Vi lever i en värld där folk rotar i soptippar för att hitta mat för dagen samtidigt som störiga jävlar som Bam Margera tillåts bli miljonärer och få egna tv-program. Life's a bitch and then you die, som Nas brukar säga.
Det här med musik och guilty pleasure är lite larvigt, kan jag tycka, det blir ofta så kokett. Men om det är någon genre jag förstått att jag borde skämmas för, och ibland gör, att jag gillar så är det amerikansk poppunk. Det slog mig när jag nyss lyssnade på "I don't wanna be a homosexual" med Sloppy Seconds: gud vad jag älskar sån här musik. Det är ju faktiskt den musikaliska motsvarigheten till Bam Margera, extremt amerikanskt och utan pretentioner. Johan Hakelius och Anders Loco kan nog inte tänka sig värre musik.
Det var skivbolaget Lookout som var bäst på det. De hade band som var tungt influerade av Ramones och 60-talspop: Screeching Weasel, Green Day med flera. The Donnas låg också på Lookout, men de hade lite för mycket rock i sig. Deras typ av musik blev dessutom häftig ett tag med New Bomb Turks och Hellacopters och liknande band. Tror det kallades för "action rock". Kängpunk var tufft för att det var så hårt och melodifattigt, Minor Threat-hardcore också. Dead Kennedys var egentligen lite för melodiösa, men de hade det politiska engagemanget och hängde med rätt folk, så de var ok.
Mina favoriter sjöng mest bara om kärlek och att ha tråkigt. De hade lyssnat på och lät som Ramones, men fick aldrig den där kultstatusen även fast Ramones egentligen var för poppiga och inte sjöng om politik. Poppunkarna kom från förorter, hängde i malls och på parkeringsplatser och startade band för att ha något att göra. Buck var ett sådant band, The Muffs också. De var föregångarna till Sum 41 (som jag har svårt för) och Blink 182 (några bra låtar) och hela den svängen som tog det till arenorna.
Men på 90-talet, innan Green Day slog igenom och senare började göra seriös musik, var det fortfarande en undergroundscen som ibland överlappade med skejtpunkscenen, men inte alltid. The Muffs älskade Green Day, men hatade Offspring. För mig måste skejtpunk gå fort och det var Epitaph och Fat Wreck som stod för det: Lag Wagon, Offspring, No Use For A Name, Pennywise, Nofx. Bad Religion stack ut lite för de var äldre och hade rötterna i gammal hc och var liksom intellektuella i sina texter. Och var väl i princip det enda skejtbandet som var ok att gilla för gamla hederliga skinnjackepunkare.
Ok, undrar ni hur den låter, amerikansk poppunk när den är som bäst? Lyssna på The Muffs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar