För typ ett och ett halvt år sedan köpte jag Abba-boxen, med alla deras album. Sedan recenserade jag dem, en del har läst det tidigare. Nu tänkte jag lägga upp recensionerna här på min blogg. "Ånej", tänker ni, "ska han börja tjata om Abba igen?". Jag kan förstå det. Men nu kommer fler att kunna läsa texterna och så ger jag mig själv lite tid.
För det är stressigt, har jag märkt, att hela tiden försöka komma på roliga och intressanta grejer att skriva på bloggen. Så jag lägger ut gammalt ibland. Jag har ingen lust att skriva helt ointressanta saker från mitt privatliv bara för att fylla utrymme. Eller hypotetiskt: skriva blogginlägg om hur sällan jag bloggar. Med det sagt:
BJÖRN & BENNY, AGNETHA & FRIDA "RING RING" (1973)
På sitt första album hette de inte Abba än. Skivan är såklart döpt efter låten som de ställde upp i Melodifestivalen med samma år. Den kom trea och gick alltså inte vidare till Eurovision. Bra, för det är en ganska tråkig låt, tycker jag. Låten sjöngs på svenska i tävlingen (det var ju regel bak i tin) och albumet finns i två varianter: en där "Ring ring" är på svenska och resten av låtarna på engelska och en annan där "Ring ring" har engelsk text. Det är sistnämnda som finns med i boxen. Dåligt nog är omslaget till den andra vilket gör att innehållet och låtordningen blir fel. Värdo.
Precis som att gruppen inte hittat sitt namn har de inte heller hittat sitt sound (ingen av låtarna på skivan har det där egna Abba-soundet) riktigt och framförallt har Björn och Benny inte blivit så bra låtskrivare ännu. Vissa låtar är faktiskt historiskt pinsamma. Bennys bakgrund i Sveriges kanske töntigaste band genom tiderna, Hep Stars, märks en del i kompositionerna: den där sunkiga blandningen av undermålig sextiotalspop och 70-talsdansband.
Det låter i många fall som musiken som Anders och Måns brukade spela i sitt program "Så funkar det" under vinjetten "Kvart-i-två-dansen", samma som spelas på Stockholmsklubben Sunkit. Låtar som "Han med mustaschen", "Du blir nog aldrig fröken Sverige" eller "Tänk att va Lektyrfotograf". Ganska roligt. De är levererade med någon slags humor och glimt i ögat. Men Abba menar allvar och då blir bedömningen därefter.
Och på den här skivan är det blodigt allvar rakt igenom, även när det joddlas (!) i "People need love". Där finns också raderna:
A man has always wanted a woman by his side to keep him company
Women have always knew that it takes a man to get matrimony and harmony
Man sträcker sig efter skämskudden när man hör't. En annan riktigt pinsam historia är när Björn Ulvaeus framför "Another town, another train", en melodi på det klassiska temat "jag måste lämna dig nu för jag är en dålig man som måste vara fri för vägarna är mitt hem". En typ av text man är riktigt less på, men som en karl som till exempel Townes van Zandt skulle kunna leverera trovärdigt. Men Ulvaeus! Han var med i Hootenanny Singers och såg ut som en femåring. Dessutom sjunger han inget vidare, det märks kanske ännu mer på "I saw it in the mirror".
Det finns egentligen bara två anledningar att lyssna på skivan och den första är "Love isn't easy (but it sure is hard enough)". Den låter inte särskilt mycket Abba, det skulle kunna vara vilket band som helst, men det är en bra låt med vindlande melodi där de lyckas hålla de värsta stjärtigheterna borta. "Disillision" är den som sticker ut mest. En sorglig och ganska avancerad komposition som låter mer Sandy Denny än Hep Stars. Agnetha sjunger med sin patenterade klagofeeling och låter nästan som Denny på rösten ibland. "Disillusion" är, vad jag vet, den enda Abba-låt som Agnetha skrivit musiken till.
BETYG: 2/10
BÄSTA LÅTAR: "Disillusion", "Love isn't easy (but it sure is hard enough)"
KURIOSA: Janne Schaffer spelar gitarr på skivan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar