I går när jag kom hem sent spelade jag luftgitarr och headbangade till utrot på Bear Quartets "Escape from promille hill". Jag kunde inte sluta, lyssnade på det säkert tio gånger. Tänk att musik kan vara sådär sjukt bra ibland. Det är stört. Utrot får mig att tänka på musiken BQ gjorde på sina två första skivor. De forta låtarna med tuffa gitarrer, där det är punkigt och kaotiskt. Samtidigt med harmonierande ackordföljder och melodier som gör det till pop också.
Efter kommer "Dogs" och den är ännu mer bakåtblickande. Musikaliskt låter den som balladerna på någon av de två första plattorna, förutom refrängen som rör sig med andra rytmer och melodispråk. Och i texten syftar de tillbaka till "Leaning against a parked car" på "Personality crisis" och "Fenceleaners" på "Cosy den". I intervjuer brukar BQ prata om att aldrig se tillbaka, att hela tiden gå vidare och göra ny musik. Men det håller ju inte riktigt och det gör inget heller, tycker jag. Det är ändå uppenbart att det låter annorlunda nu jämfört med för 18 år sedan. Ens om man ville, varför man nu skulle det, går det inte att göra exakt samma sak. Tiden gör saker med folk.
En uppenbar skillnad mot då är Jejo Perkovic. Länge har jag, som många andra, framhållit Jari som den mest musikaliska medlemmen. Men nu vete fan. Jejo är verkligen där uppe i toppen också, han måste vara Sveriges bästa trummis. Senast jag såg BQ live var på Storsjöyran i somras och det var då jag verkligen fattade hans storhet. Precis som vanligt satt han lojt med cigg i munnen typ hela spelningen. Det är nästan obegripligt hur han kan utstråla sådan ofeeling och samtidigt leverera det mest snygga, musikaliska och dynamiska trumspel. Han har mer känsla i röven än vad valfri svensk "indie"-trummis har i hela sin kropp.
Det är så svårt, i alla fall för mig, att tala om någonting utan att samtidigt tala om något annat. Som att det nästan är omöjligt att skriva något om "Monty Python"-skivan utan att också ta upp "89". Precis som jag vill prata om "Eternity now" i förhållande till "Saturday night". Men för mig, jag vet inte om BQ håller med, är de parskivor. På "Saturday night" var låtarna fortfarande "vanliga" låtar och experimentet låg i ljuden, arrangemangen, produktionen. Kanske var det precis så man ville ha det, men jag tror att på "Eternity now" kom bandet närmare sitt mål. När inte bara produktionen är ny utan också låtarna i grunden.
Det tror jag är en ambition för många som sysslar med konst, en vilja att ta sig ur sin egen kropp. Det är så lätt att få några favoritord, några favoritackordföljder och melodivändor. Till slut ser man sitt eget mönster och börjar känna sig förutsägbar, tråkig, inte originell. Därför är sista låten på "Eternity now", "Bear Quartet international airport", så häftig. Jag har lyssnat på BQ i tretton år, nästan halva mitt liv, och skulle säga att jag kan deras mönster hyfsat bra. Men på "BQIA" hörs det inte. Det låter inte som Bear Quartet längre. De lyckades.
Men jag saknade ändå någonting på "Saturday night" och "Eternity now" och det kom i och med "89". Låtarna var vanliga låtar, men ändå inte. Jämfört med till exempel "Saturday night", där produktion och låtar inte var synkade, satt allt ihop så bra. Nu upplevde jag inte att det fanns en uttalad, och därmed kanske lite krystad, ambition att göra något helt nytt utan mer en känsla av att låtarna kom "naturligt" fria. Det kan vara farligt att prata om utveckling, men jag tror ändå att "Saturday night" och "Eternity now":s experiment var nödvändiga för att "89" skulle bli som den blev. De skivorna möjliggjorde en naturligt fri inställning till musiken. BQ var inte längre ett band som strävade efter att göra något nytt, det blev nytt ändå utan att de märkbart behövde anstränga sig.
Och precis som att "Eternity now" kom närmare det uppsatta målet, som jag uppfattar det, än "Saturday night" så gör "Monty Python" detsamma gentemot "89". Nu menar jag inte att det nödvändigtvis gör "Monty Python" bättre (jag tycker "89" är ruggigt stark, en av bandets bästa), men den känns åtminstone än mer fri. Det som imponerar på mig mest är hur de kan göra låtar som ofta har en konventionell struktur, med verser och refränger eller vad man nu vill kalla det, som ändå inte låter strypta. Med mycket popmusik är det ju så, att den känns kvävd för att passa sitt format.
På "Monty Python" finns det en känsla av att nästan vad som helst kan hända i låtarna. Även om det liksom inte gör det. Det är känslan av det som är det viktiga. Som i sjukt vackra "Fist or hand". Egentligen en ganska vanlig låt, men så otroligt levande. Mycket är Jejos förtjänst, rytmens förtjänst, avsaknad av harvande gitarrackord. I stället fullt med plock, riff, melodier, rutputsarljud.
När jag hörde några av låtarna live förra hösten var jag faktiskt lite orolig. De framstod som så skissartade och med partier som inte passade ihop med varandra. "Oj oj oj, hur ska det här bli ejengklien?", tänkte jag. Men nu har låtarna satt sig, skisserna har fått tydliga former och det som framstod som så random är nu självklart. Den enda låten jag inte riktigt tagit till mig är "Two losers", just för att den framstår som en konstruktion. Jag hittar ingen röd tråd riktigt. Och jag tycker att syskonlåten "Promille hill" träffar närmare det jag antar bandet vill uppnå med dem: oväntade takter, tydligt rytmbaserat, oklarhet över ackord och sammantvinnade gitarrer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar