Abba "The visitors" (1981)

Verkligen passande titel, tänkte jag först. När förstaspåret/titelspåret sätter igång går associationerna direkt till science fiction-soundtracks från 70- och 80-talen. Frida börjar sjunga första versen med förvrängd och metallisk röst. Fast det handlar inte om rymdlingar utan om förföljelse av oliktänkande i totalitära stater (fick jag veta senare).

Kalla kriget. Också passande. Nu är båda paren i Abba skilda, det nästan syns på omslagsbilden. De står långt ifrån varann, tomma, låga, känns inte som en grupp. Det är ett av Abbas bästa omslag, tycker jag. Läste nånstans att "The visitors" skulle vara Abbas mest svårtillgängliga och mörka skiva. Och det stämmer med Abba-mått mätt, men jämfört med typ Will Oldhams mest onda grejer är det ju ganska glatt. Fast det är väl det mesta.

Det mer personliga tilltalet som började på "Super trouper" fortsätter här, med låtar som "When all is said and done", "One of us" och "Slipping through my fingers". Förstnämnda handlar om, eller verkar i alla fall likna, Anni-frid och Bennys skilsmässa som skedde ganska nära inspelningen. Musikaliskt är "When all is said and done" Abbas "Born to run" med sin episka anslag och text om att resa sig från botten och kämpa, inte se bakåt.

"One of us" handlar om ett berättarjag som ångrar att förhållandet tog slut. Jag börjar tänka ungefär som Maja Lundgren i "Myggor och tigrar" när hon misstänker att allt som skrivs på Aftonbladets kultursida indirekt handlar om henne eftersom hon haft en affär med redaktören. "One of us" sjungs av Agnetha som tidigare varit gift med textförfattaren, Björn. Hon tar rollen som ett jag i underläge, som inte gått vidare från separationen och vill tillbaka till ett (dött) förhållande där andra parten inte är intresserad. Man kan undra om det var en subtil hämnd från Björns sida. Det blev till slut en väldigt fin låt, men jag kan inte få Pandoras meningslösa cover ur huvet när jag hör originalet. Trist.

"Slipping through my fingers" är också en väldigt personlig låt där Björn skriver om skuldkänslorna över att inte tillbringa tillräckligt mycket tid med dottern Linda och hur han hela tiden är ett steg efter i att hinna med hennes uppväxt.

Att Abba tyckte om att leka med ljud framgår tydligt på "The visitors", kanske mest i avslutande "Like an angel passing through my room" som med sin minimalistiska ljudbild skulle kunna vara ett mer extrovert Portishead. Ett enkelt beat som påminner om ljudet av en hackande cd-skiva med speldosesyntar och Anni-frids ensamma röst långt fram i mixen.

Skivan är svår att sätta betyg på. Det är en sammanhållen platta med en suggestiv känsla. Förmodligen är det Abbas mest jämna album, låtmässigt. Men det är inte en skiva som jag återkommer till så ofta. Den är liksom lite för deppig och livlös, även om låtarna är bra. Enda riktiga blundern är den käcka "Two for the price of one", särskilt på grund av texten. Ulvaeus måste haft ett seriöst hjärnsläpp när han hade smaklösheten att beskriva en kontaktannons som hustruköp. Och att bli ihop med en kvinna och hennes mamma, samtidigt! Ho ho, så dråpligt!

BETYG: 6/10

BÄSTA LÅTAR: "Soldiers", "When all is said and done", "Slipping through my fingers", "Like an angel passing through my room"

KURIOSA: Skivan spelades in och mixades digitalt, det första (och, såklart då, enda) Abba-album som gjordes så.