritiker. När Hitchcock var som mest aktiv sågs hans filmer verkligen inte på som konst, de var ju bara underhållning, "fulkultur". Inte för att han brydde sig, allt han ville var att underhålla, även om han tog sitt jobb på extremt stort allvar och var extremt förberedd inför varje film. Och han var inte rädd för att testa nya grepp. Hursomhelst, fransoserna började skriva om Hitchcock för att lyfta fram hans egenart. Vissa regissörer har ju ingen tydlig stil, men det har ofta Hitchcock. Man kan liksom kolla på en film och direkt se att det är han som har gjort den.

Och det är väl på något sätt essensen av auteurgrejen, när man tydligt kan SE och MÄRKA vem som ligger bakom en film. Så är det med H., med Bergman, Fassbinder och Godard. Och många fler såklart. Medan andra är mer "bruksregissörer" som "bara" försöker göra ett bra hantverk och föra fram berättelsen, typ. Även om det kanske är att hårddra det, finns ju säkert en del som ligger i något slags mellanläge också.

Ibland brukar jag tänka på den här auteur-teorin och föra över den till annat, till exempel musik. Att det även där finns auteurer och förvaltare. Jag tänkte på det häromdagen när jag lyssnade på Yo La Tengos"I am not afraid of you and I will beat your ass". För mig är de ett förvaltningsband (även om de har det där försiktiga och släpiga som ett eget, auterigt, inslag). Ett band som, på gott och ont, har förbannat bra koll på musikhistorien. Den goda sidan av det är att det ofta är roligt och varierat att lyssna på en skiva med dem: från distad pop, till kraut, till folkballader, till psykedelia, till soul, till... , ja, det mesta. Det är kul liksom, som att vara på en buffé med bara god mat. Och ibland när de gör en väldigt uppenbar hyllning så kan man nicka till bandet och säga att "ja, Paris 1919 med John Cale är en väldigt bra skiva". Lyssna på deras låt "Black Flowers" om ni inte redan gjort det.

Det tråkiga med förvaltningsband är ju att de inte har en särskilt egen stil, de är inga auteurer, de är inte så originella. Det blir så spretigt och det känns inte som att bandet har någon tydlig vision (förutom att försöka göra bra musik samt förvalta). Och det kan uppfattas som lite fegt att bara "vårda musikhistorien" i stället för att försöka komma med något nytt. Om man drar det till sin spets, varför behövs de? Som Yo La Tengo, de är på något sätt fångna av alla sina referenser, de vet för mycket om musik och kan inte bryta sig ur det. Det blir för internt, för mycket "musiknördar emellan".

Å andra sidan kan man gå tillbaka till fördelen - variationen - vilken samtidigt blir en nackdel för auteurbanden. Det kan bli upprepning. Tänk till exempel på Pixies eller Velvet Underground. Pixies lät som inget annat, men efter tre skivor kändes det nog. Den fjärde, Trompe le monde, var inte alls lika bra och konceptet var liksom tömt och uttjatat. Det var bra att det inte kom någon fler skiva. Och med VU, där är ju sista plattan inte dålig, men den är kanske den minst originella, eller? Den var liksom mer rak rock n roll. Och när man hör Lou Reeds tidiga soloskivor så är ju mycket av det, åtminstone i mina öron, tydliga fortsättningar på Loaded. Ett femte Velvet-album hade förmodligen inte gett så mycket "ny" Velvet Underground-musik.

Hänger ni med i mitt resonemang? Vad tycker ni?

torsdag 16 augusti 2012

Stranger than fiction

Det slog mig tidigare i dag. Vad stört det är, allt som har med Julian Assange att göra. När man summerar blir det liksom så osannolikt, ingen hade kunnat hitta på det. Men jag har inte tänkt så tidigare, förmodligen för att de stora/sjuka grejerna har kommit en efter en, inte alla tillsammans. Grundare av Wikileaks. Alla deras avslöjanden. Misstänkt för våldtäkt. Husarrest i London. Flykt till Ecuadors (!) ambassad. Söker, och får (!!), asyl där. Om det var en långfilm hade jag avfärdat den som totalt orealistisk. Jag kör en låt på det. 

 
Bad Religion - Stranger than fiction from Jesus on Vimeo.

onsdag 15 augusti 2012

Dr. Davis kommer med värsta affärsidén!

Livet. Med punkt. Kanske till och med punkt punkt punkt. Så brukar jag se på tillvaron. De e som de e, och int som de ske. Ibland kanske det är bra, men då dröjer det inte länge förrän allt skiter sig igen. Men nu börjar det där ändras för mig. Jag börjar se på livet på ett annat sätt, ljusare och mer hoppfullt. Jag börjar tro på lyckan, på turen. Och allt har jag att tacka Dr. Anthony Davis för. I dag fick jag det här mejlet från honom.

Hej vän,

Jag Dr.Anthony Davis chef för Ekonomiavdelningen revisionsavdelningen en

bank från One Cabot Square, London E14 4QJ här i England (Credit Suisse
Bank). Jag skriver dig om en affärsidé som kommer att vara en enorm fördel
för oss båda. I min avdelning, som är chef Greater London Regional Office
upptäckte jag en summa på £ 16,5 miljoner (Sexton miljoner femhundra tusen
pund) på ett konto som tillhör en av våra utländska kunder Late Business
Mogul Mr Moises Saba Masri miljardär, en Judisk från Mexiko som var ett
offer för en helikopter krasch i början av förra året och dödade honom och
familjemedlemmar. Saba var 46-år gammal. Även i helikoptern vid tidpunkten
för olyckan var hans hustru, deras son Avraham (Albert) och hans
dotter-in-law. Piloten var också död.

Vid valet av kontaktar du är upphetsad av geografisk karaktär av var du

bor, i synnerhet på grund av känslighet för transaktionen och sekretessen
här. Nu är vår bank har väntat på någon av de anhöriga att komma upp för
påståendet men ingen har gjort det. Jag personligen har tappat målet att
hitta släktingar, jag söker ditt medgivande att presentera dig som de
närmast anhöriga / Kommer bidragsmottagaren till den avlidna så att
intäkterna från detta konto värderas till £ 16,5 miljoner pund kan
utbetalas till dig.

Detta kommer att betalas ut eller delas i dessa procentsatser, 60% för mig

och 40% till dig. Jag har fått alla nödvändiga juridiska dokument som kan
användas för att backa upp detta påstående vi gör. Allt jag behöver är att
fylla i ditt namn till handlingarna och legalisera det i domstol här för
att visa dig som den rättmätiga förmånstagaren. Allt jag behöver nu är din
ärliga samarbete, sekretess och pålitlighet för att vi ser denna
transaktion igenom. Jag garanterar er att detta kommer att genomföras
under ett legitimt system som skyddar dig mot eventuella brott mot lagen.

Snälla, ge mig följande, som vi har 7 dagar att köra igenom det. Detta är

mycket brådskande TACK.

1. Fullständigt namn:

2. Din Direkt Mobilnummer:
3. Din Kontakt Adress:
4. Yrke:
5. Ålder:
6. Sex:
7. Nationalitet:

Efter att ha gått igenom ett metodiskt söka, jag bestämde mig för att

kontakta dig hoppas att du kommer att finna detta förslag intressant. Var
på din bekräftelse av detta meddelande och ange ditt intresse jag kommer
förse dig med mer information.

Läs detaljer om kraschen

http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-3832556,00.html

Endeavor att meddela mig ert beslut snarare än att hålla mig väntar.


Tacka dig i väntan på din gynnsam svar.


Vänliga hälsningar,

Dr.Anthony Davis

söndag 12 augusti 2012

"Det är någon form av ärvd dumhet"

Jag läste en intressant artikel i dag. Det är en TT-text så jag vet inte vem som har skrivit den. På Expressens sajt heter den "I Jämtland kör flest människor rattfulla" och på DN:s sajt heter den "Här kör flest förare rattfulla". Själva nyheten är det inga konstigheter med, den bygger på statistik över hur många anmälda rattfylleribrott de svenska länen har, per 100 000 invånare. Och där ligger Jämtlands län värst, rätt överlägset dessutom.

Det intressanta med
artikeln, tycker jag, är de två poliserna som ska förklara hur det kommer sig. De säger en del saker som kan kritiseras OM de är korrekt citerade, vilket jag förutsätter. Först ut är Anders Könberg som är trafikpolischef i Jämtlands län. Han är kanske inte illa, trots allt. Jag vet inte om han är uppvuxen i Jämtland eller inflyttad, men oavsett, han bor och arbetar där och han talar i "vi"-form: "det är ju ingen hemlighet att vi har benägenhet att ta bilen även om vi druckit alkohol". Även om det är en slags generalisering om en grupp så gör sig Könberg ändå till en del av gruppen. Då är det mer okej. Ungefär som att det är okej för en same att prata om "lappar" eller en svart rappare att säga "nigger". Men, trots det, när Könberg säger att Jämtlands många fall av rattfylla handlar om "någon form av ärvd dumhet", då tycker jag att han ligger farligt nära rasbiologin.


Den andra polisen som uttalar sig är Bengt Svensson, kommissarie vid Rikspolisstyrelsen, och då blir det värre. Det här är ett utdrag från artikeln:

 

– Det finns många som kör fulla där uppe, folk super ganska hejdlöst. Och om man tittar på promillehalten för rattfyllerister som tas så ligger värdena högst där uppe, säger han och poängterar att fler inlandslän antagligen borde ligga i nivå med Jämtland.

Den första meningen stör mig mycket. När han säger att "folk", vilket ju i sammanhanget är jämtar, super ganska hejdlöst. Här verkar det som att han uttalar sig om något slags allmänt drickbeteende i stället för att prata om själva sakfrågan: att köra bil under påverkan. Och när han inte backar upp det med fakta framstår han ju bara som fördomsfull. Hur vet han att jämtar super "hejdlöst", och i jämförelse med vad? Super jämtar mer än vad till exempel hallänningar gör? Har han fakta på det? Och dessutom spelar det i sammanhanget egentligen ingen roll. Här handlar det om att supa och sedan köra bil, inte supandet i sig.

 

Om resten av utdraget: Att han säger att det är många som kör fulla (i Jämtland) och att värdena är höga, det tycker jag är okej, det går ju att belägga. Men att han två gånger pratar om "där uppe" gör mig så otroligt irriterad. Jag hatar verkligen "där uppe". För det han gör då är att skapa ett centrum och en periferi, ett konkret "här" som ses som det självklara och ett vagt "där" som är långt borta. Det finns något kolonialt i det som är rätt äckligt. Men det var ju inte det jag skulle skriva om egentligen så jag slutar nu.
 

Har ni läst artikeln? Vad tycker ni?