söndag 31 oktober 2010

Hüsker Dü "Warehouse songs and stories" (1987)

Sista skivan, dubbelalbum. Efter turnén som följde så la de ner. Sen startades Sugar (Mould) och Nova Mob (Hart) och Grey Area (Norton). Grey Area släppte aldrig något, Nova Mob har jag faktiskt inte lyssnat på alls, har inte haft lust. Sugar försökte jag med och gillade ett tag, men det höll inte riktigt i längden. Det är rätt habilt, sterilt, tråkigt. Numer, om jag fattat det rätt, driver Greg Norton en restaurang i Minnesota. Skulle va kul att åka dit nångång, se om han har kvar mustaschen.

Det verkar som att de här tre personerna behövde varann för att kunna göra den där riktigt angelägna musiken, att det fanns en dynamik. Det kanske hade med ålder att göra också för redan nu började de liksom tappa det. Äh, lönlöst att spekulera egentligen. Mould sjunger inte lika bra längre, hamnar ofta i nasala, långa toner, och det skulle han fortsätta med i Sugar.

Hart knarkade rätt hårt vid den här tiden och kanske påverkade det hans förmåga att skriva låtar, för på den här skivan är han verkligen inte på topp. Hans bidrag på albumet är överlag väldigt fattiga på melodier och ackord.
Inte sällan är refrängerna bara en kort fras, som upprepas med samma melodi. Det som kan kompensera då är energi, men det funkar inte heller eftersom han ofta låser dem i en stel rytmik. Han lyckas med en fullträff, den frigörande "Back from somewhere", annars är det tack vare Mould som den här skivan hålls någorlunda uppe. Precis som på "Flip your wig" radar han upp pophits: "Friend, you've got to fall", "Could you be the one?", "These important years", "Standing in the rain", "Visionary" och "Ice cold ice".

Skivan sålde ändå rätt bra, tror mest av alla. Och de fick sitta i talkshow-soffa hos Joan Rivers och prata. När de spelar låtarna är scenen väldigt ambitiös, den går i samma tema som skivomslaget som man kan se här.

BETYG: 5/10

BÄSTA LÅTAR: "Standing in the rain", "Back from somewhere", "Ice cold ice", "Friend, you've got to fall", "Could you be the one?"

Hüsker Dü "Candy apple grey" (1986)

Skönt att det här snart är över, jag börjar tappa energi för hela Hüsker Dü-projektet. Krutet är bränt. Så var det också för HD vid den här tiden. Det här var deras första skiva på stora Warner, men det verkade inte spela någon större roll för soundet. Den är ju liksom inte mesigare än "Flip your wig", snarare lite mörkare isåfall. Balladkonceptet dras i och för sig lite längre än tidigare med "Too far down", "Hardly getting over it" och "No promise have I made".

Låtarna är det inget fel på, egentligen är det bara konturlösa förstalåten "Crystal" som inte riktigt håller. Det är bara ingen energi kvar i musiken längre. Bandet har liksom börjat göra "habil rock". Det räcker med att titta på skivans omslag för att förstå att man kommer serveras något tråkigt.

Oväntat nog är båda singlarna från skivan Grant Hart-låtar, "Sorry somehow" och "Don't wanna know if you are lonely". Se videon till sista på min nya favoritsajt GreekTube. Det finns ju rykten, och jag vet att jag har läst det också men minns inte var, om att Hart och Mould bråkade en del om låtskrivarfördelningen på skivorna, särskilt de sista åren. Och att det oftast var Hart som fick vika ner sig. Viktigast, förutom att få med flest låtar själv, var tydligen att få hamna på första och sista plats på varje lp-sida. Lite kul att kolla på just "Candy apple grey" för där har Mould alla de platserna.

Det är just det intrycket man får i varje historieskrivning om bandet (och det upprepas ju här också, jag skriver sällan om Greg Norton eller bandet som helhet), att det mer och mer blev en maktkamp mellan Hart och Mould och att det var en av anledningarna till att de la ner. Tillsammans med allt supande och knarkande.

BETYG: 4/10

BÄSTA LÅTAR: "Dead set on destruction", "I don't know for sure"

lördag 30 oktober 2010

Snuttefilten

I "Fear of flying" med Teenage Fanclub sjunger Gerry Love de förnuftiga raderna "I've never looked for answers in a song" och "Don't always look for comfort in a song". Så jävla rätt, så jävla förnuftigt. De har det där draget i vissa texter, TFC, det där självtillräckliga och vetabästperspektivet. Jag är extremt känslig på att plocka upp den vibben, kanske just för att jag har det där draget själv.

Men vaffan, vad ska man göra då när man känner sig helt sämst? Det finns väl värre saker att trösta sig med än musik. Den här helgen har jag ett extra starkt snuttefiltsbehov. För mig måste sån musik vara lite tråkig, melodiös och kunna ge mig en identifikation med den som sjunger. Det behöver inte vara något i texten, det kan räcka med en viss stämning i rösten bara. Exempel på musik som inte riktigt funkar då är typ Burzum och Terror Squad. Tröstlåtarna helgen vecka 43 för Han1 är:

* "Mr. Freeze" med K's Choice. De kom från Belgien och hade några hittar på 90-talet. Och det hörs väl, att det finns lite grunge där i bakgrunden. Jag förstår ju att det här är ett objektivt tråkigt band, men har alltid gillat låten väldigt mycket. Tror de håller på fortfarande.

* "Hanging around" med Gemma Hayes. Irländska som jag bara hörde talas om när första skivan "Night on my side" kom. Men vad jag förstår så håller även hon på fortfarande. Också en fintråkig, 90-talistisk (även fast den kom senare), låt.

* "Hospital" med Lemonheads. Från deras, känns det som, underskattade "Car button cloth"-skiva, värd att äga enbart för de fina gitarrljuden. Krispiga, samtidigt murriga och varma. Som vore de gjorda av frotté. Snodde titeln, som också var Richmans, till en låt jag gjorde. Sen tyckte Johan vi skulle ha det som bandnamn också.

* "Tell that girl to shut up" med Holly and the Italians. Ingen tröstlåt, men för att inte helt falla ihop i en gråtrunkshög i helgen behövs det lite argglädje. Då får det bli amerikanska Holly som drog till England och gjorde punkpop. Transvision Vamp, som jag aldrig riktigt förstått vad det är för sorts band, gjorde en cover senare.

Om ni undrar varför jag länkar till konstiga sajter (av vilka GreekTube nog tar priset) och inte till allas nya standardspelare Spotify så är det för att jag inte har eget internet. Och där jag lånar går det inte att ladda ner program. Sorry.

torsdag 28 oktober 2010

"Underbara Suede!"

Jag brukade alltid kolla på "Voxpop" när det gick på SVT. Det var där man kunde se musikvideor (eller ska man säga videos?) på tv om man inte hade kabel. Sen dess har man kunnat följa programledarna i medierna. Henrik Olsson är just nu på P4 Stockholm och Josefine Sundström har varit en massa i tv och kom nyss med en bok. Men min favorit, Magnus Karlsson, har jag inte sett till alls, förrän i går kväll!

Han är exekutiv producent för "Idol" och fick sitta i "Kulturnyheterna" och försvara kontrakten med deltagarna. Han har också gått och gift sig, antar jag, eftersom han heter Magnus Karlsson Lamm numera. I "Voxpop" var han den där killen med snygga kostymer som hoppade in och skojade i videosarna och älskade britpop. "Underbara Suede" brukade han säga. Rolig var han.

* * * * *

I dag var jag på en föreläsning som hette "De sju grävsynderna" som handlade om journalistiska gräv. Då började jag tänka på de sju dödssynderna och filmen "Seven". Det var länge sen jag såg den nu, men jag minns den som bra och spännande. Men också en sån där film med väl nöjd manusförfattare. Förstår ni vad jag menar? Där man verkligen kan se framför sig hur manusförfattaren sitter och är rånöjd med hur han får till det på slutet, knyter ihop säcken. "De misstänkta" är ett annat exempel.

Problemet är ju bara att manuset haltar. John Doe mördar folk som begått dödssynder, fine. Han mördar för frosseri, girighet, lättja, lust och stolthet. Men sen mördar han Tracy Mills ("here comes Gwyneth's head in a box" som Evan Dando sjöng) utan att hon har begått någon dödssynd. Han gör det enbart för att väcka vrede hos hennes man, polisen David Mills. Som sedan mördar John Doe som själv känt avund mot paret Mills familjelycka. Men vem ska då mörda David Mills?

onsdag 27 oktober 2010

Låt maten tysta mun

I går var det dags igen, den här gången i SVT, att uppröras över hur djur behandlas. Det kommer ju då och då i medierna, "skakande reportage över hur djur behandlas i köttproduktionen". Men det blir liksom ingen kontinuitet, ingen förändring. Någon slags fördjupning fick man i "Kosmo" förra veckan. Annars är det mest en studie i medielogik, studie i hyckleri.

Buhu, en massa köttitarianer som lipar över de ulliga och gulliga kaninerna. Man torkar sina tårar med ena handen samtidigt som den andra trycker in hormonpumpat, elchockat storindustribacon i kakhålet.

Det är ju helt bisarrt att Köttsverige inte förstår sambandet mellan djurindustrins maskina inställning till djur och det billiga köttet i affären. Få skulle ha råd att äta såna sjuka mängder kött som äts, varje dag i veckan, om allt kött var pk-producerat. Ändå så rasar folk när de ser hur djuren har det. Sluta bli upprörda! Ni vill ju inte ändra ert beteende ändå. Fler köttitarianer borde säga vad de egentligen tycker: "Jag skiter i att djur dör och lider på minimal yta i köttlador, det viktigaste för mig är jag får köpa billigt kött".

Det är så löjligt att bli moraliskt upprörd när det främsta argumentet som används för att äta kött inte håller moraliskt alls: "Det är så gott". Jaha. Ibland kommer också "det är naturligt" och "jag/mänskligheten har alltid ätit det".

I Köttsverige ska man:
* Bli upprörd när gulliga kaniner blir klubbade i huvet
* Bli upprörd när gulliga sälar klubbas ihjäl
* Bli upprörd över att man äter hundar i Asien
* Tycka att hundar och katter är gosiga och gosa med dem jättemycket
* Inte berätta för små barn var köttbullen kommer ifrån om de frågar

* Tro att alla djur har det jättebra, förutom de gånger medier rapporterar om det


Jag är vegetarian, mestadels av estetiska skäl. Det känns äckligt att stoppa in kroppsdelar i munnen, tycker jag. Jag tycker inte att djur är lika mycket värda som människor. Vissa kanske tycker det, det är helt ok. Jag gör inte det i alla fall. När jag och min köttätande vän J. är och metar är det jag som får bryta nacken av abborrarna. Han tycker det är obehagligt.


Jag kan inte säga att jag totalt struntar i, eller njuter av, att massa djur dör och lider varje dag. Men det är inget som håller mig vaken om natten, om jag säger så. Ni som äter kött, gör det. Bara ni skippar krokodiltårarna. Ät kött och håll käft. Eller bli vegan.

tisdag 26 oktober 2010

Jag tittar på tv

I vissa perioder tittar jag väldigt mycket på tv, det här är en sån period. Mest flänger jag runt mellan kanalerna, men jag har en tradition som jag skapat. Varje vardagkväll, mellan 11 och 12, är det "humortimmen", som jag väljer att kalla det, på 8:an. Då är det "Seinfeld" följt av "Simma lugnt, Larry" (gud vad det smärtar varje gång man nämner den där titeln). Man kan skratta och "må lite gott" i sin ensamhet.

Annars kollar jag rätt mycket på "Kungarna av Tylösand" och "Paradise hotel". Man kan ha synpunkter på de här serierna såklart. Man kan döma deltagarna för att de beter sig illa, kanalerna för att de är tokcyniker som utnyttjar folk som (åtminstone en del) verkar må rätt kasst, tittarna som vill hånskratta och/eller förfasas eller samhället som har skapat hela eländet. Men ibland blir det så kvävande att lägga ett moraliskt filter över allt, jämt. Då vill jag bara titta, rakt av.

Och när jag såg "Debatt" blev det svårt att se alla på femman som swin. Lars Beckung var där och det var ömkligt. Jag tolkade hans uppträdande som att verkligen skäms för att ligga bakom programmet, att han inte kan försvara det. Och därför blev hans argumentation så lam. Jag tyckte nästan lite synd om honom.

Det var en väldig hajp innan "Kungarna av Tylösand" bland en del människor jag känner. Det fortsatte också en bit under seriens gång. Säkert var det lill-Schulmans förhoppning, att få igång en snackis. Serien skulle vara gris-tv 2.0, något helt annat. Det var så jag gick in i tittandet. Och blev besviken. För det var ju inte värre än "Big brother". De super, ligger och småmobbar varandra. Egentligen är det bara en av dem som ligger, fd Weeping Willows-medlems-sonen Nemo Hedén. I "Big brother" fanns det krokar som höll en kvar: vilka skulle härda ut instängdheten, vilka skulle röstas ut och vem skulle vinna. Inget av det finns i "Kungarna av Tylösand". Det händer, egentligen, ingenting. Så jag har börjat tappa intresset.

Då är det bättre med "Paradise hotel". Faktiskt har jag till och med börjat gilla Alex Schulman. Han är nog inte pur ondska ändå. Verkar vass, rolig, rätt smart och ändå med ett uns empati. Här finns minskande deltagarantal och, framförallt, programledningens olika sätt att störa, jävlas och styra som lockbete för att titta. Det är också så himla rörande att höra deltagarnas ständiga prat om vilka som är de "bästa spelarna" och vilka som kan "spela spelet". Som att det skulle röra sig om en verkligt raffinerad egenskap. Det finns en, åtminstone i teorin, beundran bland deltagarna för den som kan manipulera, men när en person verkligen gör det leder det ofta till en slags svekdebatt. Ja, herregud.

I dag hörde jag ett tips om nåt annat på "tv", webdokumentärserien "Rebecca och Fiona" på SVT.se. Det var Eric Schüldt som vurmade för den i "Nya vågen" som fin, bra serie om två riktiga "charmtroll" (Schüldts eget ordval) som är dj:s, reser runt i Sverige och lever ungdomsliv. Så då blev jag ju lite sugen. Innan hade jag avfärdat den helt genom trailern på tv, som "jobbig". Och man fattade inte riktigt om det var doku, fiktion eller en blandning. Någon som har sett den?

måndag 25 oktober 2010

Hüsker Dü "Flip your wig" (1985)

Nu är Hüsker Dü klara med sin förvandling. Debuten "Land speed record" var en ren hardcore-skiva, bara drygt tre år senare kommer popskivan "Flip your wig". På något sätt blir bandet efteråt inte lika intressant. Det var hela processen som gjorde dem så speciella. Men nu är det ändå fortfarande nytt. De har aldrig hunnit upprepa poppen och det märks att de tycker det är kul att ha hittat ett nytt sätt att skriva låtar på.

"Flip your wig" är bandets lättaste, gladaste, mest extroverta skiva. Bob Mould tar vidare formulan från "I apologize" och bara sprutar ur sig upptempohits av barockt hög kvalité: "Flip your wig", "Makes no sense at all" (bandets kanske hittigaste låt nånsin, blev singel och video där b-sidan "Love is all around" är med som bonus), "Hate paper doll", "Private plane" och "Divide and conquer" är en sanslös kvintett låtar.

Den sista av dem har jag alltid hållit lite extra varmt om hjärtat. En treackordslåt med ett väldigt Mouldskt riff, med en liten orientalisk touch som accentueras i slutets lalala-parti, och ett enda långt matande av texter som kröns med refrängens förlösande monotoni.

Grant Hart har också sjukt hög nivå på sina låtar och de behövs för att göra albumet mer varierat och dynamiskt eftersom hans bidrag överlag är tempomässigt lugnare än Moulds. Även om den relativt snabba, ångestridna "Every everything" - tillsammans med hoppfulla "Keep hanging on" - kanske ändå är hans bästa på skivan. Med en ganska fin text om kärlek som de lyckas få så fint obehaglig genom musiken.

Då är "Green eyes" mer i fas mellan text och musik. Minns när jag berättade för kompis M. om att både Hart och Mould var homosexuella och M. verkligen hade tagit till sig texten, tänkt in att den handlade om tjejen han var kär i. Jag tror hon hade gröna ögon och allt. Nu fick M. veta att låten, kanske, var riktad till en man. Han kände sig lite lurad. Det var roligt, tyckte jag.

BETYG: 9/10

BÄSTA LÅTAR: "Makes no sense at all", "Every everything", "Divide and conquer", "Keep hanging on", "Private plane"

Manligheten

I går kväll blev flyktingar trakasserade på Frösön, skriver bland andra LT. Man blir ju bara så ledsen och arg. Att folk kan göra sånt där och ändå leva med sig själva, utan skam. Skulle inte vara en högoddsare om det mest, eller bara, var män som låg bakom. Aggressiva män. Statistiken talar ju för det i alla fall.

Precis samtidigt som attacken skedde kollade jag lite på en Beck-film på TV4. Skönt nog har de börjat med Beck på söndagar igen, jag har varit lite ur gängorna under det här uppehållet. Inte riktigt känt mig i fas. Filmen handlade i alla fall om våld i nära relationer, det var en polis som slog sin, ja, hon var väl hans flickvän? Jag förstod inte riktigt hur deras relation var, såg inte klart filmen, tyckte mest det var skönt att den gick.

Innan dess såg jag en ganska bra dokumentär på SVT som hette "Blood calls you", gjord av Linda Thorgren som träffade en karl på Kuba, han flyttade med till Sverige och började sen slå och psyka henne. Filmen är en slags släktforskning där filmaren får veta att hennes mor, mormor och mormorsmor alla har samma erfarenhet, de har blivit slagna av sina män. Och nu är Thorgren rädd att hennes dotter, Alma, ska hamna i samma mönster som vuxen.

Men män, en del män, är inte bara farliga för kvinnor. Vi är farliga för oss själva också. Det kan man lyssna på i "Tendens" serie om manligheten som folksjukdom.

söndag 24 oktober 2010

Hüsker Dü "New day rising" (1985)

"Zen arcade" kom i juli 1984, i januari 1985 släpptes "New day rising" och i september samma år kom "Flip your wig". Under 15 månader kom Hüsker Düs tre bästa skivor, det var 15 månader när precis allt stämde för dem. De är bäst och vet om det, det hörs i musiken.

Inledningen av "New day rising" är i nästan samma klass som den på "Zen arcade". Öppnande titellåten är liksom som en, ja, jävla ångvält. Som så ofta får Hart starta själv, den här gången med ett trumspel som ligger still i en slags upptrappning som skapar en frustrerad känsla. Så otroligt intensiv musik. Textmässigt är det ganska enkelt, bandet sjunger och skriker "New day rising", det är allt, och sedan kryddar de med wailande och skrik. Det låter inte som Aretha Franklin direkt, men är ändå en slags soul, tycker jag.

Efter kommer Grant Harts gravt störda blues i "The girl who lives on heaven hill", en av deras mest otäcka låtar med sitt mörka riff och text om en kvinna som man liksom inte greppar. Är hon prostituerad eller vad? Och det finns något mer i texten, känns det som, att den betyder något mer än de faktiska orden. Sen kommer låten jag hade valt ut till singel om det varit upp mig, "I apologize" (man släppte "Celebrated summer", men bara som promotionsingel). Mer om den snart.


Man märker att det är en slags renodling av uttrycket på gång. Tempot är lägre, melodierna tydligare och det finns egentligen bara en hardcorelåt på skivan, "Whatcha drinkin". På nästa skiva skulle det inte finnas någon. Ganska otacksamt att vara skivan efter "Zen arcade". Den var så mångsidig att det är svårt att tillföra något nytt. För vilket annat band som helst kunde "New day rising" ha varit toppen av karriären.


Men det finns en ny ton på skivan och det är det skamlöst poppiga tilltalet i låtar som "I apologize" och "Books about UFO:s". "I apologize" är på något sätt en mall som Mould skulle använda på skivorna framöver. Väldigt catchy och med en text som är ganska "opunk", om relationell kommunikation på mikronivå. Till Harts "Books about UFO:s" har jag väldigt svårt att inte göra jazzhänder. Det har nog mycket med det svängiga bar-pianot att göra.


En av bandets allra bästa finns med här, "Celebrated summer". Inte särskilt originellt att tycka så, jag vet att många håller den högt. Både Anthrax och Mark Kozelek har gjort cowards på den, man kan lyssna på alla tre versionerna här. Den är inte lika extrovert poppig som "I apologize", har en energi som ger hopp, samtidigt en liten melankoli också. Njutånger. När solot kommer,
mellan 2:52-3:33, blir det på gränsen till för mycket, harmonierna som Mould jobbar med på gitarren är så outhärdligt vackra att jag nästan inte står ut.

Texten är kongenial med musiken, om glada häng på sommaren som inte har en chans mot vintern. Tiden går, underbart är kort, är det ändå värt det? Mould får också in lite humor med enradingen "just when I'm ready to sit inside it's summertime". Och ja, det var härifrån som Hospitalet snodde titeln "firar sommar".


BETYG: 8/10

BÄSTA LÅTAR: "Celebrated summer", "New day rising", "The girl who lives on heaven hill", "I apologize"

lördag 23 oktober 2010

Hüsker Dü "Zen arcade" (1984)

Det här är den bästa skiva jag vet. Därför så svår att skriva om. Till att börja med: Jag kan tänka mig att alla "alternativa" band i USA sneglade på Hüsker Dü nu. Förstår inte hur det skulle kunna ha varit på något annat sätt. Att de avundsjukt fascinerat såg på dem, hur produktiva de var, hur överlägsna de var, hur egna de var, hur musikaliska de var, hur modiga de var, hur de kunde blanda genrer så oansträngt. De var i ett sånt otroligt flow vid den här tiden.

De tog verkligen i, tog en risk med skivan. Det är ett dubbelalbum med tema, typ som en rockopera. Handlar om en ung man som lämnar sitt trasiga föräldrahem, ger sig vilsen ut i världen. Han reser, går med i en sekt, träffar en tjej som tar en överdos, blir medveten om hur våldsam och smärtsam världen är. På slutet blir man som lyssnare osäker, har han drömt allt? Två av de sista spåren heter "The tooth fairy and the princess" och "Reoccurring dreams". Jag vet, det låter ultraklyschigt när man beskriver det såhär, men det går inte att förneka skivan när man väl hör den. Allt är levererat med sån övertygelse. Man hör att det är ett band som har ett otroligt musikaliskt självförtroende.

Samtidigt visar de fortfarande var punkskåpet ska stå. Mitt i skivan kommer, på rad, den mest laddade punk jag någonsin hört: "Beyond the threshold", "Pride", "I'll never forget you" och "The biggest lie". Ramones och Clash är bra, men de har aldrig lyckats kondensera (och har kanske inte velat det heller) så här mycket känslor och överföra det till lyssnaren. Texterna ser kanske banala ut på papper, men hör bara på Mould i "Pride" och "I'll never forget you". Äkta eller inte, han låter helt förtvivlad. Det är som att han ska börja gråta närsomhelst, som att han är mitt i en panikattack. Jag romantiserar inte svåra psykiska tillstånd, försöker bara beskriva hur omtumlande upplevelse det är att lyssna på den här musiken.

Inledningen på skivan är knäckande. Första låten, "Something I learned today", börjar med att Grant Hart presenterar sig med ett marschliknande beat. Sedan kommer Greg Norton in med en grym basgång, strax efteråt Bob Moulds taggtrådiga gitarr. Det är en låt som är svår att definiera, är det punk, pop, rock? Spelar ingen roll såklart, men ändå. Och det är samma med albumet som helhet. Det är himla svårt att säga vad det
är. Även om vissa låtar såklart är mer genretrogna än andra.

Efter "Something I learned today" kommer skilsmässoångestlåten "Broken home, broken heart" med sin obarmhärtiga ackordföljd i moll. Efter det bandets, förmodligen, snällaste låt hittills, folkvisan "Never talking to you again" där Grant Hart verkligen får visa vilken vacker sångröst han har. Sen den hypnotiska poppsykedelian i "Chartered trips" med en flåsig, på ett bra sätt, Bob Mould bakom micken. Det här är den bästa albumöppningen jag vet!

Och även om allt nu är "hittepå" om den här fiktiva killen så är det utomordentligt fint skådespeleri av Mould och Hart. När Mould sjunger i "Whatever":

Mom and dad, I'm sorry
Mom and dad, don't worry
I'm not the son you wanted
But what could you expect
I've made my world of happiness
To combat your neglect

Då tänker jag ju så mycket att det handlar om honom också, att han "hjälper till" med sina egna känslor. Om hur han inte tog ett jobb efter universitetet utan spelade rock istället. Hur föräldrarna bemötte hans homosexualitet. Det är bara spekulationer och jag tror verkligen inte att all rocklyrik är självupplevd eller måste använda sig av någon slags "method acting" genom att tänka på liknande situationer ur sitt eget liv, men det är så lätt att tänka det. Kanske för att det är så svårt att förstå hur någon skulle kunna göra så otroligt stark musik bara från tomma intet.

Även om det var en väldigt storslagen och pretentiös idé de hade så lyckades de bra med att inte överarbeta skivan. Den spelades in på, motsvarande, fem arbetsdagar och mixningen tog också fem dagar. Och då är det ett dubbelalbum med 23 låtar och över 70 minuter musik. Fatta! Alla låtar är förstatagningar utom två, "Something I learned today" och "Newest industry". Jag kan inte säga att alla låtar är bra, för det är de inte. En del är till och med rent dåliga. Men allt sitter liksom ihop, det är skiva som verkligen ska lyssnas på i sin helhet. De flesta spåren låter inte lika bra tagna ur sitt sammanhang. Vad mer kan jag säga? Köp den.

BETYG: 10/10

BÄSTA LÅTAR: "Broken home, broken heart", "Never talking to you again", "I'll never forget you", "Something I learned today", "Whatever", "Chartered trips" och många fler!

torsdag 21 oktober 2010

Marina and the machine

Jag har ingen systematisk undersökning att backa upp det här med, men nog kan man påstå att det blivit ganska vanligt med svenska band med namn som är substantiv, i singular, bestämd form. Det känns som en rätt trött spaning vid det här laget och jag kommer inte raljera över fenomenet.

Däremot skryta lite (å Martin A:s vägnar!) eftersom jag tror att Vapnet hade stor del i att skapa trenden (Hospitalet var före, men har inte direkt fått samma medieuppmärksamhet...). Just för att det var "nytt", då, och också ett jävligt bra namn. Samtidigt var det rätt konstigt att det inte gjorts så mycket innan i Sverige, vad jag kan komma på, med tanke på att man jobbat så mycket med substantiv i bestämd form i engelskspråkiga länder. Åtminstone plural.

Det senaste jag tänkt på i bandnamnsväg är "kvinnor och substantiv"-namnen: Florence and the machine och Marina and the diamonds. Namnen är lika till formen, tror det bidrar till svårigheten att hålla isär dem. Vilket säkert är helt och hållet mitt eget problem. Kul ändå att de dyker upp typ samtidigt. Otacksamt, de är bara två och då blir likheten så uppenbar. Att det kommer ett nytt The Whatever-band sticker inte ut.

Marina kör den här "I am not a robot" och Florence har "Dog days are over". Båda är från Storbritannien. En till grej som får mig att blanda ihop dem är att jag hör någon slags likhet i uttrycket. Den här utstuderat konstnärliga framtoningen, samtidigt som det är väldigt kommersiellt. Fast nu kanske jag är jante, taskig, sexist och har fel. Har nog inte tänkt tanken färdigt, riktigt.


UPPDATERING: Sedan det här skrevs har Niki and the Dove tillkommit. Finns det några fler som jag glömt?

onsdag 20 oktober 2010

Konsten att hata alla lika mycket (uppdaterad version)

Var det någon som såg "Kobra" i går? Det handlade om Richard Wagner och ifall det är ok att lyssna på hans musik även fast han var antisemit. Intressant, tyckte jag. Skittråkigt kanske andra tycker. Att det liksom inte är en fråga. Att det alltid handlar om konstens kvalité och att det andra kvittar. Men jag vet inte, jag.

Själv struntar jag i att Wagner var antisemit, att Roman Polanski hade sex med eller våldtog en trettonåring (han erkände sex, nekade till våldtäkt) och att R. Kelly möjligen hade sex med och kissade på en fjortonåring (han blev friad). Jag lyssnar också på Burzum trots att Varg Vikernes har mördat en människa (sin bandkamrat i Mayhem, Euronymous) och bränt ner kyrkor. Jon Nödtveidt i Dissection, skitbra band, dömdes för medhjälp till mord. Eller, jag struntar inte i deras åsikter och handlingar, tycker ju såklart att det är fel. Men det kan inte få mig att låta bli att ta del av bra grejer som de har gjort. Om ni förstår.

Och det är väl konsekvent och bra så länge man håller sig borta från innehållet, till exempel låttexter. Jag kan lyssna på och digga misogyn gangstarap och när Cannibal Corpse sjunger om tortyr och våldtäkt, men skulle aldrig kunna stå ut med uppenbart rasistisk och/eller nazistisk musik. Kanske skulle jag kunna lyssna på en Wagner-opera om "den girige juden" (om det nu finns någon sådan) om texterna inte var så uppenbara och om de sjöng på tyska så jag inte förstod. Jag vet inte. Det finns ändå någon slags gräns som jag drar, men som är rätt luddig ibland.

I "Kobra" medverkade bland annat Christofer Johnsson från svenska bandet Therion, som är tydligt inspirerade av Wagners musik. Johnsson är också själv i en Wagnersk situation eftersom han fått kritik från en del hårdrocksfans på grund av att han är medlem och politiskt aktiv i Sverigedemokraterna. Men bandets låttexter berör inte,
som jag uppfattade det, sådana frågor som Sverigedemokraterna diskuterar.

Therion var det band inom svensk death metal som tuffingarna i norsk black metal, bland annat Varg Vikernes och Euronymous, hatade mest i början av 90-talet. Therion var posörer som spelade "life metal", tyckte norskarna. Ett tag var både Vikernes och Euronymous medlemmar i Mayhem där de privat stod för helt olika ideologier - de båda är utmärkta exempel på hur mycket musiklyssnaren kan tåla från en artist och ändå fortsätta lyssna. I Close-Up #4, juni 1992, säger E. att han lever och dör för stalinismen och att:

[...] äkta kommunism är jävligt bra för folk, det är total frihet. Därför vill vi att det icke ska ske. Världen kan gå åt helvete. Vi vill ha tillbaka de gamla stalinistdiktaturerna, där var det grått, dystert och ont. Berlinmuren ska upp igen!

I Close-Up #7, juni 1993, säger VV:

Euronymous är inte kommunist. Han stödjer kommunismen eftersom den gör att folk har det för jävligt. I alla "kommunistiska" länder är det grått och trist och jävligt dystert. Vi har en konflikt i frågan. Jag själv är till exempel rasist, Euronymous tycker att rasism är skit. Han menar att alla ska ha det lika jävligt.

I väntan på Maggio

Läser i en gästbok hur kompis S. är lite paff över att killarna från Snook är så bra på solokvist. För några veckor sedan pratade jag och J. om hur lustigt det är att de, Linnros och Adams-Ray, går sin egen väg, bara för att sedan göra musik som låter så pass lik varann. Man undrar om det egentligen var nödvändigt att dela på sig?

Precis som S. skriver hade man liksom fattat att Linnros var grym redan genom Veronica Maggios fantastiska andra skivan medan det fanns mer chockvärde i Adams-Rays leverans. Nu har jag inte hört hela skivorna med någon av dem, Adams-Rays album är kanske inte ens släppt? Men faktiskt tycker jag att hans "Dum av dig" knäcker "Från och med du". Den senare är mer mättat elegant, men jag har svårt att värja mig mot den ystra glädjen i "Dum av dig" och det där schlagergreppet i refrängen, när slutet av raderna fraseras på samma sätt.

Fast mest av allt längtar jag ju såklart efter Maggios nästa skiva.

tisdag 19 oktober 2010

Hüsker Dü "Metal circus" (1983)

Första skivan på SST records. Omslaget är ganska fint, tycker jag, med namnet i skyltfönstret. Men jag har aldrig förstått varför det står ett Mao-porträtt på bordet. Egentligen är det inget riktigt album utan en mini-lp med sju låtar, men det känns ändå som att den måste vara med i genomgången.

Från "Everything falls apart" var bandet inne i sin gyllene period där de skulle tokleverera i flera år framöver, till och med "Flip your wig". Det finns liksom en sådan övertygande kraft i musiken. På "Metal circus" hörs det direkt i inledande "Real world". Men genom att lägga bästa låten först gör de resten av materialet en björntjänst. Grant Hart går Animal-bananas på trummorna som vanligt och lägger själfulla sångstämmor, Greg Norton visar sina skills genom den snyggt uppåtvandrande basen under de instrumentala partierna och Bob Mould fyller ut ljudbilden med ett riff som jag knappt fattar hur han kan spela. Och lyssna på hur han ökar intensiteten i sången för varje vers. Han blir mer och mer förbannad ju längre låten lider, hetsar upp sig själv. Det är så snyggt gjort.

Texten handlar om hur Mould stör sig på anarkistisk retorik om våld, revolution och lagbrott. Folk håller inte på med sånt i den verkliga världen, menar Mould. Så typiskt Hüsker Dü att göra det där. De hade aldrig några problem med att göra sig ovän med folk. Det fanns nästan något obstinat i deras sätt att vägra låta sig begränsas av de "regler" som fanns i undergroundscenen. Att dissa anarkismen i sammanhanget som bandet befann sig i på den här tiden, punk- och hardcorevärlden, störde säkert en hel del folk. De blev hela tiden poppigare i sitt uttryck och droppen var väl att de var det första bandet från underjorden som skrev på för ett stort skivbolag, i och med "Candy apple grey" kom 1986.

Tydligen till stor del för att SST:s resurser inte räckte till. Bandet hade blivit ganska populära genom att deras musik spelades på collegeradio och SST hade inte möjlighet att pressa upp stora mängder skivor snabbt. Det gjorde att bandet visste att det fanns tusentals fans som ville köpa deras plattor, men att de ofta var slut i butik. Jag fattar att de blev frustrerade. Som jag förstått det fick bandet en del skit för att de gick till onda Warner. Några år senare, när både Sonic Youth och Nirvana skrev på för stora bolag, var diskussionen liksom överspelad. Hüsker Dü hade banat vägen.

Fast även Hüsker Dü gjorde en del punkklyschiga grejer. På "Metal circus" finns den obligatoriska antikärnvapenlåten med, "Deadly skies". Det ändå Hüsker Dü-iga i den är att den cyniske Mould inte kan låta bli att förlöljliga sig själv och sin insats.
I like to protest, but I'm not sure what it's for
I guess I've got no control over the threat of nuclear war
I made a sign to carry to show that I really care
I've heard it does some good if the television people are there


Förutom "Real world" är "Metal circus" en praktstund (oj, vad nära praktstånd det där ordet var) för Grant Hart. Hans två bidrag ligger inte långt efter "Real world" i kvalle. Popkaramellen "It's not funny anymore" är omedelbart självklar och treackordsrysaren "Diane" sorgligt otäck. Greg Norton tar upp plektrumet och spelar ett enkelt, men genialt, riff på basen medan Hart går in i rollen som textens sexmördare. "Die, Diane". Therapy? fick en rätt stor hit med sin cover på 90-talet och den är rätt ok, tycker jag. Men jag tror det var få som fattade att det var någons annan låt. Jag gjorde det då inte.

BETYG: 7/10

BÄSTA LÅTAR: "Diane", "First of the last calls", "Real world", "It's not funny anymore"

måndag 18 oktober 2010

Hüsker Dü "Everything falls apart" (1983)

Det här var den första Hüsker Dü-skivan jag köpte och redan här börjar det hända en del grejer jämfört med "Land speed record". Även om jag inte riktigt förstod det då. Det var väldigt svårt för mig att gilla den här skivan, kunde liksom inte förstå den. Minns ni den känslan? När man var ung och tyckte att en del musik var så himla konstig. Man fick lära sig att lyssna på den. Och sedan, efteråt, var det så svårt att förstå hur man inte kunde förstå.

"Everything falls apart" gjorde mig först besviken eftersom den inte alls lät som de amerikanska collegebanden jag gillade och som sa att Hüsker Dü varit en stor inspiration för dem. Senare fattade jag ju att de oftast refererade till musiken på "New day rising" och skivorna därefter, där popinfluenserna var så mycket tydligare.


Redan innan "Land speed record" kunde man fatta att Hüsker Dü ville variera sig musikaliskt och inte enbart spela fortast i världen. Deras allra första släpp var singeln "Statues"/"Amusement" som kom 1981 på deras egna bolag Reflex records. Bra låtar, särskilt "Amusement", och väldigt olika från "Land speed record". De går långsamt, har snällare gitarrer och tydligare melodier och harmonier. Hart och Mould pratar och sjunger snarare än skriker. På cd-utgåvan av "Everything falls apart" finns båda låtarna med, men "Statues" är inkluderad i sin originalversion som var drygt åtta minuter lång (den på singeln var bara fyra).

Nu kanske jag ska påpeka att jag skriver om just cd-utgåvan av skivan, "Everything falls apart and more" som förutom albumet också innehåller "Statues"-singeln, "In a free land"-singeln och några bonusspår. Själva vinylskivan, de 12 första låtarna på cd:n, var inte ens 20 minuter lång. Den gav HD ut själva på Reflex. Cd-versionen var en av de Hüsker Dü-skivor som var lättast att hitta i svenska skivaffärer eftersom den släpptes av Rhino som ägs av Warner (som gav ut Hüsker Düs två sista skivor) medan albumen som kom ut på SST bara fanns på import eftersom SST inte hade någon svensk distribution. Det tror jag gäller fortfarande.

Innan "Everything falls apart" gavs ut kom alltså en till singel, "In a free land" som kom på New Alliance records 1982, och jag tackar gud att den finns med. För det är en av deras allra bästa låtar och en av de första som visade deras bästa sida: Energin från punken, popkänslan, Moulds och Harts fantastiska röster, medlemmarnas egna stilar som instrumentalister och det lilla drag av vemod som finns i ackordföljderna i introt och refrängen där Moulds droningteknik, som var en så stor del av deras sound, kommer fram.

Grunden är fortfarande snabb punk, men nu är det mer variation jämfört med "Land speed record". Det hörs direkt i inledande "From the gut", med sin fantastiska marschtrumma. Det var också nu som deras coverkavalkad av gamla godingar började, i och med att de gav sig på Donovans "Sunshine superman" och gör den så otroligt mycket bättre än det saggiga originalet. Senare skulle de också köra Byrds "Eight miles high", Ramones "Sheena is a punk rocker", "Love is all around" (temat till "Mary Tyler Moore show", inte Troggs/Wet Wet Wet-låten), Beatles "Ticket to ride" och "Helter skelter" och säkert några till också. Vissa spelades in, andra kördes bara live.

Mould levererar höjdpunkter som det poppiga titelspåret och den fina balladen, eller vad man nu ska kalla det, "Gravity" medan Hart ger oss ren ångest i låtform med "Wheels" och "What do I want". Det som är bra med bredden på skivan är att när det väl kommer hardcorestänkare så får de en sådan effekt. Lyssna på "Obnoxious", "M.I.C." och kanske framför allt "Signals from above" (åh, när den extra gitarren kommer in på slutet blir jag toki). Så jävla bra. Sista låten, den melodiska dängan "Do you remember" med bluesgrund och ett hederligt rock 'n roll-gitarrsolo, är bra som låt, men nästan ännu bättre som bandets hälsning till sig själva.

BETYG: 8/10 (satte en sjua först, men ändrade mig)

BÄSTA LÅTAR: "In a free land", "Gravity", "Everything falls apart", "Signals from above"

söndag 17 oktober 2010

Hüsker Dü "Land speed record" (1982)

Nu ska jag recensera alla skivor av Hüsker Dü. Världens bästa band, genom tiderna, alla kategorier. För mig i alla fall. Trion Hüsker Dü från Minneapolis/St Paul, USA. Bandet som typ skapade den alternativa rocken i USA genom att utveckla sin ursprungliga hardcorepunk till någon slags postpunkpop. Sålde få skivor, banbrytande musikaliskt. Om "Smells like teen spirit" sa Kurt Cobain att han velat "rip off the Pixies". När Pixies startade och sökte basist stod det på lappen "du ska helst gilla både Peter, Paul and Mary och Hüsker Dü".

Många av banden jag lyssnade på under andra halvan av 90-talet - Dinosaur Jr., Buffalo Tom, Lemonheads, Popsicle, Starmarket - snackade alla om Hüsker Dü. Jag läste om HD i Sound Affects och Close-Up, men de spelades aldrig på radion. Ingen jag kände då lyssnade på dem eller kände ens till dem. Förutom P. vars storebrorsa hade lyssnat en del. Jag började liksom fatta att Hüsker Dü var grejen. Det var så många trådar som ledde till dem. Namnet tog de från ett brädspel som varit populärt i USA på 50-talet. Betyder ju "kommer du ihåg" på norsk.

Den första skivan jag köpte med dem var "Everything falls apart and more", på en av de sinnessjuka reorna som fanns på Domus och Åhléns i Östersund på den tiden. Man kunde hitta grymma plattor för 20 spänn, behövde inte ens hänga på låset eftersom de flesta sket i den sortens musik. Rätt svår förstaskiva att komma in i, om någon skulle kolla upp dem skulle jag nog rekommendera "Flip your wig" som första ingång.


Låtarna skrevs oftast av gitarristen Bob Mould eller trummisen Grant Hart. De sjunger sina respektive låtar, Mould med en passivt aggressiv ton där han ömsom muttrar och vresigt skriker. Grant Hart hade alltid en mer klagande vacker, förtvivlat romantisk röst. I många låtar sjunger de tillsammans, unisont eller i stämmor. Om det finns något band där det låter som att sångaren verkligen menar det hen sjunger så är det Hüsker Dü. Varje rad är så livsnödvändig att få fram, oavsett om det handlar om sin älskades gröna ögon eller militära industriella komplex. Det är så mycket motsats till likgiltighet det kan bli.

Länge ville jag kunna säga att Grant Hart var min låtskrivarfavorit, tänkte att det skulle göra mig mer märkvärdig. Han var trummis, stod fysiskt bakom Mould på scen, hade alltid färre låtar med än Mould på skivorna. Det skulle göra mig till en sådan person som tycker att George Harrison var bäst i Beatles, tänkte jag. Efter ett tag la jag ner och var tvungen att inse: Mould var bäst, så är det bara. Hart var verkligen grym, men Mould var bättre.


Man har försökt bygga upp någon slags rivalitet mellan Replacements och Hüsker Dü eftersom de höll på samtidigt, i samma stad, i ungefär samma genre. Enligt Hüsker Dü var det skitsnack, banden var inte ovänner med varandra. Och redan tidigt fanns det skillnader i musiken och framtoningen. Båda började i punken, men medan Replacements körde punkrock spelade Hüskers virvelvindssnabb hardcorepunk. R. hade en slags slarvig fylleimage och H. var extremt allvarliga, disciplinärt skoningslösa och trimmade sinnena med amfetamin. Senare blev Replacements ett rockband medan Hüsker Dü blev ett popband (om man ska hårddra det). R. var Rolling Stones, H. var Beatles.


Som musiker är de helt unika. Lyssna på Harts trumspel! Det låter som att det ska gå åt helvete hela tiden, på många sätt låter det som att han verkligen inte kan spela trummor. Helt egen stil, han är precis överallt på trumsetet hela tiden, men lyckas ändå hålla ihop det, hålla takten. Och soundet på virveltrumman är också något helt annat, Posies kallade det för "paper drums" i sin hyllningslåt till Hüsker Dü, "Grant Hart".

Greg Norton bidrog, förutom en fantastisk mustasch, med ett ovanligt svängigt, avancerat och plonkigt basspel. Det berodde till stor del på att han spelade med fingrarna i stället för med plektrum, rätt ovanligt i punksvängen.

Och Mould var en fantastisk gitarrist som, eftersom han var själv på gitarr, ofta fick spela solo och komp samtidigt. Han använde sig ofta av droning, dvs att låta en ton ringa hela tiden under ackordbyten. Det ger en hypnotisk, harmonierande känsla. Soundet är också helt eget eftersom gitarren låter som en motorsåg, ungefär. Tydligen fick han till ljudet bland annat genom att koppla gitarren till två stärkare. En med distortion och en med rent ljud. Tuff noice och ren melodi på samma gång.


HÜSKER DÜ "LAND SPEED RECORD" (1982)

Det första albumet, "Land speed record", är en liveskiva, men med bara nya låtar, och spelades in på en nattklubb i Minneapolis under hösten 1981. En spelning från samma nattklubb, och precis runt den perioden, finns på Youtube. Älskar hårbanden!

Skivan gavs ut av Mike Watt som var med i Minutemen, på hans/deras skivbolag New Alliance. Senare blev New Alliance en del av SST, skivbolaget som Hüsker Dü skulle hamna på lite längre fram. SST grundades av Greg Ginn från Black Flag och var lätt det coolaste skivbolaget i världen under 80-talet. De gav ut Black Flag, Minutemen, Hüsker Dü, Sonic Youth, Bad Brains, Descendents, Meat Puppets... Fatta!


Senare under 80-talet återutgav SST "Land speed record" och det är den utgåvan jag har på cd. Den är bara uppdelad i två spår, en för varje lp-halva, så man måste spola och skit om det är någon speciell låt man vill höra. Fast det är rätt lugnt att lyssna igenom hela skivan, den är bara drygt 25 minuter lång. På sjutton låtar. Det är bara korta, forta hardcorepunk-låtar på skivan så "Land speed record" är en passande titel som också har att göra med att bandet tog så mycket amfetamin vid den här tiden. Bob Mould gnuggade visst till och med ibland amfetamin på ögonlocken för att hålla sig pigg. I öppningsspåret "All tensed up" sjunger de:

All tensed up
Did too many pills
Wanna get near you
But I can't sit still


Den enda låten på "Land speed record" som är lång och inte går i hundranitti är den sista, "Data control", av Grant Hart. Det var också en av de få låtarna från skivan som de fortsatte att spela live under hela tiden de fanns. Klassiskt tema på texten, känns som att det aldrig blir inaktuellt med idén om dystopiskt övervakningssamhälle. Nu senast med FRA och Ipred, den intelligenta fildelningslagen.

"Data control" är en av de bättre låtarna på skivan delvis för att den sticker ut. Det andra hamnar lätt i en slags anonym punksörja som inte hjälps av att cd:n inte är uppdelad i ordentliga spår. En del saker utmärker sig, som inslag av catchy rock 'n roll i "Let's go die", en av få låtar som Greg Norton skrev till bandet. Det originella trum-, bas- och gitarrspelet finns där redan precis som den fantastiskt desperata sången. Man anar ett eget stuk, men det mer originella materialet skulle komma senare. Det här är en skiva jag sällan lyssnar på.


BETYG: 3/10


BÄSTA LÅTAR: "Data control" och några av de andra

fredag 15 oktober 2010

Kvalleradio

P1, visst är det underbart? Bra journalistik (oftast), välgjort hantverk, man lär sig grejer, blir underhållen. En kvalitativ bildningsbyrå. p1 är bland det allra bästa med Sverige, tycker jag. Om P1 las ner skulle jag allvarligt fundera på att flytta till ett annat land.

Jag tror jag gillar precis allt de gör. Eller nä, jag lyssnar helst inte på "Meny". Matlagning funkar inte riktigt i radiomediet och dessutom gör de nästan bara mat för köttitarianer (precis som alla andra matprogram). Pallar inte riktigt med "Odla" heller, mest för att jag så sjukt ointresserad av själva ämnet. Och så alla gudstjänst- och böninslag såklart.


I går hörde jag ett fint program från kulturredaktionen. Det var Katarina Wikars som tagit sig an den kvinnliga flanören, flanösen. Bland annat pratade hon med världens bästa Maja Lundgren om hur det var att flanera på gatorna i Neapel under jobbet med "Myggor och tigrar". Skitbra såklart, som det mesta i P1.

torsdag 14 oktober 2010

Renässansmannen Paolo

När jag läste Martins krönika om Bert Karlsson började jag tänka på Paolo Roberto. Det känns som att de har vissa likheter. De tillåts "hålla på". Båda kan liksom komma undan med vad som helst, få medieutrymme, få syssla med precis vilka projekt de vill, debattera valfritt ämne.

Tänk Paolo. Han började med att leva rövare i Kungsan på 80-talet, belöningen för det blev en filmroll. Sedan dess har han glidit fram i livet på en medial räkmacka. Han har spelat i fler filmer, fått vara programledare, proffsboxats, sportkommenterat i tv, kockat i tv med sina mustiga mostrar, har också fått ge ut böcker om sina mustiga mostrar, gett ut träningsböcker, sommarpratat, varit politiker för sossarna (numera stödjer han KD, strategiskt i och med alliansens medvind). Nu är han programledare för "Robinson". Härligt med sådana där självpåtagna renässansmänniskor som har sådant barockt stort självförtroende att de tycker sig kunna ge sig in i det mesta. Men självklart skulle det inte funka utan ryggdunk från mediebransch och publik. Det tror inte jag i alla fall.

Han ser sig också ha rätten att diskutera alla ämnen han har lust med, oavsett vad han kan eller inte. En klassisk intervju är den som Hanna Fahl gjorde med Paolo för P3 Poppelär. Man märker att Paolo gör exakt samma som vår minister på området: vattentäta skott mellan jämställdhet och feminism. Många av er har säkert redan hört den, annars finns den här.

Håkans häck

I går köpte jag nya HH-skivan, har lyssnat igenom den 1 gång. Den verkar rolig, varierad musikaliskt. Det verkar inte finnas några bottennapp som jag tyckte det fanns på förra ("Kär i en ängel", "Sång i buss på villovägar"). Verkar lovande. Annars tänkte jag mest på två saker:

1. Sångrösten i "2 steg från paradise". Jag hörde direkt att det lät som någon annan, men fick tänka frustrerat ett tag innan det damp ner. Björne. "Björnes magasin"-Björne. Jörgen Lantz-Björne. Allvarligt, sjukt likt!

2. Omslaget. Sitter inte byxorna väldigt högt upp? En gammaldags, hederlig, jeanshäck. Det har ju länge, i flera år, varit inne med väldigt hög midja på jeans för tjejer. I och med den här bilden kommer det slå på bred front för killar också, tror jag. Modelejon som Håkan är.

Spännande också vilken typ av jeans det är. För mina novisögon ser det ut som ett par Levi's 501, eller åtminstone en snarlik modell. Hög midja, luftig runt bak och lår. För att sedan smalna av lite neråt och gärna sluta en bit ovanför foten, så kallat högvatten/highwater. Världens coolaste bralla i början av 90-talet, runt när "Should I stay or should I go"-reklamen kom. Sedan utskrattad och kallad Seinfeld-byxa i slutet av samma decennium. Nu verkar den vara tillbaks. Modet alltså, sickna svängningar, tock tock tock.

Ps. Säkert har riktiga modebloggare förutsett den högt uppdragna herr-501:ans återkomst inom fashion sedan flera månader eller år tillbaks. Tror absolut inte att det här skulle vara en avantgarde-bloggning. ds.

tisdag 12 oktober 2010

Erotisk förnedring kiss

När man har Blogger kan man kolla nåt som heter Trafikkällor, Sökord. Först så fattade jag inte vad det var, men sen kom jag på att det förmodligen är sökord/sökfraser som folk skrivit i sökmotorer som sen har lett dem vidare till min blogg. Förmodligen är det bara Google-sökningar eftersom Google äger Blogger och även min mejl. Skönt att dom har koll...

Anyways, man kan hitta ganska roliga grejer i de där sökorden. De får en att börja undra vad det är för folk som är ute och surfar egengklien men också vad jag själv sänder ut för signaler. De ändras ju allteftersom men det här är mina favoriter just nu:

* erotisk förnedring kiss
* tårögd niklas elmér
* niklas elmer patos landsförakt
* "knulla" agnetha or fältskog

* * * * *

Störningsmoment: Folk som uttalar alliansen "alliangsen" och finans "finangs". Stör mig så inihelvete på det.

Skellefteå i rosa ljus

När jag bodde i Umeå träffade jag en del folk från Skellefteå, som flyttat till Umeå. Nu tänkte ju då jag att "Skellefteå och Umeå, inte så stor skillnad att bo i dem, Umeå är lite större, that's it". Men flera av dem jag pratade med målade upp Skellefteå som en riktig skitstad och att komma till Umeå var som att kunna börja andas ordentligt. Universitetet, massa roligt folk, ett helt annat kulturklimat och sånt var väl det de lyfte fram om jag minns rätt. Förmodligen hade jag tyckt samma som dem om Skellefteå om jag växt upp där, men nu har jag ju inte det. Så då kan jag odla min romantiska bild av staden hur mycket jag vill.

I mitten av 90-talet var Skellefteå som bäst, bra band och Sveriges bästa skivbolag. All musik var ju inte bra, förmodligen var det ganska mycket som var dåligt, men jag vill minnas det såhär, ok? Det kändes som att det var där det hände, då. Jag satt i Östersund och lyssnade på musiken och hade aldrig varit i Skellefteå. Det kändes mäktigt att ännu längre norrut än där jag bodde fanns det skivbolag och rockstjärnor som knatade omkring.

Tänk liksom, under ett tag måste ju Pär Wiksten, Christina Bergmark, Urban Holmberg, Janne Pettersson, Kathrine Bergström, Magnus Ericsson och Mats Eriksson bott i stan samtidigt och vandrat på stadens gator. Ni kanske inte vet vilka de är, men för mig var de mäktigt folk på 90-talet. Och jag tyckte det var så konstigt att de fick Popstad i P3 långt efter att allt var som bäst. Då West Side börjat sacka och många musiker flyttat från stan. Måste varit en kompensationsutnämning.


Då: Folk från Umeå, Piteå och Luleå kom dit och festade på Musikfabriken (tror jag det hette), kollade band och drack sprit. Minns att jag tyckte det verkade så mäktigt, Östersund hade inget som var ens i närheten. Sedan dess har jag varit i Skellefteå några gånger: en vacker höstdag på museet vid älven, en grym sommardag bland glada kids på Trästock. Och en deppig afton på Pinkerton med kanske 20 inlösta. Säkert nån mer gång också som jag inte minns. Men den där första bilden av stan kommer nog alltid finnas kvar, hur motbevisad jag än blir.

torsdag 7 oktober 2010

Prettoradio

Är det någon som har hört radioprogrammet om Keith Jarretts Kölnkonsert? Det har sänts i P1 några gånger, men jag hörde det första gången i går. Satan vad bra det var! Tänkte lyssna på det igen i dag, men surt nog finns det inte på hemsidan. Tydligen har reportern fått pris för det också. Det förstår jag.

Slog på radion av en slump och kunde inte sluta lyssna. Det byggde på några människors relation till den här skivan och minnen de hade till den. Någon hade lyssnat på den sista gången hon låg med en kille, precis innan de skulle skiljas för alltid. Någon hade lyssnat på den, under en livskris, tillsammans med en prinsessa i Indien. De hade synkat helt med varann, prinsessan hade aldrig hört skivan förut, blivit helt knäckt.

Programmet var extremt närgånget, extremt pretentiöst, extremt bra. Så skönt ibland med radio som inte har något tydligt syfte och inget nyhetsvärde. Det handlar liksom bara om mänskliga röster och berättelser. Jag har aldrig lyssnat på Keith Jarretts musik, men det gjorde inget.

måndag 4 oktober 2010

Amerikanska komedier

Den här helgen har jag inte träffat folk alls, bara tittat på tv. Känner mig lite konstig i huvet faktiskt. I fredags såg jag filmen "4o days and 40 nights". Oj, sicken skit det var. Under förtexterna verkar det lovande för jag såg att både Shannyn Sossamon och Maggie Gyllenhaal skulle vara med. Så jag förväntade mig nån halvljum, kvasiindiefilm. Kött och potatis, liksom.

Men det var ju en sån där film där man hatar precis alla eftersom de beter sig så jobbigt och orimligt. Ja, jag vet att det är film! Men de ska föreställa unga människor, som lever i nutid, i San Francisco. Det är liksom inte Bizarro World. Och jag skrattade inte en enda gång. Så dåligt manus. Så dum idé att sno ett "Seinfeld"-skämt och dra ut det till en hel långfilm. Sen blir man ju också less på hur de alltid castar stora hakor och stajlar nittiotals-Tintin-frisyrer på killarna. Fast alla vita amerikanska män kanske ser ut så? Stackars tjejerna i så fall.

I går såg jag "På smällen" för säkert tredje gången. Märkligt hur vissa filmer liksom söker upp en. Jag har aldrig aktivt försökt se den: aldrig hyrt, aldrig laddat ner. Den är på ett spöklikt sätt på tv jämt när jag kollar. Ganska rolig, här och där. Och Katherine Heigl och Leslie Mann är bra. Men som alla nutida amerikanska komedier är den för lång. De har sån hybris de där regissörerna, tror de att de är Tarkovskij eller? Snart kommer väl runkskämten i flera akter.

Gör så här: Ta bort de patetiska dramainslagen, moralkakorna och könsrollerna som medeltiden ringde och ville ha tillbaka. Då är väl speltiden nere i en timme ungefär. Släng sen in massa skämt så man får skratta och må gott, så filmen blir runt en och en halv. Som "Dum och dummare". Bara trams, helt rätt. Med de här nya toklängderna går det nästan åt tre timmar för en sunkig komedi (med reklamavbrotten). Det är ju som att gå på en fuckin opera. Fast att man sitter där i soffan och bara tar skiten visar väl ändå vem som är sämst i slutändan.

"På smällen" jobbar också med det overkliga. Ok, säg att vi köper att de går hem med varann. Vi är schyssta. Men sen, att hon inte ens överväger att göra abort? Och att hon går all in på att försöka med killen? Hon är assnygg, normal och har ett glassigt mediejobb. Han är mindre snygg, mindre smal och stört jobbig. Det är liksom ingen komedi, det är science fiction.

lördag 2 oktober 2010

Krig, vaerebraför

Fred, det vill väl alla ha. Eller? Så lägg ner militären och sluta kriga. "Åh, grabben, så där tänkte jag också när jag var ung, men verkligheten ser inte ut så. Vi behöver försvarspolitik och militär för freden, för att hålla balansen i världen. Och krig är ibland nödvändigt, som absolut sista utväg." Det kursiva slängs alltid med, för att visa att man är en riktig humanist. Är det verkligen fred vi vill ha? sjöng Hoola och Thåström. De menade det iofs på ett annat sätt. Men ändå, bra fråga.

Om det finns något mer naivt så är det krigsförespråkares idé om att det går att föra "bra krig". Det är ju fan skrattretande. Kolla på historien. Nyss kom det fram att norska soldater tycker krig är "bättre än att knulla". Norska militären och folket sätter den kollektiva handen för munnen i chock. Nä-ää, inte våra grabbar.

Och amerikanska soldater i Afghanistan visar sig ha dödat "för nöjes skull". Handen åker upp till munnen igen. Snart kanske det kommer ut att de har våldtagit kvinnor också. Va, nä, ere sant? När ska dom fatta att krig alltid är dåligt. På nåt sätt.

Att USA har en lite märklig bild av vad krig är, är inte så konstigt ändå. För andra länder är det så uppenbart att det blir skit hemma eftersom man oftast slåss med grannen. Döda civila, matbrist, vattenbrist, förstörda hus. Jänkarna brukar fara hundratals mil till Långtbortistan och vanda. Den där riktiga erfarenheten av krig finns inte. De (jag generaliserar lite här) kan kanske förstå hur det känns, men inte känna hur det känns.

När någon har mage att göra samma grej då är det liksom ett sånt otroligt övergrepp. Som elfte september. Som Pearl Harbor. Som leder till helt absurt oproportionerliga hämnder. Starta krig mot två länder. Brandbomba alla japanska storstäder förutom två, som atombombas. Så nu lyssnar jag på Sun Ra, The Roots och Lydia Lunch. Och i tanken på "Fuck Chirac" med Le Camembert Radioactif. Är det någon som har den? Jag letar förgäves på näte.

fredag 1 oktober 2010

Hospitalet släpper nytt! Igen!

Nu är den så här, Hospitalets nionde demo, som jag nämnt här på bloggen förut. "Hospitalet i fjärran" heter den och innehåller (som vi väljer att uttrycka det) "tre helt vanliga låtar". Jag räknade lite och kom fram till att vi har släppt 40 låtar sedan vi började. Plus några cowards och alternativa versioner och så. 40 låtar! Det är ju som 4 fulländare. Jag tycker det känns mäktigt, faktiskt.

Först var jag inne på att skriva lite om "Hospitalet i fjärran", om hur låtarna kommit till, vad vi har inspirerats av och vad texterna handlar om. Sådant brukar jag alltid tycka är intressant att höra, av andra som "håller på med musik". Men det är nog ändå roligast att få veta det i efterhand i så fall, är nog bäst om ni får lyssna helt obesudlade av mina förklaringar. Till att börja med i alla fall.


Ni kan läsa mer om skivan och beställa den på vår hemsida.