onsdag 27 mars 2013

Kul med humor

Humor, det är kul det. Jag har tänkt mycket på humor på sistone. Det känns som att humor blir viktigare och viktigare för mig, ju äldre jag blir (inget skämt). Och att jag får mer och mer respekt för bra humor och folk som gör den. Det är jävligt svårt att göra riktigt roliga grejer. En konstform, no less.

Nyss lyssnade jag på podcasten Värvet, det var en intervju med Peter Wahlbeck. Peter Wahlbeck, en av Sveriges roligaste personer. Jag vet att många inte håller med om det. Men det här kan alla hålla med om: Peter Wahlbeck, en av Sveriges mest originella komiker. Förmodligen den mest originella. Alla som har tagit del av hans olika Für Alle-projekt vet vad jag menar. Hans hjärna liknar ingen annans. Den vrickade världen han bygger upp med karaktärer som Benny The Cat, Manolito, Tabac Man, Dragan, Sailor Karlsson. I Kalender Für Alle blev det ofta mer obehagligt än kul. I Bank Für Alle fick konspirationsteorierna flöda fritt. Och ibland skiner Wahlbecks andlighet igenom, han är ju någon slags Di Leva-typ också, mitt i allt. Mer än en komiker, en konstnär faktiskt.

Även jag som är ett fan tycker att det är ojämnt, allt är liksom inte kul. Och en del är bara sjukt, inte ens menat att vara roligt. Men jag tror inte att jag har skrattat så mycket på scenshower som när jag såg Balett Für Alle och Cabaret Für Alle.

Men har är ståuppare också, en av Sveriges roligaste. Jag vet att många inte håller med om det. Men det här kan alla hålla med om: Peter Wahlbeck, en av Sveriges mest originella ståuppare. Eller, han var i alla fall det en gång i tiden. Jag minns till exempel en gång när han var med i "Släng dig i brunnen". Han sjöng en egengjord sång om ett litet lamm som skulle slaktas. Det var liksom inte ens menat att vara roligt, eller? Just den där osäkerheten jobbar han mycket med, att man inte vet. Och Wahlbeck är ju vegetarian så det blev även en politisk laddning över det hela, och man märkte att publiken blev obekväm. Grymt! 

Wahlbeck tar ofta ut svängarna både konstnärligt och politiskt, har inga problem med att nämna vegetarianism, antikapitalism och annat i sin standup och sina andra uttrycksformer. Otroligt befriande när typ all svensk standup är ferucktansvärt tråkig (och feg). Sen verkar han i och för sig ha en del tveksamma åsikter också. 

Annan humor: Louis CK var nyligen i Sverige, uppträdde i Globen. Jag var inte där. Många pratade om det, det stod i tidningen. Jag blev nyfiken och ville kolla upp. Såg två standupshower med honom som fanns på Netflix. Ganska kul, tyckte jag, men ingen riktig skrattfest. Visst, standup blir mycket roligare live, det finns en skrattsmitta som gör mycket. Samtidigt, de som är riktigt roliga kan ju få mig att skratta högt framför datorn. Som Dylan Moran i "What it is", till exempel. 

Men visst, han var kul ibland, Louis. Fast jag blev ändå förvånad över att det var så pass många kuk- och runkskämt, hade på något sätt fått för mig att han inte körde sådana rutiner. Tokless på den humorn. Och det handlar ju såklart inte om att jag är pryd, det handlar om att det sällan blir roligt. Det är uttjatat, det är billigt. Man märker nästan hur en del ståuppkomiker blir nervösa när de inte fått några skratt på ett tag. Att det liksom syns på dem. "Ånej ånej ånej, folk skrattar inte, vad ska jag göra, okej jag gör en runkrörelse med handen, det brukar gå hem, ja, de skrattade, skönt." Och i amerikanska komedier också, typ Judd Apatow-filmer, de får inte heller nog av kukar och runkning. De verkar helt besatta av penis. De kanske borde gå till någon och prata om det.

Så långt Louis CK:s standup. Bra, men inte jag är inte superimpad. Fast jag är fortfarande sugen på att kolla in hans tv-serie. Har hört mycket gott om den av folk jag litar på, den lär jag nog gilla.

Min kompis M. tipsade mig om en annan amerikansk ståuppare, Mitch Hedberg. Förmodligen är han superkänd, men jag visste inte vem det var i alla fall. Nu har jag kollat några klipp på tuben och jag gillar det verkligen! Känns som att han hade en originell stil, kör liksom inga längre stories, bara fyndiga oneliners. Ibland är de så fyndiga att jag nästan inte hänger med, där blir ju språket en barriär också. Men man märker att ibland fattar inte ens den amerikanska publiken poängen. Skönt också att han har fantasi nog att inte köra köns-, sex- och runkskämt. Typ inga svordomar ens. Jag läste lite om Hedberg på Wikipedia, verkar ha varit en skör man. Hade scenskräck och stora drogproblem. Dog ung.




onsdag 20 mars 2013

Män som är rädda för kvinnor

Ibland träffar jag män som är rädda för kvinnor. Det hände kanske oftare när jag (och männen det gäller) var yngre, men det händer fortfarande. Vet inte hur vanligt det är, förhoppningsvis ovanligt, men förmodligen ganska vanligt. Att en del män inte ser kvinnor som människor utan som något konstigt. Man kan befinna sig i ett rum med män, sedan kommer det in en kvinna och männen vet inte hur de ska bete sig. Hejar kanske, men blir obekväma, kan inte prata med henne, vara social, bemöta. Kanske närmar de sig henne under kvällen, när det är fest, när de är fulla, för att ragga. Att en kvinna inte är en person man kan föra ett normalt samtal med eller vara vän med, utan bara en sexuell motpart. De har aldrig umgåtts med kvinnor på något annat sätt och därmed blivit puckade. Det är deppigt. 

Parentes: Jag pratade med A. i dag, hon sa att när hon var ung var hon rädd för killar. Såg på killar som om de var väsen, del av en mystisk grupp. Så det där finns åt båda håll.

För någon dag sedan hittade jag boken "Vad varje ung man bör veta" i bokhyllan, en bok som tidningen Darling gav ut 1999. En bok som var en slags förlängning av frågespalten "Fråga Darling" som var ett återkommande inslag i tidningen. Och jag läste den nyss för att se om den håller. Jag skulle säga att den gör det. Känns fortfarande aktuell. Ibland kan det bli lite svepande, typ "tjejer gillar det här" eller "tjejer gillar inte det här", men oftast inte. Darling var ju så bra på det där, att mänskliggöra tjejer och kvinnor. Att inte göra det till en mystisk befolkningsgrupp. En del tjejer gillar det här, andra gillar det inte, det handlar om enskilda människor. Typ så. Och tilltalet var väldigt rakt, ofta humoristiskt, ibland feministiskt, sällan kvävande moralistiskt. Dessutom märkte man att skribenterna var olika, hade olika sätt att skriva på och olika åsikter. Och det var både kvinnor och män som skrev. Men allt sammantaget blev det ändå helgjutet: Darling var en rolig, puckad, smart och tänkande kompis.

Hur tjejer vill ha sex är nog en av de svåraste frågorna att besvara i hela världen. Det är ungefär som att fråga: "Vilken mat tycker tjejer bäst om?" Alla har sin egen smak och sin egen bestämda uppfattning om vad som är gott och skönt. Tjejer består inte av en enda sort. Vi är inte främmande varelser från en annan planet. Vi är från jorden precis som ni och det går bra att fråga oss som individer vad vi tycker om och vad vi inte gillar.

Om jag förstått rätt skapades Darling för att personerna bakom ville göra en tidning som de själva skulle vilja läsa. Som de tyckte saknades. Och som, i första hand, vände sig till tjejer och unga kvinnor. Det kan man förstå, att de ville göra det. Eftersom många tidningar som vände sig till tjejer var ruskigt jävla dåliga (förmodligen är det så fortfarande) och mest handlade om hur man skulle göra för att behaga killar. De var liksom förnedrande, för båda könen. 

Hursom, när något är riktigt jävla bra spelar inte kategorier någon roll. Och eftersom Darling var fantastisk läste jag och mina killkompisar den trots att det var en "tjejtidning". Bra grejer spränger alltid sådana där gränser. Nu när jag läser "Vad en ung man bör veta" kan jag tycka att en del grejer är banala, självklara. Men det är ju inte för mig den är skriven, den är skriven för tonårskillar. Och då är det bra med raka puckar, något tydligt som får en att öppna ögonen. Sedan kan finliret komma efterhand.

torsdag 14 mars 2013

Radio

Radio, så grymt det är. Jag har alltid älskat radio, ända sedan jag var liten. Det är mitt favoritmedium. Har alltid lyssnat mycket på radio och gör det fortfarande. Sveriges Radio då, såklart. Och att jobba med radio är grymt.

Och så har jag börjat försöka med podcasts, vilket väl också är en slags radio. Har försökt med alla de stora svenska poddarna, men har inte fastnat ordentligt i någon av dem. Däremot följer jag slaviskt en av de mindre, nämligen Ekelundskans Yvesand podcasts a spell. Det är en pod som Magnus Ekelund och Mikael Yvesand gör. Magnus kommer ju från Jokkmokk och gör musik, Mikael kommer från Luleå och har varit med i Park Hotell. Om jag fattat rätt känner de varandra sedan gymnasietiden i Luleå, och det är där båda bor.

De pratar om sina liv, sina kompisar, musik, tv och massa annat. Men det är deras humor som gör grejen tycker jag. Jag har länge känt att Luleå har en stark humorscen, många i kretsen kring Ekelund och Mattias Alkberg är väldigt roliga. Eller ja, det är en humor som jag gillar i alla fall. Magnus gjorde tidigare massa videobloggar som jag skrattat gott åt. Men han verkar han ha tagit bort dem från Youtube. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva humorn, någon kanske kan hjälpa mig? Det är i alla fall inte särskilt elakt, inte så mycket fula ord, inte så mycket under bältet. Skönt. Och så tycker jag det är oerhört befriande att höra en pod som INTE görs i Stockholm.

Om jag ska komma med några minustecken: Jag stör mig inte så mycket på att det är två killar som gör podden, däremot tycker jag det är lite trist att det förekommer få kvinnor i samtalen. De verkar inte ta del av värst mycket kultur som skapas av kvinnor och de verkar inte ha så många tjejkompisar. De enda kvinnor som förekommer (om jag överdriver) är typ deras flickvänner. Men det är väl hur deras liv är, kanske. Och det är ju inte som att, till exempel, Filip och Fredrik är bättre ur den aspekten. En annan grej som är sådär är när de pratar om Ekelunds musikkarriär. Då är det ibland, inte jämt, som att Mikael intervjuar Magnus, det blir inget riktigt samtal, dynamiken är ojämn. Men överlag, mycket bra. 

Annan grej om radio. Jag minns inte vem som sa det här till mig, men: När man är ung lyssnar man på P3, sedan lyssnar man på P1 och den sista utposten är P2. Att P2 är för de riktiga djupingarna. Jag känner att jag inte riktigt är där än, men ibland snubblar jag in på P2. Till exempel har jag lyssnat några gånger på programmet Rendezvous. Det kan vara riktigt härligt, blandat, känns som att nästan vilken musik som helst kan dyka upp där. Nyligen var det lösa temat Söderhavet och då gick jag igång supermycket. För om jag har en dröm i mitt liv är det att någon gång få åka till Söderhavet, till en riktigt sådan där paradisö med palmer, fantastiska stränder och turkost vatten. Åh!

måndag 11 mars 2013

Den gubben går inte

Det var på Spanarna i P1 för några veckor sedan, Calle Norlén pratade om den svenska åldersängsligheten. Det finns ju säkert åldersängslighet i massa länder och kulturer, men han fokuserade på den svenska. Hade några exempel också. Och jag tyckte han hade en poäng, jag blev också irriterad. 

Han tog bland annat upp Melodifestivalen och en grupp som tävlade där, Ravaillacz, med Tommy Körberg, Claes Malmberg, Johan Rabaeus och Mats Ronander. Norlén tyckte att det var orättvist att gruppen efter sin medverkan i deltävlingen (varifrån de gick vidare) hade fått så otroligt mycket skit just för sin ålder. Det var liksom "gubbfest", "gubbslem", "gubb gubb gubb". Visst, man kan kritisera låten om man inte gillar den, eller vara kritisk mot att det var två ickemusiker med (Malmberg och Rabaeus) eller mot fenomenet "sköna mansgäng" med allt vad det är och representerar. Men att hugga specifikt på deras ålder är ju så jävla fel. Är det bara 19-åringar i Jedward-frisyrer som ska få tillåtas stå på en scen, eller vadå? 

Norlén nämnde också pausnumret som var med i en av deltävlingar, där Ann-Louise Hanson, Towa Carson och Siw Malmkvist gjorde en version av Erik Saades "Popular". Med dem blev det "Pensionär". Vi som tittade skulle liksom tycka det var lite lustigt. De är gamla och så sjunger de om att de är gamla. Tihi, så roligt. Och vilken självdistans! 

Diskursen är liksom så, att om man är "gammal" då måste man skämta om det också. Det kan inte bara få vara. Claes Malmberg skämtade typ om att de hoppades på att inte gå vidare, för de skulle aldrig orka upprepa numret. Jag tror inte att han ens tänkte på vad han sa och vad det innebär, jag tror att det helt enkelt var så att situationens och kulturens och diskursens logik tvingade honom till det. Ålder är en "grej", det tillåts inte passera okommenterat.

Och det är kanske särskilt tacksamt att driva med och pissa på män som är 50 plus (nu pratar jag enbart om åldersaspekten). Finns det något enklare sätt att avfärda någon än att kalla den för "gubbe" eller en företeelse för "gubbig" eller sätta "gubb-" som prefix och sedan bara vinna konversationen? Man behöver liksom inte ens några argument. Kalla musik du inte gillar för "gubbrock" och sedan är du hemma. Det är liksom för billigt, för enkelt. Det kändes kanske lite fräscht för typ 15 år sedan, men nu? Ansträng er lite, för fan. 

Det här oerhört töntiga med vuxenpoäng, det tänker jag också har med åldersängsligheten att göra, i alla fall delvis. Man mäter sina vuxenpoäng och det är liksom både skryt och skäms i det. Ålder är en "grej", det tillåts inte passera okommenterat. Men det tycker jag att det borde. Faktiskt.

Fenomenet Sveland

Jag kom att tänka på det i dag. Fan, Maria Sveland har ju blivit ett fenomen. Det är jag säkert inte först om att tänka, men skit samma, jag tänkte det för första gången i dag. Hon är liksom inte bara en person, inte bara en skribent och debattör, hon har blivit mer än så, ett fenomen, en symbol. Eller, visst? Någon man kan lägga sina föreställningar på, vare sig de är positiva, negativa eller neutrala. Någon man kan fylla med det innehåll som passar en själv. Det är alltid intressant när det där händer, det är ju inte alla offentliga personer som blir symboler på det sättet.

Det har ju varit mycket runt henne på sistone. I förra veckan verkar det ha varit en mycket bisarr "debatt", på Gräv 2013, alltså det årliga seminariet som hålls av Föreningen grävande journalister. Maria Sveland har själv skrivit om det här. Jag skulle gärna läsa om "debatten" från någon annans perspektiv också, någon annan av deltagarna. Det kanske finns, jag har inte sökt runt. Men mest av allt skulle jag nog vilja se en film av det, för att bilda mig en egen uppfattning. Hursom, det verkar ha varit en hätsk och märklig stämning.

Efter det har Aftonbladets Gossen Ruda, Johan Hakelius, skrivit en krönika om Sveland, där han menar att man i Sverige i dag "inte får" kritisera henne, angående bemötandet av hennes nya bok "Hatet". Jag håller väl inte riktigt med om det, tycker att Martin Jönsson på Svenskan svarar Hakelius på ett ganska sakligt och snyggt sätt.

Ett tydligt sätt på vilket Sveland har blivit en symbol är ju att ett ställningstagande för/emot henne ofta tolkas som ett ställningstagande för/emot något mer. Personligen tycker jag inte om att det har blivit så, jag vill att det ska vara mer nyanserat, men eftersom offentliga/mediala debatter ofta blir polariserade, och kanske särskilt runt frågor som till exempel feminism eftersom det brukar involvera starka känslor, så kan det bli två läger. Jag upplever att det har blivit lite så. Om du gillar mediepersonen Sveland, då är du feminist, om du är feminist, då gillar du Sveland, om du inte gillar mediepersonen Sveland, då är du antifeminist, om du är antifeminist, då gillar du inte Sveland. Jag överdriver kanske en del, men det är en hårddragen tolkning av klimatet.

Nå. Sveland. Jag känner inte henne personligen. Har bara småpratat med henne lite kort en gång. Då verkade hon väldigt sympatisk. Men jag har alltså ingen bild av privatpersonen. Däremot har jag fått någon slags bild av mediepersonen. Jag har läst Bitterfittan, jag har läst artiklar som hon har skrivit, hört radioprogram som hon har gjort, hört intervjuer och debatter där hon har medverkat. Såg henne medverka i det uppmärksammade Uppdrag granskning-programmet, där hon berättade om de vidriga hot och det sexistiska hat som hon utsätts för. Och det här gör polariseringen srre, svårigheterna att nyansera större. Jag vill ju backa Sveland fullt ut när det gäller hoten, samtidigt vill jag kunna kritisera hennes idéinnehåll när jag så har lust. Att hålla två spår i huvudet är jättelätt, det är i ett offentligt samtal det kan bli svårt, man tvingas in i ett läger.

Jag har länge känt mig kluven inför Sveland som skribent och debattör, ibland blivit irriterad. Inte för att hon är feminist såklart, utan för att jag tycker att hon slarvar rätt ofta, i texter hon skriver, och i debatter där hon medverkar. Att hon kan gå på känslan i stället för med sakliga argument, en "vi vet ju alla hur det är med patriarkatet så därför behöver jag inte använda några exempel"-ton, kan använda sin personliga livserfarenhet (av bland annat familjeliv) som bevis för hur alla andra har det, ta till förenklingar, raljera, dra svepande generaliseringar utan att backa med fakta. Ett ohederligt debatterande, inte jämt, men ibland. Vilket jag tycker är supersynd eftersom jag tänker att vi delar många grundvärderingar. Dessutom, det är inte som att det saknas fakta och belägg för att backa upp orättvisan mellan könen. Därför känns det liksom trist att hon inte alltid använder dem. En gång såg jag henne i en tv-debatt, den gången kom hon väl påläst och hade massa fakta att göra sina argument tyngre med. Då ägde hon ju.

söndag 10 mars 2013

Tetra III

Min kompis E. skickade en länk till mig och tyckte att jag skulle skriva lite mer om tetror. Jag skrev två inlägg om det för ett tag sedan (här och här), jag lackade ur på den höga mjölk- och filtetran. Länken som E. skickade handlade om att Ica börjat sälja mjölk under eget märke. Och glädjande för mig (och landets reumatiker) har de valt att använda den låga tetran, med alla sina fördelar. Gott så.

Samtidigt vill jag bara understryka att jag känner mig skeptisk till Icas och Konsums egna lågprismärken i allmänhet, kanske särskilt till mjölk i synnerhet. När mat är väldigt billigt, då vet man är det är något jävulskap i bakgrunden. Och jag skulle verkligen vilja att svenska mjölkbönder fick bra betalt för sin mjölk (eller ja, att typ alla bönder överallt fick vettigt betalt för det de producerar). Tror inte att matvarukedjornas egna märken underlättar för det direkt.

Lena Dunhams moraliska ansvar

Jag tror inte att jag har skrivit något om tv-serien Girls på bloggen, inte vad jag kan minnas. Och inte för att det behövs heller ejengklien, finns en hel del andra som gör det, om man säger. Men jag måste nog skriva lite nu ändå, känner mig irriterad. Först och främst: jag tycker (som typ alla) att Girls är skitbra. Smart, roligt, klingar oftast trovärdigt. Det är en del av diskussionerna kring serien som jag irriterar mig på, att det ställs så höga moraliska krav på Lena Dunham, skaparen av Girls.

Vi är ju svältfödda på den här typen av serier: smarta och roliga med välskrivna manus OCH stora och bra kvinnoroller. Och det är därför Girls får så otroligt mycket positiv uppmärksamhet, eftersom vi har väntat på det här forever. Men i stället för att bara glädjas åt att den här sorterns serie ÄNTLIGEN är här har det börjat gnällas i vårt land. Det är som att (sjukt nog) Girls måste infria precis allt som de andra tv-serierna inte har lyckats med. Den kunde liksom ha varit lite bättre, och framför allt, sänt ut lite bättre värderingar. Det blir återigen en diskussion om konstnären, verket och moralen. Något som vi tuggat om på bloggen här och här och här.

Jag tror jag vet vad det handlar om också. Det handlar ejengklien inte om Girls, det handlar om oss svenska feminister i åldrarna 20-40 som tycker om att åka till New York. Vi vill hänga där och vara polare med Lena Dunham. Vi älskar serien och vi älskar henne. Och vi hoppas så hårt att hon ska tycka och tänka precis likadant som oss, om allt. Äntligen är serien vi väntat på här och då vill vi att den ska vara precis allt vi önskat oss. Den ska såklart också vara moraliskt och feministiskt korrekt. Men tänk om vi skulle hänga med Dunham och det skulle visa sig att vi inte tyckte lika om allt? Tänk om hon inte är en lika medveten feminist som vi hoppas? Skulle vi bli besvikna då? Skulle det göra serien sämre? Eller så är Dunham feminist, men vill ändå göra en serie där personerna, replikerna och handlingen inte alltid är "det rätta". Hon vill typ kanske göra det trovärdigt, mänskligt, relaterbart.

Kritik jag hört: sex i gränszonen, osympatiska drag hos rollfigurerna, att personer gör destruktiva saker ibland, gör fel ibland, dejtar "fel" kille, kan gå igång på machostil, att det är för få brunhyade och när de förekommer då tycker vissa att de porträtteras "fel". Och att det sedan ska användas som kritik för om serien är bra eller dålig! Som Jessika Gedin sa i Spanarna för några veckor sedan: "Lyft blicken." Det är konst! Det är inte en proposition till riksdagen. Jag blir faktiskt lite trött. Trött på den instrumentella synen på konst och kultur. Det är klart att man ska kunna diskutera och analysera saker, men vafan liksom. Det var anledningen till att jag blev tvungen att stänga av Tv-cirkeln på SVT i veckan. Bra programidé, men deras diskussioner blir ofta moralistiska och då pallar jag inte med.

Och såklart, vilket har kommit som motkritik, är det lite stört att få serier har synats så oerhört i de moraliska sömmarna som Girls. Det är inte rättvist. I serier som Sopranos och Entourage är ju liksom de tröttsamma könsrollerna och sexismen oerhört uppenbar, en del av deras själva DNA. Men har trots det sällan diskuterats. Kanske för att vi inte har låga krav, vi förväntar oss inte annat, vi tänker att "det är så" i de miljöer som skildras, att det "hör till". 


I fallet Girls har en del dragit paralleller till Seinfeld, att man inte pratar om Seinfeld på det här sättet. Och det är väl delvis sant, men samtidigt har ju den kritiska granskningen av Seinfeld (som var rätt minimal när serien var aktuell) varit ganska rejäl de senaste tio åren. Med genuskritik, etnicitetskritik, klasskritik, you name it. Att säga att Seinfeld inte blivit kritiserat öht är ju helt enkelt inte sant. 

Samtidigt har också goda sidor (om man nu ska prata om uppbygglighet i kultursammanhang) lyfts fram, som att Elaine Benes är en ovanligt stor, mångbottnad och vettig kvinnoroll i humorsammanhang. Och att hon verkligen tillåts att vara just rolig. Som manusförfattare gör Larry David det rätt ok, i det tysta skriver han en del bra och roliga roller för kvinnor. Elaine är ett exempel, Susie Greene ett annat. I Curb your enthusiasm får kvinnor vara jobbiga, grälsjuka, småsinta, roliga. Inte bara sympatiska och/eller tråkiga som suckar åt hur knasiga männen är. Tänk om Larry David och Lena Dunham skulle göra något ihop, skulle kunna bli fett.