Hospitalet i fjärran

Snart kommer Hospitalet släppa sin nionde demo. "Hospitalet i fjärran" ska den heta. Länge har vår förra basist Dennis skämtat om att vi har ett gruppnamn som är med i en Onkel Kånkel-låt och nu var det dags att göra något av skämtet. Demotiteln är lånad från textraden i Kånkels låt "Fläns öfver sjö och strand" som var med på deras julskiva. "Gammeldags jul" var den första skiva jag hörde med gruppen, det måste ha varit någon gång på högstadiet. Som jag minns det var skivan ganska populär, inte bara hos kufar utan också bland vanliga hockeykillar och faktiskt en del tjejer. Men jag skulle tro, har ingen fakta på det, att en stor majoritet av gruppens fans är män, en del rätt kända. Till exempel minns jag en hyllningsskiva till gruppen där bland annat Union Carbide var med.

Många av bandets texter kretsar kring sex mellan män, till exempel deras variant på Gyllene Tiders "Sommartider". Med Onkel Kånkel heter den "Homotider" och de har gjort om ackorden och melodin tillräckligt mycket för att inte kunna bli stämda. I stället för "sommartider hej hej, sommartider, läppar mot läppar, som tar mig i land" så sjunger de "homotider, gay, gay, homotider, penis mot rövhål och skinkor som nöts". Vad jag kunnat uppfatta (jag måste erkänna att jag verkligen inte hört varenda låt de gjort) är de aldrig fördömande mot bögsex, men det är ändå uppenbart att det är en slags homofobi som ligger bakom. Det är ju meningen att vi som lyssnare ska skratta åt texterna. Sex mellan män framställs som något roligt, i sig. Jag antar att ingen i Onkel Kånkel är homosexuell själv.

Turbonegro är ett annat band som återkommer till temat i sina texter. En skillnad mot Onkel Kånkel är att Turbonegro tar själva musiken på allvar och försöker göra bra rock, på riktigt, men med skämttexter om homosexualitet. Det gör att de ändå framstår som överlag mer seriösa än Kånkelbären. Ibland känns det som att norskarnas fans, Turbojugend, tar bandet på väl stort allvar. Det har jag kunnat se själv på Turbonegrokonsert när publiken, med minimal självdistans, sjunger allsång i "I got erection". Precis som med Onkel Kånkel tänker jag mig alla i Turbonegro som sjukt mycket hetero.

Sedan finns det homosexuella band som själva skämtar om det. Då blir det en annan sak, mer okej liksom. Precis som att det är mer lugnt för Sarah Silverman att skämta om judar än att jag gör det. Ett ganska charmigt band är poppunkarna Pansy Division. En av deras gulligaste låtar är "Hockey hair" som handlar om att berättarjaget träffat en underbar kille, problemet är bara att han har ishockeyfrisyr. Precis som Onkel Kånkel gillar att de att ta etablerad kultur (som "Sommartider") och homofiera den. Bland det roligaste de gjort är en variant på AC/DC:s skivomslag "For those about to rock" där de tagit fasta på kanonens likhet med en penis och skrivit "For those about to suck cock" i stället.

Hidden Cameras sjunger också om ämnet, men där är det inte meningen att vi ska skratta. Joel Gibb verkar vara en ganska radikal bög, jag har hört någon intervju med honom, han vill liksom inte att hela gayrörelsen ska bli alltför inlemmad i det vanliga samhället. Om alla homosexuella blir accepterade genom att gå in i monogama relationer och gifta sig förloras den äkta revolutionära aspekten, tycker han. Därför blir deras texter ganska köttiga, om stjärtar och kissduschar. Att det finns en poäng med att hålla det "äckligt".

I mitt absoluta favoritband genom tiderna, Hüsker Dü, där var två tredjedelar av bandet homosexuella, låtskrivarna Grant Hart och Bob Mould. En kul grej är att när det började cirkulera gayrykten kring bandet trodde alla att det var basisten Greg Norton som var bög eftersom han hade en Village People-mustasch. Det läste jag om i boken "Our band could be your life" av Michael Azerrad som handlar om amerikansk postpunk och collegerock. Skitbra, jag rekommenderar den varmt. Tydligen hjälper författaren till med Bob Moulds självbiografi. Här finns en schysst intervju som Azerrad gör med Mould.

Hüsker Düs texter behandlade aldrig homosexualitet öppet och de pratade heller aldrig om det i intervjuer. De hade liksom ingen lust att involvera sexualiteten i musiken. Men jag vet att Bob Mould på senare år blivit aktivist och engagerat sig i USA:s motsvarighet till RFSL, GLAAD. Bandet startade som en del av hardcore/punk-scenen i USA i slutet av 70-talet och början av 80-talet och möjligen höll de en låg profil med sexualiteten på grund av sammanhanget. Även om en barbröstad Henry Rollins, och lika barbröstade killar i publiken som knuffas med varandra i slamdans, kan verka homosexuellt var det framför allt en maskulin, aggressiv, heteromiljö.

Det gäller ju också för black metal-scenen som framstår som en av de mest homofoba kretsarna av musiker. De mest extrema exemplen på det är såklart mordet på en homosexuell man i Lillehammer som utfördes av Bård ”Faust” Eithun (från bland annat Emperor) och mordet på Hisingen i Göteborg (som Johan Hilton skriver om i ”No tears for queers”, det finns en film om mordet också, ”Keillers park”) där Jon Nödtveidt (från Dissection) dömdes till medhjälp. I en dokumentär om norsk black metal pratar trummisen i Mayhem, Hellhammer, om mordet i Lillehammer och hur rätt han tycker att det var. Otroligt vidrig scen. Samtidigt vet man aldrig med de där killarna, om de verkligen menar det de säger eller om det handlar om att bygga upp en ond och nihilistisk image.

Egentligen är det konstigt att homofobin är så väldigt stark i genren eftersom homosexualitet går helt i linje med black metals ideologi. Det här är något som jag och J. pratat om en hel del. Två starka inslag i genren är hatet mot kristendomen och livet. Genom att leva homosexuellt går man emot Bibelns ord samtidigt som man omöjliggör fortsatt liv, genom att inte kunna göra barn. Men, uppenbarligen, när de idéerna slåss mot manssamhällets homofobi märks det hur stark den senare är.

En som verkligen lever som han lär är Gaahl som tidigare sjöng i Gorgoroth. När han kom ut för några år sedan slog det verkligen ner som en bomb. Samtidigt var det mycket drama kring bandet eftersom de bråkade och splittrades i två delar som båda ville behålla bandnamnet. På ena sidan var Gaahl och King ov Hell, på andra Infernus. Genom rättslig prövning vann Infernus eftersom han var den som varit medlem längst i gruppen. Gaahl och King ov Hell döpte då sitt projekt till God Seed. Det gjorde att vissa kände att de behövde välja sida. När det gäller utkommandet så vet jag faktiskt inte vad följderna har blivit för Gaahl. Om alla norska black metalmusiker har vänt honom ryggen eller om vissa stöttar honom. Ejengklien borde han bli hyllad som mest äkta av dem alla.