tag:blogger.com,1999:blog-40521286056308395862024-03-06T04:33:39.479+01:00Han1Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.comBlogger388125tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-29171557798821243102013-09-20T17:26:00.000+02:002013-09-21T12:22:33.086+02:00Kulturen i Östersund<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Det pratas mycket </b>om kultur i Östersund just nu. Det började väl kanske med att kommunstyrelsens ordförande sa att <a href="http://op.se/kulturnoje/kulturartiklar/1.6291512-melodifestivalen-inget-for-ostersund" target="_blank">kommunen avstår från att söka deltävlingar för Melodifestivalen</a> på grund av profileringen som Vinterstaden. <span class="userContent">Jag undrar om det verkligen var så hon menade.
Det låter märkligt att Vinterstaden skulle vara anledningen till att
inte söka Melodifestivalen. Det ena behöver ju inte utesluta det andra, kan man tycka. </span></span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><span class="userContent"><b>Å andra sidan</b> tycker jag att oviljan till att ordna <span class="text_exposed_show">"Mello" inte i sig behöver betyda att en kommun säger helt nej till kultur. För på vilket sätt gynnar M-festivalen lokal kultur? Det
är väl snarare på sistnämnda man borde lägga pengarna i så fall.</span></span></span></span></span> <br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Kort därefter blev</b> det klart att staden <a href="http://op.se/kulturnoje/kulturartiklar/1.6295219-nej-till-nytt-kulturhus" target="_blank">inte kommer att bygga något kulturhus</a>. Debatten om kulturhus har pågått mer eller mindre intensivt under många år och nu blev den så klart het igen. </span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Det finns röster </b>i staden som säger att det här bekräftar att kommunen inte satsar på kultur. Jag tycker inte att oviljan till att ordna Melodifestivalen eller bygga ett kulturhus i sig är några slags "bevis" för att kommunen inte satsar på kultur. Bilden måste göras större än så. Det går att satsa på kultur på andra sätt än genom festivalen och kulturhus. Frågan blir liksom låst vid symboler. Men det bygger väl kanske på en frustration hos människor som känner sig motarbetade. Varje avslag blir ett tecken som bekräftar tesen. Det kan också leda till en polariserad debatt, att för/emot Melodifestival/kulturhus blir samma sak som att vara för/emot kultur över huvud taget. Vilket det ju så klart inte är. Själv vet jag inte riktigt var jag står i frågorna om MF och kulturhus, men tillåter mig att vara ifrågasättande.</span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Men vad vet jag?</b> Kanske "skiter" kommunen i kulturen även i den större bilden. Det beror väl på vad man jämför med. Hur stor budget har kultur- och fritidsnämnden? Hur mycket lägger man på kultur varje år? Vad är mycket och lite? Hur ser det ut i jämförelse med andra kommuner i Sverige? Finns det någon kulturpolitisk tanke i Rådhuset? Sådana frågor går ju att mala hur länge som helst. </span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Det finns en slags </b>trend i det här med kulturhus, "alla" städer vill ha ett. Precis som alla städer vill ha nya sportarenor. Och ja, Östersund håller på att bygga en arena för hockey och gymnastik just nu. Men jag vill inte ställa olika byggen mot varandra, att ett sporthus automatiskt ska kvittas mot ett kulturhus. Det är hela byggtrenden jag ifrågasätter. Jag tycker inte att man på instinkt ska kräva nya byggnader hela tiden, inom varken sport eller kultur. Det kan ju hända att ett kulturhus "behövs" i Östersund, men då måste det motiveras bra. Till exempel måste man prata om vad huset ska vara, vilka det ska vara till för och hur det ska användas. Varför duger inte nuvarande lokaler i staden? Kan ett kulturhus bli en koloss som dödar andra kulturella rum? Blir det mindre mångfald?</span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Som med alla arenor</b> (både inom sport och kultur) finns ju risken att det blir överdimensionerade byggnader som ofta blir halvtomma vid arrangemang. Risken är också att det "bara" blir ett forum för de lokala kulturarbetarprofilerna samt kulturarbetare som kommer in utifrån på turnéer. Ett kulturhus, tycker jag, ska ju vara för alla medborgare. Det ska vara levande och välkomnande och inte en klubb för de redan invigda. Unga ska lockas in, kanske genom replokaler eller liknande. Folk som i vanliga fall känner sig utestängda från kulturen ska våga gå in dit. Är det saker man har reflekterat över?</span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Titta bara på</b> teaterbesökarna i staden. När man går på föreställningar på Storsjöteatern är majoriteten av besökarna ofta samma individer och från en ganska homogen åldersgrupp, mest kvinnor och män runt 50 år och uppåt. Så är det kanske på alla teaterföreställningar i landet, men med ett kulturhus skulle inte det vara en godkänd ambition. </span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Samtidigt:</b> Det kanske skulle bli skitbra med ett kulturhus! Det är ju så svårt att veta. </span></span></span>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-42292140282790098822013-06-06T14:10:00.001+02:002013-06-06T14:10:49.269+02:00"Hålan där uppe"<span style="color: #b45f06;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><span style="font-size: small;"><b>Jag har börjat läsa</b> "Landet utanför" av Kristina Mattsson och ska väl skriva något om den på bloggen när jag är klar. Men innan dess kom jag att tänka på en annan sak.</span></span></span><br />
<br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><span style="font-size: small;"><b>För några veckor sedan</b> hörde jag en intervju på P4 Jämtland med författaren Hans Jörnlind, som bor i Stockholm. Hans pappa kommer från Lillhärdal och nu har Jörnlind skrivit deckaren "Blodsband" som utspelar sig i Härjedalen. Miljömässigt inspirerades han av Lillhärdal eftersom han ville att boken skulle utspela sig i en, som han sa, "håla". Han pratade också om Lillhärdal som "där uppe", trots att han var i Östersund när han gjorde intervjun. Därifrån sett är ju Härjedalen geografiskt "där nere", men det stockholmska perspektivet kom liksom på autopilot.</span></span></span><br />
<br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><span style="font-size: small;"><b>Man kan ju tycka att</b> det är småaktigt av mig att hugga på sådana här grejer, men grejen är att det är en del av ett större system. Och jag blev inte sugen på att läsa "Blodsband".</span></span></span>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-29740203251252361092013-06-06T13:36:00.001+02:002013-06-06T13:50:28.088+02:00Håkan Hellström-"debatten"<span style="color: #b45f06; font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>För ett tag sedan</b> var det återigen dags för en "spännande" och "givande" svensk kultur-"debatt" och den här gången handlade det om Håkan Hellström. Det började med <a href="http://www.expressen.se/kultur/kom-igen-hakan-det-ar-over-for-oss-nu/" target="_blank">Jens Liljestrands text</a> om att Håkan borde skriva mer texter om vad han gör på dagarna <i>EJENGKLIEN</i>, annars är han ju inte sann. Sedan följde andra texter och radioprogram, <a href="http://debatt.svt.se/2013/04/19/hakan-ar-navet-i-de-narcissistiska-pojkmannens-land/" target="_blank">här</a>, <a href="http://www.dn.se/ledare/signerat/uppsnarjd-i-det-vita/" target="_blank">här</a>, <a href="http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/nataliakazmierska/article16637234.ab" target="_blank">här</a> och <a href="http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/186671?programid=3048" target="_blank">här</a>. </span></span><br />
<span style="font-size: small;"><br /></span>
<span style="color: #b45f06; font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Det egentligen enda</b> intressanta jag tar med mig från den här debatten (<a href="http://www.expressen.se/kultur/pojkmannens-hakan/" target="_blank">och som Malena Rydell är inne på</a>) är att det verkar finnas en del kulturskribenter i Sverige som på allvar tycker att om en artist sjunger "jag" i en låttext så finns ett krav om att det ska vara självupplevt. Då måste det vara så himla <i>ÄKTA</i>. Att bygga upp världar där kanske vissa saker är "sanna", andra "falska" och en del kanske mittemellan för att därigenom skapa något intressant och bra verkar inte vara ett alternativ. Och det här är skribenter som varje dag omges av en massa hittepå, som skönlitteratur, och som borde vara vana vid att tänka fritt och abstrakt om konst, i stället för att läsa bokstavligt. Fascinerande!</span></span><br />
<span style="color: #b45f06; font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span>
<span style="color: #b45f06; font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Sedan kan ju vissa</b> teman i Håkans och andras låttexter vara uttjatade, men det är en annan sak.</span></span>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-30414225394490907792013-06-06T12:58:00.002+02:002013-06-06T12:58:43.284+02:00Det kunde ju ha blivit så bra<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Jag slog på P3 i förmiddags</b> och blev glatt överraskad när jag hörde att det var <a href="http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4283&artikel=5556810#srcomments" target="_blank">Hassan-special i programmet PP3</a>. Eftersom det är 20 år sedan Hassan startade hade man bjudit in Kristian Luuk, Pontus Djanaieff, Hasse Pihl och Lasse Sundholm för att prata och minnas. Skitkul, tänkte jag. Jag lyssnade ju på Hassan när det gick på radion. Minns att jag tyckte att det var roligt redan då, men eftersom jag var så ung var det mycket som var konstigt och som gick över huvudet på mig också. </span></span></span><br />
<br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Det var inte bara busringningar</b>, de hade ju sketcher och gäster och massa annat med. Minns också att de spelade bra och rolig musik. Det var liksom det senaste coola blandat med alternativrock och <a href="http://www.sunkit.com/" target="_blank">Sunkit</a>-musik, med mera. Man kunde få höra typ Pixies, Cardigans och "Varför är det så skönt att knulla bakifrån?". </span></span></span><span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">Kändes som ett fritt program, på alla sätt.</span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Blev i alla fall oerhört</b> besviken på PP3-programmet. Det var ett journalistiskt haveri. När de nu hade släpat dit fyra stycken från Hassan i fucking två timmar kunde de väl ha utnyttjat möjligheten. Skitmånga chanser att fördjupa sumpades, eftersom många gånger när det spelades upp exempel på busringar så spelades det en låt direkt efteråt, när man som lyssnare så klart ville höra Hassan-folket kommentera just den ringningen, bakgrunden, kanske om det fanns någon rolig anekdot kring den och så vidare. Det var typ inget sånt! Inte ens när den jävla house-mackan var slut plockades tråden upp. Jag vet att P3 måste ha en viss mängd musik i programmen, men man måste väl fan kunna planera. </span></span></span><br />
<br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>"Rise and shine" med</b> Cardigans spelades, säkert som en hommage från musikläggaren eftersom det var en låt som spelades jättemycket i Hassan när det begav sig. När introt går i gång hör man Kristian Luuk säga "åh!", han blir glad av att höra den. Där fanns också en given tråd att prata om efter låten, att den spelades mycket i Hassan, och vilken annan musik de hade i programmet, om de kunde påverka den själva och så vidare. Men det blev inget av det heller. </span></span></span><br />
<br />
<b><span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">Det kunde ju ha blivit så bra! </span></span></span></b>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-26284158028654927842013-06-06T12:26:00.002+02:002013-06-06T12:27:18.360+02:00Svenska flaggans dag<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Har jobbat mycket</b>, men i dag är jag ledig.</span></span></span><br />
<br />
<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="280" src="http://www.youtube.com/embed/5QyC7_PC8YM" width="500"></iframe>
Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-4428419370785911392013-03-27T15:16:00.003+01:002013-03-29T12:05:18.109+01:00Kul med humor<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Humor, det är kul det.</b> Jag har tänkt mycket på humor på sistone. Det känns som att humor blir viktigare och viktigare för mig, ju äldre jag blir (inget skämt). Och att jag får mer och mer respekt för bra humor och folk som gör den. Det är jävligt svårt att göra riktigt roliga grejer. En konstform, no less.</span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Nyss lyssnade jag på</b> podcasten Värvet, det var en intervju med Peter Wahlbeck. Peter Wahlbeck, en av Sveriges roligaste personer. Jag vet att många inte håller med om det. Men det här kan alla hålla med om: Peter Wahlbeck, en av Sveriges mest originella komiker. Förmodligen den mest originella. Alla som har tagit del av hans olika Für Alle-projekt vet vad jag menar. Hans hjärna liknar ingen annans. Den vrickade världen han bygger upp med karaktärer som Benny The Cat, Manolito, Tabac Man, Dragan, Sailor
Karlsson. I Kalender Für Alle blev det ofta mer obehagligt än kul. I
Bank Für Alle fick konspirationsteorierna flöda fritt. Och ibland skiner Wahlbecks andlighet igenom, han är ju någon slags Di Leva-typ också, mitt i allt. Mer än en komiker, en konstnär faktiskt.</span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Även jag som är ett fan</b> tycker att det är ojämnt, allt är liksom inte kul. Och en del är bara sjukt, inte ens menat att vara roligt. Men jag tror inte att jag har skrattat så mycket på scenshower som när jag såg Balett Für Alle och Cabaret Für Alle. </span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Men har är ståuppare också</b>, en av Sveriges roligaste. Jag vet att många inte håller med om det. Men det här kan alla hålla med om: Peter Wahlbeck, en av Sveriges mest originella ståuppare. Eller, han var i alla fall det en gång i tiden. Jag minns till exempel en gång när han var med i "Släng dig i brunnen". Han sjöng en egengjord sång om ett litet lamm som skulle slaktas. Det var liksom inte ens menat att vara roligt, eller? Just den där osäkerheten jobbar han mycket med, att man inte vet. Och Wahlbeck är ju vegetarian så det blev även en politisk laddning över det hela, och man märkte att publiken blev obekväm. Grymt! </span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Wahlbeck tar ofta ut </b>svängarna både konstnärligt och politiskt, har inga problem med att nämna vegetarianism, antikapitalism och annat i sin standup och sina andra uttrycksformer. Otroligt befriande när typ all svensk standup är <i>ferucktansvärt</i> tråkig (och feg). Sen verkar han i och för sig ha en del tveksamma åsikter också. </span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Annan humor:</b> Louis CK var nyligen i Sverige, uppträdde i Globen. Jag var inte där. Många pratade om det, det stod i tidningen. Jag blev nyfiken och ville kolla upp. Såg två standupshower med honom som fanns på Netflix. Ganska kul, tyckte jag, men ingen riktig skrattfest. Visst, standup blir mycket roligare live, det finns en skrattsmitta som gör mycket. Samtidigt, de som är riktigt roliga kan ju få mig att skratta högt framför datorn. <a href="http://hadethanet.blogspot.se/2013/01/dylan-moran.html" target="_blank">Som Dylan Moran i "What it is"</a>, till exempel. </span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Men visst, han var kul </b>ibland, Louis. Fast jag blev ändå förvånad över att det var så pass många kuk- och runkskämt, hade på något sätt fått för mig att han inte körde sådana rutiner. Tokless på den humorn. Och det handlar ju såklart inte om att jag är pryd, det handlar om att det sällan blir roligt. Det är uttjatat, det är billigt. Man märker nästan hur en del ståuppkomiker blir nervösa när de inte fått några skratt på ett tag. Att det liksom syns på dem. "Ånej ånej ånej, folk skrattar inte, vad ska jag göra, okej jag gör en runkrörelse med handen, det brukar gå hem, ja, de skrattade, skönt." Och i amerikanska komedier också, typ Judd Apatow-filmer, de får inte heller nog av kukar och runkning. De verkar helt besatta av penis. De kanske borde gå till någon och prata om det.</span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Så långt Louis CK:s standup.</b> Bra, men inte jag är inte superimpad. Fast jag är fortfarande sugen på att kolla in hans tv-serie. Har hört mycket gott om den av folk jag litar på, den lär jag nog gilla.</span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b><br />
</b><b>Min kompis M. tipsade mig</b> om en annan amerikansk ståuppare, Mitch Hedberg. Förmodligen är han superkänd, men jag visste inte vem det var i alla fall. Nu har jag kollat några klipp på tuben och jag gillar det verkligen! Känns som att han hade en originell stil, kör liksom inga längre stories, bara fyndiga oneliners. Ibland är de så fyndiga att jag nästan inte hänger med, där blir ju språket en barriär också. Men man märker att ibland fattar inte ens den amerikanska publiken poängen. Skönt också att han har fantasi nog att inte köra köns-, sex- och runkskämt. Typ inga svordomar ens. Jag läste lite om Hedberg på Wikipedia, verkar ha varit en skör man. Hade scenskräck och stora drogproblem. Dog ung.</span></span></span><br />
<br />
<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="280" src="http://www.youtube.com/embed/7auvTMm47uM" width="500"></iframe>
<br />
<br />
<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="280" src="http://www.youtube.com/embed/NPXaGO8hH5U" width="500"></iframe>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-71747237726375039682013-03-20T17:02:00.001+01:002013-06-06T12:28:59.247+02:00Män som är rädda för kvinnor<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Ibland träffar jag män</b> som är rädda för kvinnor. Det hände kanske oftare när jag (och männen det gäller) var yngre, men det händer fortfarande. Vet inte hur vanligt det är, förhoppningsvis ovanligt, men förmodligen ganska vanligt. Att en del män inte ser kvinnor som människor utan som något konstigt. Man kan befinna sig i ett rum med män, sedan kommer det in en kvinna och männen vet inte hur de ska bete sig. Hejar kanske, men blir obekväma, kan inte prata med henne, vara social, bemöta. Kanske närmar de sig henne under kvällen, när det är fest, när de är fulla, för att ragga. Att en kvinna inte är en person man kan föra ett normalt samtal med eller vara vän med, utan bara en sexuell motpart. De har aldrig umgåtts med kvinnor på något annat sätt och därmed blivit puckade. Det är deppigt. </span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>P</b><b>arentes:</b> Jag
pratade med A. i dag, hon sa att när hon var ung var hon rädd för
killar. Såg på killar som om de var väsen, del av en mystisk grupp. Så
det där finns åt båda håll. </span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>För någon dag sedan</b> hittade jag boken "Vad varje ung man bör veta" i bokhyllan, en bok som tidningen Darling gav ut 1999. En bok som var en slags förlängning av frågespalten "Fråga Darling" som var ett återkommande inslag i tidningen. Och jag läste den nyss för att se om den håller. Jag skulle säga att den gör det. <span style="font-size: small;">K</span>änns fortfarande aktuell. Ibland kan det bli lite svepande, typ "tjejer gillar det här" eller "tjejer gillar inte det här", men oftast inte. Darling var ju så bra på det där, att mänskliggöra tjejer och kvinnor. Att inte göra det till en mystisk befolkningsgrupp. En del tjejer gillar det här, andra gillar det inte, det handlar om enskilda människor. Typ så. Och tilltalet var väldigt rakt, ofta humoristiskt, ibland feministiskt,<span style="font-size: small;"> </span>sällan kvävande moralistiskt. Dessutom märkte man att skribenterna var olika, hade olika sätt att skriva på och olika åsikter. Och det var både kvinnor och män som skrev. Men allt sammantaget blev det ändå helgjutet: Darling var en rolig, puckad, smart och tänkande kompis.</span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><i>Hur tjejer vill ha sex är nog en av de svåraste frågorna att besvara i hela världen. Det är ungefär som att fråga: "Vilken mat tycker tjejer bäst om?" Alla har sin egen smak och sin egen bestämda uppfattning om vad som är gott och skönt. Tjejer består inte av en enda sort. Vi är inte främmande varelser från en annan planet. Vi är från jorden precis som ni och det går bra att fråga oss som individer vad vi tycker om och vad vi inte gillar.</i></span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Om jag förstått rätt skapades</b> Darling för att personerna bakom ville göra en tidning som de själva skulle vilja läsa. Som de tyckte saknades. Och som, i första hand, vände sig till tjejer och unga kvinnor. Det kan man förstå, att de ville göra det. Eftersom många tidningar som vände sig till tjejer var ruskigt jävla dåliga (förmodligen är det så fortfarande) och mest handlade om hur man skulle göra för att behaga killar. De var liksom förnedrande, för båda könen. </span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b><br /></b></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Hursom, när något är</b> riktigt jävla bra spelar inte kategorier någon roll. Och eftersom Darling var fantastisk läste jag och mina killkompisar den trots att det var en "tjejtidning". Bra grejer spränger alltid sådana där gränser. Nu när jag läser "Vad en ung man bör veta" kan jag tycka att en del grejer är banala, självklara. Men det är ju inte för mig den är skriven, den är skriven för tonårskillar. Och då är det bra med raka puckar, något tydligt som får en att öppna ögonen. Sedan kan finliret komma efterhand. </span></span></span>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com10tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-50153199659066330702013-03-14T16:41:00.004+01:002013-03-15T12:29:35.663+01:00Radio<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Radio, så grymt det är.</b> Jag har alltid älskat radio, ända sedan jag var liten. Det är mitt favoritmedium. Har alltid lyssnat mycket på radio och gör det fortfarande. Sveriges Radio då, såklart. Och att jobba med radio är grymt.</span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Och så har jag börjat </b>försöka med podcasts, vilket väl också är en slags radio. Har försökt med alla de stora svenska poddarna, men har inte fastnat ordentligt i någon av dem. Däremot följer jag slaviskt en av de mindre, nämligen Ekelundskans Yvesand podcasts a spell. Det är en pod som Magnus Ekelund och Mikael Yvesand gör. Magnus kommer ju från Jokkmokk och gör musik, Mikael kommer från Luleå och har varit med i Park Hotell. Om jag fattat rätt känner de varandra sedan gymnasietiden i Luleå, och det är där båda bor. </span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>De pratar om sina liv</b>, sina kompisar, musik, tv och massa annat. Men det är deras humor som gör grejen tycker jag. Jag har länge känt att Luleå har en stark humorscen, många i kretsen kring Ekelund och Mattias Alkberg är väldigt roliga. Eller ja, det är en humor som jag gillar i alla fall. Magnus gjorde tidigare massa videobloggar som jag skrattat gott åt. Men han verkar han ha tagit bort dem från Youtube. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva humorn, någon kanske kan hjälpa mig? Det är i alla fall inte särskilt elakt, inte så mycket fula ord, inte så mycket under bältet. Skönt. Och så tycker jag det är oerhört befriande att höra en pod som <i>INTE</i> görs i Stockholm.</span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Om jag ska komma</b> med några minustecken: Jag stör mig inte så mycket på att det är två killar som gör podden, däremot tycker jag det är lite trist att det förekommer få kvinnor i samtalen. De verkar inte ta del av värst mycket kultur som skapas av kvinnor och de verkar inte ha så många tjejkompisar. De enda kvinnor som förekommer (om jag överdriver) är typ deras flickvänner. Men det är väl hur deras liv är, kanske. Och det är ju inte som att, till exempel, Filip och Fredrik är bättre ur den aspekten. En annan grej som är sådär är när de pratar om Ekelunds musikkarriär. Då är det ibland, inte jämt, som att Mikael intervjuar Magnus, det blir inget riktigt samtal, dynamiken är ojämn. Men överlag, mycket bra. </span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Annan grej om radio.</b> Jag minns inte vem som sa det här till mig, men: När man är ung lyssnar man på P3, sedan lyssnar man på P1 och den sista utposten är P2. Att P2 är för de riktiga djupingarna. Jag känner att jag inte riktigt är där än, men ibland snubblar jag in på P2. Till exempel har jag lyssnat några gånger på programmet Rendezvous. Det kan vara riktigt härligt, blandat, känns som att nästan vilken musik som helst kan dyka upp där. Nyligen var det lösa temat Söderhavet och då gick jag igång supermycket. För om jag har en dröm i mitt liv är det att någon gång få åka till Söderhavet, till en riktigt sådan där paradisö med palmer, fantastiska stränder och turkost vatten. Åh!</span></span></span>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-9659501018407387292013-03-11T23:48:00.000+01:002013-03-12T10:39:17.313+01:00Den gubben går inte<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Det var på Spanarna</b> i P<span style="font-size: small;">1 </span>för några veckor sedan, Calle Norlén pratade om den svenska åldersängsligheten. Det finns ju säkert åldersängslighet i massa länder och kulturer, men han fokuserade på den svenska. Hade några exempel också. Och jag tyckte han hade en poäng, jag blev också irriterad. </span></span></span><br />
<br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Han tog bland annat upp</b> Melodifestivalen och en grupp som tävlade där, <span class="st" dir="ltr">Ravaillacz, med Tommy Körberg, Claes Malmberg, Johan Rabaeus och Mats Ronander. Norlén tyckte<span style="font-size: small;"> att </span>det var orättvist att <span style="font-size: small;">gruppen </span>efter sin medverkan i deltävlingen (varifrån de gick vidare) hade fått så otroligt mycket skit just för sin ålder. Det var liksom "gubbfest", "gubbslem", "gubb gubb gubb". Visst, man kan kritisera låten om man inte gillar den, eller vara kritisk mot att det var två ickemusiker med (Malmberg och Rabaeus) eller mot fenomenet "sköna mansgäng" med allt vad det är och representerar. Men att hugga specifikt på deras ålder är ju så jävla<span style="font-size: small;"> fel</span>. Är det bara 19-åringar i Jedward-frisyrer som ska få tillåtas stå på en scen, eller vadå? </span></span></span></span><br />
<br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><span class="st" dir="ltr"><b>Norlén nämnde o<span style="font-size: small;">ckså </span></b>pausnumret som var med <span style="font-size: small;">i </span>en av deltävlingar, <span style="font-size: small;">där </span></span><span class="st">Ann-<wbr></wbr>Louise Hanson, Towa Carson och Siw Malmkvist gjorde en version av Erik Saades "Popular". Med dem blev det "Pensionär"<span style="font-size: small;">. V</span>i som tittade skulle liksom tycka det var lite lus<span style="font-size: small;">t</span>igt. De är gamla och så sjunger de om att de är gamla. Tihi, så roligt. Och vilken självdistans! </span></span></span></span><br />
<br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><span class="st"><b>Diskursen är liksom så</b>, att om man är "gammal" då <i>måste</i> man skämta om det också. Det kan inte bara få vara. Claes Malmberg skämtade typ om att de hoppades på att inte gå vidare<span style="font-size: small;">, </span>för de skulle aldrig orka upprepa numret. Jag tror inte att han ens tänkte på vad han sa och vad det innebär, jag tror att det helt enkelt var så att situationens och kulturens och diskursens logik tvingade honom till det. Ålder är en "grej", det tillåts inte passera okommenterat. </span></span></span></span><br />
<br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><span class="st"><b>Och det är kanske särskilt</b> tacksamt att driva med och pissa på män som är 50 plus (nu pratar jag enbart om åldersaspekten). Finns det något enklare sätt att av<span style="font-size: small;">f<span style="font-size: small;">ärda någon än att kalla den för </span></span>"gubbe" eller en företeelse för "gubbig" eller sätta "gubb-" som prefix och sedan bara vinna konversationen? Man behöver liksom inte ens några argument. Kalla musik du inte gillar för "gubbrock" och sedan är du hemma. Det är liksom för billigt, för enkelt. Det kändes kanske lite f<span style="font-size: small;">räscht för typ 15 år sedan<span style="font-size: small;">, men nu<span style="font-size: small;">? </span></span></span>Ansträng er lite, för fan. </span></span></span></span><br />
<br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><span class="st"><b>Det här oerhört töntiga</b> med vuxenpoäng, det tänker jag också har med åldersängsligheten att göra, i alla fall delvis. Man mäter sina vuxenpoäng och det är liksom både skryt och skäms i det. Ålder är en "grej", det tillåts inte passera<span style="font-size: small;"> </span>okommenterat. Men det tycker jag att det borde. Faktiskt. </span></span></span></span>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-70481198033642660512013-03-11T18:18:00.000+01:002013-03-12T13:04:27.290+01:00Fenomenet Sveland<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Jag kom att tänka</b> på det i dag. Fan, Maria Sveland har ju blivit ett fenomen. Det är jag säkert inte först om att tänka, men skit samma, jag tänkte det för första gången i dag. Hon är liksom inte bara en person, inte bara en skribent och debattör, hon har blivit mer än så, ett fenomen, en symbol. Eller, visst? Någon man kan lägga sina föreställningar på, vare sig de är positiva, negativa eller neutrala. Någon man kan fylla med det innehåll som passar en själv. Det är alltid intressant när det där händer, det är ju inte alla offentliga personer som blir symboler på det sättet. </span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Det har ju varit mycket</b> runt henne på sistone. I förra veckan verkar det ha varit en mycket bisarr "debatt", på Gräv 2013, alltså det årliga seminariet som hålls av Föreningen grävande journalister. Maria Sveland har själv skrivit om det <a href="http://feministisktperspektiv.se/2013/03/09/maria-sveland/" target="_blank">här</a>. Jag skulle gärna läsa om "debatten" från någon annans perspektiv också, någon annan av deltagarna. Det kanske finns, jag har inte sökt runt. Men mest av allt skulle jag nog vilja se en film av det, för att bilda mig en egen uppfattning. Hursom, det verkar ha varit en hätsk och märklig stämning.</span></span></span><br />
<b><span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span></b>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Efter det har Aftonbladets</b> Gossen Ruda, Johan Hakelius, skrivit en <a href="http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article16393400.ab" target="_blank">krönika om Sveland</a>, där han menar att man i Sverige i dag "inte får" kritisera henne<span style="font-size: small;">, a</span>ngå<span style="font-size: small;">ende bemötandet av hennes nya bok "Hatet". </span>Jag håller väl inte riktigt med om det, tycker att <a href="http://blog.svd.se/kulturchefsbloggen/2013/03/11/barockt-var-ordet-hakelius/" target="_blank">Martin Jönsson på Svenskan svarar Hakelius</a> på ett ganska sakligt och snyggt sätt.</span></span></span><br />
<br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Ett tydligt sätt på </b>vilket Sveland har blivit en symbol är ju att ett ställningstagande för/emot henne ofta tolkas som ett ställningstagande för/emot något mer. Personligen tycker jag inte om att det har blivit så, jag vill att det ska vara mer nyanserat, men eftersom offentliga/mediala debatter ofta blir polariserade, och kanske särskilt runt frågor som till exempel feminism eftersom det brukar involvera starka känslor, så kan det bli två läger. Jag upplever att det har blivit lite <span style="font-size: small;">så. </span>Om du gillar mediepersonen Sveland, då är du feminist, om du är feminist, då gillar du Sveland, om du inte gillar mediepersonen Sveland, då är du antifeminist, om du är antifeminist, då gillar du inte Sveland. Jag överdriver kanske en del, men det är en hårddragen tolkning av klimatet. </span></span></span><br />
<br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Nå. Sveland.</b> Jag känner inte henne personligen. Har bara småpratat med
henne lite kort en gång. Då verkade hon väldigt sympatisk. Men jag har
alltså ingen bild av privatpersonen. Däremot har jag fått någon slags
bild av mediepersonen. Jag har läst Bitterfittan, jag har läst artiklar <span style="font-size: small;">som hon har</span> skrivit, hört radioprogram som hon har gjort, hört intervjuer och
debatter där hon har medverkat. Såg henne medverka i <a href="http://hadethanet.blogspot.se/2013/02/mans-nathat-mot-kvinnor.html" target="_blank">det uppmärksammade Uppdrag granskning-programmet</a>, där hon berättade om de vidriga hot och det sexistiska hat som hon utsätts för.<span style="font-size: small;"> <span style="font-size: small;">Och det <span style="font-size: small;">här gör polariseringen s<span style="font-size: small;">tö<span style="font-size: small;">rre, s<span style="font-size: small;">vårigheterna att nyansera s<span style="font-size: small;">törre<span style="font-size: small;">. </span></span><span style="font-size: small;">Jag vill<span style="font-size: small;"> ju ba<span style="font-size: small;">cka Sveland f<span style="font-size: small;">ullt ut när det gäller <span style="font-size: small;">hoten<span style="font-size: small;">, samtidigt vill jag <span style="font-size: small;">kunna kritisera<span style="font-size: small;"> hennes idéinnehåll när jag <span style="font-size: small;">s</span>å <span style="font-size: small;">har lust</span>. Att hålla två spår i huvude<span style="font-size: small;">t är <span style="font-size: small;">jättelätt<span style="font-size: small;">, det är </span>i ett offentligt samt<span style="font-size: small;">al det kan bli<span style="font-size: small;"> svårt<span style="font-size: small;">, man <span style="font-size: small;">tvingas in i ett </span>läger.</span></span></span></span></span></span></span></span></span></span></span></span></span></span></span></span></span></span></span></span></span></span><br />
<br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Jag har länge känt mig</b> kluven inför Sveland som skribent och debattör, ibland blivit irriterad. Inte för att hon är feminist såklart, utan för att jag tycker att hon slarvar <span style="font-size: small;">rätt ofta</span>, i texter hon skriver, och i debatter där hon medverkar. Att hon kan gå på känslan i stället för med sakliga argument, en "vi vet ju alla hur det är med patriarkatet så därför behöver jag inte använda några exempel"-ton, kan använda sin personliga livserfarenhet (av bland annat familjeliv) som bevis för hur alla andra har det, ta till förenklingar, raljera, dra svepande generaliseringar utan att backa med fakta. Ett ohederligt debatterande, inte jämt, men ibland. Vilket jag tycker är supersynd eftersom jag tänker att vi delar många grundvärderingar. Dessutom, det är inte som att det saknas fakta och belägg för att backa upp orättvisan mellan könen. Därför känns det liksom trist att hon inte alltid använder dem. En gång såg jag henne i en tv-debatt, den gången kom hon väl påläst och hade massa fakta att göra sina argument tyngre med. Då ägde hon ju. </span></span></span>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-7061943511205456882013-03-10T20:47:00.000+01:002013-03-10T20:48:19.006+01:00Tetra III<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Min kompis E. skickade</b> <a href="http://www.ica.se/varor-butiker/vara-egna-varor-och-varumarken/ica-mjolk/" target="_blank">en länk</a> till mig och tyckte <span style="font-size: small;">att </span>jag skulle skriva lite mer om tetror. Jag skrev två inlägg om det för ett tag sedan (<a href="http://hadethanet.blogspot.se/2011/06/samsta-javla-tetran.html" target="_blank">här</a> och <a href="http://hadethanet.blogspot.se/2011/06/tetra-ii.html" target="_blank">här</a>), jag lackade ur på den höga mjölk- och filtetran. Länken som E. skickade handlade om att Ica börjat sälja mjölk under eget märke. Och glädjande för mig (och landets reumatiker) har de valt att använda den låga tetran, med alla sina fördelar. Gott så.</span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Samtidigt vill jag bara</b> understryka att jag känner mig skeptisk till Icas och Konsums egna lågprismärken i allmänhet, kanske särskilt till mjölk i synnerhet. När mat är väldigt billigt, då vet man är det är något jävulskap i bakgrunden. Och jag skulle verkligen vilja att svenska mjölkbönder fick bra betalt för sin mjölk (eller ja, att typ alla bönder överallt fick vettigt betalt för det de producerar). Tror inte att matvarukedjornas egna märken underlättar för det direkt. </span></span></span>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-35663396268036263092013-03-10T20:03:00.002+01:002013-03-12T13:08:39.683+01:00Lena Dunhams moraliska ansvar<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Jag tror inte att jag</b> har skrivit något om tv-serien Girls på bloggen, inte vad jag kan minnas. Och inte för att det behövs heller ejengklien, finns en hel del andra som gör det, om man säger. Men jag måste nog skriva lite nu ändå, känner mig irriterad. Först och främst: jag tycker (som typ alla) att Girls är skitbra. Smart, roligt, klingar oftast trovärdigt. Det är en del av diskussionerna kring serien som jag irriterar mig på, att det ställs så höga moraliska krav på Lena Dunham, skaparen av Girls.</span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Vi är ju svältfödda på</b> den här typen av serier: smarta och roliga med välskrivna manus <i>OCH</i> stora och bra kvinnoroller. Och det är därför Girls får så otroligt mycket positiv uppmärksamhet, eftersom vi har väntat på det här forever. Men i stället för att bara glädjas åt att den här sorterns serie <i>ÄNTLIGEN</i> är här har det börjat gnällas i vårt land. Det är som att (sjukt nog) Girls måste infria precis allt som de andra tv-serierna inte har lyckats med. Den kunde liksom ha varit lite bättre, och framför allt, sänt ut lite bättre värderingar. Det blir återigen en diskussion om konstnären, verket och moralen. Något som vi tuggat om på bloggen <a href="http://hadethanet.blogspot.se/2010/10/konsten-att-hata-alla-lika-mycket.html" target="_blank">här</a> och <a href="http://hadethanet.blogspot.se/2011/11/scum-och-knausgard.html" target="_blank">här</a> och <a href="http://hadethanet.blogspot.se/2012/02/det-osympatiska-berattarjaget.html" target="_blank">här</a>.</span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Jag tror jag vet vad</b> det handlar om också. Det handlar ejengklien inte om Girls, det handlar om oss svenska feminister i åldrarna 20-40 som tycker om att åka till New York. Vi vill hänga där och vara polare med Lena Dunham. Vi älskar serien och vi älskar henne. Och vi hoppas så hårt att hon ska tycka och tänka precis likadant som oss, om allt. Äntligen är serien vi väntat på här och då vill vi att den ska vara precis allt vi önskat oss. Den ska såklart också vara moraliskt och feministiskt korrekt. Men tänk om vi skulle hänga med Dunham och det skulle visa sig att vi inte tyckte lika om allt? Tänk om hon inte är en lika medveten feminist som vi hoppas? Skulle vi bli besvikna då? Skulle det göra serien sämre? Eller<span style="font-size: small;"> </span>så är Dunham feminist, men vill ändå göra en serie där personerna, replikerna och handlingen inte alltid är "det rätta". Hon vill typ kanske göra det trovärdig<span style="font-size: small;">t, mänskligt, relater<span style="font-size: small;">bart.</span></span> <br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Krit<span style="font-size: small;">ik jag hört:<span style="font-size: small;"> </span></span></b><span style="font-size: small;"><span style="font-size: small;">s</span>ex </span>i gränszonen, osympatiska drag hos <span style="font-size: small;">ro<span style="font-size: small;">llfigurern<span style="font-size: small;">a</span></span></span>,<span style="font-size: small;"> att personer<span style="font-size: small;"> </span>gör destruktiva saker ibland, gör fel ibland, dejtar "fel" kille, kan gå igång på machostil<span style="font-size: small;">, att det är<span style="font-size: small;"> för få brunhy<span style="font-size: small;">ade </span></span></span>och när de förekommer då tycker vissa att de porträtteras "fel". Och att det sedan ska användas som kritik för om serien är bra eller dålig! Som Jessika Gedin sa i Spa<span style="font-size: small;">narna för några veckor sedan: "<span style="font-size: small;">Lyft </span>blicken." </span>Det är konst! Det är inte en proposition till riksdagen. Jag blir faktiskt lite trött. Trött på den instrumentella synen på konst och kultur. Det är klart att man ska kunna diskutera och analysera saker, men vafan liksom. Det var anledningen till att jag blev tvungen att stänga av Tv-cirkeln på SVT i veckan. Bra programidé, men deras diskussioner blir ofta moralistiska och då pallar jag inte med. <br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Och såklart, vilket har</b> kommit som motkritik, är det lite stört att få serier har synats så oerhört i de moraliska sömmarna som Girls. Det är inte rättvist. I serier som Sopranos och Entourage är ju liksom de tröttsamma könsrollerna och sexismen oerhört uppenbar, en del av deras själva DNA. Men har<span style="font-size: small;"> t<span style="font-size: small;">rots det sällan diskuterats. </span></span>Kanske för att vi inte har<span style="font-size: small;"> låga krav, vi förväntar<span style="font-size: small;"> oss inte annat, vi <span style="font-size: small;">tänker att </span></span></span>"det är så" i de miljöer som sk<span style="font-size: small;">ildras, </span>att det "hör till". </span></span></span></span></span></span></span></span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>I fallet Girls har en del</b> dragit paralleller till Seinfeld, att man inte pratar om Seinfeld på det här sättet. Och det är väl delvis sant, men samtidigt har ju den kritiska granskningen av Seinfeld (som var rätt minimal när serien var aktuell) varit ganska rejäl de senaste tio åren. Med genuskritik, etnicitetskritik, klasskritik, you name it. Att säga att Seinfeld inte blivit kritiserat öht är ju helt enkelt inte sant. </span></span></span><br />
<br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Samtidigt <span style="font-size: small;">har </span>också goda sidor</b> (om man nu ska prata om uppbygglighet i kul<span style="font-size: small;">tursammanhang) <span style="font-size: small;">lyfts fra<span style="font-size: small;">m, </span></span></span>som att Elaine Benes är en ovanligt stor, mångbottnad och vettig kvinnoroll i humorsammanhang<span style="font-size: small;">. Och att hon verkligen<span style="font-size: small;"> tillåts att vara just rolig.<span style="font-size: small;"> Som manusförfattare gör </span></span></span>Larry David det rätt<span style="font-size: small;"> ok</span>, i det tysta skriver han en del bra och roliga roller för kvinnor. Elaine är ett exempel, Susie Greene ett annat. I <span style="font-size: small;">Curb your enthusia<span style="font-size: small;">sm får kvinnor vara jobbiga, grä<span style="font-size: small;">lsjuka, småsinta<span style="font-size: small;">, roliga<span style="font-size: small;">. <span style="font-size: small;">I<span style="font-size: small;">nte ba<span style="font-size: small;">ra sympatiska och/eller tråkiga som suckar åt hur knasiga männen är. Tänk om Larry David och Lena Dunham skulle göra något ihop, skulle kunna bli fett.</span></span></span></span></span></span></span></span></span></span></span></span></span>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-32873336847276521532013-02-08T14:00:00.001+01:002013-03-18T20:26:56.799+01:00Mäns näthat mot kvinnor<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>För någon dag</b> sedan tittade jag på det senaste, och omtalade, <a href="http://www.svtplay.se/video/995361/del-4" target="_blank">avsnittet av Uppdrag Granskning på SVT Play</a>. Det avsnitt som handlar om mäns näthat mot kvinnor. Jag skrev<span style="font-size: small;"> om <a href="http://hadethanet.blogspot.se/2012/05/ratten-att-fa-saga-hora.html" target="_blank">det här ämnet</a> i vår<span style="font-size: small;">as.</span></span></span></span></span><br />
<br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Hursom, det var ett </b>ruggigt bra program, tyckte jag. Lugnt, sakligt och pedagogiskt. Nyanserat, men inte spretigt. Jättebra speakerröst (eller var det röster, nu blir jag osäker på om de två reportrarna varvade) också. Otroligt effektivt grepp med att låta kvinnorna göra uppläsningar rätt in i kameran. Och väldigt starkt av alla medverkande att ställa upp, kanske särskilt starkt av den okända Julia. </span></span></span><br />
<br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Det var en liten scen</b> i programmet som jag tyckte <span style="font-size: small;">var extra </span>fantastisk. Den var kort, men sa egentligen allt. Nämnda Julia hade fått veta att H&M sålde t-shirts med 2pac på, 2pac<span style="font-size: small;"> som var en dömd sexbrottsling. </span>Julia skrev ett kritiskt inlägg om det på H&M:s Facebook-sida och ville få igång en diskussion. Men många av kommentarerna som följde var otroligt hotfulla och hatiska och riktade sig direkt mot Julia, i stället för att handla om frågan. Bland annat hade en man skrivit att han hoppade<span style="font-size: small;">s att <span style="font-size: small;">hon skulle bli våldtagen.</span></span></span></span></span><br />
<br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Och nu kommer jag</b> fram till scenen. En av reportrarna ringer upp mannen som skrivit<span style="font-size: small;"> kommen<span style="font-size: small;">taren </span></span>och ställer honom till svars. "Du hoppas alltså att Julia ska bli våldtagen?",<span style="font-size: small;"> </span>frågar reportern. "Nej då", svarar mannen, "det gör jag inte, det var bara något jag skrev för att jag tyckte att hon var ute och cyklade". Och då säger genireportern "men du kan inte skriva då i<span style="font-size: small;"> </span>stället att 'du är ute och c<span style="font-size: small;">yklar i den här frågan<span style="font-size: small;">' och förklara hur du ser på det?". Så klockrent.</span></span></span></span></span>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-39720779260382889062013-02-07T10:59:00.000+01:002013-02-08T16:31:15.454+01:00Sextexter<span style="color: #b45f06;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Jag lyssnade på</b> "Ease down the road" med Bonnie 'Prince' Billy i går. Det var länge sedan sist. En bra skiva, tycker jag. Det var albumet som kom efter fantastiska "I see a darkness" som ju var en mörk historia. Sedan följde "EDTR" och den kändes jämförelsevis ganska glad. Det kändes som att Will Oldham hade blivit kär eller något. Men vad fan vet jag. En sak jag tänkte på under lyssningen var att han kan sjunga om sex så bra. Det är liksom avslappnat, rått och fint på samma gång. </span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span>
<i><span style="color: #b45f06;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">she's a fine looking lady and she likes to go down on me, and I like to go down on her too</span></span></i><br />
<i><span style="color: #b45f06;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></i>
<i><span style="color: #b45f06;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">baby, why don't we feel guilty, why's it seem we're doing right, when we're doing something filthy in a rented room tonight</span></span></i><br />
<i><span style="color: #b45f06;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></i>
<i><span style="color: #b45f06;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">and I lick you dry until you're laughing, my finger is in your behind</span></span></i><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Att skriva bra låttexter</b> om sex är ju otroligt svårt. Kommer ni på några exempel? Artister, band eller enstaka låtar?</span></span>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-62346073287725212082013-02-06T14:22:00.000+01:002013-02-06T14:36:55.251+01:00Defensiv allätarbingo<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Jag är vegetarian och</b> har varit det i en massa år. Det känns bra, för mig. Nuförtiden är det liksom inget jag ens tänker på. <span style="font-size: small;">J</span>ag sk<span style="font-size: small;">iter ärligt talat <span style="font-size: small;"><span style="font-size: small;">i </span>hur andra väljer att äta och jag tar aldrig upp d<span style="font-size: small;">et </span></span></span>i samtal, bara om någon börjar prata om ämnet eller ställer en direkt fråga. Tänk om folk efter det bara kunde säga "jaha"<span style="font-size: small;">, "där ser man" </span>eller "grymt" och bara gå vidare<span style="font-size: small;">. M</span>en nej, det ska ofta ältas. <span style="font-size: small;">Många köttitarianer ve<span style="font-size: small;">rkar känna sig anklagade </span></span>trots att det inte är jag som tagit upp <span style="font-size: small;">frågan</span>, trots att jag inte sagt något fördömande alls om deras <span style="font-size: small;">matv<span style="font-size: small;">anor, </span></span>trots att jag inte sagt ett skit. <span style="font-size: small;">Sorry, men då är det faktiskt <i>ditt</i> problem. </span>Och jag tycker<span style="font-size: small;"> de<span style="font-size: small;">ssutom </span></span>att ämnet är så <i>ferucktansvärt</i> jävla tråkigt. <span style="font-size: small;">#pratainteomdet</span></span></span></span><br />
<br />
<i><span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">En kompis tipsade om <a href="http://annaardin.wordpress.com/2009/12/27/defensiv-allatarbingo/" target="_blank">den här</a>.</span></span></span></i>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-43233627601656909032013-02-06T13:55:00.000+01:002013-02-06T15:46:50.747+01:00Tjock-tv:s och cd-freestyles<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Såg nyss en grej på Twitter.</b> Pernilla Wahlgren skrev såhär: "Melodifestivalen på TV och jag fått den HÄR feta TV'n på mitt hotellrum...." Och så hade hon lagt upp en bild på tv:n. Sedan hade Anders Timell kommenterat genom att svara: "Haha. TjockTV" Vet inte riktigt hur jag ska tolka Wahlgrens tweet, om hon tyckte det var mäktigt att få en fet tv eller att det på något sätt skulle vara ett problem. Fast varför skulle det vara ett problem. Man kan ju se programmet lika bra på den tjocka tv:n. Timell tycker ju uppenbarligen att det är ett problem i alla fall, eller åtminstone att det är någonting att skratta åt, det är ultrapinsamt med tjock-tv. Varför är det pinsamt, varför måste han hacka ner på det. </span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Ibland lyssnar jag på musik</b> i min cd-freestyle. Jag har en mobiltelefon också som <span style="font-size: small;">har som musikspelare ibland, men vissa gånger vill jag </span>göra det i min cd-freestyle. Det är till exempel bättre ljud och det är skönt att man kan koncentrera sig på en skiva. Jag tycker om det, helt enkelt, och ser inga skäl till varför jag inte skulle få göra det. Det känns som en<span style="font-size: small;"> </span>oproblematisk grej, ingenting som borde störa eller irritera någon. Men ändå får jag gliringar om att jag använder stenåldersteknik, att jag bara försöker göra mig märkvärdig, att jag borde lyssna på musik på smartassphone i stället. Att det som inte är i tiden provocerar, är pinsamt. Att man borde falla in i ledet, göra som "alla<span style="font-size: small;"> </span>andra<span style="font-size: small;">"</span>, även när det är helt oviktiga saker, som tjock-tv:s och cd-freestyles. Det är liksom så ängsligt och intolerant och töntigt beteende.</span></span></span>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-17194012270362143432013-01-29T08:53:00.000+01:002013-01-29T08:53:14.615+01:00Serier<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Nu har jag till sist</b> läst "Persepolis" av Marjane Satrapi. Bra! Har också läst "Aldrig godnatt" av Coco Moodysson. Också bra! Vet inte om jag hade så mycket mer att säga om det.</span></span></span>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-13612323352313744502013-01-28T14:06:00.001+01:002013-01-29T08:53:30.577+01:00Sofia Coppolas filmer<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Jag såg om</b> "Lost in translation" för någon dag sedan och började då tänka min vanliga tanke, när det gäller Sofia Coppolas filmer. Alltså, jag blir inte klok på dem. Finns det substans eller är det bara snygga meningslösheter? Är det någon som har kunnat lista ut det? Det här är verkligen inte retoriska frågor utan uppriktiga undringar. För jag vet liksom inte vad jag ska tycka.</span></span></span>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-70401687504982044632013-01-23T18:11:00.001+01:002013-02-06T14:29:44.625+01:00Framtidsälskare<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Jag lyssnade på Nya vågen</b> i går, det handlade bland annat om ifall kulturkritiken är hotad (gäsp). Undrar hur många gånger den debatten har förts de senaste åren, förmodligen elva miljarder. Ännu tröttsammare var att höra Anders Mildner som var en av debattörerna. Han har profilerat sig som en journalist som mysskedar <span style="font-size: small;">med </span>internet och sociala medier, han är härligt framåtblickande. Det finns ju ett gäng sådana framtids<span style="font-size: small;">älskare</span>, som är liksom helt okritiskt frälsta av det digitala. Ungefär som hur en del människor förhåller sig till Apple (kan tänka mig att det inte sällan rör sig om samma personer). </span></span></span><br />
<br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>I den här debatten då:</b> Mildner menade att kulturkritiken spelat ut sin roll. Nu kan man ju få tips på bra skivor och böcker av sina kompisar på sociala medier, och Spotify kan ge automatiserade tips om related artists liknande Amazons "de som har köpt den här boken har också köpt de här". Det var väl ungefär den torftigaste synen på kulturkritik jag har hört, ever. Som om det bara handlar om konsumentupplysning. <span style="font-size: small;">A</span>tt få läsa en kunnig och smart kritiker skriva om en skiva, konsert, teaterpjäs, film<span style="font-size: small;"> eller bok tillför ju något. </span>Referenser till andra verk, <span style="font-size: small;">r<span style="font-size: small;">eflektioner, </span></span>associationer, placering i ett <span style="font-size: small;">sa</span>mhälleligt sammanhang, historiska trådar, analys... Jag förstår inte hur ett "du borde köpa den här boken" kan ersätta det. </span></span></span><br />
<br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b><span style="font-size: small;">Men i framtids</span>positionen kan man</b>
alltid använde argumentet mot sina debattmotståndare, att "det handlar
bara om att journalister och kritiker är rädda för att förlora makt och
utrymme". Vilket Mildner också gjorde i Nya vågen. Oerhört tacksamt och
lättsamt, men inte särskilt hederligt. Typ som att kalla
någon för avundsjuk, den som blir anklagad kan inte motbevisa och ju
hårdare man protesterar desto mer torskar man. </span></span></span><br />
<br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Jag var på ett föredrag</b> av Anders Mildner en gång. Det handlade bland annat om hur sociala medier kan göra social skillnad. Och han gjorde en historisk tillbakablick, berättade om en svensk tjomme <span style="font-size: small;">som i </span>arbetarrörelsens namn cyklade runt till byar och städer för att väcka opinion för arbetarnas rättigheter och försöka få folk att gå med i facket. Ungefär så. Sedan drog han en parallell till Aftonbladets Vi gillar olika-grupp på Facebook och hur många som hade klickat på den. Typ, "förr i tiden fick man cykla runt för <span style="font-size: small;">att engagera mä<span style="font-size: small;">n<span style="font-size: small;">niskor</span></span></span>, nu man kan göra samma sak på sociala medier". </span></span></span><br />
<b><span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span></b>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Då var jag bara tvungen</b> att protestera<span style="font-size: small;">. </span>Det var barockt orimligt att jämföra arbetarrörelsen, som engagerat hundratusentals människor i flera decennier och uträttat så mycket politiskt, med nätkampanjer som folk glömmer bort två veckor efter att de klickat gilla.</span></span></span>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-85997223822764558792013-01-23T17:27:00.000+01:002013-01-23T17:27:40.252+01:00Absurt<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Jag och A. var ute </b>och tog varsin drink för några veckor sedan. Hon drack <span style="font-size: small;">en </span>som hette Blåbär (tror jag), jag tog en <span style="font-size: small;">Strawberry </span>daiquiri. Vi började prata om vad ordet "daiquiri" kom ifrån, eftersom A. kan spanska frågade jag henne om det betyder något. Nej, inte vad hon visste. Visst, vi hade kunnat kolla det direkt på en smartassphone, men ibland är det kul att prata med varandra.</span></span></span><br />
<br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Så då frågade vi</b> bartendern om han hade någon aning. Han sa att namnet hade med Ernest Hemingway att göra. Ja ja, okej, sa vi, men nu heter ju drinken varken "Ernest", "Hemingway" eller "Ernest Hemingway" utan "Daiquiri". Är det namnet på en bar, kanske på en plats? frågade vi, försökte hjälpa honom på traven. Han visste inte. Men han var toksäker på att det hade med Hemingway att göra. Vi blev inte tillfredsstäl<span style="font-size: small;"><span style="font-size: small;">lda </span>av det svaret.</span></span></span></span><br />
<b><span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span></b>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b><span style="font-size: small;">S<span style="font-size: small;">å jag kollade </span>till slut </span></b>på telefonen och enligt Wikipedia fick drinken sitt namn efter ett samhälle på Kuba som heter Daiquiri (som även delar <span style="font-size: small;">namnet </span>med ett gruvföretag). Jag sa det till Anna och bartendern och han ba, "nja, fast det har ju med Hemingway att göra". Han fortsatte att tjata om det. Det var nästan som en Beckett-scen, det blev ingen dialog, han ville köra en <span style="font-size: small;">a<span style="font-size: small;">bsurd monolog</span></span>. Det spelade ingen roll vad vi sa. Och det var inte bara att han<span style="font-size: small;"> skulle <span style="font-size: small;">ha rätt</span></span>, utan också som att han verkligen inte kunde förstå oss. Svårt att förklara.<span style="font-size: small;"> Jag är fortfarande förvirrad.<span style="font-size: small;"></span></span></span></span></span>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-75588750366331202462013-01-17T23:13:00.003+01:002013-02-01T12:30:50.637+01:00Taylor Swift<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Taylor Swift är ju</b> så oerhört mega i USA så det går inte att förstå. <span style="font-size: small;">Många </span>grejer som är mega där blir ju mega i Sverige, men inte allt. Taylor Swift är en av de grejerna. Över huvud taget har saker från det moderna Nashville haft svårt att sätta sig i Sverige, vare sig det är mer åt countryhållet eller mer pop, som Swiftan. Jag vet inte varför, men det verkar<span style="font-size: small;"> inte riktigt <span style="font-size: small;">tala </span></span>till den svenska folksjälen. Nu på sistone har det hänt saker, Swiftan och Lady Antebellum m fl har spelats ganska mycket i P4 och i och med TS:s mer poppiga låtar på senaste skivan, som hon gjort med Max Martin och Shellback, har hon fått speltid i P3. Men man kan fortfarande prata med någon vän och säga "Taylor Swift" och den säger "vem?". Hon <span style="font-size: small;">har bli<span style="font-size: small;">vit större i Sverige, ab<span style="font-size: small;">solut, </span></span></span>men långt, långt ifrån USA-mega. </span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Som sagt, hon gör</b> inte country, men är ändå inkluderad i Nashvilles musikscen och blir nominerad till priser, och uppträder, på amerikanska countrygalan. Det är i den myllan hon har sina rötter ändå, på något sätt. Och möjligen, möjligen, lät hon mer country i början, jag vet inte. Jag har inte lyssnat så mycket alls på hennes tre första skivor, bara snappat upp vissa låtar under åren som jag har gillat: "Breathe", "Love story", "Back to december"... </span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Det var när jag hörde</b> "We are never ever getting back together" som jag kände att jag var tvungen att ta itu med hennes musik mer ordentligt. Så jag köpte senaste albumet "Red" och det är den skiva jag lyssnat överlägset mest på de senaste månade<span style="font-size: small;">rna</span>. En väldigt bra skiva. Trots att den har hela 16 låtar är det egentligen bara två som inte riktigt håller måttet, fjantiga "Stay" och sö<span style="font-size: small;">liga </span>"Sad beautiful tragic". Det finns saker som irriterar, som att hon ofta återanvänder grepp i låtskrivandet och har någon slags klok uggla-ton i texterna (trots att hon bara är 23), men för mig är det överkomligt. <span style="font-size: small;">Och jag </span>gillar verkligen de tre spår som hon har gjort med Max Martin och Shellback, men produktionsmässigt känns de<span style="font-size: small;"> </span>inte som en del av helheten. Men man köper det pga bra låtar.</span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>För mig finns det något</b> väldigt tilltalande i hennes berättande stil, i de stora känslorna hon använder. Det får mig att tänka på Belinda Carlisle, vissa grejer med Roxette och The Corrs, delvis Madonna kanske, "Need you know" med Lady Antebellum, "Hold on" med Wilson Phillips... Den lätt vemodiga, kommersiella popen, varav mycket kom på 80-talet och tidigt 90<span style="font-size: small;">, </span>där det finns en nostalgisk känsla som aldrig blir "tyck synd om mig" eller bitter. Ett slags syskon till <a href="http://hadethanet.blogspot.se/2011/05/new-wave-kvinnorna.html" target="_blank">new wave-kvinnorna</a> fast utan den punkiga udden. Och jag tror inte att det är en slump att det är många kvinnor inblandade i den här sortens "livsbejakande" musik, det finns ett könsrollselement. Att det inte ansetts ok för kvinnor att göra känslomässiga låtar som drar åt "sitta med gitarr och tycka synd om sig själv" och det själ<span style="font-size: small;">vhatiska, </span>bittra, cyniska. Det har ansetts okvinnligt, det är liksom alldeles för patetiskt när en tjej gör så. Precis som att det inte är särskilt accepterat för en man att göra ultrakänslosam, utlevande och trängtande Belinda Carlisle-pop. </span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Det finns ju såklart</b> undantag<span style="font-size: small;">. </span>Aimee Mann t ex<span style="font-size: small;"> </span>är väl bland de mest bittra och cyniska låtskrivare som finns. Och som tur är känns det som att den här gränsen upplöses mer och mer. Jag tänker på artister som Lykke Li och El Perro Del Mar som inte har några problem med att framställa sig som deppiga och självömkande. Jag har verkligen inget<span style="font-size: small;"> generellt emot det som anses vara </span>"tyck synd om mig"-musik, tvärtom, men jag tänker bara att det finns ett tydligt könsrollselement i att män varit överrepresenterade i den genren historiskt. Och att kvinnorna fått ta andra vägar. Att göra musik som kan vara tragisk, men som ändå på något sätt ser framåt eller åtminstone är i nuet.</span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Men det finns en rolig</b> twist på det, i Taylor Swifts texter, som jag tänkt mycket på. Hon har själv sagt i intervjuer att hon ofta har en självbiografisk kärna i sina låtar, och där återkommer hon ofta till temat "du saknar mig"<span style="font-size: small;">, </span>vilket ändå känns som en ganska outforskad del av kärlekstexter (det brukar vara tvärtom). Att hon sjunger om hur personen det tagit slut med förmodligen tänker mycket på henne<span style="font-size: small;">, </span>saknar henne, ångrar sig. Visst finns "jag saknar dig" med också, men faktumet att hon ofta tar in det andra perspektivet<span style="font-size: small;"> </span>är intressant. Självupptaget, kaxigt<span style="font-size: small;">, </span>en försvarsmekanism - och ganska så originellt<span style="font-size: small;">.</span> </span></span></span>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-56210455567290278442013-01-17T21:05:00.000+01:002013-01-17T21:10:24.084+01:00You Am I "Hourly, daily"<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Jag lyssnade på en</b> gammal favoritskiva i dag, "Hourly, daily" av You Am I (alltså, lyssnade på den fysiska cd-skivan, men den finns <a href="http://open.spotify.com/album/49GbEcIdt9BMgmiIPpa49Y" target="_blank">här</a> också). Tänker att det är e<span style="font-size: small;">tt a<span style="font-size: small;">lbum </span></span>som aldrig fick supermycket uppmärksamhet i Sverige så den kan väl vara värd några rader. </span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Minnet sviker mig ofta</b>, men jag tror att jag köpte plattan under gymnasiet på en av de legendariska skivreorna som Åhléns och Domus i Östersund hade. Det var riktiga grisreor där man kunde hitta supermycket bra grejer för typ tjugi kroner styck. Och eftersom typen av musik man gillade inte var superpoppis i stan behövde man inte hänga på låset heller. Stod man där troget och bläddrade ett tag dök man alltid på någon g<span style="font-size: small;">uld</span>klimp. Möjligen kan jag ha köpt albumet på någon av Skivhörnans reor, i så fall gick den nog på mer än en tjuga. </span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Det här är liksom en</b> skiva som har varit med mig länge, hela mitt vuxna liv. En otroligt fin popskiva med ett band jag inte vet så mycket om, alls. De kommer från Australien och har släppt massa album, men jag har bara hört "Hourly, daily". Om man ska försöka beskriva musiken kan man ställa den mot Teenage Fanclub, som är ett ganska bra jämförelseobjekt. TFC:s musik är ju liksom så "plain", i ordets bästa bemärkelse. Om TFC har mer amerikansk powerpop i sig så är You Am I en mer brittisk variant. Mer modsiga, lite riffigt ibland, fler 7-ackord, mer brittisk snottyness, fast med en märkbar australiensisk dialekt. Och fler oväntade vändningar i ackorden och melodierna. Så där som kan vara lite störigt i början. Jag minns till exempel hur jag<span style="font-size: small;"> i början </span>irriterade mig på Elvis Costello (som You Am I har likheter med) och hur han i mina öron alltid krånglade till det, inte alltid tog det väntade ackordet, kom med någon twist. Men sedan vande jag mig och efter ett tag lät hans musik också självklar, efter ett tag ville jag inte det på något annat sätt. Det var en vanesak, samma som med You Am I. </span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Och insprängt bland</b> dängorna på "Hourly<span style="font-size: small;">, daily" </span>finns superfina ballader som titelspåret, "Heavy comfort", "Please don't ask me to smile" och "Who takes who home". Men huvudspåret för mig är nog ändå "If we can't get it together", ett sådant där tydligt exempel på när allt sitter ihop. Kongenialt heter det väl, känslan är samma i alla delar. Ackordföljden, mängden durackord kontra mollackord, BPM:et, texten, allt skickar ut ett budskap om vardagshopplöshet.</span></span></span>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-92022158630426588742013-01-17T20:07:00.000+01:002013-01-18T18:28:10.595+01:00Pompeji<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Jag läste precis </b>"Pompeji" av Maja Lundgren, för andra gången. Åh, den är så rolig, och så smart. Apropå Lundgren skrev jag lite om "Myggor och tigrar" för länge sedan, det kan man läsa <a href="http://hadethanet.blogspot.se/2010/09/myggor-mellan-raderna.html" target="_blank">här</a>. Eller ja, det handlade inte bara om den. </span></span></span><br />
<br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Det finns mycket man</b> skulle kunna citera ur "Pompeji", jag blev mest sugen på ett stycke om kärlek. På något sätt känns det som ett syskon till Georg Simmel-citatet jag la upp på bloggen <a href="http://hadethanet.blogspot.se/2010/11/framlingen.html" target="_blank">här</a>. Simmels bit handlar ju egentligen mest om svartsjuka, men de delar samma känsla, tycker jag. Samma luttrade inställning. Att det här med kärlek, det är åt helvete!</span></span></span><br />
<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><br /></span></span></span>
<i><span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">Kärleken är inte rolig. Den är fruktansvärd, den är en usel plåga för människan under sol och måne. För knappt har två människor "fått" varandra, om de nu ens har den "turen", förrän de ska börja "lära känna" varandra, och då börjar ett besvär, ja ett enormt trassel helt enkelt. Det är som om man skulle gå vilse i någon annans psyke, och låta någon annan traska omkring i sitt eget. Då gäller det att ha mjuka fina fötter, för - ja herregud, vilken plåga. Och om det sen handlar om att lösgöra sig från en annan person, vilket då ibland blir oundvikligt eftersom människan är en varelse som det är omöjligt att begripa sig på, då gör det så ont att det egentligen är ett under att människor ger sig in i det från början. Att riva av plåster är ingenting mot att riva av en blues eller människa. Det säger jag er, älskade läsare, om ni kan undvika kärleken, så gör det.</span></span></span></i>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-66235493431447640792013-01-14T21:48:00.000+01:002013-01-14T21:48:03.222+01:00Akayism<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>När jag nyligen var</b> hemma hos J. och H. såg jag ett <span style="font-size: small;">a</span>kayism-klistermärke, eller om det var en bild av ett <span style="font-size: small;">a</span>kayism-klistermärke, jag minns inte. Hade liksom glömt det där och kastad<span style="font-size: small;">es tillb<span style="font-size: small;">aka. </span></span>Minns ni Akay och akayism? Hen/det var stort när jag <span style="font-size: small;">gick </span>gymnasiet, tror jag. Att det var n<span style="font-size: small;">ågon </span>gammal graffitimålare som börjat med sin egen ism. Man såg de där klistermärkena överallt. Och Loesje! A4-posters som folk, oklart vilka, klistrade upp på elskåp och så. Samhällskritiska budskap undertecknade av den där mystiska Loesje. Och Banksy var poppis. Det här med politisk gatukonst verkar ha varit hett under andra halvan av 90-talet, eller när det nu var. Mitt minne är verkligen inte bra.</span></span></span>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-4052128605630839586.post-22814438437578713582013-01-14T21:34:00.000+01:002013-01-14T21:34:19.333+01:00Dylan Moran<span style="color: #b45f06;"><span style="font-size: small;"><span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"><b>Det här med</b> ståuppkomik är ju väldigt svårt, ofta blir det mycket sådär gäspigt provocerande, mycket knulla, mycket kukskämt<span style="font-size: small;"> plus </span>politiskt inkorrekt<span style="font-size: small;">a grejer </span>med flit för att chockera. Antingen det eller helt enkelt mesigt och tråkigt. Men en del <span style="font-size: small;">är roligt</span>. Jag gillar irländaren Dylan Moran, brukar kolla på hans ståuppshower på Youtube ibland, särskilt What it is. Har inte sett någon av tv-serierna han varit med i, men de ska visst vara rätt roliga också. För några år sedan <a href="http://www.svd.se/kultur/livets-svarta-blir-stor-humor_4529813.svd" target="_blank">intervjuade jag Dylan Moran</a>, det var kul. Han verkade extremt trevlig.</span></span></span><br />
<br />
<iframe allowfullscreen="allowfullscreen" frameborder="0" height="280" src="http://www.youtube.com/embed/hieTxQ0oJPc" width="500"></iframe>Han1http://www.blogger.com/profile/11876952000063625727noreply@blogger.com0