Horor och hockey

Det är väldigt sällan svenska artister och journalister snackar skit om varandra offentligt. Så upplever jag det i alla fall. Och det är nog för att Sverige är så litet, lätt hänt att springa på varann. Rätt vad det är står man i baren på Storsjöyrans backstageområde bredvid artistkollegan man gjorde ner i en intervju. Eller sågade i en recension. Förutom om du bor i London som Anders Loco (här är förresten en svidande recension på Sibirias andra). Då är det säkert lättare att känna sig fri i sin roll utan rädsla för att det ska bita en i arslet. Ibland kan det ju faktiskt gå hett till som när Fredrik Strage blev upptryckt mot en vägg av Petter efter att ha sågat hans platta.

Men en gång gav sig Joel Alme ut och vevade, ivrigt påhejad av Carl Reinholdtzon Belfrage, mot ett gäng andra svenska artister, bland annat Vapnet. Artikeln var med i Nöjesguiden och finns här. De göttaste partierna:

– Jag har aldrig varit en outsider. Tvärtom. Jag var populär. Jag har aldrig känt igen mig i förminskande Bukowskiliv med smuts och misär. Eller i indiescenen överhuvudtaget. När jag möter journalister eller folk som vill prata med mig efter konserter vill de så gärna att jag ska vara en djup, introvert och känslig kille. Herregud, jag spelar ishockey och går till horor, vill man säga. Ack, denna förljugna lilla indiescen. Vapnet, Sambassadeur, Bonnie and Clyde, Almedal, Jens Lekman, var kommer alla dessa band ifrån?

Partille?

– Hela deras världsuppfattning är så enkel. Det tar verkligen på energin att möta sådana människor. Man blir så trött. Det är en sekt som vill skapa och sätta regler för en fruktansvärd tråkig och enkel indievärld.

Hur ska jag kunna säga emot? Det är därför vi sitter här mitt emot varandra och pratar. Din skiva är det mest komplexa och intressanta jag har hört på länge. På ytan romantisk och vacker men också uppbyggd av små scener där huvudpersonerna bedrar varandra, ljuger, ja även misshandlar som i Always on my mind.

– Ja, men det är alltid mer intressant att höra om män som bedrar, super och går till horor än någon finstämd ynklig livslögn. Varje gång en rockhjälte tar ett snedsteg från den moraliska vägen ursäktas det i alla biografier med att han var besatt av demoner. Alla vill ha en snövit moralisk hjälte. Ingen vill visa hela bilden av en människa. Det blir så ointressant. Man måste ställa sig frågan vilken biografi man skulle vilja läsa. Vill man läsa någon förljugen bild eller en avbild av verkligheten? Samma sak om jag ser en film eller läser ett uppdiktat verk, jag blir mer intresserad av skaparen bakom och hans liv. Jag vill veta vem den riktiga personen är.

Jag erkänner, jag blev rätt arg när jag läste. Inte så mycket för att han dissade Vapnet, det gör mig inget direkt, utan mest för att han verkade så puckad. Att alla män vill bedra, supa och knulla horor och att de som inte gör det bara är hycklare och lever en lögn. För de vill, innerst inne, bedra, supa och knulla horor (säkert är det något biologiskt också). Vilket då skulle göra Alme mer genuin eftersom han åtminstone är ärlig. Där kan vi snacka om enkel världsuppfattning! Kanske var allt ett skämt, eller en överdrift, bara för att sådana bajsnödiga typer som jag skulle ta åt mig. Det lyckades i så fall.

Men! Jag ska inte tappa tråden nu. Alme säger att det tar på energin att möta sådana som mig. Vi har aldrig träffats så han uttalade sig bara om hur han tror jag är. Grejen är att om vi sågs skulle vi förmodligen gilla varann. Man gillar ju de flesta, de flesta är trevliga. Om jag tog upp den här intervjun skulle han nog tycka det var rätt skämmigt. Det skulle jag i alla fall, om jag var han.

En gång sa jag något elakt i en radiointervju. Fast Hanna Fahl, som intervjuade, fiskade lite efter det också. Hon undrade vilken artist som vi absolut inte ville bli förknippade med (eller något liknande) och jag sa Lasse Lindh. Borde ha avstått från att svara helt. Sedan dess har jag varit lite rädd för att träffa på honom på festivaler och så, rädd att han ska ställa mig till svars. Inte på något argt sätt utan mer sådär "varför var du elak? jag har ju inte gjort dig någonting". Och jag skulle inte veta vad skulle säga. Önskar det ogjort.