torsdag 27 december 2012

The Eisenhauers på Puckett's

Jag var i Uvesa för drygt en månad sedan. En av de absoluta höjdpunkterna där var besöket på utestället Puckett's Grocery. Det ligger ute på landet i det lilla samhället Leiper's Fork, drygt fyra mil från Nashville. Jag vet inte hur många som bor i Leiper's Fork, men kan tänka mig att det är några hundra. Det är väldigt litet i alla fall.

Som det hörs på namnet är Puckett's från början en mataffär och för några år sedan var det en snubbe som tog över lokalen och ville göra det till en plats för livemusik, men samtidigt behålla ursprunget. Så Puckett's är mataffär, restaurang (med enklare maträtter), bar och spelställe - allt i ett. Typ den coolaste bar jag varit på någonsin, genom tiderna, alla kategorier.

Flera dagar i veckan är det spelningar och eftersom Puckett's är omtalat åker folk dit från Nashville och bygden runtomkring. Det är som om det skulle finnas en svintuff klubb i Stugun som folk i Östersund åkte till. Det går ju typ inte att tänka sig och vi började snacka om det, de som jag var med, varför ett ställe som Puckett's inte skulle funka på landsbygden i Sverige. Och en av de klart största anledningarna, kom vi fram till, är synen på att dricka och köra. I USA är det helt socialt accepterat att dricka alkohol och köra bil efteråt. Så då kan man åka till något ställe ute på landet, dricka några bärs, kolla ett band och sedan åka hem. För några bussar går det ju knappt till/från landet, särskilt under kvällstid, varken i USA eller här hemma.

Kvällen vi var ute var det Open Mic Night, också något som inte är särskilt vanligt i Sverige. Och när det händer är det ju sällan bra, man blir sällan peppad på att gå på öppen scen i Sverige, i alla fall jag. Man vill se något man känner till. De som stiger upp på scen i Sverige är oftast, i alla fall enligt min erfarenhet, mest folk som vill synas och som kanske inte alltid har så mycket att komma med. Inte för att det bara är proffs som ska få lira, det är inte det jag menar. På Open Mic Night-kvällen vi var på verkade allt så himla prestigelöst och publiken var äkta peppade, inte sådär pliktskyldigt stela applåder. Och det var liksom allt ifrån proffs till en tonårstjej som spelade upp en egen låt för publik för första gången.

Det bästa under kvällen var familjen Eisenhauer: Amelia, 13 år, på fiol och sång, hennes brorsa Andy, 11 år, på banjo och morsan Rhonda på gitarr. Jävlar vad de lirade! Men framför allt, SOM Amelia sjöng. När hon levererade Dolly Partons "Coat of many colors" (första gången jag hörde den) var inte ett öga torrt i lokalen. En annan låt jag aldrig hört, som de spelade, var "Rocky Top", en bit från 60-talet skriven av låtskrivarparet Felice och Boudleaux Bryant. De har också, bland annat, gjort "All I have to do is dream" och "Bye bye love" och Boudleaux skrev även "Love hurts" på egen hand. The Osborne Brothers spelade in "Rocky Top" först och sedan dess har den blivit en slags inofficiell nationalsång för Tennessee. Sjukt svängig.

Jag hittade en film med familjen Eisenhauer på Youtube där de spelar dessa två låtar och roligt nog var den just från Puckett's i Leiper's Fork. Dock inte från samma kväll som vi var där, det här är filmat i september 2012. "Coat of many colors" börjar vid 5:05 och "Rocky Top" vid 10:00.

tisdag 18 december 2012

Topplistan

I brist på annat tänkte jag göra en lista över vilka mina mest lästa blogginlägg är, fram till precis nu (om man nu kan lita på Bloggers statistiksiffror). Och inte just för 2012 utan för hela tiden bloggen har funnits, alltså sedan september 2010.

1. "Underbara Suede!" - om den gamla "Voxpop"-programledaren Magnus Karlsson, med mera (895 sidvyer)
2. Frimurarna (334)
3. Palme och Pelle - om Olof Palme och Pelle "Dead" Ohlin från Mayhem (323)
4. Verklighetens center (307)
5. Soltempelorden (300)
6. Folkets tempel (289)
7. Gymnasieföreningar (246)
8. Heaven's Gate (225)
9. Blod eld död - om boken med samma namn, av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg (193)
10. World light center (184)

Man noterar några saker. Att nummer ett sticker ut väldigt mycket, har över 500 sidvyer mer än tvåan. Det kan ju vara ett mätfel. Annars är enda förklaringen jag har kunnat komma på: Andreas Johnson. I vintras var han med i Melodifestivalen med en låt ("Lovelight") som lät rätt likt "Beautiful ones" med Suede. Det skrevs mycket om det i medierna och jag kan tänka mig att en del av alla de hundratusentals (?) som googlade "Suede" i och med den nyheten råkade hamna på min blogg. För det var just runt festivalen som sidvyerna för den här posten sköt i höjden, innan dess hade väldigt få läst den.

Annars är det ju tydligt att det här med sekter är populärt. Sex av platserna är inlägg från min "serie" om sekter, där jag liksom följde varje kapitel i boken "Sekter och hemliga sällskap" av Clas Svahn. Märks att det är ett ämne som lockar, vilket väl inte var oväntat kanske. Kul att många läser sektinläggen! Jag la ner ganska mycket tid på dem.

måndag 17 december 2012

12 år sedan Kirsty MacColl dog

Man hör henne lite överallt i dessa tider, Kirsty MacColl, när hon sjunger julduett med Shane MacGowan. Och i morgon (18 december) är det 12 år sedan hon dog. Hon var på semester i Mexico med sina två söner och de var ute och dök på ett ställe där det var båtförbud. Ändå var det en jävel (en rik jävel) som körde omkring med en motorbåt. En av sönerna höll på att bli överkörd, men MacColl lyckades trycka undan honom. Själv klarade hon sig inte utan dog omedelbart. Man blir ju sjukt förbannad och ledsen när man tänker på det. 

Jag har skrivit om Kirsty MacColl förut på bloggen, men ja, nu gjorde jag det igen. Gillar ju henne.



Jag hittade en dokumentär om henne också: 

Slutstrid = striden med sig själv

Jag känner mig hängig, vet inte om det beror på mig själv eller allt annat. Svårt att skilja på. Men suktar liksom efter saker: energi, ömhet, samtal. Blir mest att man hänger på sociala medier. Där är folk engagerade, jävlar vad folk är engagerade, men det är liksom så automatiserat, oreflekterat, aldrig riktigt intellektuellt. "Engagemang." Massa åsikter som hänger löst. Kolla, jag är med i gruppen som är emot att Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen nästa val. Kolla, jag gillar gruppen Vita kränkta män och skrattar åt idioterna som citeras där. Kolla, jag delade en artikel där nån skrev nåt bra. Och alltid för människor som tycker samma sak. Man visar för varandra hur fin man är, hur rätt man har, man dunkar rygg. Det är mestadels vita svenskar, som sällan möter "den andre", vare sig det är någon som röstar på Sverigedemokraterna eller kommer från ett annat land. Eller för all del, sig själv.

Känner du några människor som kommer från ett annat land än Sverige, eller som har föräldrar som gör det? Möter du mest bara människor som på de flesta sätt är lika dig själv? Är hudfärgen det första du ser hos en främling? Bemöter du människor olika beroende på hur de ser ut? Blir du mer skraj om en ung brunhyad kille går på nattbussen än om en ung vithyad kille gör det? Isåfall, varför? Vågar du tänka på det, ifrågasätta dig själv? Vill du inte bo i ett område eller en stadsdel där det bor många människor som flyttat eller flytt till Sverige från andra länder? Isåfall, varför? Vilka fördomar har du? Vilka rädslor har du? Det blir inget gjort, ingen ordentlig förändring, om du inte, på riktigt, vågar möta dig själv. Fast du kanske tänker att du är helt perfekt, helt tolerant, helt opåverkad av samhällelig struktur. Och om du är det, stort jävla grattis. Annars kanske det finns saker du sopar under mattan. Som Kjell Höglund sjöng: att ta sig själv på blodigt allvar är det svåraste av allt. Men det är ju lättare att bara klicka gilla på Facebook och strunta i att tänka på det.

Jag försöker att tänka på det och det är förjävla jobbigt.