De flesta, även jag, verkar uppleva Säkert!:s första som en "peppig" skiva. Men när man tittar (nä va? lyssnar!) närmare är det egentligen lite konstigt att den uppfattas så. Om "Allt som är ditt" räknas som en upptempolåt så är fem av skivans elva forta låtar. Resten är någon slags ballader eller lugna låtar, alltså mer än hälften. Och jag skulle heller inte säga att texterna överlag är speciellt glada eller hoppingivande. Så jag fattar inte var min och andras uppfattning om skivan kommer ifrån riktigt. Men det måste finnas någonting som luras, typ. Eftersom den tanken verkar vara hyfsat spridd, menar jag.
Nu är nya skivan här och den ställs mot den förra. Och om den förra ses som "peppig" så blir den här nya liksom "deppig" och svår. Men när man räknar forta och långsamma låtar så blir kvoten ungefär samma, jag får det till sex av varje på "Facit". Kanske är det för att fyra av låtarna går i moll? På den första var det bara en, "Du kanske var på Holmön". Det som folk verkar glömma är att det faktiskt finns låtar på "Facit" som påminner ganska mycket om hur det lät tidigare ("Isarna", "Rotary", "Jag blev som kvar"). Nu pratar jag om låtskrivande, melodier och känsla, inte ljudbild.
Så det är lite överdrivet separerande av skivorna kan jag tycka. Samtidigt finns det tydliga olikheter också. Jag tycker att "Facit" är en modigare skiva på flera sätt. Till exempel genom att "Fredrik" ligger först och också blev förstasingel. Kanske inte den mest direkta låt som Annika (och Henrik Oja) har gjort, texten är ganska öppen för tolkning och det finns en introvert, avslappnad elegans i svänget, kompet och den akustiska gitarrslingan. Men det är liksom ingen klisterhit. För mig är det den bästa Säkert!-låten hittills.
Skivan har också en modigare produktion. Saker tillåts sticka ut, det finns en bredd i ljudbilden, och det får skeva och bli oljud ibland. Det finns en lekfullhet i valet av instrument och arrangemang. Och jag tycker det märks tydligt att Oja har varit med och gjort musik, kanske är det den största hörbara skillnaden mot första Säkert!. Ett annat låtskrivande, andra melodier.
De bästa låtarna på skivan, enligt mig då, "Fredrik", "Får jag", "Tyst nu" och "Influensa" har någon slags tyngd över sig. Den präglar hela skivan och är väl ändå det som gör att den, trots allt, är mindre "peppig" än debuten. Men jag har svårt att sätta fingret på vad det är, förutom att det faller mig i smaken. De låtar som jag gillar minst är just dem jag räknade upp tidigare, som påminner om det gamla Säkert!. Mycket för att de inte passar in i den övergripande känslan riktigt. Men kanske hade skivan blivit övermäktigt tung utan dem. Jag vet faktiskt inte.
Det är kul att snacka låtskrivande, musik och texter med Annika eftersom vi har så olika syn, kommer från olika håll. Grovt sett kan man väl säga att hon är textfokuserad och jag musikfokuserad. Och många av dem som lyssnar på Hello Saferide, men särskilt på Säkert!, tar just upp texterna i första hand. Inte minst i recensioner. För mig är texter alltid sekundära mot musiken. Men jag måste ändå erkänna att jag får rysningar, ibland vattnas det lite i ögat också, när Annika sjunger "får jag gå... precis så nära" i "Får jag". Men det har liksom inte bara med texten att göra, det är mycket tajmingen i den där pausen, och hur rösten låter och harmonierar med musiken, och hur ackorden byts precis rätt i sista ordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar