Jag, A. och M. har diskuterat det här med Det osympatiska berättarjaget (DOBJ) en hel del genom åren. Vi är alla stora fans av det greppet inom låttexter. Det handlar alltså om att skriva låtar i jag-form där jaget har sidor och åsikter som inte är särskilt trevliga och som man själv inte sympatiserar med. Som låtskrivare är det kul och utmanande att skriva så eftersom man riskerar att framstå som ett as.
Det finns ju en lyssnarkonvention som säger att musiker "alltid" skriver om sig själva, i högre grad än till exempel romanförfattare. I början kunde jag bli otroligt less på att det var så, men nu har jag accepterat det och mer börjat använda det till min fördel. Man kan leka med den konventionen.
Ett bra exempel på det tycker jag är tidiga Magnus Uggla. På sina första skivor skrev han mest i jag-form och det var inte alltid jaget var särskilt trevligt. Möjligen skrev han om sitt eget liv, möjligen inte, möjligen blandade han, men det spelar ingen roll riktigt. Poängen var att han riskerade att få stå till svars för något. Och då blev det en särskild laddning i musiken. Senare började han skriva på ett mer betraktande sätt, häcklande om samtiden och kända människor och så vidare. Och det var ju kul och träffande ibland, men inte lika modigt.
Förstår ni vad jag menar? Håller ni med?
söndag 26 februari 2012
fredag 24 februari 2012
Help!
Beatles är ju ett väldigt bra band, tycker jag. Nu lät det kanske som att jag var ironisk eller typ lite puckad. Men ibland glömmer jag liksom bort att Beatles finns. De är för självklara på nåt sätt. Och därför kan jag ibland slås av att Beatles är bra, som om det var en nyhet. Eller att jag med ojämna mellanrum måste påminna mig själv. Konstigt förresten av det pågick/pågår en debatt om vilka som är bäst av Beatles och Stones. Som om det skulle vara en match! Beatles är ju lätt, LÄTT, bättre.
Jag och M. brukade förut prata ganska mycket om albumet "Help!" som vi har som gemensamt favoritalbum med Beatles. Det finns så väldigt många bra låtar på den skivan: "Tell me what you see", "The night before", "You've got to hide your love away", "I've just seen a face", "Ticket to ride" (trumspelet!), tolkningen av "Dizzy miss Lizzy"... Och titelspåret såklart. "Help!" har nog också en av Beatles mest underskattade texter. Enkel, visst, men väldigt stark och effektiv om att känna sig svag och be om hjälp.
Jag och M. brukade förut prata ganska mycket om albumet "Help!" som vi har som gemensamt favoritalbum med Beatles. Det finns så väldigt många bra låtar på den skivan: "Tell me what you see", "The night before", "You've got to hide your love away", "I've just seen a face", "Ticket to ride" (trumspelet!), tolkningen av "Dizzy miss Lizzy"... Och titelspåret såklart. "Help!" har nog också en av Beatles mest underskattade texter. Enkel, visst, men väldigt stark och effektiv om att känna sig svag och be om hjälp.
lördag 11 februari 2012
Malmö
Det som är roligt med att bo ungefär tusen mil ifrån Malmö är att man kan bygga upp en fantasibild av hur det är där. Jag menar nu inte pistolgrejerna, om jag bodde i Malmö skulle jag inte vara skraj för att gå till jobbet, det där blir bara en skräckbild.
Jag tänker på Malmös serietecknare. Min fantasibild är att i Malmö så är Liv Strömquist totalt jävla king bland dem. Varför? Jo, för att hon är lite äldre och att hon var en av dem som slog igenom först. Snart så är hon kanske inte ens underground, då blir det svårt att slå uppåt. Men det är en annan fråga.
Min föreställning är alltså att hon dyrkas av sina kollegor i stan. Att de ser upp till henne och vill vara som henne. Det ska va POLITISKT. Och det finns en serieskola där som spyr ur sig åsiktsfyllda serietecknare på löpande band. Nu låter det såklart som att jag raljerar, och det gör jag ju, fast inte bara. Jag gillar det som Liv Strömquist gör, jag gillar Sara Granér, jag gillar Nanna Johansson. De har sina egna stilar.
Men den jag gillar mest är nog Sara Hansson. Hennes novell "Den hemliga kroppen" var bra, men det var albumet "Vi håller på med en viktig grej" som knockade mig. Där namnen jag nämnde är fast i en totalt politisk sfär (de sysslar egentligen inte alls med konst, utan bara med debatt, inget fel med det, men ibland vill man ha något mer) kan Sara Hansson konsten att berätta en historia. Inte bara en slagkraftig ruta. Albumet är ju verkligen politiskt, men mer subtilt och helt integrerat i historien. Mest är det en berättelse om vänskap med en imponerande känsla för hur ett barn tänker och känner.
I somras blev jag erbjuden att hålla ett författarsamtal med Sara Hansson. Då hade jag inte läst något av henne och på grund av det sa jag nej. Nu ångrar jag mig! Det är ju hon som är king.
Jag tänker på Malmös serietecknare. Min fantasibild är att i Malmö så är Liv Strömquist totalt jävla king bland dem. Varför? Jo, för att hon är lite äldre och att hon var en av dem som slog igenom först. Snart så är hon kanske inte ens underground, då blir det svårt att slå uppåt. Men det är en annan fråga.
Min föreställning är alltså att hon dyrkas av sina kollegor i stan. Att de ser upp till henne och vill vara som henne. Det ska va POLITISKT. Och det finns en serieskola där som spyr ur sig åsiktsfyllda serietecknare på löpande band. Nu låter det såklart som att jag raljerar, och det gör jag ju, fast inte bara. Jag gillar det som Liv Strömquist gör, jag gillar Sara Granér, jag gillar Nanna Johansson. De har sina egna stilar.
Men den jag gillar mest är nog Sara Hansson. Hennes novell "Den hemliga kroppen" var bra, men det var albumet "Vi håller på med en viktig grej" som knockade mig. Där namnen jag nämnde är fast i en totalt politisk sfär (de sysslar egentligen inte alls med konst, utan bara med debatt, inget fel med det, men ibland vill man ha något mer) kan Sara Hansson konsten att berätta en historia. Inte bara en slagkraftig ruta. Albumet är ju verkligen politiskt, men mer subtilt och helt integrerat i historien. Mest är det en berättelse om vänskap med en imponerande känsla för hur ett barn tänker och känner.
I somras blev jag erbjuden att hålla ett författarsamtal med Sara Hansson. Då hade jag inte läst något av henne och på grund av det sa jag nej. Nu ångrar jag mig! Det är ju hon som är king.
Nittitalet
Jag tänkte skriva lite om musiken på nittitalet och jag tänkte göra det utan att kolla fakta också. Inte för att det är "tufft" utan för att jag inte orkar.
Jag föddes 1980 så för mig är nittitalet extremt viktigt när det gäller musik och allt annat som hör ihop med att växa upp. Så när jag skriver det här så förutsätter jag inte att de som är i generationen före mig ska vara helt i linje med vad jag snackar om, och inte heller att de efter mig ska vara det. Självklart så kan de som är totalt i linje med mig åldersmässigt ha en helt annan bild också, men fuck that totalt jävla completely, det här är internet och jag skriver vad jag vill, så länge inte Google (som äger blogspot.com) går in och förbjuder mig.
Som 1980:a är det mycket musik som jag inte förstod då och inte nu. Från band som verkade i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Till exempel The The. Det finns flera band av den typen, men jag orkar inte ge några exempel. Ni som förstår förstår, och ni som inte gör det gör det inte. För mig är band som The The extremt svåra att förstå. Är det pop eller är det rock? Är det alternativt eller är det mainstream? Sätter de melodin i fokus eller sätter de något annat i fokus? En som jag känner kallar band av den här typen för "förvirrad gitarrbaserad musik". Det är på pricken, tycker jag. Man visste inte vad de ville göra med sin musik, inte ens de själva visste det. Och det var just i skiftet mellan åttitalet och nittitalet som den här typen av band fanns. Enligt mig då. Enligt den världsbild jag fick av att vara född 1980. Jag förstod aldrig The The och andra samtida band. Kanske förstods de av folk som var födda 1975 eller 1971. Jag vet inte.
Men sen kom ju då britpopen. Det var Oasis och Blur. Det var band som jag förstod. Även om jag inte älskade deras musik så förstod jag vad de höll på med. Jag läste tidningarna Pop och SA om dem och band som Bluetones, Cast, Gene, Menswear, med flera. Jag har inte lyssnat på något av de fyra banden jag raddade upp här och ärligt talat tror jag inte att jag missat så mycket. På något sätt förstod jag väl det redan då.
Fast det tog ett tag att förstå vilka band som gjorde sin grej samtidigt som britpopvågen härjade som värst. Förutom Oasis och Blur, som jag alltid tyckt har kört sitt race även om jag kanske inte personligen har gillat det, tycker jag det är värt att lyfta fram Elastica och Lush (kanske några till med, men jag kommer inte på några nu). De två jag nämnde körde ganska rak, punkig, new wave-ig pop som liksom sket i trendvågen. Det kan jag ge dem en high five för i efterhand.
Sen, i slutet av nittitalet, blev det ett helt annat klimat. Folk kunde göra det de ville i högre grad och gjorde det också. Jag var på en fest ikväll och där spelades "Once around the block" med Badly Drawn Boy. En fantastisk låt från ett av nittitalets bästa popalbum. Så blandat och fantasifullt. Enligt mig dårå. Det är lättare att se saker i efterhand. Fast den kanske kom i början av tjugihundratalet? Isåfall var det trots allt på nittitalet. Årtionden dröjer sig alltid kvar.
Jag föddes 1980 så för mig är nittitalet extremt viktigt när det gäller musik och allt annat som hör ihop med att växa upp. Så när jag skriver det här så förutsätter jag inte att de som är i generationen före mig ska vara helt i linje med vad jag snackar om, och inte heller att de efter mig ska vara det. Självklart så kan de som är totalt i linje med mig åldersmässigt ha en helt annan bild också, men fuck that totalt jävla completely, det här är internet och jag skriver vad jag vill, så länge inte Google (som äger blogspot.com) går in och förbjuder mig.
Som 1980:a är det mycket musik som jag inte förstod då och inte nu. Från band som verkade i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Till exempel The The. Det finns flera band av den typen, men jag orkar inte ge några exempel. Ni som förstår förstår, och ni som inte gör det gör det inte. För mig är band som The The extremt svåra att förstå. Är det pop eller är det rock? Är det alternativt eller är det mainstream? Sätter de melodin i fokus eller sätter de något annat i fokus? En som jag känner kallar band av den här typen för "förvirrad gitarrbaserad musik". Det är på pricken, tycker jag. Man visste inte vad de ville göra med sin musik, inte ens de själva visste det. Och det var just i skiftet mellan åttitalet och nittitalet som den här typen av band fanns. Enligt mig då. Enligt den världsbild jag fick av att vara född 1980. Jag förstod aldrig The The och andra samtida band. Kanske förstods de av folk som var födda 1975 eller 1971. Jag vet inte.
Men sen kom ju då britpopen. Det var Oasis och Blur. Det var band som jag förstod. Även om jag inte älskade deras musik så förstod jag vad de höll på med. Jag läste tidningarna Pop och SA om dem och band som Bluetones, Cast, Gene, Menswear, med flera. Jag har inte lyssnat på något av de fyra banden jag raddade upp här och ärligt talat tror jag inte att jag missat så mycket. På något sätt förstod jag väl det redan då.
Fast det tog ett tag att förstå vilka band som gjorde sin grej samtidigt som britpopvågen härjade som värst. Förutom Oasis och Blur, som jag alltid tyckt har kört sitt race även om jag kanske inte personligen har gillat det, tycker jag det är värt att lyfta fram Elastica och Lush (kanske några till med, men jag kommer inte på några nu). De två jag nämnde körde ganska rak, punkig, new wave-ig pop som liksom sket i trendvågen. Det kan jag ge dem en high five för i efterhand.
Sen, i slutet av nittitalet, blev det ett helt annat klimat. Folk kunde göra det de ville i högre grad och gjorde det också. Jag var på en fest ikväll och där spelades "Once around the block" med Badly Drawn Boy. En fantastisk låt från ett av nittitalets bästa popalbum. Så blandat och fantasifullt. Enligt mig dårå. Det är lättare att se saker i efterhand. Fast den kanske kom i början av tjugihundratalet? Isåfall var det trots allt på nittitalet. Årtionden dröjer sig alltid kvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)