torsdag 30 december 2010

onsdag 29 december 2010

Jag minns mina kvinns och att de brukade ta på andra

Märkligt hur snabbt man kommer nära vissa människor. På juldagen var jag som vanligt ute och sölade på den lokala puben. Vid pissoaren började en man prata med mig, kanske var han cirka 40 år. Hur det nu var kom vi in på barn, att han hade och jag inte.

- Men det är lugnt, sa jag. Jag är fortfarande ung, bara tretti.
- Tretti?! sa han. Då är det ju hög tid. Plus, om du väntar länge har tjejen du träffar troligen barn sen innan.
- Jaha?
- Och det funkar säkert bra, med henne och barnet. Men hon kommer ha ett ex också. Som kanske är svartsjuk och ringer på nätterna.
- Ja, jag vet inte. Du, nu måste jag nog gå tillbaka till de mina.

2011 är Bäbisens år enligt den kinesiska astrologin. Typ alla jag känner är på tjocken. Men jag har ingen stress över det. Kanske borde jag? Måste isåfall först bli ihop med nån. Det har inte gått så bra de senaste två försöken. Mina erfarenheter:

1. Bedragen
2. Brädad av latino lover

Så nu har jag anammat en inställning till saken som är lika delar dumglad som krass. Gör: försöka vara snäll och ärlig, ha roligt. Gör inte: gå ner sig i tjänsler, ta något för givet, se tillbaks. Hittills har det fungerat utmärkt.

* * * * *

L. tipsade om en blogg där psykologen Frida skriver om hur hon, och säkert andra psykologer med henne, inte riktigt bjuckar på sig själv. Kanske var det bara igenkänning för mig eftersom jag är halvpsyk. Tyckte ändå hon satte fingret på nåt.

* * * * *

Selfish Cunt, vilket fantastiskt bandnamn! (Nu tror ni säkert det här är en mygga mellan raderna till dem jag skrev om längre upp, men glöm det. Jag är inte arg, jag ser vad som händer. Det här är något annat.) För att inte tala om deras låttitlar: "Britain is shit" och "Fuck the poor".


Jag hittade SC på en topplista som The Guardian gjorde för ett tag sen, om bästa nutida band i Storbritannien. Etta? Det var Libertines. Men tillbaka till Selfish Cunt. Är det någon som har koll på dem? Vad är det? Är det bra?

* * * * *

Igår visade pappa ett bra klipp för mig. George Michael sjunger "Somebody to love" på hyllningskonserten till Freddie Mercury -93. Säkert gammart för många av er, men nytt för mig. Visst har jag förut fattat att GM kan sjunga, men ändå inte greppat förrän nu vilken pipa han faktiskt har. Nästan i Freddie-klass.

tisdag 28 december 2010

Men ännu...

Cryptosporidium håller, trots att riksmedia börjat tappa intresset, fortfarande Öset i sitt (pyttelilla) järngrepp. Fast för några dagar sedan var faktiskt Rapport på besök.

Vattnet blev dåligt i slutet av november (kommunen la ut det här fredag 26/11) och kommer vara bra någon gång i februari om man ska tro kommundirektör'n själv. Och det ska man väl? Fast i Galway på Irland tog det fem månader tills det blev normalt när de fick samma grej 2007.

Samtidigt vet entreprenörskapet inga gränser - gynnaren har kommit som smycke.

I går åkte jag och min far till en kallkälla och hämtade dricksvatten. Självklart kändes det som en tidsresa. Tyvärr fanns det ingen fruga där. Men jag tänker vara den som fortsätter gå till källan tills jag mig en maka får. För övrigt luktade vattnet lätt utav mök (svavel), men smakade bra om det fick stå och luftas ett tag.

Snart är året slut. Några fina människor minns delar av 2010 här. Och glöm inte bort att fira de värnlösa barnen i dag! En av mina personliga faborithögtidsdagar.

torsdag 23 december 2010

Inlandsrock

Inget dricksvatten, 30 minus och uppfuckad tågtrafik. Det är ingen lek att bo i Östersund dessa dagar.

Apropå Östersund kom jag igår att tänka på inlandsrock. Från kustlandskapen (nu är det norr om Dalälven jag tänker på) kommer det ju tjockt många band och artister. Inget konstigt med det, det är där de stora städerna ligger, där mest folk bor.

Jämtland kan jag ganska bra, skippar det. Men hur är det med Lappland och Härjedalen? De enda jag spontant kommer på är Glesbygd'n (Arvidsjaur), Shanes (Kiruna) och Ewert Ljusberg (Hede). Hjälp mig att komma på fler! Och det ska vara band/artister som fler än deras morsor och farsor vet om.

måndag 20 december 2010

Ta det inte så personligt

Du är ute och går på kvällen. En tjej är framför dig på gångbanan. Hon börjar snabba på, tittar sig oroligt över axeln, kanske ringer hon ett låtsassamtal på mobilen. Det är här du borde börja tänka på saker i samhället. I stället känner du. Du känner dig personligen misstänkliggjord och kränkt.

Jag känner igen denna situationen på pricken och känner mig så jäkla förödmjukad just i situationen då jag märker att en okänd människa ser mig som ett mycket otäckt hot trots att jag bara går min vanliga promenad hem från bussen från jobbet. *

Men hallå ditt ego! Du måste förstå att det inte handlar om just precis dig. Hur skulle det? För tjejen är du en total främling. Passa dig så du inte börjar ta allt personligt. Då blir som du som den här liraren. Egentligen handlar hela problemet om just det: sluta ta åt dig så förbannat.

* saxade citatet från en bloggkommentar här

söndag 19 december 2010

Alla (?) pratar om det

Satan vad saker kan gå fort med internet. Det här "Prata om det", jag har inte hängt med. Någon som känner igen sig? Det började tydligen med att Johanna Koljonen skrev om det på Twitter i tisdags. Sedan har det spridit sig som en löpeld (vad det nu är*) och det finns en tråd, om det nu är rätt term, på Twitter, en Fejja, en hemsida och en text på DN. Med mera.

Twitter förresten, visst är det ett företag? Tycker alltid det är lite obehagligt när företaget och själva företeelsen heter samma sak. Så oreflekterat reklamigt. Det var en parentes.

Hursom, jag tycker diskussionen verkar väldigt nyttig och bra. Sedan kan man alltid undra över hur stor den är bland "vanligt folk" och inte bara journalister, annat mediefolk och Twitter-medlemmar i största allmänhet. Hur populärt är Twitter egentligen? Jag har ingen aning. Grejer inom sociala medier har en tendens att beskrivas som folkrörelser, som att alla gör det. Är det verkligen så?

* Snott från senaste Klitty-boken.

lördag 18 december 2010

Årets sämsta låt?

Jaha, nu har man gjort sin insats som demokratisk medborgare: konsumerat. Alla julklappar är köpta, så jävulskt skönt. När jag var ute i butikerna såg jag den här boken, ofta hårt skyltad. Man verkar tro att den kommer "gå hem". Själv kände jag en mycket stark ilska bubbla upp. Pisset kokade, pannvenen bultade, handen knöts.

Om det är något jag hatar är det saker som ska spela på nostalgi och kult-nerven hos folk. Det är bara så... spekulativt och äckligt. Jag dricker hellre okokt cryptosporidium-vatten än tar i sådana produkter med tång. (Apropå vatten har Östersund fått en vänstad i Småland. Men där handlar det om problem på några dygn, inte veckor och månader.)

Men det var väl bara en tidsfråga innan någon skulle göra en uppföljare på Filip och Fredriks bok om 80-talet. Förresten kommenterar Fredrik Wikingsson "90-talet.se" såhär: "Gillar boken som fan!" (Och då kommer man in på en annan grej: folk som kallar Sverige för DDR. Skärp er, allvarligt! *pisset börjar koka torrt nu*)

Under handlandet i "julruschen" lyssnade jag på "Musikhjälpen". Det blir barocka blandningar av musik när det bara är önskningar. System of a Down, Kenta, Hyvönen, Sonja Aldén och Snap! om vartannat. Jag gillar't. Och: årets kanske sämsta låt! Det var första gången jag hörde Fergies samarbete med Slash. Så dåligt. Det går inte att förklara eller förstå den. Som med ren ondska.

Fergie är ju en återfallsförbrytare när det gäller estetiska brott mot mänskligheten. Det var inte länge sedan hon, och hennes kriminella nätverk, terroriserade oss med den här. Också den, precis som böckerna som frossar i kult, ett försök att kapitalisera på människors minnen.

Diagnosen

Tror jag börjar närma mig. Märkligt hur vissa böcker hittar en i precis rätt ögonblick. För en själv och tiden (det är ju samma sak!). Eller så är det inget konstigt. Handlar kanske om en, mer eller mindre medveten, uppsökande verksamhet.

Moderna människor, som dagligen uppmuntras och pressas att se till sina egna intressen och sin egen tillfredsställelse och bekymra sig om andras intressen och tillfredsställelse bara i den mån de påverkar deras egna, tror att alla andra i deras närhet styrs av liknande egoistiska motiv - och följaktligen kan de inte förvänta sig mer osjälviskt medlidande och solidaritet av dem än de själva är tillrådda, tränade och villiga att erbjuda. I ett sådant samhälle tenderar synen på mänskligt sällskap såsom en källa till existentiell otrygghet och ett territorium fyllt av fällor och bakhåll att bli endemisk. I en slags ond cirkel ökar detta i sin tur den kroniska skörheten i mänskliga band och ger ytterligare bränsle åt de farhågor som den skörheten lätt föranleder.

fredag 17 december 2010

Årets låt?

Jag skulle vilja påstå att årets låt, eller åtminstone en av dem, är "Sprawl II (Mountains beyond mountains)" med Arcade Fire. Det bygger jag inte enbart på att jag tycker den är väldigt bra. Redan första gången jag lyssnade igenom albumet (hela albumet) hajade jag till just vid "Sprawl II". Samma verkar gälla för folk jag känner.

Kan komma på åtminstone fyra vänner (A, J, H och A) som helt oberoende av varandra har sagt till mig "Hörrö, du måste höra den här låten för den är så jävla bra". Det trots att den varken är singel eller ligger tidigt på skivan. Och när en låt, av egen kraft, sticker ut på det sättet tror jag det betyder något.

* * * * *

Nåt helt annat:

Vet inte om ni sett de nya avsnitten av "Grotesco". Varje avsnitt avslutas med en cliffhanger inför nästa episod (som sedan aldrig följs upp). Jag ser det som en drift med svenska politiska thrillers och klippet finns här (vid 27:35). Roligt, tycker jag.


Men det blir liksom ännu roligare när det ställs mot en riktig trailer som går just nu på SVT, för den kommande politiska thrillern "Drottningoffret". Är den någon som sett den?! Allvarligt, den är ju löjligare än "Grotesco":s parodi. Tyvärr kan jag inte hitta den för länkning.

torsdag 16 december 2010

Ramlar

Lite trist att det blev varmt och regnigt i Götet. Det var så vintrigt och fint innan. Nu hänger allt: huvudena, de krympta drivorna och de brutna lemmarna. Det är synd om människorna som slirar runt i dödshalkan.

Och så vill jag säga en sak till alla som tänkt bli kär i mig:

Don't fall breakfastly Hennessy in love with me 'cause it's gonna be a heartbreak

onsdag 15 december 2010

Sami och Stim

Jaha, nu börjar det bli dags att köpa julklappar. Tur att jag bara har fyra pers att köpa till för satan vad segt det känns att ge sig ut i affärerna. Jag vill inte handla, de jag köper till vill inte ha nåt. Ändå håller vi på, år efter år. Jaja. Kul att träffa dem i alla fall.

Lagom till kommersen dyker det upp lite bananer på kontot. Sami och Stim kan man alltid lita på. Jag blir lika överraskad varje gång. Kanske för att systemet känns för bra för att vara sant. Min upplevelse är att jag göra nada och ändå får pengar.

Sami, Svenska artisters och musikers intresseorganisation, fixar så jag får pengar när jag medverkat på inspelningar som spelas offentligt. Till exempel när "Sanningsdan" spelas i P3, då trillar det in några ören till mig. Men jag får inga stim-pengar för den eftersom jag inte varit med och skrivit låten.

Stim, Svenska tonsättares internationella musikbyrå, styr upp stålars för de låtar jag skrivit själv (och som spelas offentligt). Till exempel får jag och Johan kulor när Håkan Persson river av "Kvävd av kött" i P3 Rock. Dock inga sami-pengar eftersom det är en demo och ingen "riktig" inspelning.

Däremot, om jag skrivit och spelat/sjungit på en skiva som är "ordentligt" utgiven av skivbolag och där producenten har skickat in en redig medverkandelista till Sami, får jag kronor från både Sami och Stim. Om det spelas offentligt någon gång, that is.

Sedan finns det något som heter Skap också, men det vet jag inte vad det är. Kan de också ge mig pengar? Någon som vet?

Fast ejengklien är det inte Samis och Stims pengar, de förmedlar bara de avgifter som bland andra Sveriges Radio betalar. Men ändå. De kirrar biffen och det kostar inget att vara med. En märklig oas i dagens tjyvsamhälle.

tisdag 14 december 2010

Att tvingas ta avstånd (uppdaterad)

Nu har en muslim sprängt sig så nu jävlar måste alla svenska muslimer ut och ta avstånd. För annars kommer jag tro att alla muslimer gillar den här grejen. Herregud, så dumt.

Mustafa Can skrev en grej om det, att han tar avstånd. Jag förstår hur han tänker, han vill visa att det finns vettiga muslimer som inte gillar terrorsprängningar. Men genom att ställa upp antitesen hålls ju tesen, att det är ett "tokigt kollektiv", vid liv. Diskursen, som vi så fint brukar säga här på universitetet, är oförändrad.

Man skulle vilja ha ett annat sätt att prata om saken på. Djupare, och från andra vinklar. Analysen "om en är dum behöver inte det betyda att dens 'kompisar' är dum eller tycker som den" känns ju, precis som sättet jag uttryckte den på, för mycket sandlåda. Om vanligt folk och journalister hela tiden måste nöta den loopen kanske "vanligt folk är dumt i huvet" vore en mer nyskapande analys av situationen.

Används inte den här "guilt by association"-metoden rätt godtyckligt? Annars tycker jag att reportrar lika gärna kunde kräva avståndstagande från SD när populistiska högerpartier i östra Europa trackar romer. "Hörni, SD, dom som är som ni där nere i Ungern har sagt och gjort det här! Kommentar på det? Tar ni avstånd?".

Själv är jag förvånad (not!) över att min telefon varit tyst varje gång USA har gått in militärt i andra länder "i den västliga frihetens och demokratins namn". "Hörru, Martin, du är ju en person som bor i väst och gillar frihet och demokrati, vad har du att säga om USA:s senaste drag? Ta ställning nu, och gör det rätt". Eller Sverige och Afghanistan för den delen...

Jag skulle aldrig låta mig, som person, förknippas med en grupp eller retorik på det sättet. Och ingen skulle avkräva mig ett avståndstagande heller.

Förresten: För ett tag sedan såg jag en tjomme skriva på Fejjan om Eurostat (EU-statistik) och deras siffror på hur många terrordåd som utförts i EU (eller om det var Europa, ni vet väl att EU och Europa inte är samma sak?) under året och vilken politisk ideologi och/eller religion som terroristerna bakom bekände sig till. Jag försöker hitta det igen, men har svårt att navigera på den här sajten.

Är det någon som kan hjälpa mig med en länk?

* * * * *

Vad ska vi göra åt all idijoti? Hur ska vi palla med?! Jo, genom humor och musik såklart!

Humortipset: A. hittade ett helt fantastiskt debattinlägg, "Trött på smygbögeri", på Hem och Hyras hemsida. Hem och Hyra är Hyresgästföreningens tidning.

Musiktips 1: PSL uppmärksammar den nya poporkestern Nord och Syd där min syrra och massa kompisar är med. Här hittar man det och där finns också länkar till några låtar.

Musiktips 2: En gammal goding, tror det var just nämnda syrra som spelade den för mig första gången. Rivig och köttig pop med New Pornographers. Neko Case på sång, givetvis.

söndag 12 december 2010

Kommunslogans

K. visade mig en väldi rolig sajt där vi får hjälp med att skilja kommunerna Habo och Håbo åt. De är, som alla vet, "så lika - men ändå så olika". Och när vi pratar om svenska kommuner är det lätt hänt att komma in på slogans.

Jag har länge trott att Östersund har "Livskvalitet ingår" som sin officiella slogan. När jag surfar runt på kommunens hemsida är den svårhittad och finns bara på ett ställe, här. Enligt ett mycket spännande policydokument är det visst enbart "Livskvalitet" som gäller:

"Livskvalitet är det begrepp (den slogan) Östersund ska förknippas med."

"Vinterstaden" är också något som vissa försökt etablera, jag skulle ändå påstå att det inte riktigt har satt sig varken i staden eller utanför. Eller har jag fel?


Andra har fått till några riktiga stänkare. Som Hjo med sin "I love Hjo" (så snygg logga också!). Trosa har väl (?) "Världens ände", men de skryter inte med det på hemsidan direkt. Skurups kommun, där jag bodde för länge sedan, har länge dragits med ryktet att de har "When in Europe, don't miss Skurup" som officiell kommunslogan. Jag tror den finns på skyltar och klistermärken, men den "riktiga" är den mer kommunalt torra "Nils Holgerssons hembygd". Enköpings är känd också, "Sveriges närmaste stad".

Linköping är rätt lama med sin "Där idéer blir verklighet", Ystad ganska oförståeliga med "Ja, i Ystad" och Piteå krånglar till det i "Det är hit man kommer när man kommer hem".


Vet ni om några fler slogans som borde uppmärksammas? För några år sedan kom den här boken i ämnet, döpt efter vad som ska vara Vallentunas slogan. På hemsidan finns den i alla fall inte.

fredag 10 december 2010

Visslingar på film

De senaste dagarna har vi gått runt och nynnat och visslat på kända vissellåtar från filmer här i skolan. Vi har framför allt varit inne på de här två:

"I bergakungens sal" (från "M")
"Twisted nerve" (från filmen med samma namn och senare också från "Kill Bill")

Jag var helt säker på att "Harry Lime theme" visslas någon gång i "Den tredje mannen", men det verkar inte stämma.

Kommer ni på några andra kända visslingar på film?

torsdag 9 december 2010

En döngelbjörn med medektofobi

Ett av få sällskapsspel jag verkligen gillar är Rappakalja och då speciellt Total Rappakalja. Där finns fler kategorier än i originalet så det blir inte tjatigt. När jag bodde i Skåne för tusen år sedan fick jag höra talas om två ord som var med i spelet och som, vad jag förstod, fanns på riktigt. De var:

döngelbjörn = person som ofta släpper ifrån sig kroppsljud (rapar, fiser, smaskar, sörplar och så vidare)
medektofobi = rädsla för att konturen av penis ska synas genom byxorna

Frågan är hur verkliga de är. De finns varken med i SAOB eller SAOL och när jag söker på Gooooooooogle finns det bara 1 träff på varje. Båda länkarna går till inte speciellt officiella bloggar, här och här. Tråkigt. När orden var så bra.

Är det bara jag?

Dystert. Som vanligt, vid alla tankar och känslor, är det så svårt att säga vad som beror på mig (mina serotonin-nivåer och allt det andra som är "jag"), vänner, närmaste omgivning och all medieinformation. Jag i samhället och samhället i mig, omöjliga att skilja åt.

Jag läser fortfarande Zygmunt Baumans "Flytande rädsla" och den spär på. Han skriver om döden, det onda, otrygghet, globalisering och terror. I slutet av boken, dit jag inte har kommit än, ligger ett konstruktivt kapitel: "Hur rädsla kan bekämpas eller ett förslag till handlingsprogram". Det ser jag fram emot.

Det känns så hopplöst i Sverige och världen, nu och längre fram. Det gäller politiken, våldet, fattigdomen, orättvisorna och miljön. Allt är splittrat, samhället sitter inte ihop, vi bryr oss liksom inte om varandra längre. "Känslan av att ingenting man gör spelar någon roll", som Jenny Aschenbrenner sa i gårdagens fina "Nya vågen" som handlade om framtiden.

Inga nya tankar, jag vet det. Det jag undrar: Är det såhär eller är det bara jag?

onsdag 8 december 2010

Kinden juleklappen får

På självaste julaftonen släpper Penny Century sin nya singel "James Hurley" på franska (?) musikbloggen Absolut Noise. Det skriver It's a trap om här och Absolut Noise hittar ni här. På PC:s Myspace kan man sedan ett tag tillbaka lyssna på en annan, ny, låt. "Fiver" heter den. Själv kommer jag få ha äran att fira jul med sångerskan i bandet. Det ni!

tisdag 7 december 2010

Ha en affär!

Det här är kanske gårdagens nyheter? Själv fick jag reda på det i helgen. A. berättade att hon varit på jobbet och lyssnat på radio i grodan ro. Då kommer plötsligt följande reklambudskap:

Är du gift, men saknar spänning?
Är det länge sen du upplevde passion?
Saknar du närhet?

Victoria Milan.se
Gör livet levande - ha en affär
Victoria Milan.se

Själv har jag svårt att känna upprördhet. Mest förundran! Lyssna på det progressiva (?) budskapet här.

måndag 6 december 2010

Autister i nord och syd

Nu jävlar händer det grejer. Folk man (jag) känner kommer ut med ny musik som några slags julklappar i förtid. Det gillas. Dels Autisterna, som släpper sin andra skiva nästa år, och dels Nord & Syd. Så det är ju bara att klicka på länkarna och lyssna på musiken, helt enkelt.

Det ska löna sig att arbeta

Så sa Mona Sahlin i helgen. Många andra har sagt det före henne. Det har sagts så mycket att den som säger det inte behöver förklara vad den menar. Vi förväntas förstå. Ingen ställer några frågor om det och ber personen utveckla. "Det ska löna sig att arbeta" och sedan är det slut. Reaktionen blir ungefär samma som på "jorden är rund".

Förutom att frasen är så intellektuellt torftig och inte tas vidare och djupare börjar jag undra om den kanske rentav är felaktig. Den verkar förutsätta att risken finns att det inte lönar sig att arbeta, men senast jag kollade låg a-kassan på 80 %, inte på 100 %. Du tjänar alltid mer på att ha ett jobb än att stämpla för samma jobb. Så jag undrar lite vad som är problemet, ejengklien.

torsdag 2 december 2010

Produktion utan riktning

Under arbetet jag håller på med just nu blir jag smärtsamt medveten om en dålig egenskap jag har: att kunna producera skitamycket material och dokumentera det ordentligt, men inte riktigt veta varför jag gör arbetet och vart det är på väg. Eftersom det hela tiden sker en produktion lurar jag mig själv att det verkligen händer något, men det är en [fint ord] chimär.

Nu har jag hundratals dokument och får ingen överblick. Det är bra att, i början, tänka som en journalist: att ha vinkeln klar innan jobbet startar, så jag slipper göra onödiga saker och vet vad jag vill ha svar på. Nu vet jag inte vad jag ska behålla, vad som ska sållas bort, vad som är viktigt, vad som är oviktigt. Det finns bara en massa material, kunskap utan sammanhang. Håh, jag behöver en redaktör. Någon som känner igen detta?

onsdag 1 december 2010

"Spela live"

Med hjälp från A. och E. har jag kommit fram till att jag ska sluta säga ha sex, idka älskog och ligga. I stället ska jag konsekvent kalla det för att "spela live".

Flaming globes of Zygmunt

Jag erkänner, jag har varit dålig på att följa "Paradise hotel" på sistone. Vet knappt vem som åkte ut senast, var det Erik? I stället har jag läst bok på kvällarna, "Flytande rädsla" av Zygmunt Bauman. Jag köpte den på Bokmässan och det måste ha varit 2008 eftersom jag fortfarande var ihop med J., men jag har inte (rocket from the) krypt upp med den i mysfåtöljen förrän nu.

Anledningen till att jag köpte den, förutom att det var bra mässpris, var att jag gillade hans bok om förintelsen så mycket. Det var så givande att slippa få analysen om "onda nazister" ännu en gång, han lyckades ta det vidare. Och det höll, upplevde jag det som. Nu var det i och för sig länge sedan, jag var säkert mer puckad då. Men man kan säga att jag blev bländad av the flaming globes of Zygmunt:s intellekt.

I "Flytande rädsla" skriver han en del om dokusåpor, mestadels "Big brother", och han dröjer mycket vid "åka ut"-momentet. För honom är det ett, av flera, sätt för oss människor att behandla dödsskräck. Genom att deltagare åker ut får vi en smak av social exkludering, som man ju kan säga att döden är den mest extrema formen av. För mig låter det nästan som behandling av en fobi: genom exponering för slutet (i olika former) hoppas vi kunna vänja oss vid det.

Cryptosporidium

"All pr är bra pr, kul om Östersund blir känt för något annat än skidskytte", tyckte M. om riksmediernas intresse för magparasiten i staden. Man får väl skämta om det här , va, även fast det är allvarligt? Bara folk inte dör, men det finns ingen risk för det, va? Och hoppas sjukhuset har personal så det räcker.

Jag kan inte minnas senast Östersund fick en så massiv bevakning i nyheterna (om man räknar bort längdskidor, skidskytte och allt annat som har "skid" som prefix eller suffix).

Det är en hel del jag känner som åkt på parasiten, bland annat K. som berättar hur hon kan bli tvungen att "korka igen skitan" för att kunna gå på ett viktigt möte. Man kan alltid läsa och höra mer hos ÖP, LT och Radio Jämplann.

Nu tänkte jag lägga till det här och skriva "annat från Östersund som får uppmärksamhet". Sedan insåg jag att Backlund och (några i) Popterror kommer från Hammarstrand respektive Bräcke. Typiskt centralistiskt Öset-tänk från min sida!

lördag 27 november 2010

Snarklåten i sitt sammanhang

"Alien lanes" med Guided by Voices är en av de allra bästa skivor jag vet. Egentligen är det bara en sak som jag tycker fattas och det är "14 cheerleader coldfront". Den borde varit med på skivan, den hade passat så bra in.

Du kan hoppa in varsomhelst i albumet, varför inte på semi-metallåten "Striped white jets". Eftersom GBV kom från flygplansstaden Dayton använde de ofta temat, i texter och bilder.


Låten är ganska dålig och därmed nödvändig. Riktigt grymma skivor behöver dåliga och halvdana låtar. De gör de bra låtarna bättre och skapar dynamik. Hos GBV stör de dåliga låtarna än mindre eftersom inget spår är över tre minuter. De hinner de ta slut innan du tröttnar.

Någon liknade, om jag minns rätt, att lyssna på "Alien lanes" med att ratta mellan radiostationer. Det brusiga ljudet, låtarnas abrupta start och slut, deras spridda stil.

Sedan kommer "Ex-supermodel", bandets snarklåt. Över själva låten, dunderhögt i mixen, hör vi en person snarka. "I write music for soundtracks now, that's what I want to do, anyhow", sjunger Robert Pollard, om ett berättarjag som försöker övertyga sig själv. En textrad kan säga så mycket.

Den följs av underbara "Blimps go 90" med sitt sura fiolintro. Det är så coolt hur GBV kan slösa med fina melodier. Många andra, även jag, tynar alltid sönder dem med en extra vers, en extra refräng. Det är så svårt att låta bli att upprepa något du själv gillar. GBV kan hålla sig och det är imponerande. De gör nya låtar i stället för de vet att melodierna inte tar slut. Det är kaxigt på ett sätt, på ett annat bara sant.

"Strawdogs" är en Tobin Sprout-låt och det hörs inte bara på sångrösten. Han tar alltid vägen rakt på, krånglar inte till det, lägger ackordföljderna som väntat. Bra komplement till Pollards låtskrivande. Synd att Sprout slutade.


Med undervattensröst sjunger Pollard "I'm not here to drink all the beer in the fridge" i "Chicken blows" vilket nog inte var sant. Bandet drack fantastiska mängder öl. Det skriver James Greer om i sin bok om bandet. Han berättar också att "Alien lanes" var en kassako för skivbolaget Matador.

The advance for "Alien lanes" was close to a hundred thousand dollars. The cost for recording "Alien lanes", if you leave out the beer, was less than ten dollars.


Skivan spelades in av bandet själva på en fyrakanalers portabandspelare. De blandar lofi-ljudet med, ibland, väldigt ambitiösa arrangemang. I "Chicken blows" lyxar de till den så ljudmässigt skruttiga låten med en trestämmig Beatlesk sång. Senare kommer "Always crush me", för mig den amerikanska versionen av Evert Taubes "Kinesiska muren".

Texterna är ju helt hopplösa. Det är som med Pavement, jag fattar oftast inte så mycket, men det gör inte så mycket. Det jag tar med mig är enradingar som "I want to start a new life with my valuable hunting knife". Humor!

* * * * *

I går visade S. det här mäktiga klippet för mig.

fredag 26 november 2010

Di beste skiverna undar årdi

Som vanligt när ännu ett jävla år börjar gå mot sitt slut så frågar folk mig vilka nya skiver som jag tyckte var bäst. Som vanligt har jag ingen aning. Jag är sämst på nya skiver! Vet ju till att börja med knappt när de kom, om det var i år eller i fjol. Som vanligt har jag mest köpt, och lyssnat ordentligt på, säkra kort. Artister som jag lyssnat på förut och/eller känner till på något sätt och/eller vill stödja.

Visst går det att lyssna ordenklit på skiver på Spotify, men jag kan det då inte. Blir för rastlös, börjar trycka på nåt annat, göra nåt annat. De enda jag kan grotta ner mig riktigt i (så pass att jag känner jag har på fötterna för ett uttalande) måste jag lyssna på i stereon eller cd-freestylen. Och DET har jag inte gjort med särskilt många album som släpptes i år: Bear Quartet, Säkert, Bedroom Eyes, Johan Borgert, Håkan Hellström, Masshysteri. Extremt fåtaligt, ospännande, bara svenskt dessutom.
Kanske har jag köpt några fler skivor än de jag räknade upp, men det kommer jag inte ens ihåg liksom, så illa är det.

Grejen är, alltså, att de skivor jag verkligen lyssnat in mig på inte nödvändigtvis är de som jag tyckt varit årets bästa, knowhatimsayin? Om jag tagit mitt intresse på allvar hade jag kollat upp en massa nytt, annat, känt den Nicolai Dungerska hungern (Dungerhunger, fast för musik, inte för liggning) men jag har blivit dålig på den saken. Ny musik får jag oftast nys om såhär:

* Kompisar.
* P3:s specialpogram ("P3 rock", "P3 pop" och "P3 soul"), där hör jag ibland grymma grejer som jag sen oftast glömmer bort och/eller inte orkar kolla upp.
* Vanliga P3, ibland får man höra nåt nytt, bra.

Några musiktidningar läser jag inte, förutom Close-Up ibland. Rockmusiktidningen Sonic:s skribenter listar sina faboriter från året här, om man vill ha lite ispirazione.

torsdag 25 november 2010

"XXX på en sommaräng med massa åskådare"

Ibland kollar jag tv-tablån på Kanal 5:s text-tv. På onsdagskvällen ser jag en annons där, "Noveller, s. 770", med tillhörande bild som antyder snusk. Självklart blir jag tvungen att knappa in sidan 770. Där står "Noveller. OBS! 18-års gräns [sic] på tjänsterna. XXX - farliga fantasier 771". Självklart knappar jag in sidan 771, tänk om femman har sexnoveller på sin text-tv! Så är det inte. Stor bessevikelse. På sidan finns i stället betalnummer man kan ringa. 4 nummer, 4 berättelser. De heter:

"Erotisk dansös har XXX med en 50-åring efter sin show"

"Med stav framför spegeln, skönt med båda..."
"Gittan får besök av två killar i bastun"
"XXX på en sommaräng med massa åskådare"

Alla kostar 3,90 kronor/minuten (billigt!) förutom historien om sommarängen som ligger på 4,55 kronor. Den måste alltså ha något litet extra, tänker jag. Företaget som ligger bakom härligheterna heter Balder AB. Undrar om de tjänar några pengar på det här?

* * * * *

Jaha, nu är statistik-funktionen paj igen. Förmodligen för att jag har så många besökare att sidan blir helt överlastad.

Ost och vin

I går uppmärksammade "Efterlyst" i TV3 inbrottet hos Jan Guillou där tjuvar stal vin. Det känns som att jag borde tycka något om det, men vet inte riktigt vad. Kanske att programmet borde tagit upp något annat i stället?

* * * * *

Apropå saker som inte bör visas i tv: En gång satt jag och smaskade ost i TV4:s "Nyhetsmorgon". Jag glömmer ofta bort det! Kanske för att det känns nästan overkligt att det hänt. "Tyvärr" finns inte klippet på Youtube annars hade jag länkat till det.

Breve "Snoken" på vagnen

För två månader sedan såg jag skådespelaren Sven-Åke Gustavsson på stan. Det bloggade jag om här. I dag var det dags igen. Han satt till och med bredvid mig på spårvagnen! Klev på vid Stigbärstorget, med skägg och brillor på. Vid Järntorget skulle jag av. "Ursäkta", sa jag och Sven-Åke reste sig. När jag gick förbi honom möttes våra blickar. "Tack", sa jag. Han nickade till svar, med pondus.

onsdag 24 november 2010

Blogger hörde mig kanske

Nu fungerar statistik-funktionen på bloggen igen! Det förutsätter jag att alla antecknar i sina små intresseblock. Jag antar även att många blev träffade av intressepilen och började hissa intresseflaggan.

* * * * *

I dag tycker jag vi ska lyssna på "Nya vågen" i P1: "Makten över medierna - är Bonniers vår Berlusconi?".

* * * * *

Annars då? Jovars, hyggligt less, på det mesta. Till exempel på folk som klagar på "snökaos" och folk som klagar på folk som klagar på "snökaos". Sug på den, ni.

måndag 22 november 2010

Blogger hallå hallå hallå

Statistik-funktionen på bloggen funkar inte, är det någon annan med blogspot som upplever samma? För mig har funktionen legat nere ganska länge nu, typ en vecka. Ingen biggie, men man blir ju smått less ändå när det bara pågår. Försökte nyss hitta en mejladress till Blogger, så jag kan be dem fixa felet. Det var lättare sagt än gjort!

Jag klickade först på "hjälp", sedan på "kontakta oss". Där tänker man ju, dum som man är, att man faktiskt borde kunna kontakta dem. Icke! Under rubriken "behöver du kontakta vårt supportteam?" får man välja mellan åtta språk att kontakta dem på. Jag tar engelska. Vidare ser jag en länk, "write us", men där kan jag inte skriva ett mejl direkt till företaget. Allt leder bara vidare till ett jävla forum! Var finns företagets kontaktuppgifter?! Det borde finnas adress, mejl och telefonnummer direkt på blogger.com.

Det var samma sak när jag skulle kontakta Myspace, att tråckla sig fram genom sidorna till en jävla supportmejl krävde ju ett nätnavigerande av abnorma mått. Vissa internetföretag verkar inte tycka att man ska kunna nå dem, jävla idioter. Och sluta skriv "kontakta oss" och "skriv till oss" när det inte är så! Ett forum är inte samma sak som en direktkontakt.

fredag 19 november 2010

Britta!

Men asså guuu va bra Britta Perssons nya singel är! Så MÄKTIG! Det är Coldplay-musik. Inte så att det låter som Coldplay riktigt, mer att de har storslagenheten gemensamt. Stå på ett berg med armjävlarna i vädret, vinden i håret och känna sig som en miljon kroner-musik. Att man blir helt omringad av den i all dess episkhet, speciellt när hon bara matar refränger på slutet. Det går inte att värja sig.

Jag och J pratade om Britta Persson för ett tag sen och han sa något bra, att hon gör "störd musik", på ett positivt sätt. Det är ju pop, men ofta med en skev twist, i melodierna, ackorden, takterna. Fast just den här är kanske lite rakare än det tidigare. Gillade också "Cliffhanger" från förra väldigt mycket.

torsdag 18 november 2010

Something I learned today

Jag läste precis en doktorsavhandling som jag verkligen kan rekommendera. Den kom förra året och heter "Könsmakt eller häxjakt?" och är skriven av etnologen Gabriella Nilsson, på Lunds universitet. En slags samtidshistoria, skulle jag vilja kalla det, där hon undersöker hur man har debatterat, talat och skrivit om våldtäkt, incest och kvinnomisshandel i Sverige mellan 1975-2000 och vad som har hänt inom politiken och lagstiftandet inom de områdena.

Det hon menar är väl att det har varit svårt att föra fram ett könsmaktsperspektiv i frågorna och ändå bli tagen på allvar. Det har skett en hel del grejer inom lagstiftningen, men då har analysen av problemet ofta kommit från andra håll. Det handlar om vilken tolkning som får äga frågan.

Jag lärde mig en massa saker, en del är säkert sånt jag borde känt till sen innan men ändå, bland annat:


# Att det var amerikanskan Kate Millett som lanserade begreppet "patriarkatet" 1970 i sin bok "Sexual politics", som kom på svenska året efter ("Sexualpolitiken").

# Hur viktig Maria-Pia Boëthius artikelserie i Expressen 1976 var för att få igång våldtäktsdebatten från ett könsperspektiv.

# Skillnaden mellan rättsskydd och rättssäkerhet, där det första handlar om offrets trygghet och det andra om den misstänkta brottslingens.

# Hur psykiatern Bo Bergmans doktorsavhandling från 1988, "Battered wives, why are they beaten and why do they stay", blev en nyckeltext i diskussionen om kvinnomisshandel. Nilsson beskriver i boken hur Bergmans disputation gick till och protesterna han fick ta emot, av bland andra Eva Lundgren. Hon (Nilsson) gör det spännande, nästan som en thriller, ovanligt att avhandlingar har en så sugande intrig.

# Sociologiprofessorn Eva Lundgrens stora inflytande, framför allt genom sin teori om våldets normaliseringsprocess, över Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, vilket jag inte riktigt har förstått förrän nu. Tydligen handlar en del av dokumentären "Könskriget", som jag tyvärr inte sett, om det.

# Att den andra doktorsavhandlingen (efter Bergman) i Sverige om kvinnomisshandel, socialarbetaren/psykoterapeuten Margareta Hydéns "Woman battering as martial act, the construction of a violent marriage" från 1992, bidrog till sprickor inom Roks. Hydén hade ett socialpsykologiskt perspektiv och var kritisk mot synen på misshandlade kvinnor som passiva offer och hamnade i en konflikt med Lundgren som Nilsson liknar vid "en personlig vendetta".

# 1996 lämnade några av kvinnojourerna Roks och startade SKR, Sveriges Kvinno- och tjejjourers Riksförbund.

Den krympta debatten (uppdaterad)

I går kollade jag på Lennart Ekdals program i TV4. Man pratade om sossarna och vem de ska ha som partiledare. Är det meningen att man ska tycka det är intressant, eller? Det verkar som att många journalister verkligen inte kan få nog av ämnet. Själv har jag kvävt både en och två gäspningar de senaste veckorna.

Som K påpekade för någon dag sedan, journalistik i dag verkar handla så mycket om spekulation om framtiden i stället för att berätta om saker som verkligen har hänt. Vad fan är det för mening att rapportera om det här nu, det är väl först i mars de ska välja ny ordförande?! Innan dess har man ju ingen aning. Ändå ska massa "experter" sitta och sia och man försöker mjölka sossar på info trots att man vet de kommer säga nada.


En annan sak som slog mig i går, och har gjort det tidigare, är hur debattutrymmet i medierna, när det gäller svensk politik, har krympt. I går ställde Ekdal en fråga där han helt oreflekterat använde ordet "arbetslinje", ett ord som är tydligt ideologiskt märkt av Moderaterna. "Har ni ni misslyckats med er arbetslinje?", eller något liknande, frågade han en rödgrön. Det verkar också som att ordet "utanförskap" fått fäste, även det ett ord som Per Schlingmann slöjdat till i sin lilla verkstad och lanserat med succé.

Samtidigt sitter sossen Carin Jämtin och säger att Socialdemokraterna varken är höger eller vänster, "socialdemokrati är socialdemokrati". Tråkmåns. Att från vänsterhåll syssla med systemkritik går inte i debatten om man samtidigt hoppas framställas som trovärdig. Minns bara under valrörelsen när flera högerpolitiker kallade Vänsterpartiet för "ett extremistparti" (något som inte varit görbart annars de senaste valen) utan att få kritiska motfrågor av journalister.

Det går knappt att yppa något längre, känns det som, om det inte kommer från mitten eller från högerhåll. Debatten blir ju skittråkig. Jag har lust att stoppa huvet i röven och låta det stanna där. Eller flytta till söderhavet och starta en tiki-bar. Sverige, fy fan vad trist det är.

"Folk kan ni inte riva mig i tuuu, that sound som kan rinna, and the tone never round yeea" *

Är det någon som vet vad Håkan Hellström sjunger i början av "River en vacker dröm"?

* citatet är taget från en tråd på Flashback

tisdag 16 november 2010

Jag brinner, baby

Electrelane, minns ni dem? Engelskt och krautigt. Men de blev lite väl upphaussade där ett tag, va? Inte deras fel såklart, men det är så jag minns det i alla fall. Att de framställdes som bättre än vad de kanske var. Jag tyckte inte att de var biets knän, men helt klart ett bra band.

Min faborit med dem är deras coward på "I'm on fire". De gör den så tuff, hård, cool, häftig och alla liknande ord. Och sången stegras så bra, från uttråkad och slöpilsk till galenkåt. Effekten av att Susman sjunger Springsteens, hmm, ska vi kalla det "speciella", text blir ju också suverän.

Electrelane - I'm on fire

Föräldrahatet i "Seinfeld"

Jag läste nyligen Liv Strömquists "Prins Charles känsla". Det gick inte att sluta, jag var tvungen att ta hela i ett nafs. Efteråt kändes det bra: Jag hade blivit road och fått veta smarta grejer.

Som "Seinfeld"-fan kunde jag inte låta bli att störa mig på en grej. Första serien i boken handlar om fyra sitcom-karlar i USA, varav Jerry Seinfeld är en. Strömquist gör ett väldigt ambitiöst bygge när hon visar upp hur dessa fyra män tjänar miljoner genom att göra serier som "vi kan känna igen oss i". Det mesta är snyggt gjort, men när hon talar om modershatet i "Seinfeld" tar hon en genväg. Hon argumenterar ohederligt, just där. Eller så har hon helt enkelt inte riktigt "full koll på sina populärkulturella referenser".

För att kunna driva sin tes utelämnar hon informationen att "Seinfeld" har ett generellt föräldrahat, inte ett specifikt modershat. Jag är den första att medge att en av seriens grundpelare är sexism (både mot män och kvinnor), men jag kan inte blunda för sånt här. Hugger som en kobra! Tar inte den skiten!

Både George och Jerry hatar (ok, starkt ord, ogillar kan vara bättre) båda sina föräldrar. Kramer har svårt för sin morsa, Babs, men å andra sidan finns det ingen far med i bilden alls. Om han fanns med skulle han säkert vara asjobbig, han med. Och Babs kan man, om man vill, se som en atypisk karaktär: en femtiplussarkvinna som är alkad och gillar att ligga. Plus på pk-kontot.

Elaines pappa är bara med i ett avsnitt, "The jacket", så deras relation får vi inte veta så mycket om. Men det verkar inte finnas någon stor faderskärlek direkt och både George och Jerry ogillar honom rejält, eftersom han är en riktig machotölp som får folk att känna sig illa till mods. Hans karaktär bygger på författaren Richard Yates som jag inte läst något av, men jag såg filmatiseringen av "Revolutionary road". Bra film! Deppig, men bra.

lördag 13 november 2010

När George Michael blir gammal blir han radikal

När fan blir gammal blir han religiös. Är man inte vänster som ung har man inget hjärta, är man inte höger som gammal har man ingen hjärna. Gammal = konservativ och tråkig, men inga regler utan undantag. Ett av dem: George Michael. Visst har man känslan av att han blommar ut mer och mer, ikke sant? För någon dag sedan lyssnade jag på "Freedom" med Wham.

I don't want your freedom, I don't want to play around
I don't want nobody, baby, part time love just brings me down
I don't need your freedom, girl, all I want right now is you

Där fick han sjunga den heterosexuella monogamins lov. Kanske inte för att han gillade det, kanske mer för att det förväntades av honom. Just därför blev han tvungen att uppdatera titeln och göra "Freedom '90" som soloartist.

All we have to do now
Is take these lies and make them true somehow
All we have to see
Is that I don't belong to you
And you don't belong to me

Och sedan det som hänt i hans liv, på riktigt. Som när han 1998 försökte ragga på, eller flörta med, en civilpolis på en toalett i Los Angeles och blev dömd. Sedan gjorde han en video om det till "Outside", fullt med toaletter och polisuniformer, så jävla roligt! 2006 skrev News of the world om hur Michael varit och cruisat i Hampstead Heath i London. Enligt reportern ska Michael ha sagt: "Fuck off, this is my culture". Så chef.

Övrigt: Syrrans band har en ny bit ute, här. Meget bra, såklart. Mitt favoritparti: Ah:et och efterföljande perc, 1 minut in i låten.

onsdag 10 november 2010

Hospitalet i fjärran på internet!

Prisa gud! Här kommer skatteåterbäringen! Eller: Här kommer tre Hospitalet-låtar som tidigare inte funnits på internet på internet! Webmaster Jay har lagt upp "Så tänkte du", "Åldern" och "Kom till mig", det vill säga samtliga tre låtar från Hospitalets senaste demo "Hospitalet i fjärran", på hemsidan.

Vad kan man då säga om musiken? Att det är tre relativt ångestbefriade låtar. Så nu när snön faller, vinden viner och tjuter och drar, varför inte krypa upp i vardagsrumsfåtöljen med en yllepläd i knät, läppja på en kopp rooibos med en klick ekologisk honung i, sjunka in i en god bok och bara vara. Ro. Mys. Mysro. Romys. Allt till ett soundtrack av Hospitalets pop. Rock. Poprock. Rockpop.

Vår vän Skräddarn har gjort en tuff logga till oss. Den kan man se här!

tisdag 9 november 2010

Show me the way to the next tiki bar

Jag har varit i Oslo i helgen. Bussen dit blev kollad i tullen. Man undrar om de är så noga med alla bussar eller om det görs stickprov. Två hundar sökte igenom, både där vi satt och bagageutrymmena. En tjej fick gå ur och visa sin packning. De kollade leg på alla, även arierna.

* * * * *

P. visade några snuttar ur dokumentären "Bigger, faster, stronger". Man tror först att den ska döma ut hela anabola steroid-världen, men sen svänger den och blir nyanserad. Mycket intressant, finns på tuben.

* * * * *

H. berättade att skatten i Norge och Danmark är minst lika hög, om inte högre, som i Sverige. Märkligt att man inte talar mer om det. Peder Lamm och andra gnällspikar verkar vilja få det till att Sverige har unikt högt "skattetryck". Vad är det för ord egentligen? Jag har till och med hört journalister använda det. Känns inte ok. Alldeles för värderande.

* * * * *

Jag fick besöka Oslos finaste hemmabar, "Toki i tiki". Tog tyvärr ingen bild, men tänk det här, fast finare och tuffare, mer dödskallar och totempålar och sån cool skit. Klart Norge förpliktigar när det gäller tiki, i och med Thor Heyerdahl och hans expedition.

* * * * *

Oslo har ett av de finaste offentliga konstverk jag sett. Vid Olafiagangen kan man se grodmän i vajrar, kolla vad häftigt! Det är gjort av konstnären Ola Enstad.

* * * * *

P. kunde visa vägen till huset där Helvete låg, skivaffären som Euronymous i Mayhem drev ett tag. Tänk att världens ondaste skivaffär låg i ett så gulligt pitto-hus, där det nu är kafé/bageri. När det är Inferno-festival i Oslo kan man gå på guidade turer genom Oslos black metal-historia och då är det här ett givet stopp.

* * * * *

Man måste ge nån skabb
Man måste ge nån dryparn
Man måste dö den lilla döden några gånger innan man kan leva

torsdag 4 november 2010

"Främlingen"

Georg Simmel (18581918) var en smart tysk, filosof och sociolog. Under en kurs i sociologi fick vi läsa texter av honom. Jag förstod knappt hälften, men något som fastnade var en del ur essän ”Främlingen”. Simmel skriver om kärlek och svartsjuka och jag tycker det är på pricken, fast det är 100 år gammalt. Så jag lägger upp det här och ni kan väl, om ni orkar, kommentera vad ni tycker om det och om ni håller med eller inte. När vi kommer in i handlingen har Simmel precis skrivit om hur intima relationer lätt kan få ”ett drag av främlingskap”.

”Under den första passionens stadium i erotiska förbindelser avvisar man bestämt generaliserande tankar: det har överhuvudtaget aldrig funnits en sådan kärlek förut, och det har aldrig funnits någon som kan jämföras med den älskade, eller något som kan jämföras med vår känsla för denna. Ett främlingskap brukar uppstå – fast det är svårt att avgöra om det är som orsak eller verkan – i det ögonblick, då känslan av att relationen är unik försvinner. En skepsis gentemot dess värde i sig och för oss förknippas just med tanken, att man med denna relation bara fullgör en allmänmänsklig bestämmelse, att man upplever något som skett tusen gånger tidigare, och att om man inte av en slump mött denna person, så skulle någon annan fått samma betydelse för en.

Ett sådant inslag måste finnas också i de mest intima förhållanden, eftersom det som två har gemensamt kanske aldrig är gemensamt bara för dem, utan sorterar under ett allmänt begrepp, som innefattar också mycket annat, många möjligheter till en upprepning. Även om dessa möjligheter bara förverkligas i liten utsträckning, och även om vi ofta glömmer dem, så tränger de ändå här och där in som skuggor mellan människorna, som en dimma som utplånar varje begripligt ord, och som först måste liksom förtätas till fast kroppslighet, innan den kan kallas svartsjuka. Kanske är detta i många fall ett mer generellt främlingskap, och åtminstone ett som det är svårare att komma över, än det som uppstår på grund av olikheter och missförstånd. Ty det innebär, att det visserligen råder likhet, harmoni och närhet, men åtföljt av känslan, att dessa egenskaper egentligen inte är just detta förhållandes exklusiva egendom, utan någonting mera generellt, som potentiellt finns också mellan oss och ett obestämt antal andra; därför ger inte dessa egenskaper detta enda förverkligade förhållande någon inre och exklusiv nödvändighet.”

Översättning av Erik af Edholm.

tisdag 2 november 2010

Mästermästraren i stövlar

Kan inte någon berätta för mig varför vi så gärna vill bli, eller se på folk som blir, mästrade nuförtiden? Eller åtminstone hänvisa mig till någon bra artikel som handlar om det?

Jag försöker liksom formulera det för mig själv, men jag kan liksom inte. Så många program på tv som går ut på att folk ska bli tillrättavisade av "experter" inom olika områden. De här experterna tillåts vara elaka, ibland nästan förväntas de vara det, eftersom folket så väl vet att de har gjort fel och bara ber om att få bli mästrade, så de kan bli bättre. Man kan alltid bli bättre!

Program jag tänker på är till exempel "Lyxfällan", "Hell's kitchen", "Arga snickaren", "Arga kocken" (tror jag det heter, med den där svenska kocken, eller är det "Kniven mot strupen"?), "Idol", "Biggest loser", "Top model" och då känns det som att jag glömt några också.

Att experter mästrar folk verkar vara tidens melodi. Men varför???

söndag 31 oktober 2010

Hüsker Dü "Warehouse songs and stories" (1987)

Sista skivan, dubbelalbum. Efter turnén som följde så la de ner. Sen startades Sugar (Mould) och Nova Mob (Hart) och Grey Area (Norton). Grey Area släppte aldrig något, Nova Mob har jag faktiskt inte lyssnat på alls, har inte haft lust. Sugar försökte jag med och gillade ett tag, men det höll inte riktigt i längden. Det är rätt habilt, sterilt, tråkigt. Numer, om jag fattat det rätt, driver Greg Norton en restaurang i Minnesota. Skulle va kul att åka dit nångång, se om han har kvar mustaschen.

Det verkar som att de här tre personerna behövde varann för att kunna göra den där riktigt angelägna musiken, att det fanns en dynamik. Det kanske hade med ålder att göra också för redan nu började de liksom tappa det. Äh, lönlöst att spekulera egentligen. Mould sjunger inte lika bra längre, hamnar ofta i nasala, långa toner, och det skulle han fortsätta med i Sugar.

Hart knarkade rätt hårt vid den här tiden och kanske påverkade det hans förmåga att skriva låtar, för på den här skivan är han verkligen inte på topp. Hans bidrag på albumet är överlag väldigt fattiga på melodier och ackord.
Inte sällan är refrängerna bara en kort fras, som upprepas med samma melodi. Det som kan kompensera då är energi, men det funkar inte heller eftersom han ofta låser dem i en stel rytmik. Han lyckas med en fullträff, den frigörande "Back from somewhere", annars är det tack vare Mould som den här skivan hålls någorlunda uppe. Precis som på "Flip your wig" radar han upp pophits: "Friend, you've got to fall", "Could you be the one?", "These important years", "Standing in the rain", "Visionary" och "Ice cold ice".

Skivan sålde ändå rätt bra, tror mest av alla. Och de fick sitta i talkshow-soffa hos Joan Rivers och prata. När de spelar låtarna är scenen väldigt ambitiös, den går i samma tema som skivomslaget som man kan se här.

BETYG: 5/10

BÄSTA LÅTAR: "Standing in the rain", "Back from somewhere", "Ice cold ice", "Friend, you've got to fall", "Could you be the one?"

Hüsker Dü "Candy apple grey" (1986)

Skönt att det här snart är över, jag börjar tappa energi för hela Hüsker Dü-projektet. Krutet är bränt. Så var det också för HD vid den här tiden. Det här var deras första skiva på stora Warner, men det verkade inte spela någon större roll för soundet. Den är ju liksom inte mesigare än "Flip your wig", snarare lite mörkare isåfall. Balladkonceptet dras i och för sig lite längre än tidigare med "Too far down", "Hardly getting over it" och "No promise have I made".

Låtarna är det inget fel på, egentligen är det bara konturlösa förstalåten "Crystal" som inte riktigt håller. Det är bara ingen energi kvar i musiken längre. Bandet har liksom börjat göra "habil rock". Det räcker med att titta på skivans omslag för att förstå att man kommer serveras något tråkigt.

Oväntat nog är båda singlarna från skivan Grant Hart-låtar, "Sorry somehow" och "Don't wanna know if you are lonely". Se videon till sista på min nya favoritsajt GreekTube. Det finns ju rykten, och jag vet att jag har läst det också men minns inte var, om att Hart och Mould bråkade en del om låtskrivarfördelningen på skivorna, särskilt de sista åren. Och att det oftast var Hart som fick vika ner sig. Viktigast, förutom att få med flest låtar själv, var tydligen att få hamna på första och sista plats på varje lp-sida. Lite kul att kolla på just "Candy apple grey" för där har Mould alla de platserna.

Det är just det intrycket man får i varje historieskrivning om bandet (och det upprepas ju här också, jag skriver sällan om Greg Norton eller bandet som helhet), att det mer och mer blev en maktkamp mellan Hart och Mould och att det var en av anledningarna till att de la ner. Tillsammans med allt supande och knarkande.

BETYG: 4/10

BÄSTA LÅTAR: "Dead set on destruction", "I don't know for sure"

lördag 30 oktober 2010

Snuttefilten

I "Fear of flying" med Teenage Fanclub sjunger Gerry Love de förnuftiga raderna "I've never looked for answers in a song" och "Don't always look for comfort in a song". Så jävla rätt, så jävla förnuftigt. De har det där draget i vissa texter, TFC, det där självtillräckliga och vetabästperspektivet. Jag är extremt känslig på att plocka upp den vibben, kanske just för att jag har det där draget själv.

Men vaffan, vad ska man göra då när man känner sig helt sämst? Det finns väl värre saker att trösta sig med än musik. Den här helgen har jag ett extra starkt snuttefiltsbehov. För mig måste sån musik vara lite tråkig, melodiös och kunna ge mig en identifikation med den som sjunger. Det behöver inte vara något i texten, det kan räcka med en viss stämning i rösten bara. Exempel på musik som inte riktigt funkar då är typ Burzum och Terror Squad. Tröstlåtarna helgen vecka 43 för Han1 är:

* "Mr. Freeze" med K's Choice. De kom från Belgien och hade några hittar på 90-talet. Och det hörs väl, att det finns lite grunge där i bakgrunden. Jag förstår ju att det här är ett objektivt tråkigt band, men har alltid gillat låten väldigt mycket. Tror de håller på fortfarande.

* "Hanging around" med Gemma Hayes. Irländska som jag bara hörde talas om när första skivan "Night on my side" kom. Men vad jag förstår så håller även hon på fortfarande. Också en fintråkig, 90-talistisk (även fast den kom senare), låt.

* "Hospital" med Lemonheads. Från deras, känns det som, underskattade "Car button cloth"-skiva, värd att äga enbart för de fina gitarrljuden. Krispiga, samtidigt murriga och varma. Som vore de gjorda av frotté. Snodde titeln, som också var Richmans, till en låt jag gjorde. Sen tyckte Johan vi skulle ha det som bandnamn också.

* "Tell that girl to shut up" med Holly and the Italians. Ingen tröstlåt, men för att inte helt falla ihop i en gråtrunkshög i helgen behövs det lite argglädje. Då får det bli amerikanska Holly som drog till England och gjorde punkpop. Transvision Vamp, som jag aldrig riktigt förstått vad det är för sorts band, gjorde en cover senare.

Om ni undrar varför jag länkar till konstiga sajter (av vilka GreekTube nog tar priset) och inte till allas nya standardspelare Spotify så är det för att jag inte har eget internet. Och där jag lånar går det inte att ladda ner program. Sorry.

torsdag 28 oktober 2010

"Underbara Suede!"

Jag brukade alltid kolla på "Voxpop" när det gick på SVT. Det var där man kunde se musikvideor (eller ska man säga videos?) på tv om man inte hade kabel. Sen dess har man kunnat följa programledarna i medierna. Henrik Olsson är just nu på P4 Stockholm och Josefine Sundström har varit en massa i tv och kom nyss med en bok. Men min favorit, Magnus Karlsson, har jag inte sett till alls, förrän i går kväll!

Han är exekutiv producent för "Idol" och fick sitta i "Kulturnyheterna" och försvara kontrakten med deltagarna. Han har också gått och gift sig, antar jag, eftersom han heter Magnus Karlsson Lamm numera. I "Voxpop" var han den där killen med snygga kostymer som hoppade in och skojade i videosarna och älskade britpop. "Underbara Suede" brukade han säga. Rolig var han.

* * * * *

I dag var jag på en föreläsning som hette "De sju grävsynderna" som handlade om journalistiska gräv. Då började jag tänka på de sju dödssynderna och filmen "Seven". Det var länge sen jag såg den nu, men jag minns den som bra och spännande. Men också en sån där film med väl nöjd manusförfattare. Förstår ni vad jag menar? Där man verkligen kan se framför sig hur manusförfattaren sitter och är rånöjd med hur han får till det på slutet, knyter ihop säcken. "De misstänkta" är ett annat exempel.

Problemet är ju bara att manuset haltar. John Doe mördar folk som begått dödssynder, fine. Han mördar för frosseri, girighet, lättja, lust och stolthet. Men sen mördar han Tracy Mills ("here comes Gwyneth's head in a box" som Evan Dando sjöng) utan att hon har begått någon dödssynd. Han gör det enbart för att väcka vrede hos hennes man, polisen David Mills. Som sedan mördar John Doe som själv känt avund mot paret Mills familjelycka. Men vem ska då mörda David Mills?

onsdag 27 oktober 2010

Låt maten tysta mun

I går var det dags igen, den här gången i SVT, att uppröras över hur djur behandlas. Det kommer ju då och då i medierna, "skakande reportage över hur djur behandlas i köttproduktionen". Men det blir liksom ingen kontinuitet, ingen förändring. Någon slags fördjupning fick man i "Kosmo" förra veckan. Annars är det mest en studie i medielogik, studie i hyckleri.

Buhu, en massa köttitarianer som lipar över de ulliga och gulliga kaninerna. Man torkar sina tårar med ena handen samtidigt som den andra trycker in hormonpumpat, elchockat storindustribacon i kakhålet.

Det är ju helt bisarrt att Köttsverige inte förstår sambandet mellan djurindustrins maskina inställning till djur och det billiga köttet i affären. Få skulle ha råd att äta såna sjuka mängder kött som äts, varje dag i veckan, om allt kött var pk-producerat. Ändå så rasar folk när de ser hur djuren har det. Sluta bli upprörda! Ni vill ju inte ändra ert beteende ändå. Fler köttitarianer borde säga vad de egentligen tycker: "Jag skiter i att djur dör och lider på minimal yta i köttlador, det viktigaste för mig är jag får köpa billigt kött".

Det är så löjligt att bli moraliskt upprörd när det främsta argumentet som används för att äta kött inte håller moraliskt alls: "Det är så gott". Jaha. Ibland kommer också "det är naturligt" och "jag/mänskligheten har alltid ätit det".

I Köttsverige ska man:
* Bli upprörd när gulliga kaniner blir klubbade i huvet
* Bli upprörd när gulliga sälar klubbas ihjäl
* Bli upprörd över att man äter hundar i Asien
* Tycka att hundar och katter är gosiga och gosa med dem jättemycket
* Inte berätta för små barn var köttbullen kommer ifrån om de frågar

* Tro att alla djur har det jättebra, förutom de gånger medier rapporterar om det


Jag är vegetarian, mestadels av estetiska skäl. Det känns äckligt att stoppa in kroppsdelar i munnen, tycker jag. Jag tycker inte att djur är lika mycket värda som människor. Vissa kanske tycker det, det är helt ok. Jag gör inte det i alla fall. När jag och min köttätande vän J. är och metar är det jag som får bryta nacken av abborrarna. Han tycker det är obehagligt.


Jag kan inte säga att jag totalt struntar i, eller njuter av, att massa djur dör och lider varje dag. Men det är inget som håller mig vaken om natten, om jag säger så. Ni som äter kött, gör det. Bara ni skippar krokodiltårarna. Ät kött och håll käft. Eller bli vegan.

tisdag 26 oktober 2010

Jag tittar på tv

I vissa perioder tittar jag väldigt mycket på tv, det här är en sån period. Mest flänger jag runt mellan kanalerna, men jag har en tradition som jag skapat. Varje vardagkväll, mellan 11 och 12, är det "humortimmen", som jag väljer att kalla det, på 8:an. Då är det "Seinfeld" följt av "Simma lugnt, Larry" (gud vad det smärtar varje gång man nämner den där titeln). Man kan skratta och "må lite gott" i sin ensamhet.

Annars kollar jag rätt mycket på "Kungarna av Tylösand" och "Paradise hotel". Man kan ha synpunkter på de här serierna såklart. Man kan döma deltagarna för att de beter sig illa, kanalerna för att de är tokcyniker som utnyttjar folk som (åtminstone en del) verkar må rätt kasst, tittarna som vill hånskratta och/eller förfasas eller samhället som har skapat hela eländet. Men ibland blir det så kvävande att lägga ett moraliskt filter över allt, jämt. Då vill jag bara titta, rakt av.

Och när jag såg "Debatt" blev det svårt att se alla på femman som swin. Lars Beckung var där och det var ömkligt. Jag tolkade hans uppträdande som att verkligen skäms för att ligga bakom programmet, att han inte kan försvara det. Och därför blev hans argumentation så lam. Jag tyckte nästan lite synd om honom.

Det var en väldig hajp innan "Kungarna av Tylösand" bland en del människor jag känner. Det fortsatte också en bit under seriens gång. Säkert var det lill-Schulmans förhoppning, att få igång en snackis. Serien skulle vara gris-tv 2.0, något helt annat. Det var så jag gick in i tittandet. Och blev besviken. För det var ju inte värre än "Big brother". De super, ligger och småmobbar varandra. Egentligen är det bara en av dem som ligger, fd Weeping Willows-medlems-sonen Nemo Hedén. I "Big brother" fanns det krokar som höll en kvar: vilka skulle härda ut instängdheten, vilka skulle röstas ut och vem skulle vinna. Inget av det finns i "Kungarna av Tylösand". Det händer, egentligen, ingenting. Så jag har börjat tappa intresset.

Då är det bättre med "Paradise hotel". Faktiskt har jag till och med börjat gilla Alex Schulman. Han är nog inte pur ondska ändå. Verkar vass, rolig, rätt smart och ändå med ett uns empati. Här finns minskande deltagarantal och, framförallt, programledningens olika sätt att störa, jävlas och styra som lockbete för att titta. Det är också så himla rörande att höra deltagarnas ständiga prat om vilka som är de "bästa spelarna" och vilka som kan "spela spelet". Som att det skulle röra sig om en verkligt raffinerad egenskap. Det finns en, åtminstone i teorin, beundran bland deltagarna för den som kan manipulera, men när en person verkligen gör det leder det ofta till en slags svekdebatt. Ja, herregud.

I dag hörde jag ett tips om nåt annat på "tv", webdokumentärserien "Rebecca och Fiona" på SVT.se. Det var Eric Schüldt som vurmade för den i "Nya vågen" som fin, bra serie om två riktiga "charmtroll" (Schüldts eget ordval) som är dj:s, reser runt i Sverige och lever ungdomsliv. Så då blev jag ju lite sugen. Innan hade jag avfärdat den helt genom trailern på tv, som "jobbig". Och man fattade inte riktigt om det var doku, fiktion eller en blandning. Någon som har sett den?

måndag 25 oktober 2010

Hüsker Dü "Flip your wig" (1985)

Nu är Hüsker Dü klara med sin förvandling. Debuten "Land speed record" var en ren hardcore-skiva, bara drygt tre år senare kommer popskivan "Flip your wig". På något sätt blir bandet efteråt inte lika intressant. Det var hela processen som gjorde dem så speciella. Men nu är det ändå fortfarande nytt. De har aldrig hunnit upprepa poppen och det märks att de tycker det är kul att ha hittat ett nytt sätt att skriva låtar på.

"Flip your wig" är bandets lättaste, gladaste, mest extroverta skiva. Bob Mould tar vidare formulan från "I apologize" och bara sprutar ur sig upptempohits av barockt hög kvalité: "Flip your wig", "Makes no sense at all" (bandets kanske hittigaste låt nånsin, blev singel och video där b-sidan "Love is all around" är med som bonus), "Hate paper doll", "Private plane" och "Divide and conquer" är en sanslös kvintett låtar.

Den sista av dem har jag alltid hållit lite extra varmt om hjärtat. En treackordslåt med ett väldigt Mouldskt riff, med en liten orientalisk touch som accentueras i slutets lalala-parti, och ett enda långt matande av texter som kröns med refrängens förlösande monotoni.

Grant Hart har också sjukt hög nivå på sina låtar och de behövs för att göra albumet mer varierat och dynamiskt eftersom hans bidrag överlag är tempomässigt lugnare än Moulds. Även om den relativt snabba, ångestridna "Every everything" - tillsammans med hoppfulla "Keep hanging on" - kanske ändå är hans bästa på skivan. Med en ganska fin text om kärlek som de lyckas få så fint obehaglig genom musiken.

Då är "Green eyes" mer i fas mellan text och musik. Minns när jag berättade för kompis M. om att både Hart och Mould var homosexuella och M. verkligen hade tagit till sig texten, tänkt in att den handlade om tjejen han var kär i. Jag tror hon hade gröna ögon och allt. Nu fick M. veta att låten, kanske, var riktad till en man. Han kände sig lite lurad. Det var roligt, tyckte jag.

BETYG: 9/10

BÄSTA LÅTAR: "Makes no sense at all", "Every everything", "Divide and conquer", "Keep hanging on", "Private plane"

Manligheten

I går kväll blev flyktingar trakasserade på Frösön, skriver bland andra LT. Man blir ju bara så ledsen och arg. Att folk kan göra sånt där och ändå leva med sig själva, utan skam. Skulle inte vara en högoddsare om det mest, eller bara, var män som låg bakom. Aggressiva män. Statistiken talar ju för det i alla fall.

Precis samtidigt som attacken skedde kollade jag lite på en Beck-film på TV4. Skönt nog har de börjat med Beck på söndagar igen, jag har varit lite ur gängorna under det här uppehållet. Inte riktigt känt mig i fas. Filmen handlade i alla fall om våld i nära relationer, det var en polis som slog sin, ja, hon var väl hans flickvän? Jag förstod inte riktigt hur deras relation var, såg inte klart filmen, tyckte mest det var skönt att den gick.

Innan dess såg jag en ganska bra dokumentär på SVT som hette "Blood calls you", gjord av Linda Thorgren som träffade en karl på Kuba, han flyttade med till Sverige och började sen slå och psyka henne. Filmen är en slags släktforskning där filmaren får veta att hennes mor, mormor och mormorsmor alla har samma erfarenhet, de har blivit slagna av sina män. Och nu är Thorgren rädd att hennes dotter, Alma, ska hamna i samma mönster som vuxen.

Men män, en del män, är inte bara farliga för kvinnor. Vi är farliga för oss själva också. Det kan man lyssna på i "Tendens" serie om manligheten som folksjukdom.

söndag 24 oktober 2010

Hüsker Dü "New day rising" (1985)

"Zen arcade" kom i juli 1984, i januari 1985 släpptes "New day rising" och i september samma år kom "Flip your wig". Under 15 månader kom Hüsker Düs tre bästa skivor, det var 15 månader när precis allt stämde för dem. De är bäst och vet om det, det hörs i musiken.

Inledningen av "New day rising" är i nästan samma klass som den på "Zen arcade". Öppnande titellåten är liksom som en, ja, jävla ångvält. Som så ofta får Hart starta själv, den här gången med ett trumspel som ligger still i en slags upptrappning som skapar en frustrerad känsla. Så otroligt intensiv musik. Textmässigt är det ganska enkelt, bandet sjunger och skriker "New day rising", det är allt, och sedan kryddar de med wailande och skrik. Det låter inte som Aretha Franklin direkt, men är ändå en slags soul, tycker jag.

Efter kommer Grant Harts gravt störda blues i "The girl who lives on heaven hill", en av deras mest otäcka låtar med sitt mörka riff och text om en kvinna som man liksom inte greppar. Är hon prostituerad eller vad? Och det finns något mer i texten, känns det som, att den betyder något mer än de faktiska orden. Sen kommer låten jag hade valt ut till singel om det varit upp mig, "I apologize" (man släppte "Celebrated summer", men bara som promotionsingel). Mer om den snart.


Man märker att det är en slags renodling av uttrycket på gång. Tempot är lägre, melodierna tydligare och det finns egentligen bara en hardcorelåt på skivan, "Whatcha drinkin". På nästa skiva skulle det inte finnas någon. Ganska otacksamt att vara skivan efter "Zen arcade". Den var så mångsidig att det är svårt att tillföra något nytt. För vilket annat band som helst kunde "New day rising" ha varit toppen av karriären.


Men det finns en ny ton på skivan och det är det skamlöst poppiga tilltalet i låtar som "I apologize" och "Books about UFO:s". "I apologize" är på något sätt en mall som Mould skulle använda på skivorna framöver. Väldigt catchy och med en text som är ganska "opunk", om relationell kommunikation på mikronivå. Till Harts "Books about UFO:s" har jag väldigt svårt att inte göra jazzhänder. Det har nog mycket med det svängiga bar-pianot att göra.


En av bandets allra bästa finns med här, "Celebrated summer". Inte särskilt originellt att tycka så, jag vet att många håller den högt. Både Anthrax och Mark Kozelek har gjort cowards på den, man kan lyssna på alla tre versionerna här. Den är inte lika extrovert poppig som "I apologize", har en energi som ger hopp, samtidigt en liten melankoli också. Njutånger. När solot kommer,
mellan 2:52-3:33, blir det på gränsen till för mycket, harmonierna som Mould jobbar med på gitarren är så outhärdligt vackra att jag nästan inte står ut.

Texten är kongenial med musiken, om glada häng på sommaren som inte har en chans mot vintern. Tiden går, underbart är kort, är det ändå värt det? Mould får också in lite humor med enradingen "just when I'm ready to sit inside it's summertime". Och ja, det var härifrån som Hospitalet snodde titeln "firar sommar".


BETYG: 8/10

BÄSTA LÅTAR: "Celebrated summer", "New day rising", "The girl who lives on heaven hill", "I apologize"