fredag 20 september 2013

Kulturen i Östersund

Det pratas mycket om kultur i Östersund just nu. Det började väl kanske med att kommunstyrelsens ordförande sa att kommunen avstår från att söka deltävlingar för Melodifestivalen på grund av profileringen som Vinterstaden. Jag undrar om det verkligen var så hon menade. Det låter märkligt att Vinterstaden skulle vara anledningen till att inte söka Melodifestivalen. Det ena behöver ju inte utesluta det andra, kan man tycka.

Å andra sidan tycker jag att oviljan till att ordna "Mello" inte i sig behöver betyda att en kommun säger helt nej till kultur. För på vilket sätt gynnar M-festivalen lokal kultur? Det är väl snarare på sistnämnda man borde lägga pengarna i så fall.

Kort därefter blev det klart att staden inte kommer att bygga något kulturhus. Debatten om kulturhus har pågått mer eller mindre intensivt under många år och nu blev den så klart het igen. 

Det finns röster i staden som säger att det här bekräftar att kommunen inte satsar på kultur. Jag tycker inte att oviljan till att ordna Melodifestivalen eller bygga ett kulturhus i sig är några slags "bevis" för att kommunen inte satsar på kultur. Bilden måste göras större än så. Det går att satsa på kultur på andra sätt än genom festivalen och kulturhus. Frågan blir liksom låst vid symboler. Men det bygger väl kanske på en frustration hos människor som känner sig motarbetade. Varje avslag blir ett tecken som bekräftar tesen. Det kan också leda till en polariserad debatt, att för/emot Melodifestival/kulturhus blir samma sak som att vara för/emot kultur över huvud taget. Vilket det ju så klart inte är. Själv vet jag inte riktigt var jag står i frågorna om MF och kulturhus, men tillåter mig att vara ifrågasättande.

Men vad vet jag? Kanske "skiter" kommunen i kulturen även i den större bilden. Det beror väl på vad man jämför med. Hur stor budget har kultur- och fritidsnämnden? Hur mycket lägger man på kultur varje år? Vad är mycket och lite? Hur ser det ut i jämförelse med andra kommuner i Sverige? Finns det någon kulturpolitisk tanke i Rådhuset? Sådana frågor går ju att mala hur länge som helst.

Det finns en slags trend i det här med kulturhus, "alla" städer vill ha ett. Precis som alla städer vill ha nya sportarenor. Och ja, Östersund håller på att bygga en arena för hockey och gymnastik just nu. Men jag vill inte ställa olika byggen mot varandra, att ett sporthus automatiskt ska kvittas mot ett kulturhus. Det är hela byggtrenden jag ifrågasätter. Jag tycker inte att man på instinkt ska kräva nya byggnader hela tiden, inom varken sport eller kultur. Det kan ju hända att ett kulturhus "behövs" i Östersund, men då måste det motiveras bra. Till exempel måste man prata om vad huset ska vara, vilka det ska vara till för och hur det ska användas. Varför duger inte nuvarande lokaler i staden? Kan ett kulturhus bli en koloss som dödar andra kulturella rum? Blir det mindre mångfald?

Som med alla arenor (både inom sport och kultur) finns ju risken att det blir överdimensionerade byggnader som ofta blir halvtomma vid arrangemang. Risken är också att det "bara" blir ett forum för de lokala kulturarbetarprofilerna samt kulturarbetare som kommer in utifrån på turnéer. Ett kulturhus, tycker jag, ska ju vara för alla medborgare. Det ska vara levande och välkomnande och inte en klubb för de redan invigda. Unga ska lockas in, kanske genom replokaler eller liknande. Folk som i vanliga fall känner sig utestängda från kulturen ska våga gå in dit. Är det saker man har reflekterat över?

Titta bara på teaterbesökarna i staden. När man går på föreställningar på Storsjöteatern är majoriteten av besökarna ofta samma individer och från en ganska homogen åldersgrupp, mest kvinnor och män runt 50 år och uppåt. Så är det kanske på alla teaterföreställningar i landet, men med ett kulturhus skulle inte det vara en godkänd ambition. 

Samtidigt: Det kanske skulle bli skitbra med ett kulturhus! Det är ju så svårt att veta.

torsdag 6 juni 2013

"Hålan där uppe"

Jag har börjat läsa "Landet utanför" av Kristina Mattsson och ska väl skriva något om den på bloggen när jag är klar. Men innan dess kom jag att tänka på en annan sak.

För några veckor sedan hörde jag en intervju på P4 Jämtland med författaren Hans Jörnlind, som bor i Stockholm. Hans pappa kommer från Lillhärdal och nu har Jörnlind skrivit deckaren "Blodsband" som utspelar sig i Härjedalen. Miljömässigt inspirerades han av Lillhärdal eftersom han ville att boken skulle utspela sig i en, som han sa, "håla". Han pratade också om Lillhärdal som "där uppe", trots att han var i Östersund när han gjorde intervjun. Därifrån sett är ju Härjedalen geografiskt "där nere", men det stockholmska perspektivet kom liksom på autopilot.

Man kan ju tycka att det är småaktigt av mig att hugga på sådana här grejer, men grejen är att det är en del av ett större system. Och jag blev inte sugen på att läsa "Blodsband".

Håkan Hellström-"debatten"

För ett tag sedan var det återigen dags för en "spännande" och "givande" svensk kultur-"debatt" och den här gången handlade det om Håkan Hellström. Det började med Jens Liljestrands text om att Håkan borde skriva mer texter om vad han gör på dagarna EJENGKLIEN, annars är han ju inte sann. Sedan följde andra texter och radioprogram, här, här, här och här.

Det egentligen enda intressanta jag tar med mig från den här debatten (och som Malena Rydell är inne på) är att det verkar finnas en del kulturskribenter i Sverige som på allvar tycker att om en artist sjunger "jag" i en låttext så finns ett krav om att det ska vara självupplevt. Då måste det vara så himla ÄKTA. Att bygga upp världar där kanske vissa saker är "sanna", andra "falska" och en del kanske mittemellan för att därigenom skapa något intressant och bra verkar inte vara ett alternativ. Och det här är skribenter som varje dag omges av en massa hittepå, som skönlitteratur, och som borde vara vana vid att tänka fritt och abstrakt om konst, i stället för att läsa bokstavligt. Fascinerande!

Sedan kan ju vissa teman i Håkans och andras låttexter vara uttjatade, men det är en annan sak.

Det kunde ju ha blivit så bra

Jag slog på P3 i förmiddags och blev glatt överraskad när jag hörde att det var Hassan-special i programmet PP3. Eftersom det är 20 år sedan Hassan startade hade man bjudit in Kristian Luuk, Pontus Djanaieff, Hasse Pihl och Lasse Sundholm för att prata och minnas. Skitkul, tänkte jag. Jag lyssnade ju på Hassan när det gick på radion. Minns att jag tyckte att det var roligt redan då, men eftersom jag var så ung var det mycket som var konstigt och som gick över huvudet på mig också. 

Det var inte bara busringningar, de hade ju sketcher och gäster och massa annat med. Minns också att de spelade bra och rolig musik. Det var liksom det senaste coola blandat med alternativrock och Sunkit-musik, med mera. Man kunde få höra typ Pixies, Cardigans och "Varför är det så skönt att knulla bakifrån?". Kändes som ett fritt program, på alla sätt.

Blev i alla fall oerhört besviken på PP3-programmet. Det var ett journalistiskt haveri. När de nu hade släpat dit fyra stycken från Hassan i fucking två timmar kunde de väl ha utnyttjat möjligheten. Skitmånga chanser att fördjupa sumpades, eftersom många gånger när det spelades upp exempel på busringar så spelades det en låt direkt efteråt, när man som lyssnare så klart ville höra Hassan-folket kommentera just den ringningen, bakgrunden, kanske om det fanns någon rolig anekdot kring den och så vidare. Det var typ inget sånt! Inte ens när den jävla house-mackan var slut plockades tråden upp. Jag vet att P3 måste ha en viss mängd musik i programmen, men man måste väl fan kunna planera. 

"Rise and shine" med Cardigans spelades, säkert som en hommage från musikläggaren eftersom det var en låt som spelades jättemycket i Hassan när det begav sig. När introt går i gång hör man Kristian Luuk säga "åh!", han blir glad av att höra den. Där fanns också en given tråd att prata om efter låten, att den spelades mycket i Hassan, och vilken annan musik de hade i programmet, om de kunde påverka den själva och så vidare. Men det blev inget av det heller. 

Det kunde ju ha blivit så bra!

Svenska flaggans dag

Har jobbat mycket, men i dag är jag ledig.

onsdag 27 mars 2013

Kul med humor

Humor, det är kul det. Jag har tänkt mycket på humor på sistone. Det känns som att humor blir viktigare och viktigare för mig, ju äldre jag blir (inget skämt). Och att jag får mer och mer respekt för bra humor och folk som gör den. Det är jävligt svårt att göra riktigt roliga grejer. En konstform, no less.

Nyss lyssnade jag på podcasten Värvet, det var en intervju med Peter Wahlbeck. Peter Wahlbeck, en av Sveriges roligaste personer. Jag vet att många inte håller med om det. Men det här kan alla hålla med om: Peter Wahlbeck, en av Sveriges mest originella komiker. Förmodligen den mest originella. Alla som har tagit del av hans olika Für Alle-projekt vet vad jag menar. Hans hjärna liknar ingen annans. Den vrickade världen han bygger upp med karaktärer som Benny The Cat, Manolito, Tabac Man, Dragan, Sailor Karlsson. I Kalender Für Alle blev det ofta mer obehagligt än kul. I Bank Für Alle fick konspirationsteorierna flöda fritt. Och ibland skiner Wahlbecks andlighet igenom, han är ju någon slags Di Leva-typ också, mitt i allt. Mer än en komiker, en konstnär faktiskt.

Även jag som är ett fan tycker att det är ojämnt, allt är liksom inte kul. Och en del är bara sjukt, inte ens menat att vara roligt. Men jag tror inte att jag har skrattat så mycket på scenshower som när jag såg Balett Für Alle och Cabaret Für Alle.

Men har är ståuppare också, en av Sveriges roligaste. Jag vet att många inte håller med om det. Men det här kan alla hålla med om: Peter Wahlbeck, en av Sveriges mest originella ståuppare. Eller, han var i alla fall det en gång i tiden. Jag minns till exempel en gång när han var med i "Släng dig i brunnen". Han sjöng en egengjord sång om ett litet lamm som skulle slaktas. Det var liksom inte ens menat att vara roligt, eller? Just den där osäkerheten jobbar han mycket med, att man inte vet. Och Wahlbeck är ju vegetarian så det blev även en politisk laddning över det hela, och man märkte att publiken blev obekväm. Grymt! 

Wahlbeck tar ofta ut svängarna både konstnärligt och politiskt, har inga problem med att nämna vegetarianism, antikapitalism och annat i sin standup och sina andra uttrycksformer. Otroligt befriande när typ all svensk standup är ferucktansvärt tråkig (och feg). Sen verkar han i och för sig ha en del tveksamma åsikter också. 

Annan humor: Louis CK var nyligen i Sverige, uppträdde i Globen. Jag var inte där. Många pratade om det, det stod i tidningen. Jag blev nyfiken och ville kolla upp. Såg två standupshower med honom som fanns på Netflix. Ganska kul, tyckte jag, men ingen riktig skrattfest. Visst, standup blir mycket roligare live, det finns en skrattsmitta som gör mycket. Samtidigt, de som är riktigt roliga kan ju få mig att skratta högt framför datorn. Som Dylan Moran i "What it is", till exempel. 

Men visst, han var kul ibland, Louis. Fast jag blev ändå förvånad över att det var så pass många kuk- och runkskämt, hade på något sätt fått för mig att han inte körde sådana rutiner. Tokless på den humorn. Och det handlar ju såklart inte om att jag är pryd, det handlar om att det sällan blir roligt. Det är uttjatat, det är billigt. Man märker nästan hur en del ståuppkomiker blir nervösa när de inte fått några skratt på ett tag. Att det liksom syns på dem. "Ånej ånej ånej, folk skrattar inte, vad ska jag göra, okej jag gör en runkrörelse med handen, det brukar gå hem, ja, de skrattade, skönt." Och i amerikanska komedier också, typ Judd Apatow-filmer, de får inte heller nog av kukar och runkning. De verkar helt besatta av penis. De kanske borde gå till någon och prata om det.

Så långt Louis CK:s standup. Bra, men inte jag är inte superimpad. Fast jag är fortfarande sugen på att kolla in hans tv-serie. Har hört mycket gott om den av folk jag litar på, den lär jag nog gilla.

Min kompis M. tipsade mig om en annan amerikansk ståuppare, Mitch Hedberg. Förmodligen är han superkänd, men jag visste inte vem det var i alla fall. Nu har jag kollat några klipp på tuben och jag gillar det verkligen! Känns som att han hade en originell stil, kör liksom inga längre stories, bara fyndiga oneliners. Ibland är de så fyndiga att jag nästan inte hänger med, där blir ju språket en barriär också. Men man märker att ibland fattar inte ens den amerikanska publiken poängen. Skönt också att han har fantasi nog att inte köra köns-, sex- och runkskämt. Typ inga svordomar ens. Jag läste lite om Hedberg på Wikipedia, verkar ha varit en skör man. Hade scenskräck och stora drogproblem. Dog ung.




onsdag 20 mars 2013

Män som är rädda för kvinnor

Ibland träffar jag män som är rädda för kvinnor. Det hände kanske oftare när jag (och männen det gäller) var yngre, men det händer fortfarande. Vet inte hur vanligt det är, förhoppningsvis ovanligt, men förmodligen ganska vanligt. Att en del män inte ser kvinnor som människor utan som något konstigt. Man kan befinna sig i ett rum med män, sedan kommer det in en kvinna och männen vet inte hur de ska bete sig. Hejar kanske, men blir obekväma, kan inte prata med henne, vara social, bemöta. Kanske närmar de sig henne under kvällen, när det är fest, när de är fulla, för att ragga. Att en kvinna inte är en person man kan föra ett normalt samtal med eller vara vän med, utan bara en sexuell motpart. De har aldrig umgåtts med kvinnor på något annat sätt och därmed blivit puckade. Det är deppigt. 

Parentes: Jag pratade med A. i dag, hon sa att när hon var ung var hon rädd för killar. Såg på killar som om de var väsen, del av en mystisk grupp. Så det där finns åt båda håll.

För någon dag sedan hittade jag boken "Vad varje ung man bör veta" i bokhyllan, en bok som tidningen Darling gav ut 1999. En bok som var en slags förlängning av frågespalten "Fråga Darling" som var ett återkommande inslag i tidningen. Och jag läste den nyss för att se om den håller. Jag skulle säga att den gör det. Känns fortfarande aktuell. Ibland kan det bli lite svepande, typ "tjejer gillar det här" eller "tjejer gillar inte det här", men oftast inte. Darling var ju så bra på det där, att mänskliggöra tjejer och kvinnor. Att inte göra det till en mystisk befolkningsgrupp. En del tjejer gillar det här, andra gillar det inte, det handlar om enskilda människor. Typ så. Och tilltalet var väldigt rakt, ofta humoristiskt, ibland feministiskt, sällan kvävande moralistiskt. Dessutom märkte man att skribenterna var olika, hade olika sätt att skriva på och olika åsikter. Och det var både kvinnor och män som skrev. Men allt sammantaget blev det ändå helgjutet: Darling var en rolig, puckad, smart och tänkande kompis.

Hur tjejer vill ha sex är nog en av de svåraste frågorna att besvara i hela världen. Det är ungefär som att fråga: "Vilken mat tycker tjejer bäst om?" Alla har sin egen smak och sin egen bestämda uppfattning om vad som är gott och skönt. Tjejer består inte av en enda sort. Vi är inte främmande varelser från en annan planet. Vi är från jorden precis som ni och det går bra att fråga oss som individer vad vi tycker om och vad vi inte gillar.

Om jag förstått rätt skapades Darling för att personerna bakom ville göra en tidning som de själva skulle vilja läsa. Som de tyckte saknades. Och som, i första hand, vände sig till tjejer och unga kvinnor. Det kan man förstå, att de ville göra det. Eftersom många tidningar som vände sig till tjejer var ruskigt jävla dåliga (förmodligen är det så fortfarande) och mest handlade om hur man skulle göra för att behaga killar. De var liksom förnedrande, för båda könen. 

Hursom, när något är riktigt jävla bra spelar inte kategorier någon roll. Och eftersom Darling var fantastisk läste jag och mina killkompisar den trots att det var en "tjejtidning". Bra grejer spränger alltid sådana där gränser. Nu när jag läser "Vad en ung man bör veta" kan jag tycka att en del grejer är banala, självklara. Men det är ju inte för mig den är skriven, den är skriven för tonårskillar. Och då är det bra med raka puckar, något tydligt som får en att öppna ögonen. Sedan kan finliret komma efterhand.

torsdag 14 mars 2013

Radio

Radio, så grymt det är. Jag har alltid älskat radio, ända sedan jag var liten. Det är mitt favoritmedium. Har alltid lyssnat mycket på radio och gör det fortfarande. Sveriges Radio då, såklart. Och att jobba med radio är grymt.

Och så har jag börjat försöka med podcasts, vilket väl också är en slags radio. Har försökt med alla de stora svenska poddarna, men har inte fastnat ordentligt i någon av dem. Däremot följer jag slaviskt en av de mindre, nämligen Ekelundskans Yvesand podcasts a spell. Det är en pod som Magnus Ekelund och Mikael Yvesand gör. Magnus kommer ju från Jokkmokk och gör musik, Mikael kommer från Luleå och har varit med i Park Hotell. Om jag fattat rätt känner de varandra sedan gymnasietiden i Luleå, och det är där båda bor.

De pratar om sina liv, sina kompisar, musik, tv och massa annat. Men det är deras humor som gör grejen tycker jag. Jag har länge känt att Luleå har en stark humorscen, många i kretsen kring Ekelund och Mattias Alkberg är väldigt roliga. Eller ja, det är en humor som jag gillar i alla fall. Magnus gjorde tidigare massa videobloggar som jag skrattat gott åt. Men han verkar han ha tagit bort dem från Youtube. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva humorn, någon kanske kan hjälpa mig? Det är i alla fall inte särskilt elakt, inte så mycket fula ord, inte så mycket under bältet. Skönt. Och så tycker jag det är oerhört befriande att höra en pod som INTE görs i Stockholm.

Om jag ska komma med några minustecken: Jag stör mig inte så mycket på att det är två killar som gör podden, däremot tycker jag det är lite trist att det förekommer få kvinnor i samtalen. De verkar inte ta del av värst mycket kultur som skapas av kvinnor och de verkar inte ha så många tjejkompisar. De enda kvinnor som förekommer (om jag överdriver) är typ deras flickvänner. Men det är väl hur deras liv är, kanske. Och det är ju inte som att, till exempel, Filip och Fredrik är bättre ur den aspekten. En annan grej som är sådär är när de pratar om Ekelunds musikkarriär. Då är det ibland, inte jämt, som att Mikael intervjuar Magnus, det blir inget riktigt samtal, dynamiken är ojämn. Men överlag, mycket bra. 

Annan grej om radio. Jag minns inte vem som sa det här till mig, men: När man är ung lyssnar man på P3, sedan lyssnar man på P1 och den sista utposten är P2. Att P2 är för de riktiga djupingarna. Jag känner att jag inte riktigt är där än, men ibland snubblar jag in på P2. Till exempel har jag lyssnat några gånger på programmet Rendezvous. Det kan vara riktigt härligt, blandat, känns som att nästan vilken musik som helst kan dyka upp där. Nyligen var det lösa temat Söderhavet och då gick jag igång supermycket. För om jag har en dröm i mitt liv är det att någon gång få åka till Söderhavet, till en riktigt sådan där paradisö med palmer, fantastiska stränder och turkost vatten. Åh!

måndag 11 mars 2013

Den gubben går inte

Det var på Spanarna i P1 för några veckor sedan, Calle Norlén pratade om den svenska åldersängsligheten. Det finns ju säkert åldersängslighet i massa länder och kulturer, men han fokuserade på den svenska. Hade några exempel också. Och jag tyckte han hade en poäng, jag blev också irriterad. 

Han tog bland annat upp Melodifestivalen och en grupp som tävlade där, Ravaillacz, med Tommy Körberg, Claes Malmberg, Johan Rabaeus och Mats Ronander. Norlén tyckte att det var orättvist att gruppen efter sin medverkan i deltävlingen (varifrån de gick vidare) hade fått så otroligt mycket skit just för sin ålder. Det var liksom "gubbfest", "gubbslem", "gubb gubb gubb". Visst, man kan kritisera låten om man inte gillar den, eller vara kritisk mot att det var två ickemusiker med (Malmberg och Rabaeus) eller mot fenomenet "sköna mansgäng" med allt vad det är och representerar. Men att hugga specifikt på deras ålder är ju så jävla fel. Är det bara 19-åringar i Jedward-frisyrer som ska få tillåtas stå på en scen, eller vadå? 

Norlén nämnde också pausnumret som var med i en av deltävlingar, där Ann-Louise Hanson, Towa Carson och Siw Malmkvist gjorde en version av Erik Saades "Popular". Med dem blev det "Pensionär". Vi som tittade skulle liksom tycka det var lite lustigt. De är gamla och så sjunger de om att de är gamla. Tihi, så roligt. Och vilken självdistans! 

Diskursen är liksom så, att om man är "gammal" då måste man skämta om det också. Det kan inte bara få vara. Claes Malmberg skämtade typ om att de hoppades på att inte gå vidare, för de skulle aldrig orka upprepa numret. Jag tror inte att han ens tänkte på vad han sa och vad det innebär, jag tror att det helt enkelt var så att situationens och kulturens och diskursens logik tvingade honom till det. Ålder är en "grej", det tillåts inte passera okommenterat.

Och det är kanske särskilt tacksamt att driva med och pissa på män som är 50 plus (nu pratar jag enbart om åldersaspekten). Finns det något enklare sätt att avfärda någon än att kalla den för "gubbe" eller en företeelse för "gubbig" eller sätta "gubb-" som prefix och sedan bara vinna konversationen? Man behöver liksom inte ens några argument. Kalla musik du inte gillar för "gubbrock" och sedan är du hemma. Det är liksom för billigt, för enkelt. Det kändes kanske lite fräscht för typ 15 år sedan, men nu? Ansträng er lite, för fan. 

Det här oerhört töntiga med vuxenpoäng, det tänker jag också har med åldersängsligheten att göra, i alla fall delvis. Man mäter sina vuxenpoäng och det är liksom både skryt och skäms i det. Ålder är en "grej", det tillåts inte passera okommenterat. Men det tycker jag att det borde. Faktiskt.

Fenomenet Sveland

Jag kom att tänka på det i dag. Fan, Maria Sveland har ju blivit ett fenomen. Det är jag säkert inte först om att tänka, men skit samma, jag tänkte det för första gången i dag. Hon är liksom inte bara en person, inte bara en skribent och debattör, hon har blivit mer än så, ett fenomen, en symbol. Eller, visst? Någon man kan lägga sina föreställningar på, vare sig de är positiva, negativa eller neutrala. Någon man kan fylla med det innehåll som passar en själv. Det är alltid intressant när det där händer, det är ju inte alla offentliga personer som blir symboler på det sättet.

Det har ju varit mycket runt henne på sistone. I förra veckan verkar det ha varit en mycket bisarr "debatt", på Gräv 2013, alltså det årliga seminariet som hålls av Föreningen grävande journalister. Maria Sveland har själv skrivit om det här. Jag skulle gärna läsa om "debatten" från någon annans perspektiv också, någon annan av deltagarna. Det kanske finns, jag har inte sökt runt. Men mest av allt skulle jag nog vilja se en film av det, för att bilda mig en egen uppfattning. Hursom, det verkar ha varit en hätsk och märklig stämning.

Efter det har Aftonbladets Gossen Ruda, Johan Hakelius, skrivit en krönika om Sveland, där han menar att man i Sverige i dag "inte får" kritisera henne, angående bemötandet av hennes nya bok "Hatet". Jag håller väl inte riktigt med om det, tycker att Martin Jönsson på Svenskan svarar Hakelius på ett ganska sakligt och snyggt sätt.

Ett tydligt sätt på vilket Sveland har blivit en symbol är ju att ett ställningstagande för/emot henne ofta tolkas som ett ställningstagande för/emot något mer. Personligen tycker jag inte om att det har blivit så, jag vill att det ska vara mer nyanserat, men eftersom offentliga/mediala debatter ofta blir polariserade, och kanske särskilt runt frågor som till exempel feminism eftersom det brukar involvera starka känslor, så kan det bli två läger. Jag upplever att det har blivit lite så. Om du gillar mediepersonen Sveland, då är du feminist, om du är feminist, då gillar du Sveland, om du inte gillar mediepersonen Sveland, då är du antifeminist, om du är antifeminist, då gillar du inte Sveland. Jag överdriver kanske en del, men det är en hårddragen tolkning av klimatet.

Nå. Sveland. Jag känner inte henne personligen. Har bara småpratat med henne lite kort en gång. Då verkade hon väldigt sympatisk. Men jag har alltså ingen bild av privatpersonen. Däremot har jag fått någon slags bild av mediepersonen. Jag har läst Bitterfittan, jag har läst artiklar som hon har skrivit, hört radioprogram som hon har gjort, hört intervjuer och debatter där hon har medverkat. Såg henne medverka i det uppmärksammade Uppdrag granskning-programmet, där hon berättade om de vidriga hot och det sexistiska hat som hon utsätts för. Och det här gör polariseringen srre, svårigheterna att nyansera större. Jag vill ju backa Sveland fullt ut när det gäller hoten, samtidigt vill jag kunna kritisera hennes idéinnehåll när jag så har lust. Att hålla två spår i huvudet är jättelätt, det är i ett offentligt samtal det kan bli svårt, man tvingas in i ett läger.

Jag har länge känt mig kluven inför Sveland som skribent och debattör, ibland blivit irriterad. Inte för att hon är feminist såklart, utan för att jag tycker att hon slarvar rätt ofta, i texter hon skriver, och i debatter där hon medverkar. Att hon kan gå på känslan i stället för med sakliga argument, en "vi vet ju alla hur det är med patriarkatet så därför behöver jag inte använda några exempel"-ton, kan använda sin personliga livserfarenhet (av bland annat familjeliv) som bevis för hur alla andra har det, ta till förenklingar, raljera, dra svepande generaliseringar utan att backa med fakta. Ett ohederligt debatterande, inte jämt, men ibland. Vilket jag tycker är supersynd eftersom jag tänker att vi delar många grundvärderingar. Dessutom, det är inte som att det saknas fakta och belägg för att backa upp orättvisan mellan könen. Därför känns det liksom trist att hon inte alltid använder dem. En gång såg jag henne i en tv-debatt, den gången kom hon väl påläst och hade massa fakta att göra sina argument tyngre med. Då ägde hon ju.

söndag 10 mars 2013

Tetra III

Min kompis E. skickade en länk till mig och tyckte att jag skulle skriva lite mer om tetror. Jag skrev två inlägg om det för ett tag sedan (här och här), jag lackade ur på den höga mjölk- och filtetran. Länken som E. skickade handlade om att Ica börjat sälja mjölk under eget märke. Och glädjande för mig (och landets reumatiker) har de valt att använda den låga tetran, med alla sina fördelar. Gott så.

Samtidigt vill jag bara understryka att jag känner mig skeptisk till Icas och Konsums egna lågprismärken i allmänhet, kanske särskilt till mjölk i synnerhet. När mat är väldigt billigt, då vet man är det är något jävulskap i bakgrunden. Och jag skulle verkligen vilja att svenska mjölkbönder fick bra betalt för sin mjölk (eller ja, att typ alla bönder överallt fick vettigt betalt för det de producerar). Tror inte att matvarukedjornas egna märken underlättar för det direkt.

Lena Dunhams moraliska ansvar

Jag tror inte att jag har skrivit något om tv-serien Girls på bloggen, inte vad jag kan minnas. Och inte för att det behövs heller ejengklien, finns en hel del andra som gör det, om man säger. Men jag måste nog skriva lite nu ändå, känner mig irriterad. Först och främst: jag tycker (som typ alla) att Girls är skitbra. Smart, roligt, klingar oftast trovärdigt. Det är en del av diskussionerna kring serien som jag irriterar mig på, att det ställs så höga moraliska krav på Lena Dunham, skaparen av Girls.

Vi är ju svältfödda på den här typen av serier: smarta och roliga med välskrivna manus OCH stora och bra kvinnoroller. Och det är därför Girls får så otroligt mycket positiv uppmärksamhet, eftersom vi har väntat på det här forever. Men i stället för att bara glädjas åt att den här sorterns serie ÄNTLIGEN är här har det börjat gnällas i vårt land. Det är som att (sjukt nog) Girls måste infria precis allt som de andra tv-serierna inte har lyckats med. Den kunde liksom ha varit lite bättre, och framför allt, sänt ut lite bättre värderingar. Det blir återigen en diskussion om konstnären, verket och moralen. Något som vi tuggat om på bloggen här och här och här.

Jag tror jag vet vad det handlar om också. Det handlar ejengklien inte om Girls, det handlar om oss svenska feminister i åldrarna 20-40 som tycker om att åka till New York. Vi vill hänga där och vara polare med Lena Dunham. Vi älskar serien och vi älskar henne. Och vi hoppas så hårt att hon ska tycka och tänka precis likadant som oss, om allt. Äntligen är serien vi väntat på här och då vill vi att den ska vara precis allt vi önskat oss. Den ska såklart också vara moraliskt och feministiskt korrekt. Men tänk om vi skulle hänga med Dunham och det skulle visa sig att vi inte tyckte lika om allt? Tänk om hon inte är en lika medveten feminist som vi hoppas? Skulle vi bli besvikna då? Skulle det göra serien sämre? Eller så är Dunham feminist, men vill ändå göra en serie där personerna, replikerna och handlingen inte alltid är "det rätta". Hon vill typ kanske göra det trovärdigt, mänskligt, relaterbart.

Kritik jag hört: sex i gränszonen, osympatiska drag hos rollfigurerna, att personer gör destruktiva saker ibland, gör fel ibland, dejtar "fel" kille, kan gå igång på machostil, att det är för få brunhyade och när de förekommer då tycker vissa att de porträtteras "fel". Och att det sedan ska användas som kritik för om serien är bra eller dålig! Som Jessika Gedin sa i Spanarna för några veckor sedan: "Lyft blicken." Det är konst! Det är inte en proposition till riksdagen. Jag blir faktiskt lite trött. Trött på den instrumentella synen på konst och kultur. Det är klart att man ska kunna diskutera och analysera saker, men vafan liksom. Det var anledningen till att jag blev tvungen att stänga av Tv-cirkeln på SVT i veckan. Bra programidé, men deras diskussioner blir ofta moralistiska och då pallar jag inte med.

Och såklart, vilket har kommit som motkritik, är det lite stört att få serier har synats så oerhört i de moraliska sömmarna som Girls. Det är inte rättvist. I serier som Sopranos och Entourage är ju liksom de tröttsamma könsrollerna och sexismen oerhört uppenbar, en del av deras själva DNA. Men har trots det sällan diskuterats. Kanske för att vi inte har låga krav, vi förväntar oss inte annat, vi tänker att "det är så" i de miljöer som skildras, att det "hör till". 


I fallet Girls har en del dragit paralleller till Seinfeld, att man inte pratar om Seinfeld på det här sättet. Och det är väl delvis sant, men samtidigt har ju den kritiska granskningen av Seinfeld (som var rätt minimal när serien var aktuell) varit ganska rejäl de senaste tio åren. Med genuskritik, etnicitetskritik, klasskritik, you name it. Att säga att Seinfeld inte blivit kritiserat öht är ju helt enkelt inte sant. 

Samtidigt har också goda sidor (om man nu ska prata om uppbygglighet i kultursammanhang) lyfts fram, som att Elaine Benes är en ovanligt stor, mångbottnad och vettig kvinnoroll i humorsammanhang. Och att hon verkligen tillåts att vara just rolig. Som manusförfattare gör Larry David det rätt ok, i det tysta skriver han en del bra och roliga roller för kvinnor. Elaine är ett exempel, Susie Greene ett annat. I Curb your enthusiasm får kvinnor vara jobbiga, grälsjuka, småsinta, roliga. Inte bara sympatiska och/eller tråkiga som suckar åt hur knasiga männen är. Tänk om Larry David och Lena Dunham skulle göra något ihop, skulle kunna bli fett.

fredag 8 februari 2013

Mäns näthat mot kvinnor

För någon dag sedan tittade jag på det senaste, och omtalade, avsnittet av Uppdrag Granskning på SVT Play. Det avsnitt som handlar om mäns näthat mot kvinnor. Jag skrev om det här ämnet i våras.

Hursom, det var ett ruggigt bra program, tyckte jag. Lugnt, sakligt och pedagogiskt. Nyanserat, men inte spretigt. Jättebra speakerröst (eller var det röster, nu blir jag osäker på om de två reportrarna varvade) också. Otroligt effektivt grepp med att låta kvinnorna göra uppläsningar rätt in i kameran. Och väldigt starkt av alla medverkande att ställa upp, kanske särskilt starkt av den okända Julia. 

Det var en liten scen i programmet som jag tyckte var extra fantastisk. Den var kort, men sa egentligen allt. Nämnda Julia hade fått veta att H&M sålde t-shirts med 2pac på, 2pac som var en dömd sexbrottsling. Julia skrev ett kritiskt inlägg om det på H&M:s Facebook-sida och ville få igång en diskussion. Men många av kommentarerna som följde var otroligt hotfulla och hatiska och riktade sig direkt mot Julia, i stället för att handla om frågan. Bland annat hade en man skrivit att han hoppades att hon skulle bli våldtagen.

Och nu kommer jag fram till scenen. En av reportrarna ringer upp mannen som skrivit kommentaren och ställer honom till svars. "Du hoppas alltså att Julia ska bli våldtagen?", frågar reportern. "Nej då", svarar mannen, "det gör jag inte, det var bara något jag skrev för att jag tyckte att hon var ute och cyklade". Och då säger genireportern "men du kan inte skriva då i stället att 'du är ute och cyklar i den här frågan' och förklara hur du ser på det?". Så klockrent.

torsdag 7 februari 2013

Sextexter

Jag lyssnade på "Ease down the road" med Bonnie 'Prince' Billy i går. Det var länge sedan sist. En bra skiva, tycker jag. Det var albumet som kom efter fantastiska "I see a darkness" som ju var en mörk historia. Sedan följde "EDTR" och den kändes jämförelsevis ganska glad. Det kändes som att Will Oldham hade blivit kär eller något. Men vad fan vet jag. En sak jag tänkte på under lyssningen var att han kan sjunga om sex så bra. Det är liksom avslappnat, rått och fint på samma gång.

she's a fine looking lady and she likes to go down on me, and I like to go down on her too

baby, why don't we feel guilty, why's it seem we're doing right, when we're doing something filthy in a rented room tonight

and I lick you dry until you're laughing, my finger is in your behind

Att skriva bra låttexter om sex är ju otroligt svårt. Kommer ni på några exempel? Artister, band eller enstaka låtar?

onsdag 6 februari 2013

Defensiv allätarbingo

Jag är vegetarian och har varit det i en massa år. Det känns bra, för mig. Nuförtiden är det liksom inget jag ens tänker på. Jag skiter ärligt talat i hur andra väljer att äta och jag tar aldrig upp det i samtal, bara om någon börjar prata om ämnet eller ställer en direkt fråga. Tänk om folk efter det bara kunde säga "jaha", "där ser man" eller "grymt" och bara gå vidare. Men nej, det ska ofta ältas. Många köttitarianer verkar känna sig anklagade trots att det inte är jag som tagit upp frågan, trots att jag inte sagt något fördömande alls om deras matvanor, trots att jag inte sagt ett skit. Sorry, men då är det faktiskt ditt problem. Och jag tycker dessutom att ämnet är så ferucktansvärt jävla tråkigt. #pratainteomdet

En kompis tipsade om den här.

Tjock-tv:s och cd-freestyles

Såg nyss en grej på Twitter. Pernilla Wahlgren skrev såhär: "Melodifestivalen på TV och jag fått den HÄR feta TV'n på mitt hotellrum...." Och så hade hon lagt upp en bild på tv:n. Sedan hade Anders Timell kommenterat genom att svara: "Haha. TjockTV" Vet inte riktigt hur jag ska tolka Wahlgrens tweet, om hon tyckte det var mäktigt att få en fet tv eller att det på något sätt skulle vara ett problem. Fast varför skulle det vara ett problem. Man kan ju se programmet lika bra på den tjocka tv:n. Timell tycker ju uppenbarligen att det är ett problem i alla fall, eller åtminstone att det är någonting att skratta åt, det är ultrapinsamt med tjock-tv. Varför är det pinsamt, varför måste han hacka ner på det. 

Ibland lyssnar jag på musik i min cd-freestyle. Jag har en mobiltelefon också som har som musikspelare ibland, men vissa gånger vill jag göra det i min cd-freestyle. Det är till exempel bättre ljud och det är skönt att man kan koncentrera sig på en skiva. Jag tycker om det, helt enkelt, och ser inga skäl till varför jag inte skulle få göra det. Det känns som en oproblematisk grej, ingenting som borde störa eller irritera någon. Men ändå får jag gliringar om att jag använder stenåldersteknik, att jag bara försöker göra mig märkvärdig, att jag borde lyssna på musik på smartassphone i stället. Att det som inte är i tiden provocerar, är pinsamt. Att man borde falla in i ledet, göra som "alla andra", även när det är helt oviktiga saker, som tjock-tv:s och cd-freestyles. Det är liksom så ängsligt och intolerant och töntigt beteende.

tisdag 29 januari 2013

Serier

Nu har jag till sist läst "Persepolis" av Marjane Satrapi. Bra! Har också läst "Aldrig godnatt" av Coco Moodysson. Också bra! Vet inte om jag hade så mycket mer att säga om det.

måndag 28 januari 2013

Sofia Coppolas filmer

Jag såg om "Lost in translation" för någon dag sedan och började då tänka min vanliga tanke, när det gäller Sofia Coppolas filmer. Alltså, jag blir inte klok på dem. Finns det substans eller är det bara snygga meningslösheter? Är det någon som har kunnat lista ut det? Det här är verkligen inte retoriska frågor utan uppriktiga undringar. För jag vet liksom inte vad jag ska tycka.

onsdag 23 januari 2013

Framtidsälskare

Jag lyssnade på Nya vågen i går, det handlade bland annat om ifall kulturkritiken är hotad (gäsp). Undrar hur många gånger den debatten har förts de senaste åren, förmodligen elva miljarder. Ännu tröttsammare var att höra Anders Mildner som var en av debattörerna. Han har profilerat sig som en journalist som mysskedar med internet och sociala medier, han är härligt framåtblickande. Det finns ju ett gäng sådana framtidsälskare, som är liksom helt okritiskt frälsta av det digitala. Ungefär som hur en del människor förhåller sig till Apple (kan tänka mig att det inte sällan rör sig om samma personer). 

I den här debatten då: Mildner menade att kulturkritiken spelat ut sin roll. Nu kan man ju få tips på bra skivor och böcker av sina kompisar på sociala medier, och Spotify kan ge automatiserade tips om related artists liknande Amazons "de som har köpt den här boken har också köpt de här". Det var väl ungefär den torftigaste synen på kulturkritik jag har hört, ever. Som om det bara handlar om konsumentupplysning. Att få läsa en kunnig och smart kritiker skriva om en skiva, konsert, teaterpjäs, film eller bok tillför ju något. Referenser till andra verk, reflektioner, associationer, placering i ett samhälleligt sammanhang, historiska trådar, analys... Jag förstår inte hur ett "du borde köpa den här boken" kan ersätta det. 

Men i framtidspositionen kan man alltid använde argumentet mot sina debattmotståndare, att "det handlar bara om att journalister och kritiker är rädda för att förlora makt och utrymme". Vilket Mildner också gjorde i Nya vågen. Oerhört tacksamt och lättsamt, men inte särskilt hederligt. Typ som att kalla någon för avundsjuk, den som blir anklagad kan inte motbevisa och ju hårdare man protesterar desto mer torskar man.

Jag var på ett föredrag av Anders Mildner en gång. Det handlade bland annat om hur sociala medier kan göra social skillnad. Och han gjorde en historisk tillbakablick, berättade om en svensk tjomme som i arbetarrörelsens namn cyklade runt till byar och städer för att väcka opinion för arbetarnas rättigheter och försöka få folk att gå med i facket. Ungefär så. Sedan drog han en parallell till Aftonbladets Vi gillar olika-grupp på Facebook och hur många som hade klickat på den. Typ, "förr i tiden fick man cykla runt för att engagera människor, nu man kan göra samma sak på sociala medier". 

Då var jag bara tvungen att protestera. Det var barockt orimligt att jämföra arbetarrörelsen, som engagerat hundratusentals människor i flera decennier och uträttat så mycket politiskt, med nätkampanjer som folk glömmer bort två veckor efter att de klickat gilla.

Absurt

Jag och A. var ute och tog varsin drink för några veckor sedan. Hon drack en som hette Blåbär (tror jag), jag tog en Strawberry daiquiri. Vi började prata om vad ordet "daiquiri" kom ifrån, eftersom A. kan spanska frågade jag henne om det betyder något. Nej, inte vad hon visste. Visst, vi hade kunnat kolla det direkt på en smartassphone, men ibland är det kul att prata med varandra.

Så då frågade vi bartendern om han hade någon aning. Han sa att namnet hade med Ernest Hemingway att göra. Ja ja, okej, sa vi, men nu heter ju drinken varken "Ernest", "Hemingway" eller "Ernest Hemingway" utan "Daiquiri". Är det namnet på en bar, kanske på en plats? frågade vi, försökte hjälpa honom på traven. Han visste inte. Men han var toksäker på att det hade med Hemingway att göra. Vi blev inte tillfredsställda av det svaret.

Så jag kollade till slut på telefonen och enligt Wikipedia fick drinken sitt namn efter ett samhälle på Kuba som heter Daiquiri (som även delar namnet med ett gruvföretag). Jag sa det till Anna och bartendern och han ba, "nja, fast det har ju med Hemingway att göra". Han fortsatte att tjata om det. Det var nästan som en Beckett-scen, det blev ingen dialog, han ville köra en absurd monolog. Det spelade ingen roll vad vi sa. Och det var inte bara att han skulle ha rätt, utan också som att han verkligen inte kunde förstå oss. Svårt att förklara. Jag är fortfarande förvirrad.

torsdag 17 januari 2013

Taylor Swift

Taylor Swift är ju så oerhört mega i USA så det går inte att förstå. Många grejer som är mega där blir ju mega i Sverige, men inte allt. Taylor Swift är en av de grejerna. Över huvud taget har saker från det moderna Nashville haft svårt att sätta sig i Sverige, vare sig det är mer åt countryhållet eller mer pop, som Swiftan. Jag vet inte varför, men det verkar inte riktigt tala till den svenska folksjälen. Nu på sistone har det hänt saker, Swiftan och Lady Antebellum m fl har spelats ganska mycket i P4 och i och med TS:s mer poppiga låtar på senaste skivan, som hon gjort med Max Martin och Shellback, har hon fått speltid i P3. Men man kan fortfarande prata med någon vän och säga "Taylor Swift" och den säger "vem?". Hon har blivit större i Sverige, absolut, men långt, långt ifrån USA-mega. 

Som sagt, hon gör inte country, men är ändå inkluderad i Nashvilles musikscen och blir nominerad till priser, och uppträder, på amerikanska countrygalan. Det är i den myllan hon har sina rötter ändå, på något sätt. Och möjligen, möjligen, lät hon mer country i början, jag vet inte. Jag har inte lyssnat så mycket alls på hennes tre första skivor, bara snappat upp vissa låtar under åren som jag har gillat: "Breathe", "Love story", "Back to december"... 

Det var när jag hörde "We are never ever getting back together" som jag kände att jag var tvungen att ta itu med hennes musik mer ordentligt. Så jag köpte senaste albumet "Red" och det är den skiva jag lyssnat överlägset mest på de senaste månaderna. En väldigt bra skiva. Trots att den har hela 16 låtar är det egentligen bara två som inte riktigt håller måttet, fjantiga "Stay" och söliga "Sad beautiful tragic". Det finns saker som irriterar, som att hon ofta återanvänder grepp i låtskrivandet och har någon slags klok uggla-ton i texterna (trots att hon bara är 23), men för mig är det överkomligt. Och jag gillar verkligen de tre spår som hon har gjort med Max Martin och Shellback, men produktionsmässigt känns de inte som en del av helheten. Men man köper det pga bra låtar.

För mig finns det något väldigt tilltalande i hennes berättande stil, i de stora känslorna hon använder. Det får mig att tänka på Belinda Carlisle, vissa grejer med Roxette och The Corrs, delvis Madonna kanske, "Need you know" med Lady Antebellum, "Hold on" med Wilson Phillips... Den lätt vemodiga, kommersiella popen, varav mycket kom på 80-talet och tidigt 90, där det finns en nostalgisk känsla som aldrig blir "tyck synd om mig" eller bitter. Ett slags syskon till new wave-kvinnorna fast utan den punkiga udden. Och jag tror inte att det är en slump att det är många kvinnor inblandade i den här sortens "livsbejakande" musik, det finns ett könsrollselement. Att det inte ansetts ok för kvinnor att göra känslomässiga låtar som drar åt "sitta med gitarr och tycka synd om sig själv" och det självhatiska, bittra, cyniska. Det har ansetts okvinnligt, det är liksom alldeles för patetiskt när en tjej gör så. Precis som att det inte är särskilt accepterat för en man att göra ultrakänslosam, utlevande och trängtande Belinda Carlisle-pop. 

Det finns ju såklart undantag. Aimee Mann t ex är väl bland de mest bittra och cyniska låtskrivare som finns. Och som tur är känns det som att den här gränsen upplöses mer och mer. Jag tänker på artister som Lykke Li och El Perro Del Mar som inte har några problem med att framställa sig som deppiga och självömkande. Jag har verkligen inget generellt emot det som anses vara "tyck synd om mig"-musik, tvärtom, men jag tänker bara att det finns ett tydligt könsrollselement i att män varit överrepresenterade i den genren historiskt. Och att kvinnorna fått ta andra vägar. Att göra musik som kan vara tragisk, men som ändå på något sätt ser framåt eller åtminstone är i nuet.

Men det finns en rolig twist på det, i Taylor Swifts texter, som jag tänkt mycket på. Hon har själv sagt i intervjuer att hon ofta har en självbiografisk kärna i sina låtar, och där återkommer hon ofta till temat "du saknar mig", vilket ändå känns som en ganska outforskad del av kärlekstexter (det brukar vara tvärtom). Att hon sjunger om hur personen det tagit slut med förmodligen tänker mycket på henne, saknar henne, ångrar sig. Visst finns "jag saknar dig" med också, men faktumet att hon ofta tar in det andra perspektivet är intressant. Självupptaget, kaxigt, en försvarsmekanism - och ganska så originellt.

You Am I "Hourly, daily"

Jag lyssnade på en gammal favoritskiva i dag, "Hourly, daily" av You Am I (alltså, lyssnade på den fysiska cd-skivan, men den finns här också). Tänker att det är ett album som aldrig fick supermycket uppmärksamhet i Sverige så den kan väl vara värd några rader.

Minnet sviker mig ofta, men jag tror att jag köpte plattan under gymnasiet på en av de legendariska skivreorna som Åhléns och Domus i Östersund hade. Det var riktiga grisreor där man kunde hitta supermycket bra grejer för typ tjugi kroner styck. Och eftersom typen av musik man gillade inte var superpoppis i stan behövde man inte hänga på låset heller. Stod man där troget och bläddrade ett tag dök man alltid på någon guldklimp. Möjligen kan jag ha köpt albumet på någon av Skivhörnans reor, i så fall gick den nog på mer än en tjuga. 

Det här är liksom en skiva som har varit med mig länge, hela mitt vuxna liv. En otroligt fin popskiva med ett band jag inte vet så mycket om, alls. De kommer från Australien och har släppt massa album, men jag har bara hört "Hourly, daily". Om man ska försöka beskriva musiken kan man ställa den mot Teenage Fanclub, som är ett ganska bra jämförelseobjekt. TFC:s musik är ju liksom så "plain", i ordets bästa bemärkelse. Om TFC har mer amerikansk powerpop i sig så är You Am I en mer brittisk variant. Mer modsiga, lite riffigt ibland, fler 7-ackord, mer brittisk snottyness, fast med en märkbar australiensisk dialekt. Och fler oväntade vändningar i ackorden och melodierna. Så där som kan vara lite störigt i början. Jag minns till exempel hur jag i början irriterade mig på Elvis Costello (som You Am I har likheter med) och hur han i mina öron alltid krånglade till det, inte alltid tog det väntade ackordet, kom med någon twist. Men sedan vande jag mig och efter ett tag lät hans musik också självklar, efter ett tag ville jag inte det på något annat sätt. Det var en vanesak, samma som med You Am I.

Och insprängt bland dängorna på "Hourly, daily" finns superfina ballader som titelspåret, "Heavy comfort", "Please don't ask me to smile" och "Who takes who home". Men huvudspåret för mig är nog ändå "If we can't get it together", ett sådant där tydligt exempel på när allt sitter ihop. Kongenialt heter det väl, känslan är samma i alla delar. Ackordföljden, mängden durackord kontra mollackord, BPM:et, texten, allt skickar ut ett budskap om vardagshopplöshet.

Pompeji

Jag läste precis "Pompeji" av Maja Lundgren, för andra gången. Åh, den är så rolig, och så smart. Apropå Lundgren skrev jag lite om "Myggor och tigrar" för länge sedan, det kan man läsa här. Eller ja, det handlade inte bara om den. 

Det finns mycket man skulle kunna citera ur "Pompeji", jag blev mest sugen på ett stycke om kärlek. På något sätt känns det som ett syskon till Georg Simmel-citatet jag la upp på bloggen här. Simmels bit handlar ju egentligen mest om svartsjuka, men de delar samma känsla, tycker jag. Samma luttrade inställning. Att det här med kärlek, det är åt helvete!

Kärleken är inte rolig. Den är fruktansvärd, den är en usel plåga för människan under sol och måne. För knappt har två människor "fått" varandra, om de nu ens har den "turen", förrän de ska börja "lära känna" varandra, och då börjar ett besvär, ja ett enormt trassel helt enkelt. Det är som om man skulle gå vilse i någon annans psyke, och låta någon annan traska omkring i sitt eget. Då gäller det att ha mjuka fina fötter, för - ja herregud, vilken plåga. Och om det sen handlar om att lösgöra sig från en annan person, vilket då ibland blir oundvikligt eftersom människan är en varelse som det är omöjligt att begripa sig på, då gör det så ont att det egentligen är ett under att människor ger sig in i det från början. Att riva av plåster är ingenting mot att riva av en blues eller människa. Det säger jag er, älskade läsare, om ni kan undvika kärleken, så gör det.

måndag 14 januari 2013

Akayism

När jag nyligen var hemma hos J. och H. såg jag ett akayism-klistermärke, eller om det var en bild av ett akayism-klistermärke, jag minns inte. Hade liksom glömt det där och kastades tillbaka. Minns ni Akay och akayism? Hen/det var stort när jag gick gymnasiet, tror jag. Att det var någon gammal graffitimålare som börjat med sin egen ism. Man såg de där klistermärkena överallt. Och Loesje! A4-posters som folk, oklart vilka, klistrade upp på elskåp och så. Samhällskritiska budskap undertecknade av den där mystiska Loesje. Och Banksy var poppis. Det här med politisk gatukonst verkar ha varit hett under andra halvan av 90-talet, eller när det nu var. Mitt minne är verkligen inte bra.

Dylan Moran

Det här med ståuppkomik är ju väldigt svårt, ofta blir det mycket sådär gäspigt provocerande, mycket knulla, mycket kukskämt plus politiskt inkorrekta grejer med flit för att chockera. Antingen det eller helt enkelt mesigt och tråkigt. Men en del är roligt. Jag gillar irländaren Dylan Moran, brukar kolla på hans ståuppshower på Youtube ibland, särskilt What it is. Har inte sett någon av tv-serierna han varit med i, men de ska visst vara rätt roliga också. För några år sedan intervjuade jag Dylan Moran, det var kul. Han verkade extremt trevlig.

tisdag 8 januari 2013

Popstäder

Jag tycker att vi ska prata lite om svenska städer och vad som utmärker (eller kanske mer utmärkte) deras musikliv. Och då tänker jag att vi koncentrerar oss på det som hänt under 90- och 00-talen, främst inriktat på "alternativ" pop och rock. Jag skriver några rader om några städer, spetsar till det rejält så att vi får fart och kommer igång. Sedan kan ni kommentera, göra tillägg och invändningar. Det blir väl kul.

Luleå - Hårdingarna (Bear Quartet, Fireside, Breach, Him Kerosene m fl)

Den nordligaste svenska staden med ett på riksplanet känt musikliv under 90-talet. Kanske just på grund av den "isoleringen", eller vad man nu vill kalla det, en tydlig "vi gör vad vi vill och skiter i allt"-framtoning. Konstnärliga män som samtidigt verkade fångna i diskursen om någon slags stereotyp norrbottnisk man. Texterna kunde vara blottande, visa på svaghet, men för att uppväga det: höljet hårt, inte röra en min, slå på disten.

Skellefteå - Drömmarna (Wannadies, This Perfect Day, Hardy Nilsson m fl)

Stor skillnad mot Luleå, i Skellefteå ville många av de alternativa banden skriva hits. Man ville bli störst i världen, spela på stora scener, upp i himlen. Pär Wiksten i Wannadies sa i nån intervju att "antingen kunde man spela hockey eller spela musik" och även om det såklart är en förenkling så säger den ganska mycket om mentaliteten. Man skulle till USA, antingen NHL eller Billboard. Hardy Nilsson sjöng om Amerika, Garp gjorde det också. Och Wannadies sjöng "Might be stars".

Umeå - De duktiga (Refused, Isolation Years, Perishers, Deportees, Komeda m fl)

Det verkar finnas ett starkt lutherskt ideal bland många band och artister i Umeå. Man ska vara duktig på att lira, samspelt, seriös. Musiken ses nästan som ett arbete och det arbetet ska utföras väl. En seriositet som väl togs till sin absoluta spets med hc:n och straight edge: total skärpning. Man hade oerhört svårt att tänka sig ett band som Isolation Years drängfulla på scen. Den tanken kändes inte alls omöjlig med Luleå-banden.

Östersund - Snällisarna (Hello Saferide, Vapnet, Autisterna, Penny Century m fl)

Texterna må ibland vara hårda, men de band och artister från Östersund som låtit tala om sig det senaste decenniet är väl kanske det närmsta Sverige kommit en DIY-twee-scen. Även om en stor skillnad mot de tre ovan nämnda städerna är att ingen av de riksbekanta akterna bodde kvar i Östersund när de började göra väsen av sig. Så att tala om en scen är kanske ljug, men det finns ju ändå likheter. Snäll musik, textfokus, 60-talsinfluenser, icketvånget att vara duktig på sitt instrument.

Göteborg - Överklassarna (Union Carbide, Stonefunkers, Broder Daniel, Bad Cash Quartet m fl)

Jag har liksom aldrig förstått det där, varför så många av de kända popparna och rockarna i Göteborg verkar komma från övre medelklass eller överklass. Särskilt när Göteborg traditionellt framställts som en arbetarstad. Kanske är det just precis därför. Aldrig har jag läst så mycket om pappor med statusjobb, och privatskolor, i popartiklar som när det handlat om gäng från Göteborg. Men det har ju burit frukt, särskilt med BD och de som följde: den här frustrerade existentialismen som kan följa på välstånd.

UPPDATERING:

Jag och J. började prata om ämnet och försökte komma på fler svenska städer med någon slags tydlig musikalisk profil/identitet. Det var svårt. Den enda stad vi egentligen fick fram något matnyttigt om var Växjö. Så jag lägger till den.

Växjö - De teatrala (The Ark, The Mo, Melody Club m fl)

Precis som i Skellefteå ville Växjö-poparna skriva hits och vara rockstjärnor, men de tog det liksom ett steg till. Om Ske-å är ett skrovmål är Växjö extra allt och plusmeny. Här är jante än mer minimerad och det är glamrock, musikalinfluenser, Jesuskomplex, knasiga kläder och frisyrer som 70-talet ringde om och ville ha tillbaka. För mig har det alltid verkat som att Växjö-poparna är glada människor som tycker det är kul att hålla på med musik.

måndag 7 januari 2013

Bra bok

Nu innan jul någon gång var jag på en grej på ABF-huset i Stockholm. Det skulle vara ett panelsamtal om Norrland och nyhetskroken, som vi journalister brukar säga, var Po Tidholms bok (som jag har skrivit om här). Han var med, det var även Elin Berge, fotograf från Västerbotten (tror jag iaf) som bland annat har gjort utställningen/fotoboken "Drottninglandet" som blev rätt uppmärksammad för några år sedan. Drottninglandet är ju delen av södra Lappland/Västerbottens län där några samhällen är uppkallade efter gamla drottningar: Vilhelmina, Dorotea, Fredrika. Berge hade fotat thailändska kvinnor som har blivit ihop med svenska män och flyttat dit, tror det främst gäller i och kring Fredrika. Frida Hyvönen gjorde musik till utställningen om jag inte minns fel. 

Den tredje paneldeltagaren var Madeleine Eriksson, också västerbottning, som forskar i kulturgeografi på Umeå universitet. Hon var med för att hon, bland annat, skrivit en doktorsavhandling som heter "(Re)producing a periphery - Popular representations of the Swedish North" och ja, den handlar om just det. Populära representationer och stereotyper av Norrland och norrlänningar. Jag blev jävulskt peppad och tänkte köpa avhandlingen/boken efter samtalet, men då var den slut. Bummer. Men jag mejlade till Eriksson och frågade om jag kunde köpa den direkt av henne. Då skickade hon den till mig, gratis. Så snällt, så bra! 

Nu har jag läst boken och den var väl ungefär bland det bästa jag läst i fackboksväg. Eftersom jag är sjukt intresserad av ämnet har det här liksom varit drömboken jag väntat på: en bok som undersöker det jag skrivit om i Tidholm-texten och här, fast på ett systematiskt och akademiskt och bättre vis. Eriksson har delat upp sin studie i fyra: en där hon analyserar texter om de norrländska länen som publicerats i DN, en där hon går igenom filmen "Jägarna" och dessutom tar upp hur den, trots fiktion, har använts i samhällsdebatt som exempel för hur det "verkligen är", den tredje biten handlar om hur Norrland och norrlänningar framställs i reklam för Norrlandsmejerier och Norrlands Guld, och också hur kommuner försöker marknadsföra/sälja sig, fjärde avsnittet är intervjuer med personer som antingen kommer från, eller bor i, länen Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland. Samtal om geografisk identitet, kan man säga.

För det är ju så, att människor som kommer från Norrland alltid måste förhålla sig till den härskande stereotypen av regionen och de som bor där, något som inte svealänningar och götalänningar behöver. Där är alltid klichén mer geografiskt specifik: värmlänningen, smålänningen, göteborgaren. Och när jämten eller norrbottningen tvingas förhålla sig till regionsstereotypen kan den smitta av sig litegrann på identiteten, Eriksson kallar det för "internal other". Det finns motstånd, försök att ta tillbaka begreppen och ladda dem med stärkande nnehåll: människor kan kalla sig för "stolta norrlänningar", det säljs t-shirtar och pins där det står "I love Norrland". Men orden/ramarna är ju redan satta, redan bestämda av någon annan.

Som verktyg för analyserna använder Eriksson, till exempel, teorier om postkolonialism och orientalism för att visa hur Norrland och norrlänningen görs till "det andra"/"den andre", en stereotypisering som liksom både förnedrar och hyllar. Människorna är tröga, omoderna, macho - men samtidigt lugna, trygga och äkta. Regionen likställs med utflyttning, likställs med glesbygd, trots att städer som Luleå, Piteå, Skellefteå, Umeå, Sundsvall och Östersund finns. Utflyttningen drabbar främst inlandskommunerna och inte Norrland som helhet, skriver Eriksson, och även där finns det ju variationer (som hon inte tar upp). Jag tänker mig t ex att Östersund, Åre och Kiruna har det lättare än exempelvis Strömsund och Sorsele. 

Allt detta samtidigt som tidens anda gått från "Hela Sverige ska leva" till "Hela Sverige ska generera tillväxt". Det manifesteras, bland annat, löjligt tydligt genom att Glesbygdsverket lagts ner och blivit Tillväxtverket. Då kan glesbygden (när många använder ordet "glesbygd" menar de egentligen Norrland) tacksamt göras till den andre: en symbol för arbetslöshet, parasiterande, bidragstagande, det traditionella - som en total motsats till "urban tillväxt". Ett krus man kan fylla med allt man vill att "det moderna Sverige" inte ska vara.

Och myterna försöker Eriksson krossa på löpande band, eller åtminstone problematisera: majoriteten av människorna i Norrland stannar kvar, det handlar inte om en massflykt. Det handlar om unga människor i mindre kommuner som flyttar till större städer - något som sker i hela Sverige. Jag vet inte om det bor färre människor i Norrland nu jämfört med för 100, 50, 20 eller 10 år sedan. Förmodligen inte. Till exempel växer ju vissa av städerna. Det sker heller ingen massflykt av kvinnor, Eriksson kan backa upp det med fakta. Och när det gäller bilden av Norrland som ett fäste för traditionalism och intolerans visar undersökningar (av bland annat RFSL) att invandrare och homosexuella som bor i Norrland inte känner sig mer dåligt behandlade än sina likar i andra delar av landet, snarare tvärtom.

I början av boken finns ett stycke som jag tyckte var så himla bra, det är egentligen inte representativt för boken som helhet, det är liksom inte en sammanfattning eller så. Det handlar snarare om det jag skrev om här. Hur många vita svenskar har svårt att våga möta sina egna fördomar och rädslor och i stället för att försöka se sina egna mörka sidor och den strukturella samhälleliga diskrimineringen lägger allt icke önskvärt på Sverigedemokrater och "oupplysta bönder". Jag tänkte på det när "alla" skulle dela artikeln av Johannes Anyuru på Twitter och Facebook. Attityden var liksom "Läs! Det här är viktigt!", det var viktigt för andra att läsa, de som man delade artikeln till. Själv var man redan upplyst, man var "färdig". Och det trots att Anyurus hela poäng var en uppmaning till eftertanke och självrannsakan: i det vita Sverige är rasisten alltid någon annan, skriver han. Då fattar man hur djupt självbilden av det maximalt toleranta Sverige sitter.

Since the 1950s, Sweden has successfully marketed its image as a progressive and modern nation where equality persists, and racism, sexism, class boundaries and other conflicts are long gone. Yet a growing number of researchers on Swedish inequalities have started to seriously contradict these taken-for-granted facts. Research on Swedish racism shows how undesirable traits, such as sexism, racism, and dependency on welfare, are edited out of the national identity and projected onto racialized immigrants and the working class.