Kennerth and the knutters

För någon dag sedan hörde jag en person som hette Kennerth bli intervjuad på radion. Alltså inte Kenneth, utan Kennerth, med ett r inklämt innan t:et. Det var ett ovanligt namn, tänkte jag. Tydligen hade L vid ett tidigare tillfälle upplyst mig om att det här namnet finns, men det hade jag glömt. Det får kanske bli ett inlägg om det senare, om att jag glömmer så mycket som jag och L pratat om.

Jag blev lite nyfiken på namnet och gjorde en sökning på personuppgiftssajten Ratsit. Nu vet jag inte exakt hur pass heltäckande den är, men i alla fall: I Sverige finns det 1 636 personer som heter Kennerth (eller Kennert eller någon annan liknande stavning). Det vill säga, som har det som ett av sina förnamn. Om vi tänker oss att svenskar i regel har två eller tre förnamn så borde ju mellan hälften och en tredjedel av de 1 636 ha Kennerth som tilltalsnamn. Nu är jag ingen hejare på matte, men jag hoppas jag är rätt ute nu. Det ger drygt 600 äkta Kennerth i vårt land. När jag undersökte vidare märkte jag att det är ett namn på utdöende. Senast någon döptes till Kennerth var 1994, tre personer varav ingen fick det som tilltalsnamn.

Ett annat ovanligt namn i dag är Bert. Bak i tiden såg jag ett tv-program, eller det kanske bara var ett inslag, om när Bert Karlsson får möta den pojke som senast blivit döpt till Bert i Sverige. Pikant nog var det en pojke med föräldrar från ett annat land, minns inte vilket.

Märkligt nog klarade jag av att se hela inslaget, annars tycker jag sådana situationer är så sjukt jobbiga. Dels tänkte jag mig in i Bert Karlssons situation, att jag skulle skämmas ihjäl att möta en familj från ett annat land öga mot öga, när de kanske var just en av de familjer som han inte ville ta emot under tiden i Ny Demokrati. Jag var också rädd för att familjen skulle ha vetskap om Bert Karlssons historia och börja ställa honom mot väggen så att det hade blivit en konfliktfylld situation. Som tur var blev det ett mysigt inslag. I alla fall minns jag det så.