Fmk, etk, ss del 3

När vi släppte Kommun-skivan förra hösten kändes det lite som nu eller aldrig. I alla fall för mig, jag ska inte tala för de andra. Man blir ju liksom inte yngre va, dårå. Och man kommer till en gräns då det inte är så kul att ligga på den här mellannivån med musiken, där det kostar väldigt mycket tid och pengar (från skola och jobb) och inte smakar. Då vill jag liksom antingen ta tjänstledigt och bara leva på musiken eller aldrig spela live och bara göra goa demos med Johan (det blev med andra ord det senare).

Men med Kommun så hade jag nog kanske kunnat tänka mig att gå all in om chansen dykt upp. Om vi hade spelats i P3, fått sälja en skiva eller två, fått spelningar här och utomlands. Spelningar med ordentliga pengar så vi hade kunnat leva på det. Att få det där "leva på musiken"-livet en stund bara för att se hur det känns. Det roligaste med det, såklart: att folk får veta om att man finns och att de gillar musiken.

Det kan ändå kännas rätt deppigt att lägga ner sjukt mycket tid på en skiva som sedan drunknar totalt. Alternativt får en sömnig tvåa eller trea i en lokaltidning. När Kommun-skivan kom ut blev den inte recenserad på särskilt många ställen. "Jamen då kanske de tar in den nästa vecka", tänkte jag. Nähä. Sedan satt jag där, på Kritiker.se, redo varje onsdag även fast jag visste att alldeles för lång tid hade gått. En sorglig man där hoppet var mer dumt än fint.

Jonas Jonsson pratade om något liknande i en interljuv innan Bedroom Eyes-skivan skulle komma. Att det är bättre att få kassa recensioner än att inte få några alls för om tidningarna åtminstone skriver om skivan så får folk veta att den existerar. Därför kände jag mycket med honom när så få tidningar, och ingen av "the big six" (DN, Svenskan, GP, Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen) recenserade. För jag har ju varit i precis samma situation. Och det är fan syndare om Jonas än om mig för han verkar ha lagt ner så mycket mer pengar, tid och hjärta i sin platta. Kommun-skivan spelade vi in i Umeå på en vecka, klärt och betärt.

Det hörs verkligen att "The long wait champion" inte är ett hafsverk. Den låter perfekt. Det är just det, hur det låter, som är mest imponerande med skivan, tycker jag. Fina insatser från instrumentalisterna och sångarna (20 pers totalt, plus en kör). Genomtänkta, vackra och varierade arrangemang. Allt i en fet, mäktig, men ändå nyansrik, produktion. Det finns liksom inget att klaga på när det gäller den biten. Hatten av. Huga, vilket jobb att göra en sån där skiva. Jag vill såklart själv att allt jag gör ska bli bra, men har samtidigt så kort tålamod. Vill bli klar, gå vidare, orkar inte vänta hur länge som helst.

Det är otroligt svårt att inte skriva något om texterna. Jonas vill liksom dra lyssnarens uppmärksamhet till dem på flera sätt: han sjunger extremt tydligt och sången ligger långt fram i mixningen. Han vill verkligen att vi ska lyssna på texterna. Och häftet är formgivet som en bok. Texten är väldigt viktig, den är nästan helig. Texten är också väldigt svår att förstå ibland:

Illuminate the heart of my intentions
There is no clandestine motive on my side
I'll shadow my affection til this tension
Cuts a swath across this city a mile wide

Tjena, där är jag rätt borta. Det är inget fel med höga pretentioner, men då är det så himla viktigt att bygget håller. Om sådana där rader förekommer samtidigt som det görs enkla misstag (för visst heter det "for years we had" och inte "for years had we"?) faller den önskade perfektionen. För jag uppfattar det som att Jonas vill skapa en perfekt, och klart romantisk, värld. En värld där kärlek och humanism råder och alla utstötta får komma in i värmen. Den romantiken stämmer bra överens med berättelserna som lyfts fram i Bedroom Eyes pr-arbete: om köpstoppet (Inte ens en öl på drygt två år? Helt säkert?) och mötet med Chrissie Hynde (låter nästan för bra för att vara sant). Möjligen är det precis så det gick till. Poängen är att det inte spelar så stor roll. För poängen med Bedroom Eyes, som jag uppfattar det, är just den där "larger than life"-grejen.

Lenny Bruce-citatet "There are never enough I love you's" står mot en vacker himmel i konvolutet och många andra av Jonas hjältar får vara med i den referensrika skivan: Dave Eggers, Dan Treacy, Seinfeld, Nick Drake, Ricky Gervais. Tillsammans med bugningar till norsk pop och "No surrender" med Springsteen. Just för att han gillar det så mycket, precis så känns det. Vi får liksom komma in i hans värld, men för mig blir det svårt att relatera eftersom referenserna är så många. Det blir trångt när mycket är förutbestämt. Jag känner mig inte hemma. Men det är kanske så det är tänkt, "to win them all is not our intent", sjunger Jonas.

En gång sa min smarta kompis J. såhär: "Den här låten som du gjort, 'Hospitalet', den är väldigt bra. Men erkänn att du ville framstå som en jävligt fin kille i texten". Vet inte om jag hade tänkt på det innan, men efter ångestfylld introspektion kom jag ju såklart fram till att han hade helt rätt. Jag vet inte om det behöver vara fel att göra så, alltid. Ron Sexsmith sa i en intervju att han tycker det är lättare att vara fin i låtar än i verkliga livet, och det är klart att det är så. Frågan är om man ska göra det. Fast det finns ju, egentligen, ingen skyldighet att vara sann i konst. Trist om allt måste vara självbiografiskt. Hellre fin än att sjunga om hockey och horor, kanske. Om man nu måste välja. Eller vad fan vet jag.

I veckan blev Jonas intervjuad av Hanna Fahl i "P3 Poppelär" och då framgick det att vi ska läsa låttexterna som hans liv. Därför misstänker jag att han vill framstå som en fin kille. När han, till exempel, två gånger måste påpeka hur "naiv" han är då drar jag öronen åt mig. Det luktar koketterande. Men jag kan ha fel.

Som ni ser är det sjukt svårt att komma in på musiken. De här massiva gitarrerna som var påtagliga på demoskivorna, särskilt den andra, har lättats upp en del på fullängdaren. Vilket nog är bra för variationen, även om jag ibland saknar Neutral Milk Hotel-känslan med gitarrväggar och stolta trumpeter. Men när jag vant mig vid omarrangemanget av "Hand-in-hand grenade" så gillar jag den ändå. Jag har svårt att höra recensenternas kopplingar till Ben Gibbard/Death Cab For Cutie/Postal Service. Tycker det finns ett eget uttryck, enda gången jag hajar till är på introt till "Norwegian pop" eftersom det för mig låter så mycket som Wannadies.

Det är skrämmande hur musikrecensioner kan få vara så okunniga, det skulle aldrig hända med böcker eller teater. Sämst var nog Norra Wermlandstidningens Joakim Kilman som dessutom mest var elakt taskig. De som tror att en recension bara handlar om att "säga vad man tycker" är hyfsat fel ute. Sjukt viktigt är ju, förutom att diskutera eget uttryck, om artisten uppfyller målen som recensenten uppfattar att artisten ställt upp för skivan och det gör "The long wait champion" med råge. Då kan det liksom inte bli en etta i betyg.

Jag blir så glad när folk gör rätt singelval också: "Hand-in-hand grenade" var korrekt som första och "Motorcycle daydream" som andra. De är skivans två bästa upptempolåtar, tycker jag. Andra höjdpunkter är "The traveler's hi-fi gospel" med sin mäktiga orgel och kör och framför allt "The skywriter". Skivans bästa, tycker jag. Tempot går ner, melodin ligger i förgrunden och finast är utrot i all sin Godspeed You Black Emperor-kaotiska vackerhet. Där musiken för en gångs skull får tala själv.