torsdag 27 december 2012

The Eisenhauers på Puckett's

Jag var i Uvesa för drygt en månad sedan. En av de absoluta höjdpunkterna där var besöket på utestället Puckett's Grocery. Det ligger ute på landet i det lilla samhället Leiper's Fork, drygt fyra mil från Nashville. Jag vet inte hur många som bor i Leiper's Fork, men kan tänka mig att det är några hundra. Det är väldigt litet i alla fall.

Som det hörs på namnet är Puckett's från början en mataffär och för några år sedan var det en snubbe som tog över lokalen och ville göra det till en plats för livemusik, men samtidigt behålla ursprunget. Så Puckett's är mataffär, restaurang (med enklare maträtter), bar och spelställe - allt i ett. Typ den coolaste bar jag varit på någonsin, genom tiderna, alla kategorier.

Flera dagar i veckan är det spelningar och eftersom Puckett's är omtalat åker folk dit från Nashville och bygden runtomkring. Det är som om det skulle finnas en svintuff klubb i Stugun som folk i Östersund åkte till. Det går ju typ inte att tänka sig och vi började snacka om det, de som jag var med, varför ett ställe som Puckett's inte skulle funka på landsbygden i Sverige. Och en av de klart största anledningarna, kom vi fram till, är synen på att dricka och köra. I USA är det helt socialt accepterat att dricka alkohol och köra bil efteråt. Så då kan man åka till något ställe ute på landet, dricka några bärs, kolla ett band och sedan åka hem. För några bussar går det ju knappt till/från landet, särskilt under kvällstid, varken i USA eller här hemma.

Kvällen vi var ute var det Open Mic Night, också något som inte är särskilt vanligt i Sverige. Och när det händer är det ju sällan bra, man blir sällan peppad på att gå på öppen scen i Sverige, i alla fall jag. Man vill se något man känner till. De som stiger upp på scen i Sverige är oftast, i alla fall enligt min erfarenhet, mest folk som vill synas och som kanske inte alltid har så mycket att komma med. Inte för att det bara är proffs som ska få lira, det är inte det jag menar. På Open Mic Night-kvällen vi var på verkade allt så himla prestigelöst och publiken var äkta peppade, inte sådär pliktskyldigt stela applåder. Och det var liksom allt ifrån proffs till en tonårstjej som spelade upp en egen låt för publik för första gången.

Det bästa under kvällen var familjen Eisenhauer: Amelia, 13 år, på fiol och sång, hennes brorsa Andy, 11 år, på banjo och morsan Rhonda på gitarr. Jävlar vad de lirade! Men framför allt, SOM Amelia sjöng. När hon levererade Dolly Partons "Coat of many colors" (första gången jag hörde den) var inte ett öga torrt i lokalen. En annan låt jag aldrig hört, som de spelade, var "Rocky Top", en bit från 60-talet skriven av låtskrivarparet Felice och Boudleaux Bryant. De har också, bland annat, gjort "All I have to do is dream" och "Bye bye love" och Boudleaux skrev även "Love hurts" på egen hand. The Osborne Brothers spelade in "Rocky Top" först och sedan dess har den blivit en slags inofficiell nationalsång för Tennessee. Sjukt svängig.

Jag hittade en film med familjen Eisenhauer på Youtube där de spelar dessa två låtar och roligt nog var den just från Puckett's i Leiper's Fork. Dock inte från samma kväll som vi var där, det här är filmat i september 2012. "Coat of many colors" börjar vid 5:05 och "Rocky Top" vid 10:00.

tisdag 18 december 2012

Topplistan

I brist på annat tänkte jag göra en lista över vilka mina mest lästa blogginlägg är, fram till precis nu (om man nu kan lita på Bloggers statistiksiffror). Och inte just för 2012 utan för hela tiden bloggen har funnits, alltså sedan september 2010.

1. "Underbara Suede!" - om den gamla "Voxpop"-programledaren Magnus Karlsson, med mera (895 sidvyer)
2. Frimurarna (334)
3. Palme och Pelle - om Olof Palme och Pelle "Dead" Ohlin från Mayhem (323)
4. Verklighetens center (307)
5. Soltempelorden (300)
6. Folkets tempel (289)
7. Gymnasieföreningar (246)
8. Heaven's Gate (225)
9. Blod eld död - om boken med samma namn, av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg (193)
10. World light center (184)

Man noterar några saker. Att nummer ett sticker ut väldigt mycket, har över 500 sidvyer mer än tvåan. Det kan ju vara ett mätfel. Annars är enda förklaringen jag har kunnat komma på: Andreas Johnson. I vintras var han med i Melodifestivalen med en låt ("Lovelight") som lät rätt likt "Beautiful ones" med Suede. Det skrevs mycket om det i medierna och jag kan tänka mig att en del av alla de hundratusentals (?) som googlade "Suede" i och med den nyheten råkade hamna på min blogg. För det var just runt festivalen som sidvyerna för den här posten sköt i höjden, innan dess hade väldigt få läst den.

Annars är det ju tydligt att det här med sekter är populärt. Sex av platserna är inlägg från min "serie" om sekter, där jag liksom följde varje kapitel i boken "Sekter och hemliga sällskap" av Clas Svahn. Märks att det är ett ämne som lockar, vilket väl inte var oväntat kanske. Kul att många läser sektinläggen! Jag la ner ganska mycket tid på dem.

måndag 17 december 2012

12 år sedan Kirsty MacColl dog

Man hör henne lite överallt i dessa tider, Kirsty MacColl, när hon sjunger julduett med Shane MacGowan. Och i morgon (18 december) är det 12 år sedan hon dog. Hon var på semester i Mexico med sina två söner och de var ute och dök på ett ställe där det var båtförbud. Ändå var det en jävel (en rik jävel) som körde omkring med en motorbåt. En av sönerna höll på att bli överkörd, men MacColl lyckades trycka undan honom. Själv klarade hon sig inte utan dog omedelbart. Man blir ju sjukt förbannad och ledsen när man tänker på det. 

Jag har skrivit om Kirsty MacColl förut på bloggen, men ja, nu gjorde jag det igen. Gillar ju henne.



Jag hittade en dokumentär om henne också: 

Slutstrid = striden med sig själv

Jag känner mig hängig, vet inte om det beror på mig själv eller allt annat. Svårt att skilja på. Men suktar liksom efter saker: energi, ömhet, samtal. Blir mest att man hänger på sociala medier. Där är folk engagerade, jävlar vad folk är engagerade, men det är liksom så automatiserat, oreflekterat, aldrig riktigt intellektuellt. "Engagemang." Massa åsikter som hänger löst. Kolla, jag är med i gruppen som är emot att Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen nästa val. Kolla, jag gillar gruppen Vita kränkta män och skrattar åt idioterna som citeras där. Kolla, jag delade en artikel där nån skrev nåt bra. Och alltid för människor som tycker samma sak. Man visar för varandra hur fin man är, hur rätt man har, man dunkar rygg. Det är mestadels vita svenskar, som sällan möter "den andre", vare sig det är någon som röstar på Sverigedemokraterna eller kommer från ett annat land. Eller för all del, sig själv.

Känner du några människor som kommer från ett annat land än Sverige, eller som har föräldrar som gör det? Möter du mest bara människor som på de flesta sätt är lika dig själv? Är hudfärgen det första du ser hos en främling? Bemöter du människor olika beroende på hur de ser ut? Blir du mer skraj om en ung brunhyad kille går på nattbussen än om en ung vithyad kille gör det? Isåfall, varför? Vågar du tänka på det, ifrågasätta dig själv? Vill du inte bo i ett område eller en stadsdel där det bor många människor som flyttat eller flytt till Sverige från andra länder? Isåfall, varför? Vilka fördomar har du? Vilka rädslor har du? Det blir inget gjort, ingen ordentlig förändring, om du inte, på riktigt, vågar möta dig själv. Fast du kanske tänker att du är helt perfekt, helt tolerant, helt opåverkad av samhällelig struktur. Och om du är det, stort jävla grattis. Annars kanske det finns saker du sopar under mattan. Som Kjell Höglund sjöng: att ta sig själv på blodigt allvar är det svåraste av allt. Men det är ju lättare att bara klicka gilla på Facebook och strunta i att tänka på det.

Jag försöker att tänka på det och det är förjävla jobbigt.

onsdag 7 november 2012

Every rose has its thorns

Har ni sett "Teeth"? En är ju inte direkt bortskämd med feministisk skräck. Rolig är den också.

måndag 5 november 2012

LIVET

Jag har nyligen kollat på de fem första filmerna i "Saw"-serien. Skräckisarna alltså. Inte särskilt bra. Jag vill ju bli rädd när jag kollar på skräck, men det blir jag inte av "Saw". De är mest bara äckliga. "Varför har du då sett 5 fucking filmer i serien?" är såklart den högst relevanta frågan att ställa till mig. Tja, det blev väl ett slags beroende. Jag såg den första och ville fortsätta, för att se hur det går. Jag vet inte riktigt. Man gör så mycket dumma saker. Det här var inte huvudsaken.

Huvudsaken var att mördaren i "Saw", som kallas Jigsaw, har någon slags idé om varför han kidnappar människor och tvingar dem att tortera sig själva. Det är människor som han tycker inte tar tillvara på livet. Typ. Det är någon slags moral, om än störd som fan, som ligger bakom. Och efter att ha dränkt mig i fem rullar på temat började jag tänka på mig själv, på min situation. Om Jigsaw härjade i Stockholm skulle jag nog ligga bra till att bli kidnappad. Eller, det är i sammanhanget kanske mer rimligt att säga att jag skulle ligga dåligt till. För det känns inte som att jag tar vara på livet.

Jag har ingen partner, jag har inga barn, jag har inget jobb, jag har inga drömmar. Jag har en lägenhet dock, vad det nu kan vara värt. Det känns inte som att jag gör någonting, varken för samhället eller folk i min närhet eller för mig själv. Det känns som att jag inte behövs, på alla plan. En meningslös människa. Ofta tycker jag mycket om att vara ensam, men ibland slår den andra sidan av myntet tillbaka. Och den här gången var det "Saw" (av alla jävla grejer) som utlöste det. 

Ibland tycker jag det är orättvist att det blivit såhär, för mig, i alla fall när det gäller jobb. För inte särskilt länge sedan hade jag ett arbete, där jag hoppade runt mellan olika vikariat, på samma arbetsplats. Det var ett ställe som jag trivdes väldigt bra på. Det var trevliga kollegor, jobbet var roligt och meningsfullt, jag kände att jag klarade av uppgifterna och att jag gjorde dem bra också, minst lika bra som någon annan. Både kollegor och chefer gav mig beröm. Vid ett tillfälle bytte jag avdelning och då kom en annan ung vikarie och hoppade in på platsen där jag hade varit. 

Inte långt senare visade det sig att det behövdes folk på den avdelningen och hen som ersatte mig blev "inlasad". Egentligen var det ingen riktig inlasning, för att bli det ska man ha arbetat två eller tre år på samma jobb inom en femårsperiod. Men innan dess kan man hamna på vikarieförtur. Det innebär att när man arbetat i ungefär ett år passerar man en gräns (som är på ett visst antal dagar, 300 någonting) och efter det är arbetsgivaren tvingad att ge den personen fler vikariat, om det skulle dyka upp några. Vilket det ofta gör på ett jobb eftersom folk går på föräldraledighet, tar tjänstledigt, blir sjukskrivna och så vidare. Därför är chansen ganska stor att den som gått över strecket för vikarieförtur senare blir inlasad eftersom hen har förstatjing på de vik som dyker upp och kan hoppa runt mellan dem tills man når två- eller treårsgränsen. Alltså, om det hade blivit så att jag stannat på den tidigare avdelningen hade det ju kanske blivit jag som i förlängningen fått passera vikarieförtursgränsen och inte hen som ersatte mig. Men men, jag tänkte inte så mycket på det då. Jag hade ju fortfarande jobb på stället, ett annat vikariat på en annan avdelning. 

Snart närmade sig min "deadline", jag hade jobbat på arbetsplatsen i nästan ett år. Och mina chefer var tydliga med mig, jag skulle få sluta innan dess, det fanns inget utrymme för fler vikarieförturare som i förlängningen skulle kunna bli inlasade. Det var tråkigt, men det var som det var. Jag avtackades med tårta och chefen sa att jag hade varit en generös medarbetare, inte sen med att sprida gott mod och beröm på jobbet. Det värmde. 

Efter mig kom en annan ung vikarie och tog min arbetsroll och för inte så länge sedan fick jag höra att hen hade fått det jag inte fått, vikarieförtur. Jag hade liksom missat min chans två gånger. Då slog bitterheten till, då orkade jag inte vara generös längre. Visst vill man vara glad för andras skull, man vill inte vara missunsam och småaktig, men nu gjorde det faktiskt väldigt ont. Och det är svårt att inte börja ta det personligt. Kanske finns det en anledning till att jag blev blåst två gånger: Att jag faktiskt är sämre än de andra. En förlorare. Men jag vet inte hur förhållandena var på arbetsplatsen just då, kanske var de annorlunda än när jag var där, att det fanns en större brist på personal. Det gäller att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och det finns någon slags godtycklig orättvisa i det, utan någon att skylla på. Ofta finns det några personer eller ett system som skapar orättvisa, här är det bara den godtyckliga, "gudomliga", varianten som "bara sker".

Nyligen blev jag kallad på arbetsintervju, för en projektanställning. När man kommit så långt är ju jobbet ofta nära. Det var jag och två personer till som hade blivit kallade. Jag satt och pratade med rekryteraren länge. Hen var yngre än mig. Jag satt där och försökte göra så bra intryck jag kunde och hade mössan i hand. För någon som var yngre än mig! Och då är jag ganska ung själv. Det kändes så hemskt, och jag skämdes nästan. För några dagar sedan fick jag veta att jobbet gått till en av de andra.

Och jag vet att det kunde vara värre. Jag hör rösterna i huvudet själv, ingen behöver säga det till mig. "Sluta tyck synd om dig själv. Det finns människor som har det mycket värre än du här i världen. Du har tak över huvudet och svälter inte. Ryck upp dig. Börja frilansa. Om det inte funkar får du skaffa dig ett annat jobb än journalist. Det är ingen rättighet att jobba som det." Jag vet allt det. Men jag vet också att jag vill jobba som journalist, jag vet att jag kan göra det ganska bra, jag har utbildat mig till det. Så jag vill ändå ge det en chans!

Samtidigt, det här med jobb. I allmänhet. Vad mycket det betyder. Särskilt i Sverige i dag. Det ses liksom som både en rättighet och ett tvång, på en och samma gång. Samtidigt är det ju så att vi effektiviserat samhället, vi behöver inte jobba så mycket. Och det märks i Sverige, arbetslösheten är väldigt hög. Det är tusentals människor det handlar om. Människor som rent krasst inte behövs för att samhället ska gå runt. Det är därför politikerna pratar om att "skapa jobb", vilket om man verkligen tänker på det är en helt befängd idé. Det handlar liksom inte om att arbetena ska fylla en funktion, att människorna ska göra något som verkligen behövs.

Det här har många tänkt på och skrivit om, en av dem är sociologen Roland Paulsen. Min gode vän M. har skrivit en recension av Paulsens bok "Arbetssamhället". Läs den recensionen, den sammanfattar innehållet bra. För några dagar sedan var jag dessutom och såg pjäsen "Den nya gudomliga komedin" på Turteatern i Stockholm. Pjäsen bygger bland annat på "Arbetssamhället", men också på Dantes gudomliga komedi och massa andra källor. Allt genomsyras av lekfullhet, humor, men också kritik och djup existentialism. En helt grym föreställning. Se den, om du har möjlighet.

Porr

Jag såg dokumentären "Inside Deep Throat" för några dagar sedan, dokumentären som handlar om den amerikanska 70-talsporrfilmen "Deep Throat". Och den var väl ganska intressant. Den fokuserar liksom på fenomenet "Deep Throat", hur en billig porrfilm kunde bli så populär, varför mainstreammedia skrev om den, hur politiker försökte förbjuda den, att maffian stod för filmens distribution och fick en stor del av intäkterna, vad som hände med människorna som gjorde filmen och så vidare. En dokumentär som inte var särskilt kritisk mot varken filmen i sig eller porr i stort. Det störde mig inte så mycket, det var liksom inte filmens syfte att vara ett debattinlägg, mer en skildring av ett skeende. 

Men den kommer även in på det amerikanska samhällets syn på sex och pornografi, en syn som skiljer sig ganska mycket från den svenska. Inget nyhet direkt, att det är skillnad, men det är ändå fascinerande, tycker jag. Hur porren, åtminstone då, av många amerikaner sågs som en progressiv kraft för att normalisera nakenhet och sex. Den strömningen har ju funnits i Sverige också, men har inte varit i närheten lika stark. I USA ses Hugh Hefner och Larry Flynt som frihetskämpar (även om vissa amerikaner såklart kritiserar dem också), det är svårt att se att samma sak skulle kunna hända i Sverige med Berth Milton och Carl Serung. Och det beror ju på att sex är så otroligt mycket mer kontroversiellt i USA, på grund av starka kristna, konservativa och reaktionära krafter. 

Därför blev det lite märkligt att feministiska och högerkristna liksom hamnade på samma sida i sitt motstånd mot porren, även om deras bevekelsegrunder var olika. På grund av det blev det mycket lättare för porrförespråkare att avfärda den feministiska kritiken, man kunde kalla kritikerna för "pryda" och "sexrädda" och därmed försöka stänga diskussionen. Vilket ju ofta fungerade ganska bra eftersom debatten var polariserad. Var man emot porr var man automatiskt ickeprogressiv. Då spelade det liksom ingen roll att det fanns skarpa hjärnor som Susan Brownmiller som yttrade kritik som vi svenskar mycket väl känner igen. I "Inside Deep Throat" finns det ett fantastiskt litet klipp från ett tv-program på 70-talet när SB formligen äger sönder Hugh Hefner i en debatt. 

I Sverige är det, upplever jag i alla fall, den feministiska porrkritiken som är normen, och inte den sexualfientliga. Där det handlar om det cyniskt kapitalistiska i att göra pengar på kvinnors kroppar, att tillfredsställa den manliga tittaren, utlevande av kvinnoförakt, utnyttja kvinnors låga självkänsla och drogberoende, inslag av trafficking och så vidare. Självklara tankegångar här, men som har haft svårare att göra sig hörda i USA, åtminstone på 70-talet.

Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det här inlägget, ville nog mest bara lufta vad som kom upp efter att ha sett "Inside Deep Throat".

torsdag 1 november 2012

Har ni hört Red Doves?

Det är ju tur att man har kompisar som har koll på saker och ting. M. brukar dra med mig på punkspelningar ibland, inte sällan är det grejer jag aldrig har hört. Oftast brukar jag gilla det, M. har bra smak. Det vi såg senast var Red Doves. Bra! Killarna i bandet har tydligen varit med i massa andra band förut, men nu har jag glömt vilka. Lyssna på Red Doves här om ni är sugna på ny, go, svensk punkrock.

onsdag 31 oktober 2012

Glad hiphop

Jag har fått lite hiphop-tips av kompisar på sistone. Först var det, tror jag, E. som nämnde det här namnet:



Sen var det den ytligt bekante J. som tyckte jag skulle kolla upp det här:



Och så M. som började snacka om det här:



Med mina begränsade (och gamla! jag lyssnar typ bara på hiphop från 80- och 90-talen) referensramar kommer ju Native Tongues upp. Ni vet, De La Soul, Queen Latifah, A Tribe Called Quest, Jungle Brothers, Monie Love med flera. Som ville göra medvetna och smarta grejer, men inte hade några problem med att bjucka på glädje, lekfullhet och humor. Hiphop handlar ju ofta om att spela ball och jag har inget problem med det, men kul om det finns annat också.

Jag blir inte helt gaga av själva låtarna, men på väldigt bra humör av videosarna. Älskar att skateboarden får vara med inom hiphopen igen! Och blir barnsligt glad över hur de jobbar med ovanliga locations: På lastbrygga! I vatten! På vespa! I djurhage! På lekplats!

Har inte gjort någon megaresearch, men det verkar som att Petters - förlåt, jag menar P. Lexus - skivbolag Baba Recordings ligger bakom mycket av detta.

tisdag 30 oktober 2012

"Norrland" av Po Tidholm

Jaha, nu har jag till sist läst "Norrland" av Po Tidholm och tänkte försöka skriva något om den. Känns svårt. Jag kan i alla fall börja med att länka till en grej jag skrev för länge sedan, den sammanfattar rätt mycket av det Tidholm skriver om. Hans bok är alltså en samling av tidigare publicerade texter, drygt hälften är tagna från Dagens Nyheter. 

Jag är rätt tveksam till begreppet "Norrland" och jag brukar ofta tjata om att jag är det. Det har blivit en käpphäst, jag börjar bli less på mig själv. Precis som Po Tidholm ser jag det som maktens namn på Sveriges norra halva. Men inte bara det, jag ser det som okunskapens och fördomens namn. Min känsla är att majoriteten av alla som använder begreppen "Norrland" och "norrlänning" inte har en aning om vad fan de pratar om. Det är personer som inte skulle kunna nämna namnet på ett enda norrländskt landskap och som blandar ihop Örnsköldsvik och Östersund. Och som inte ens skäms för det. I Sverige är det totalt socialt accepterat att inte veta någonting om Norrland. Men att inte veta var Bondegatan ligger är ju ultrapinsamt. Något som också manifesteras i Po Tidholms bok, i reportaget "Historien om de samiska jeansen” där miljön ”Jänsmässholmen i norra Jämtland” i ett huj byts till ”kontoret på Kungsholmen” (att nämna staden verkar inte nödvändigt).

Just därför, att "Norrland" är maktens och okunskapens ord, har jag svårt att förstå varför Po Tidholm är så förtjust i att använda det. Särskilt eftersom han vill utgöra en motmakt och sprida kunskap. Han verkar förstå begreppets problematik, men tycker ändå att det har ett berättigande. I en intervju jag hörde med honom talade han dessutom om att det vore positivt ifall unga människor från Lappland, Norrbotten, Västerbotten, Ångermanland, Medelpad, Jämtland, Härjedalen, Hälsingland och Gästrikland kände en "norrländsk identitet". Och det ryggade jag instinktivt tillbaka för. Men han har ju en poäng också. Att det kanske krävs en gemensam identitet och en kraftsamling av människorna i de norrländska landskapen för att något ska hända, för att rättvisa ska skipas. Det finns ju onekligen en viss gemensam erfarenhet, en viss gemensam historia. Då blir "Norrland" ett begrepp att samlas kring.

Jag är inte riktigt konsekvent själv heller, gud nej. Även om jag aldrig kallar mig själv för "norrlänning" (möjligen "östersundare" eller "jämte") känner jag ändå en större samhörighet med människor från Norrlandslandskapen än någon från typ Blekinge eller Sörmland. Tänker liksom att de "vet hur det är", vad det nu är. Att man liksom inte fått så mycket gratis. Jag är också avundsjuk på, och känner mig underlägsen gentemot, människor som vuxit upp norr om mig, jag tycker de är tuffare. Ju längre upp, desto bättre. Och inlandet är mäktigare än kusten. Vid kusten finns det hav och städer, det är mycket lättare där, mer sellout. Samhörigheten gäller liksom både fysiska personer jag känner OCH på ett abstrakt plan. Ibland är den enkelriktad. Jag har ju träffat folk från Norrbotten som säger att Jämtland inte hör till Norrland. De vill inte vara i samma lag som mig. Det spelar ingen roll att jag har fakta på hand, att Jämtland objektivt hör till Norrland. För dem är Norrland mer en "känsla" och känslor kan man inte motbevisa. Då blir det någon slags machokukmätning, vem som är mest Norrland. Och det tycker jag är supertöntigt. Men jag kan ÄNDÅ inte låta bli att bli imponerad när jag träffar någon från till exempel Kiruna eller Tornedalen. Löjligt kanske, men så är det.

Jag tycker det finns romantiserande drag i Po Tidholms texter, att han själv vill mytologisera Norrland. När han skriver om hur det var bättre förr, om raggarnas rockabillykvällar, om naturen. I samma intervju jag nämnde tidigare berättar han att han kände sig som en "amatörnorrlänning" för att han inte bytt till vinterdäck när det var halt ute. Han vill liksom hålla liv i det där, samtidigt som han vill sprida kunskap. Även i det negativa blir det liksom romantiserande ibland, klyschigt. Han irriterar sig på hur Norrland framställs i film och tv och samtidigt vet jag inte hur många gånger han skriver om småstäder där "skyltfönster gapar tomma". Kanske är det bara en gång, men det är en gång för mycket. Även om det är sant så får man bara inte skriva just den meningen.

Ibland är det svårt att veta om han verkligen tycker det han skriver eller om han anpassar sig för att blidka Dagens Nyheter-läsarens färdiga föreställning av vad "Norrland" ska vara. Kanske både och. När han flera gånger beskriver Edsbyn som en "håla" (som ju är ett extremt negativt laddat ord) i en DN-artikel är det som att han båda pissar på samhället och tycker det är lite sådär gött med hålor. Han lägger det till och med hos ortsborna själva, "att känna stolthet över sin håla". Byn Kaxås i Jämtland beskrivs som "bortglömd". Bortglömd, av vilka? Har Kaxås någonsin varit känt, på riksplanet? 

Och ibland blir det väldigt svepande:

Människor som utbildat sig får samtidigt stora sociala behov. De vill ha möjligheter att utvecklas. De vill umgås med och vara i samma miljö som likasinnade. Egentligen är det ganska enkla behov människorna har: De vill kunna konsumera, äta god mat och roa sig. Och helst vill de möta andra människor som gör samma sak samtidigt.

På den svenska landsbygden sker saker i ett annat tempo, och ofta av en helt annan anledning än i stan. Det finns ett slags stillsamt medgivande till allt som sker. Man godtar även negativa förändringar, som vore de oundvikliga.

Gud, nu låter det som att jag sågar boken totalt. Som att jag enbart riktar in mig på detaljerna som stör och missar helheten. Det är inte rättvist av mig. Jag håller ju med om det mesta i boken. Det är bara väldigt lätt att snöa in på det som irriterar i stället för att formulera förtjänster. Till att börja med är ju Po Tidholm en av få skribenter med utrymme i riksmedier som verkligen skriver om vad som händer i norra halvan av Sverige. Han har gjort det envist, trots att intresset oftast inte varit direkt kokhett. Och han ryggar inte för problemen som finns, nackdelarna, kritiken. Man slipper den där käcka kommunpolitikerinställningen om att ”vara positiv och se framåt”. Att han kan kritiskt granska skogsbruket och vattenkraften och inte bara se det som arbetstillfällen (inte särskilt många arbetstillfällen i vår högindustriella tid, dessutom). Och att han ifrågasätter turismen som räddningen.

Mycket av texternas innehåll känner jag igen, både fakta- och tankemässigt. Det är mest en bok som ger mig vatten på min kvarn, mer än något nytt. Jag skulle vilja att de som vet mindre än jag läste den och eftersom okunskapen är monumental är det nog bra att boken levererar ett "grundtankegods". Götalänningar, svealänningar, kanske även unga norrlänningar ska läsa. Men risken är att ingen kommer göra det. Ingen bryr sig ju om Norrland, tyvärr. Solidariteten är minimal. Norrland är inte riktigt en del av Sverige, inte riktigt en del av ett "vi". När riksmedier rapporterar är det som om en korrespondent gör det från ett annat land. Orkar man ens bli arg längre? Mikael Niemi säger i det här reportaget att han mest vill skratta åt allt.

Men en del kunskapsluckor har jag såklart, en del saker i boken är nya för mig, visst hajar jag till ibland. Som av de texter som behandlar skogsbruket. Ett ämne jag inte varit särskilt insatt i och här får lära mig mycket om, till exempel hur lite gammskog det egentligen finns kvar i Sverige. Och reportagen om hur hamburgerkedjan Max blev till, vykorten från Hallens foto, resan längs Ljusnan, de inflyttande holländarna och tomtekommersen i Rovaniemi är fantastisk läsning. Historier som är intressanta oavsett var de utspelar sig. Och det kan vara ganska skönt ibland, att geografin inte alltid är i förgrunden. 

Det är väldigt mycket män. Jag undrar var kvinnorna är, var samerna är (de finns med i ett fåtal texter). I en text skriver Tidholm att han medvetet undvikit samerna. Det är för komplext att skriva om, man hamnar nästan alltid snett. Fair enough. Men kvinnorna då?

Kanske skulle nämna att bokens omslag är väldigt fint, tecknat av Dennis Eriksson. I bokens mitt finns dessutom några riktigt vackra färgfoton som höjer upplevelsen. Och innehållet känns omsorgsfullt redaktörat och det finns typ inga stavfel.  Det är en hel del stycken och liknande formuleringar som överlappar varandra texterna emellan. Vilket inte är särskilt konstigt eftersom de är publicerade under en lång tidsperiod och i flera olika tidningar. Men kanske hade några texter kunnat plockas bort för att slippa överflödighetskänslan. Samtidigt är det ingen stor grej.

Jag är rädd för att ingen kommer bry sig, även denna gång. Ändå hoppas jag att den här boken ska kunna sätta igång någonting, oklart vad.

onsdag 24 oktober 2012

Dream team

Apropå Taake. Jag surfade runt på Youtube för att kolla liveklipp med dem och då hittade jag något mycket spännande, nämligen några filmer där Nocturno Culto (Darkthrone), Satyr (Satyricon), Hoest (Taake) och Frost (Satyricon) spelar tillsammans. Mäktigt dream team! Tydligen verkar klippen vara från en konsert i november 2011, en hyllningsspelning för Jonas Raskolnikov Christiansen - enmansbandet Slavia - som precis hade dött i cancer. Konserten tycks ha varit i Bergen på den klassiska klubben Garage. Där har jag spelat en gång!

tisdag 23 oktober 2012

Norges vapen


Jag är verkligen inte någon black metal-expert. Det är mer en genre jag halkar in på med ojämna mellanrum, genom att jag läser om något band i Close-Up, blir tipsad av en kompis, hittar en bra blogg i ämnet eller snurrar runt bland related artists på Spotify. Jag har liksom sedan länge mina grundfavoriter som jag alltid utgår ifrån: Burzum och Dissection. Där finns det brutala, men också en stark dragning åt vackra och vemodiga melodier. Låtskrivarna i respektive band har/hade en uppenbar musikalitet som få andra i genren (åtminstone av det jag har hört) kommer i närheten av. Men jag gillar också det primitiva renset på Darkthrones första skivor, även om man även där hittar den sorgsna och otäcka stämningen. Som ju är så viktig.

Det är inte ofta jag upptäcker någon BM som jag verkligen tycker om, men nu har jag gjort det i och med Taakes senaste album "Noregs vaapen". Frontmannen Hoest - som sjunger på bergensisk dialekt - har så mycket musik i sig. Den som vill ha hederligt norskt BM-rens hittar det, men den musikaliska bredden är större. Mest extremt är väl det omdiskuterade banjosolot i "Myr". Grymt att de vågar! Black metal överlag är inte direkt känt för sitt sväng, men Taake återkommer ofta till svåremotståndliga, gungiga rockriff. Och en del av utrot (börjar vid 4:06) till min favorit "Du ville ville Vestland" är ju sanslöst melodiskt och fint. Hursom, mycket fin skiva.

måndag 22 oktober 2012

Att glida på Stim-räkmackan

Förra veckan var jagStim Music Expo. Allt var inte skitkul, men bland de roligaste inslagen var Hitstoria, när Petra Markgren-Wangler intervjuade låtskrivare om hur det gick till när de skrev sina megahits. Är ju låtskrivare själv och älskar sådant där nörderi. Typ "först gick den i D, men sedan ändrade jag till A" eller "tidigare hade den ett stick som lät såhär, men det tog jag bort" eller "titeln på låten var i början X" och så vidare och så vidare. ÄLSKAR sådant! 

En av låtskrivarna som gästade var Carl Falk som varit med och skrivit "Starships" till Nicki Minaj. Och han berättade en intressant grej som många säkert vet, men som var ny för mig, och det är att många superstjärnor har som krav - när de väljer låtar - att få stå med som låtskrivare. Även om de inte har bidragit till varken text eller musik. Jag är kanske naiv, men när jag hörde det tänkte jag "men H, så får det ju inte få gå till". Just "Starships" är inte det eftersom Minaj har skrivit verserna själv. Men i de fall det ÄR så, tänk vad mycket okynnespengar en stjärna kan håva in på Stim-pengar från hela världen... Tanken spindlar.

Hypnotisören

Det här klippet har ju snurrat runt på de sociala medierna i ett par veckor nu. Jag såg länken på Facebook, en kompis hade lagt upp den. Visste inte vad det var och klickade. Såg längden (15 minuter) och blev less. Man (jag) har ju blivit så jävla otålig pga internet och alla klipp över 1 minut känns superlånga. Hursom, jag började titta och kunde verkligen inte sluta. Jag har ingen aning om vem Julia Gillard är, förutom att hon är Australiens premiärminister. Hon kanske har många åsikter i övrigt som jag inte delar. Jag vet inte något om australiensisk politik eller om bakgrunden till det som Gillard reagerar emot. MEN jag vet att jag blir helt hypnotiserad av hennes tal.

tisdag 9 oktober 2012

Världens bästa låt

Uttrycket "världens bästa låt" är ju lite roligt. Jag förknippar det alltid med tidningen Pop. Jag vet inte om deras skribenter faktiskt brukade använda det, men det är mer den storslagna känslan, att slå på stora trumman för något man tycker mycket om, som jag är ute efter. De gjorde ju ofta så. Det var en av skillnaderna mot den samtida tidningen Sound Affects, en annan var att Pop var mycket musikaliskt bredare. Sound Affects hade en mer korrekt, torr och humorbefriad framtoning och liknar på det sättet Sonic. Det känns som att läsa pressmeddelanden, typ. Om jag överdriver lite. I P. sken känslorna och kärleken till musiken igenom bättre. Mitt gymnasie-jag uppskattade SA:s inställning och som den konsekvensens riddare man ofta är i den åldern blev jag liksom förvirrad av att P. skrev att någonting var "världens bästa". "Men ursäkta, skrev ni inte samma sak om ett annat band/en annan artist/en annan låt i förra numret? Hur kan två saker vara världens bästa?" Så tänkte jag, då. Fyrkantigt. Supertråkigt. I efterhand gillar jag P. mer, för att de satte nuet och känslorna främst.

Och just nu är "Enemy" med Blithe världens bästa låt. Jag hörde den genom en spellista som Mattias Alkberg gjorde och la upp på sin hemsida/blogg. Jag skulle kunna göra en lång analys av vad som jag tycker gör "Enemy" så fantastiskt bra (låtens struktur, olika partier och så vidare), men jag nöjer mig med att lyssna på det vackra och vemodiga och vila i känslan av att låten känns mycket kortare än de 6 minuter den faktiskt är. Den är ett exempel på det jag skrev här, när något blir så vackert att jag nästan måste stänga av, att jag blir så gripen att det nästan gränsar till ångest. Lyssna bara på partiet som kommer vid 0.16 och sedan återkommer låten igenom. När den liksom "öppnar upp sig". Världens bästa låt.

UPPDATERING: Och den blir ju inte sämre av att killen på albumomslaget har en Inlandsbanan-tischa på sig!

torsdag 4 oktober 2012

Searching for...

Jag gick och såg dokumentären Searching for sugar man på bio i går. Den som har blivit så hyllad. Och jag måste hålla med, den var väldigt bra. Rekommenderas. Men sedan när jag kom hem började jag tänka på titeln, Searching for sugar man. Filmen handlar om sökandet efter sångaren och låtskrivaren Rodriguez. Han har en låt på sin första skiva som heter just Sugar man, men den handlar inte om honom själv, utan om en knarklangare i Detroit. Så filmen borde ju heta Searching for Rodriguez. Eller har jag missat något?

OBS! Om du har tänkt att se den och vill komma så blank som möjligt, då ska du inte se trailern. Själv hade jag varken sett trailern eller läst något innan och det var ganska häftigt. Det kommer några spännande vändningar, nämligen.



onsdag 3 oktober 2012

Metadebattinlägg

Jag var och drack öl med några vänner i förra veckan och vi pratade om ditt och datt. En grej som var aktuell då var det som på Twitter kallades för #tintingate (ständigt dessa gates...). Och jag sa: "Orkar vi prata om det här med Tintin?" Och alla bara: "NEEEJ!" För det var så vi kände. Vi var redan less på ämnet och debatten kändes sådär töntig som bara en twittersk debatt kan göra. Men sedan pratade vi lite grann om det i alla fall.

Det handlade ju alltså om att DN hade haft en artikel där de intervjuade Behrang Miri som leder arbetet med utvecklingen av Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet, i Stockholm. I intervjun sa Miri att seriealbumen med Tintin hade tagits bort från biblioteket Tiotretton i Kulturhuset, ett bibliotek som vänder sig till barn och ungdomar. Anledningen, enligt Miri, var att böckerna har rasistiska inslag. Den som läser DN-artikeln kan få intrycket av att Tintin har tagits bort helt från huset, vilket inte stämmer. Böckerna fanns kvar på Serieteket som ligger i samma byggnad.

Jag som själv har läst Tintin asmycket vet ju såklart att det som Miri säger stämmer. Och det här är inget nytt direkt. Att Tintin i Kongo är rasistisk har det rått konsensus om i flera decennier. "Alla" vet det. Vi vet också att Tintin i Sovjet ger en bild av ryssar som tokiga bombkastare, att Tintin i Amerika porträtterar nordamerikanska indianer som idioter och de vita amerikanerna som antingen gangsters eller hänsynslösa kapitalister och att det finns uppenbart antisemitiska inslag i en tidig version av Den mystiska stjärnan. Det är ju särskilt de tidigaste albumen som är mest stötande. Hergé blev mer upplyst ju äldre han blev, verkar det som. Och det här har det skrivits mycket om! De osmakliga bilderna som sänds ut i en del Tintin-album, historiska kopplingar till tiden och platsen serierna skapades på och också Hergés personliga liv och ideologi. Eller brist på ideologi, kanske man ska säga. Oftast får man bilden av honom som en person som bara ville göra sina serier och att han anpassade sig till det som var normen just då, för att blidka makten och majoriteten. En fegis skulle man kunna säga, om man vill. Det här var en parentes.

DN satte den här grejen på framsidan av tidningen (var det rimlig nyhetsvärdering?) och sedan tog det fart som fan på de så kallade sociala medierna, med vilket man väl oftast menar Facebook och Twitter. Jag märkte det själv, det skrevs och retweetades något jävulskt. Och upprördheten var enorm! Folk var fullkomligt rasande! Jag tror till och med att orimligt starka ord som "bokbål" och "censur" nämndes. Rör inte vår Tintin! Jag hade verkligen svårt att relatera till denna otroliga ilska, ta inte i så ni spricker liksom. Eftersom reaktionen var så fruktansvärt stark undrade jag om en del hade tagit borttagandet av Tintin personligt? Typ, "jag tycker Tintin är jättebra, jag läste Tintin när jag var liten och jag har minsann inte blivit rasist". Sedan fanns det också några som höll med Behrang Miri, men enligt vad jag kunde bedöma var de avsevärt färre i antal.

Senare under samma dag var det såklart flera medier som rapporterade om den här nyheten i DN:s kölvatten, och jag antar att flera kryddade den med tillägget att det hade lett till "starka reaktioner på de sociala medierna". För så brukar det gå till nämligen, att man gärna brukar vilja nämna det. Den massiva kritiken mot Behrang Miris beslut ledde sedan till att han och Kulturhuset backade och tog tillbaka Tintin till Tiotretton. Så då var allt bra, eller? Nja, det kändes ju inte riktigt så.

Seriealbumen fanns hela tiden kvar på Serieteket, som ligger alldeles bredvid Tiotretton. Skillnaden är att Serieteket vänder sig till vuxna. Det var alltså inte så att böckerna skulle försvinna helt från Kulturhuset. Dessutom kan det ju finnas en poäng i att små barn, med föräldrar från afrikanska länder, som sitter och bläddrar i serierna inte ska behöva se hur ”de” porträtteras i Tintin i Kongo. Jag vet inte om just det albumet fanns på Tiotretton, det är inte så viktigt egentligen, jag använder det mer som ett exempel. Och visst, då kanske argumentet kommer, ”men då ska man väl inte stanna där, då ska man väl rensa ut allt det 'dåliga' isåfall, och vad blir kvar då?” Jo visst, men serier är ett väldigt direkt medium, det är bilder som går direkt in. Det finns en POÄNG där som åtminstone är värd att diskutera på ett vettigt sätt. En kan till exempel tänka in sig själv i situationen: Jag är ett barn som har flyttat/flytt till ett nytt land (eller växer upp i ett land som mina föräldrar flyttat till) och går till bibblan för att läsa serier, och där kan jag se riktiga skitbilder av "mig". Jag vet inte hur jag skulle kunna förstå det, som barn, och hur jag skulle se på landet jag bor i. Jag skulle nog definitivt behöva prata med någon vuxen om det. Det kanske inte är superviktigt att alla tiders rasistiska kultur måste vara tillgänglig för alla överallt.

Det är också viktigt att skriva att Behrang Miris beslut inte handlade om någon censur, som de mest upprörda verkade hävda. Det hade varit censur om Sveriges riksdag hade bestämt att alla Tintin-album skulle förbjudas, att inga bibliotek skulle få ha dem och att inga människor fick äga dem. DET är censur. Här handlade det om en enskild chef på ett enskilt bibliotek som gjorde ett urvalsbeslut, vilket är hans jobb. Han gjorde det på ideologiska/moraliska grunder och visst, det kan man diskutera, men att göra urval är hans jobb. Tiotretton kan omöjligen ha alla böcker som finns i världen.

Ungefär samma sak hände ju när Henrik Zipsane, chefen för Jamtli (länsmuseet i Östersund) valde att inte låta Lars Vilks ställa ut där. Anledningen var uttalanden som Vilks hade gjort i samband med att han skulle till en antimuslimsk konferens i USA och Zipsane tyckte att de rimmade illa med de humanistiska värderingar som Jamtli beslutat att ha. Om du klickar på länken kan du höra honom berätta om det. Han är ytterst ansvarig för den konst som visas på Jamtli och han tog därför ett utgivarbeslut, baserat på museets ideologiska/moraliska policy. Och visst, det kan man också diskutera. Men kom fan inte och prata om censur! Det är ohederligt. Det går inte att säga att Vilks yttrandefrihet är kränkt, han kan ju fortfarande tycka precis vad han vill (och skriva det på sin blogg om han känner för det). Men det betyder inte att Jamtli måste visa konst som går stick i stäv med deras policy. Inte konstigare än att en tidning inte publicerar alla texter och insändare som kommer in. Det handlar om urval och ansvar.

Vem pratar om #tintingate nu förresten? Någon? Känns inte så,  nu är det nya, heta ämnen på gång, till exempel Ikea:s katalog i Saudiarabien, där Ikea bland annat hade retuscherat bort en kvinna. Anledningen var väl att slippa stöta sig med regimen i landet. Händelseförloppet blev exakt detsamma som när det gäller Tintin. 1. Nyheten kommer. 2. Folk reagerar: WÖÖÖ! 3. De ansvariga backar. En nyhet som möjligen hade kunnat vara ett frö till vettiga debatter, om till exempel hur kvinnor egentligen har det i Saudiarabien (och i andra länder med för den delen) och hur mycket moraliskt ansvar företag ska ta i sin verksamhet. Väldigt intressanta frågor som vi förmodligen inte kommer komma fram till eftersom allt fastnar i den här gate-logiken. Och, ett sidospår: Jag kanske är cynisk, men hur förbannat naiva är människor? Fattar man inte att företag i första hand vill tjäna pengar och struntar rätt så mycket i resten? Vakna upp och lukta på kaffet, liksom. Och hur mycket skulle regimen i Saudiarabien bry sig om Ikea "sa till på skarpen"? Jag bjuder på många retoriska frågor nu!

Samma logik har det varit när Jens Ganman kommenterade Liv Strömquists utseende i en recension eller när Stina Wirsén kom med sin film Liten skär och alla små brokiga. Det känns som att det finns tusen exempel till. En kvinna som heter Brit Stakston skrev om det här på SVT Debatts hemsida. Jag håller kanske inte med om allt, men jag tyckte hon satte fingret på en del grejer ganska bra. Är det bra och rimligt att en grej som Twitter har så mycket inflytande över medierapporteringen som det faktiskt har?

Ibland tycker jag att nyheten som det blir en "gate" av är en skitgrej i sig, ibland tycker jag att det bara är den efterföljande debatten som är dålig. Eller, jag vet inte, kanske är nyheten viktig och relevant, men skitdebatten liksom smutsar av sig så att ALLT blir skit. Det känns som att många debatter som förs i dag inte bottnar på marken, i verkligheten. Att det pratas om saker som inte spelar så stor roll och som de flesta människor inte bryr sig i. Jag kan nästan bli konspiratorisk: Vem tjänar på att vissa nyheter, på ett godtyckligt sätt, blir stora diskussionsfrågor och tar upp vår tid och skymmer sikten för de stora problemen och de riktiga bad guys? Och nästa vecka är det något nytt gate, helt separat från det som var veckan innan. Det blir så fragmentariskt, det blir svårt att greppa verkligheten. Jag vet inte, borde vi prata om fattigdom, orättvisor, krig, ojämlikhet. Kanske till och med GÖRA något. 

Twitter är hursomhelst ett skitmedium för debatt, vilket till stor del beror på formen i sig. Hur vettigt kan det bli på 140 tecken? Då är det typ bättre att bara skriva könsvitsar som Peter Apelgren, då kanske någon blir glad i alla fall. Men jag läste faktiskt en intressant grej på Twitter, av Marit Bergman, apropå det här med att göra verklighetskollar och inte få för sig att det som diskuteras på nätet är det som "alla" pratar om. Hon hade frågat personalen på förskolan där hennes barn går om många av föräldrarna hade diskuterat Stina Wirséns film med dem. Av en skanning på nätet skulle en ju kunna få intrycket av att ALLA på gator och torg snackade om detta. På Bergmans förskola går det barn med föräldrar från 16 olika länder, så det var en bra spridning. Men personalen hade inte hört ett pip. Och visst, det säger inte allt, men det kanske säger något.

Samtidigt blir jag så otroligt less och fylld av självhat för att jag tar upp min tid med att analysera detta! Å andra sidan går det väl inte att kritisera något utan att nämna det. 

måndag 1 oktober 2012

Åh!

I och med Different drum-inlägget fastnade jag i ett Lemonheads-Youtube-missbruk. Hittade bland annat den här videon och blev så glad! Inte hån-glad utan uppriktigt glad och nästan lite nostalgisk. Så USA, så tidigt nitti. Och visst är det Juliana Hatfield man ser?

Different drum

Det är kul med låtar som får ett eget liv. Och vad menar jag med det då. Jo, kanske att de inte känns så förknippade med upphovshen och ursprungstolkare. Att de finns i många coverversioner, att de ses som allmängods. Different drum är en sådan låt. Många av er har säkert hört den. Jag skulle kanske inte kalla Different drum för en klassiker, för en så stor bautahit blev den väl aldrig i någon av sina versioner, och den har en ganska anspråkslös framtoning. Men även om det bara är en oansenlig liten poplåt har den ändå något speciellt, något som inte går att sätta fingret på, annars skulle den ju inte ha tolkats av så många. Den skrevs av Mike Nesmith i The Monkees och spelades allra först in av The Greenbriar Boys, men varken deras eller Nesmiths egen version är den mest kända.



 

Det är i stället Linda Ronstadts cover som blivit störst. Eller ja, det är The Stone Poneys, med Linda Ronstadt på sång.



Första gången jag hörde DD var i en akustisk version med Evan Dando från Lemonheads. Den fanns med på en promosamling med L. som jag vann i någon tävling och vad jag vet har just den inspelningen aldrig getts ut på någon officiell skiva. Men den finns faktiskt på Youtube ändå.

 

Senare förstod jag att L. tidigare hade släppt en helbandsversion av DD.



Susanna Hoffs från Bangles har också sjungit in DD, tillsammans med Matthew Sweet. 



The Pastels har också spelat in DD. Det finns fler covers, men nu orkar jag inte skriva mer.

söndag 30 september 2012

Du sköna nya värld

Ofta kan det kännas som att allt bara blir värre och värre i världen. Vilket leder till en hopplöshet. Håller ni inte med? Men ibland, IBLAND, kommer hoppet tillbaka och man får känslan av att en bättre värld är möjlig. Nyligen hade jag en sådan upplevelse.

För några dagar sedan lyssnade jag på radioprogrammet Nya vågen i P1. Det handlade, bland annat, om "papperstidningens död" och att Svenska Dagbladet ska sparka folk och sluta göra en separat kulturdel. Efteråt kunde jag inte riktigt sätta ord på de tankar och känslor som programmet gett mig. Men SOM TUR VAR hade några skarpa hjärnor skrivit kommentarer på Nya vågens hemsida. Jag kommer aldrig kunna återge dem på ett sätt som gör deras briljans rättvisa, så därför väljer jag att citera dem i sin helhet.

Mediabubblans rättmätiga kollaps

Svenska journalister har länge levt i en bubbla - fullständigt allienerade från vanligt folk. Utvecklingen är för mig ute i verkligheten är därför fullständigt logisk. Jag har alltid betraktat mig som tämligen kulturintresserad men för mig finns idag absolut ingenting att hämta bland dagens utbud hos mainstream-media som bara ängsligt tycks snegla mot kollegor i branschen om att vara mest pk-mässig och up to date bland kollegorna på Söder. Uppenbarligen är jag inte ensam. Tidningsdöden ser jag fram emot med största glädje och intresse. Det kan nämligen bara bli till det bättre. Livet i bubblan kan ni sköta internt utan vare sig prenumerationspengar eller skattestöd. Det verkligt fria ordet och mångfalden återfinns numera på nätet - för hur länge? Det är det enda som oroar mig.

/Rollo


Kultursidorna

Ja det är väl inte så konstigt att den delen bara är en kostnad. Det är en ytterst liten del som vill bli uppfostrad eller indoktrinerad i helt sjuka kulturmarxistiska och genusresonemang. Det kan även SR tänka på.
/Erik


Japp!

Maktdyrkande mainstream media är på tillbakagång och individen får bilda sig en egen bild av världen. Källkritik är populärt igen. Vi som granskat medias rapportering vet att i princip allt som rapporteras är gravt missvisande på något sätt. Är du intresserad av någon händelså måste en mångfald källor undersökas och vägas samman. Nyhetsbyråerna är katastrofalt dåliga och ofta i händerna på desinformatörer med politiska eller kommersiella intressen som färgar urval och rapportering. Kort sagt, utmärkt om papperstidningarna försvinner, dom gör mer skada än nytta.
/björn


Kulturhuset

Det är i o för sig ingen större förlust att kulturbilagan läggs ned. För min del får de gärna lägga ner Kulturhuset också. Eller åtminstone avskeda TinTin-lallarna.
/Bertil


Kvalificerade kulturjournalistiken?

Sveriges obildade journalister, har mig veterligen inte skrivit något kvalificerat.
/Ajöss o Goodbye


När jag läste denna intelligens i skriven form kände jag: "YES! Jag är inte ensam!". Och precis som mina tankefränder Rollo och Björn ser jag gladeligen fram emot när alla papperstidningar försvunnit. Drömmen är ju givetvis också att Sveriges Radio och Sveriges Television läggs ner samt alla, så kallade, "nyhetssajter". Det vill säga, att det till sist inte finns en enda journalist (bara ett annat ord för kulturmarxist/mångfaldsterrorist/genusfascist/lögnnazist) kvar i Sverige. I stället kommer all nyhetsrapportering att finnas på exempelvis Flashback, Avpixlat och i kommentarer från hjältar som Rollo, Erik, Björn, Bertil och Ajöss o Goodbye. Fatta vad bra det kommer bli. Jag ser så himla mycket fram emot det. Förtvivla inte mina vänner - framtiden är ljus!