tisdag 31 maj 2011

"Vi som älskar fotboll"

Jag och J. pratade om det som hände i matchen nyligen mellan Malmö och Helsingborg. Det var någon som kastade in ett "knallskott" (vad det nu är!) mot Helsingborgs målvakt. När han hade ont och tog sig för öronen sprang en Malmö-supporter in för att hoppa på honom.

Efteråt var sportjournalister och kommentatorer eld och lågor och drog fram det gamla vanliga argumentet. "Så tråkigt när några få rötägg förstör för oss andra som älskar fotboll." Alltså, kom med något nytt någon gång! Jag blir så TRÖTT när tankeverksamheten stannar vid samma enda argument JÄMT.

Det de här upprörda och rättskaffens personer inte verkar kunna förstå är att "rötäggen" verkar i ett sammanhang. Som han som kastade "knallskottet". Han stod ju på en läktare och hade massor med folk runt sig, vittnen. Ändå var det ingen som angav honom. Det går inte att dela upp folk i "rötägg" och "de som älskar fotboll". Det finns en glidande skala från lojalitet till laget och vidare till hatramsor och utagerande våld. Jag rodnar över att skriva sådana här självklarheter, men vissa verkar ju behöva höra dem!

Och grundfrågan måste väl ändå vara: Är det möjligt att vara ett "rötägg" och SAMTIDIGT älska fotboll? Ja, det är väl helt jävla självklart att det är. Men att ha en sådan, mer komplex, tanke i huvudet verkar vara alldeles för svårt.

måndag 30 maj 2011

Du skickar mig biets knän

Jag undrar två saker:

1. Vad betyder uttrycket ”you send me”? Det som Jane Wiedlin sjunger i fantastiska ”Rush hour” och Sam Cooke använder i låten med samma namn.

2. ”The bee’s knees” betyder ju att något är "grejen". Men varför? Och var kommer det ifrån?

Så, briljera med era kunskaper nu!

Sam Cooke förresten, vilken kille. Jag måste länka till min favoritlåt med honom, ”Bring it on home to me”, som han sjunger med Lou Rawls. Det måste vara en av de bästa duetterna någonsin.

* * * * *

För ett tag sedan skrev jag lite om boken ”Cirkeln”. Efter det har jag kollat in Karl Johnssons blogg. Han är serietecknare och har gjort beundrarkonst genom att porträttera alla sju häxorna i boken. Tyvärr blev jag lite besviken på Vanessa som är min favoritkaraktär. Det är såklart inte Karls fel. Alla får ju sina helt egna bilder i huvudet. Men jag har hela tiden föreställt mig henne som sjukt het och med långt, lite vågigt, mörkbrunt hår (det är möjligt att hon beskrivs som blond i boken, det minns jag faktiskt inte). Han satte dock kickerslinnet, de tydligt exponerade bh-banden, örhängena och ciggen klockrent. Min favoritteckning är Ida, hon ser precis ut som jag tänkte mig henne!

måndag 23 maj 2011

New wave-kvinnorna

Jag har snöat in helt på new wave-kvinnor från 80-talet. Det måste väl ändå vara den bästa musiken? I teorin kan jag förstå att jag i framtiden nog kommer tycka annan musik är lika bra, men för tillfället känns det helt orimligt.

Jag tänker på band och artister som Go-Go's (och senare då Belinda Carlisle och Jane Wiedlin), Bangles, Dolly Mixture, Holly and the Italians, Kirsty Maccoll, Primitives med flera. Ja, jag VET att det var killar med i en del av banden, men det är kvinnorna som sjunger, tar plats, är stjärnorna.

Ibland är det i princip kommersiell pop, ibland drar det mer åt det punkiga. Det är bra sångröster, tydliga melodier, energi och äkta känslor. Jag blir alldeles yster och emotionell! Om det inte var ett så lökigt begrepp skulle jag kalla musiken för "livsbejakande". De här fem låtarna är väl de som gått varmast.

Go-Go's - We got the beat
Jane Wiedlin - Rush hour
Bangles - If she knew what she wants
Holly and the Italians - Tell that girl to shut up
Kirsty Maccoll - You caught me out

söndag 22 maj 2011

Ett nytt försök

Jag gör ett nytt försök med inlägget om skatepunk. För säkerhets skull skriver jag i Word först, sparar, och kopierar över till bloggen.

Inledningen var något i stil med att jag tycker om all musik jag någonsin gillat. Fortfarande. Ibland kan jag höra människor säga ”jag kan verkligen inte FÖRSTÅ hur jag kunde tycka om Babylon Zoo”. Babylon Zoo var bara ett exempel, det skulle lika gärna kunna vara Stiltskin eller Clash. Eller vilken artist eller vilket band som helst. Det där sägs om gamla kärlekar också: ”jag kan verkligen inte FÖRSTÅ hur jag kunde vara ihop med honom/henne”. Meh! Det kan du väl visst det! Det handlar bara om att du inte vågar tänka efter av rädsla för världens skamsköljningar över vem du var och kanske fortfarande, åtminstone delvis, är. Stå för det så är du kung.

När jag var barn, innan tonåren, lyssnade jag bland annat på melodiös hårdrock och på det som hördes i radion. Hits. Ett av mina favoritprogram var ”Svensktoppen”. Det här var tiden innan det blev väldigt mycket dansband på listan som senare följdes av att även låtar på engelska fick vara med. Tomas Ledin och Christer Sandelin (som jag minns det) var några av dem som hade låtar med. Jag tyckte till exempel mycket om ”En del av mitt hjärta” och ”Kom in i mitt liv”. Nu var det ett tag sedan jag hörde dem, men om de spisades skulle jag digga även i dag. Det vet jag.

I tidiga tonåren lyssnade jag på skatepunk. Mest i åttan om jag minns rätt. Innan dess var jag inne på gangstarap. När jag gjorde bytet var det viktigt att framstå som om jag ”inte förstod” hur jag kunde ha gillat gangstarap. Nästan som om det aldrig hade hänt. Jag gjorde mig av med de flesta skivorna och gömde undan resten. Skivsamlingen skulle vara helt konsekvent. Samma sak när jag bytte från skatepunk till alternativ pop och rock, i nian. Jag sålde massa skivor för struntsummor, sådana jag hade älskat året innan. Det var ingen som tvingade mig att göra det. Även om enkom orden ”fan vad det där bandet är töntigt” sagda av en mäktig person kunde vara enormt viktigt. Det gällde att förekomma den kommentaren, att förbereda allt så noga att ingen skulle få möjligheten att säga det. Några år senare ångrade jag såklart bittert att jag gjort mig av med skivorna. Fyfan vad dum i huve man var.

Det jag tilltalades av hos skatepunken var att det var ganska hårt med tuffa gitarrer och snabbhet. Samtidigt var melodierna väldigt viktiga. Det irriterade mig mycket att många kallade band som Green Day, Blink 182 och Rancid med flera för skatepunkband. Hallå, de spelade ju inte tillräckligt fort! För mig var snabbheten ett krav. Alla låtarna hos ett band behövde inte gå i 190, dock merparten. Jag gillade Green Day och flera av de andra banden som släpptes på Lookout Records, men skatepunk var det inte. Och Rancid fick jag lära mig spelade streetpunk.

I USA var det skivbolagen Epitaph och Fat Wreck Chords man höll koll på. I Sverige Burning Heart, Bad Taste och några till. Man fick också tips av kompisar och via skateboard- och snowboard-filmerna blev man introducerad till massa grym musik. Jag minns särskilt filmen ”Coming down the mountain” som förutom fin åkning och snyggt foto hade ett helt fantastiskt soundtrack. Varje låt var otroligt bra och väl vald till scenerna.

Det fanns också ett svenskt bolag som hette Ampersand. Egentligen var det en underetikett till Desperate Fight – som hade startats av bland andra José Saxlund i Abhinanda och Dennis Lyxzén från Refused – som gav ut hardcoreband från Umeå. Men Ampersand var deras poppiga sida. Där släppte bland andra Adhesive och Stoned skivor. Stoned var vid den här tiden (typ mitten av 90-talet) ett av Sveriges mest hånade och bespottade band i genren. Jag brukade läsa Close-Up och där var det helt legitimt av skribenterna att både kissa och bajsa på det stackars bandet. Konstigt det där, hur vissa väljs ut och sedan hänger alla på i förnedringen. Det blir någon slags mobbningsmekanism. De kanske var kassa (jag lyssnade aldrig på dem), men proportionerna av diss var så orimligt riktade och taskiga.




För några veckor sedan såg jag ett klistermärke på en trafikstolpe. Det var bandet Adjusted som gjorde reklam för sin nya skiva. Det gjorde mig lite glad och överraskad att det fortfarande finns band som spelar skatepunk (och varför skulle det inte göra det?), men roligast var hur de sålde in sin musik, tyckte jag. ”Snabb” är såklart bra, men ”högkvalitativ”? Det låter så väldigt produktmässigt. Mer som en beskrivning av en dieselmotor än av musik.


Jag gjorde nyligen en spellista med musik jag lyssnade mycket på i åttan. Den är verkligen inte ”äkta” eftersom flera av låtarna går halvsnabbt. Vissa av artisterna är inte ens ”äkta” skateband (!). Men jag orkar inte tänka på det. En låt jag verkligen ville få med var ”It’s not enough” med Youth Brigade så jag slänger med den som tub. Osäkert om Youth Brigade kvalar in som ett äkta skatepunkband. De var nog mer ett föregångargäng kanske, ungefär som Bad Religion. Nåja, lyssna om ni vill. Och om ni kommer på något viktigt som saknas från första versionen av inlägget så är det ju bara att hojta i kommentarerna. Hörs då.


torsdag 19 maj 2011

Inlägget tidigare känt som "skatepunk"

Jag skrev för någon dag sedan ett långt inlägg om skatepunk. Nyss gick jag in för att ändra lite i en mening bara. Uppdaterade inlägget och då försvann all text. Grattis Dressmann. Kul början på den här dagen. Jag orkar inte skriva om det, inte nu i alla fall. I dag: Bilbingo i Brunflo.

onsdag 11 maj 2011

Svensk r n' b

Jag har, tror och hoppas jag, blivit bättre på att inte gnälla på musik jag ogillar. Jag brukar kalla det för Per Sinding-Larsen-inställningen. Han är duktig på att framhålla saker han tycker om och struntar i resten. Det får nog både honom och omgivningen att må bättre och ingen gillar en hatare. Men ibland kan jag liksom inte låta bli, som nu. Svensk nutida r n' b, alltså, hur pinsam är den inte? Jag kan svara på frågan själv, den är ultrapinsam.

I går lyssnade jag på "Musikguiden" i P3. Nöjesguiden-skribenten Maja Bredberg valde sin favoritlåt just nu och tog då Ansiktet med låten "X". Jag hade aldrig hört den förut, isåfall hade jag haft skämskudden närmare till hands. Låten var inte pinsam för att den handlade om sex utan för att den var så töntig. Lyssna på texten! Lyssna på hur de sjunger! Båda sakerna ligger på tioåringsnivå.

Är det någon slags trend i att låta som en bäbis? Jag tycker mig kunna höra samma tendens i "Farsta centrum by night" (som jag motvilligt tyckte var ganska bra) och i hajpen New Kid:s låtar. Och det här hyllas till skyarna av VUXNA MÄNNISKOR! Jag tror varken mina ögon eller öron. När jag känner mig som mest misstänksam får jag för mig att viss musik, så länge den inte innehåller trummor, bas och gitarrer, kommer undan så otroligt mycket billigare. Eftersom den är "fräsch". Jag vet att den misstanken bara bekräftar bilden av mig som surgubbe/foliehatt, men jag får väl bjuda på det.

* * * * *

Apropå pinsam musik hörde jag en annan låt i P3 nyligen: "Om sanningen ska fram (vill du ligga med mig då?)" med Eric Amarillo. Den titeln talar väl ganska mycket för sig själv. Låten finns här för den som ändå vill gå vidare. Så, nu har jag hatat nog för ett tag.

måndag 9 maj 2011

Tidningen Solo berättar vad "han" tycker om sex

Jag har länge anat att tidningen Solo levererar sann och viktig information till landets unga kvinnor. Men det var först nyligen jag fick det bekräftat, genom en bläddring i maj-numret. Där finns artikeln "10 sexsanningar han önskar du kände till (du kommer bli överraskad!)" som är författad av Johanna Frölander.

Såhär lyder ingressen till artikeln:

Killar är inte alltid jätteduktiga på att berätta vad de känner innerst inne. Särskilt inte när det handlar om sex. Därför agerar vi mellanhand och listar tio sexsanningar som du behöver ha koll på innan ni tar er relation till nästa nivå. Du får också veta hur du använder sanningarna till din fördel.

Mycket spännande information! Tidigare har jag ofta fått lära mig att män är okomplicerade medan kvinnor är svårtydda väsen, men här visar det sig att även män är gåtfulla. Jag är ju man själv och älskar verkligen att få lära mig nya saker om mig själv, som man. Att försöka lära känna sig själv är bland det viktigaste en människa kan göra. Jag tror det är en utmaning som verkligen kan få oss att utvecklas. Men det är bara min åsikt.

Sexsanningarna är alltså tio stycken och det är bara i två av fallen som artikelförfattaren refererar till någon slags undersökning eller forskning. I ena fallet heter det "enligt flera amerikanska studier" och i den andra "enligt en amerikansk undersökning". Annars backas sanningarna enbart upp av citat från random killlar som "Sigge, 24", "Samir, 22" och "John, 22" vars åsikter görs till norm för ungefär halva jordens befolkning. Men jag tror (såklart!) att Frölander har belägg för allt hon påstår. Något annat vore ju absurt!

Helst av allt skulle jag vilja skriva ut hela artikeln (så bra är den!), men det är både jobbigt och dessutom, tror jag, olagligt. Men ni ska i alla fall få veta de tio sanningarna så att ni lämnar den här dagen med åtminstone några nya kunskaper.

#1: Män fejkar också.
#2: Han vill inte ligga varje dag.
#3: Oralsex är inte så viktigt.
#4: One night standet kan leda till kärlek.
#5: Han vill mysa efter sex.
 
#6: Han vill ha det äventyrligt.
#7: Hans brist på erfarenhet oroar honom.
#8: Han är inte en rump-man.
#9: Ja, han fantiserar om en trekant (och din kompis är med).
#10: Han är inte självisk.

Längst bak i tidningen finns en annan av numrets höjdpunkter, en krönika av Calle Schulman som är bror till Alex. Det jag verkligen gillar med bröderna Schulman är deras mod, att de törs säga och skriva saker som inte är så politiskt korrekta. Obekväma sanningssägare behövs i det här landet! Texten som Calle skrivit heter "Vi är inte lika!" där vi:et syftar på kvinnor och män. Texten börjar såhär:

Jag ska nu ta ett kliv ut på ett isflak. Ett kliv som mycket väl kan leda mig in i döden. För ämnet jag vill tala om är det mest infekterade som finns i Sverige idag. Det handlar om feminism. Jag vill tro att jag själv är feminist. Men det får man inte säga högt. För då tar det hus i helvete. För enligt människor som Underbara Clara, Isobel Hadley-Kamptz och Lisa Magnusson är jag per definition en fiende. Jag vill inte vara med på det. Och jag undrar om ni tjejer verkligen vill bli representerade av de här kvinnorna.

En genusplog plöjer genom precis allt i Sverige idag. Det går inte ens att öppna munnen utan att mötas av en pistolmynning i gommen och ett skott.

Calle, och nu vänder jag mig direkt till dig, det där är precis vad jag gått och tänkt på SÅ LÄNGE! Tack för att du satte ord på det! Fler borde våga göra det du gör. Som tur är finns det en organisation som vaktar dina och mina intressen. Läs mer om den här!

söndag 8 maj 2011

Harassed by Celeborn

Igår gick jag och J. på hårdrockskonsert på Tingshuset i Östersund. My Own Grave, Aeon och Harassed spelade, i nämnd ordning. Det lokala gänget Harassed höll på i början av 90-talet och lade ner 1995 även om sångaren Thomas "Nim" Johansson i mellansnacket envist hävdade att det var "över tjugo år sen sist". Men då verkade han också ha gjort mer än bara luktat på glöggen innan spelningen. Inte för att det spelade någon roll, han gjorde sitt sångjobb ypperligt och var en riktig stjärna på scen. Efter några låtar rök den söndriga Motörhead-tischan och han visade upp sin kagge i all dess prakt, komplett med en stor tatuering av AC/DC-kanonen. Musiken var rå, slafsig och primitiv som dödsmetallen ofta var i början. Själv var jag inte alls med i matchen när Harassed var aktiva, men C., som såg dem när det begav sig, sa att återföreningen var bättre.

Som sagt, jag lyssnade inte på Harassed då på 90-talet. Då visste jag inte ens om att de fanns, än mindre hade jag hört deras musik. Men jag har förstått att scenen för extrem metall i Östersund under första halvan av 90-talet i princip bara bestod av två band: Harassed och Celeborn (Celeborn tog visst sitt namn från en figur i "Sagan om ringen", alltså vad är det med metallband och Tolkien?!). I alla fall om man pratar om grupper som fanns mer än ett rep och gjorde demoinspelningar. Men jag kan ha fel. Om du har tips på tuffa döds/svart-band från Östersund/Jämtland från den här tiden får du gärna tipsa i kommentarsfältet.

Varken Harassed eller Celeborn släppte några egna plattor och sistnämnda har kanske blivit mer kända för att både Hellacopters-Robban och Jon Jefferson Klingberg (Whale, Docenterna) var med där än för musiken. JJK skriver förresten en bok om svensk extrem metall tillsammans med Ika Johannesson. Boken har varit en snackis länge, men nu är den tydligen på gång på riktigt, lagom till bokmässan i höst. Vi får väl se hur det blir med den saken. Jag undrar också hur den kommer förhålla sig till Daniel Dellamortes bok "Swedish Death Metal" som kom för några år sedan. Det är ju onödigt om samma bok skrivs igen, menar jag. "S.D.M." var väldigt trevlig läsning även om den kanske kunde ha gåtts igenom av en redaktör några gånger till. Men samtidigt, inför sådana där uppenbara kärleksprojekt är det svårt att inte smälta. Jag vill inte ens tänka på hur många timmar det tog för författaren att skapa bandregistret i slutet av boken...


Nå, efter spelningen igår blev jag sugen på att ta reda på lite mer om både Harassed och Celeborn. Speciellt ville jag lyssna på C. eftersom jag hade hört nada. Sökte på nätet och hittade ett inlägg på den välinformerade, och ibland rätt roliga, bloggen Hatpastorns likpredikan. Där fanns en låt med, och text om, Celeborn. Musiken startade och jag blev helt knockad. Så rått! Harasseds dödsmetall i all ära, men när dödsen blandas upp med svartmetall är det mer min melodi. Väldigt ambitiöst med det akustiska partiet i mitten också. Blandningen av döds, svart, melodiskt och symfoniskt fick mig att associera till ett opolerat och inte lika tekniskt skickligt Dissection. Och nu kan jag inte låta bli att tänka på att Celeborn borde göra samma sak som Harassed: en återföreningsspelning.

lördag 7 maj 2011

Skärp dig

Ordagrant, verklig ondska finns, inget snack om det, jag har sett den.

Jag tror jag citerar rätt nu. Det är från ”Ändra på allt” med Mattias Alkberg BD. Igår natt såg jag ondskan om man med ondska menar helt oprovocerade elakheter som folk gör bara för att de kan. Kanske till och med för att det är roligt.

Jag var på väg hem själv och köpte en bricka med strips och dressing. Åt och gick samtidigt, hade väl hunnit äta fem stycken kanske när jag mötte en kille och en tjej runt ett hörn. Totala främlingar för mig. Killen kollar snabbt in min bricka och när vi passerar varann slår han den ur händerna på mig. Allt går så fort. När stripsen slafsar i backen har han redan hunnit gå tio meter. När jag fattar vad som hänt har han hunnit tjugo. Jag kollar efter honom och ser att han då och då vänder sig om och dumflinar mot mig. Den idiotiska ondskans flin.

Blir liksom helt handfallen. Säger ingenting, gör ingenting, går bara hem. Och känner att världen är en helt värdelös och ful plats att leva på när killar som han får finnas i den.

För några år sedan halvskämtade min syster d.ä. om att det borde finnas ett tv-program som hette ”Skärp dig”. Hon hade tidigare stört sig på ”Förlåt mig” där folk skulle be om ursäkt till vänner och bekanta som de sårat på ett eller annat sätt. Bättre vore, tyckte syrran, att låta personer som betett sig illa eller lamt få skämmas i tv. Programledaren (syrran) skulle ställa dem till svars inför en studiopublik och varje intervju skulle avslutas på samma sätt. Programledaren säger ”Och vad tycker ni om det, publiken?”. Publiken vänder sig mot gästen och ropar ”Skärp dig!”.

Då skulle det förmodligen röra sig om större grejer än att ha hällt ut någons strips, men jag känner på mig att den där killen har mer på sitt samvete. Fyfan vilken äcklig jävla råtta.

tisdag 3 maj 2011

Att vilja bli lurad

Min kompis Sara (som bloggar här) har skrivit en bok! Bara en sån sak. Tillsammans med Mats Strandberg ligger hon bakom ungdomsromanen "Cirkeln" som har fått väldigt mycket uppmärksamhet, och fina recensioner, de senaste veckorna. Nu har jag precis läst klart och tänkte skriva litegrann om mina tankar kring boken. Men egentligen blir det inte en recension utan mest om avtal mellan författare och läsare. För det känns väldigt brännande när det gäller en bok som "Cirkeln".

Till att börja med måste jag ändå nämna något om vad jag tyckte. Jag tyckte boken var väldigt bra! Historien håller verkligen ihop. Inga trådar lämnas hängande lösa och logiken är klockren. Huvudpersonerna är trovärdiga och Sara och Mats sätter sig aldrig till doms över dem. Bristen på moraliska pekpinnar är befriande, men ändå har boken en väldigt mänsklig ton, tack vare att figurerna får vara mångbottnade och genom den språkliga bredden. En trettonårig läsare kanske inte förstår alla ord, men hellre det och få känna sig tagen på allvar.

OBS! NEDANSTÅENDE STYCKE KAN ANSES INNEHÅLLA SPOILERS!!!

Dessutom inlemmas etnisk och sexuell mångfald på ett fullständigt avslappnat sätt. Det görs inte till en grej utan berättas som om det vore något helt naturligt i dagens svenska samhälle, som det ju är. Problemet kan annars vara att pk-viljan att visa upp människors olikheter blir så övertydlig att en del människor - trots allt - görs till "den andra". Det blir en slags välvillig rasism. Så är det inte i "Cirkeln". Det här antar jag att Sara och Mats har diskuterat mycket och de har hittat helt rätt balans.

Överhuvudtaget känns det som en väldigt genomtänkt bok med en genomarbetad text. Och då kommer vi in på det jag egentligen vill skriva om - själva hantverket. När jag pratat med Sara, som är extremt beläst när det gäller böcker som ofta kategoriseras som skräck eller fantasy, om mottagandet av boken har hon sagt att hon oroar sig mer för recensioner med spoilers än negativa recensioner. Spoilers-diskussionen verkar vara väl utvecklad bland människor som är insatta i den här typen av litteratur. Eftersom jag är dåligt bevandrad inom skräck och fantasy är det något nytt för mig. Men jag förstår resonemanget och rädslan mycket väl.

Böckerna bygger mycket på avslöjanden i etapper där författaren till viss del leker med läsaren och hela tiden är steget före. Så är det självklart inom all litteratur: Det är bara författaren som vet vad som ska hända härnäst och hur det ska sluta. Men när det är någon form av spänningslitteratur blir det kanske som allra tydligast. Författaren planterar saker varav vissa visar sig ha bäring senare medan andra är villospår. Den som verkar mest ond visar sig ofta vara snäll och tvärtom. Man undanhåller information och ger ibland läsaren små belöningar.

För att inte spoila något kan jag bygga upp ett helt påhittat exempel:

En mördare härjar i Östersund. Offren hittas hemma i sina bostäder med låten "Killing me softly" på repeat på sina stereoapparater. Polisen arbetar med teorin att det är mördarens "soundtrack". Polisinspektören Anna Hallgren, som jobbar med fallet, hälsar på hemma hos sin bästa vän Betty. Betty lyssnar på "Killing me softly". "Det här är min favoritlåt", säger Betty.

Som läsare tänker man "såhär enkelt kan det inte vara, författaren vill bara lura mig att tro att Betty är mördaren". Och oftast, nästan alltid, är det ett lur. Men samtidigt kan du som läsare inte heller släppa tanken. För när något är skrivet är det just skrivet. Du kan inte veta säkert. Jävla författare.

Eftersom jag är ovan vid att läsa den här typen av böcker kan jag ibland bli irriterad. Jag vill känna mig mer fri som läsare. Men jag tror att det är en vanesak, att de som är vana skräck- och fantasy-läsare lättare kan gå in med inställningen att vilja bli lurad, och trixad med, av författaren och verkligen uppskatta det. Att det liksom hör till. Kanske kan det också finnas en vilja att hitta de där tecknen som gör att man hänger med och nästan överlistar författaren, även om det såklart är omöjligt. Om tecken finns är det ju för att författaren planterat dem där, för att han/hon VILL hjälpa till.

Efter ungefär 200 sidors läsning har "Cirkeln" väckt många frågor, men gett ganska få svar. Som läsare är det då lätt att känna en frustration. Frågorna får en att vilja läsa vidare, men man måste få belöningar för att inte bli less. Och eftersom Sara och Mats kan hantverket så väl vet de det - bara några sidor senare läggs några pusselbitar på plats. Det här är en vansklig balansgång eftersom det finns en risk att boken bara blir ett briljerande i dramaturgi och teknik som går ut över spontanitet och berättarglädje. Bygget måste få luft för att huset ska kännas levande och jag tycker att "Cirkeln" trots allt gör det. Lever. För övrigt uppskattar jag att boken är skriven i presensform. Älskar presens!

Konstigt och normalt

Jag köpte Veronica Maggios nya skiva idag (på LP!). Har lyssnat lite på den på Spotify innan, den verkar bra. Och vinylen var fin med riktig albumficka med texter. Jag gillar det här kickerstemat hon kört på de två senaste omslagen. På förra när hon posade i minimal träningsoverall och nu i svart linne med rosa bubbelgum. Undrar om hon var kickerstjej som tonåring? Eller önskar att hon var det?

Funderade lite på vad det är jag gillar med henne och kom fram till att en del har att göra med att hon är så vanlig. Hon brukar ofta beskrivas som sval vilket togs upp i en intervju med Nöjesguiden hon gjorde nyligen. I den artistmiljö hon verkar kan hon framstå som tråkig eftersom så många runtom är extroverta eller superglada eller supersvåra konstnärssjälar eller "speciella".

Men egentligen är det ju de andra, inte Maggio, som är undantagen i alla fall sett i ett större perspektiv. Nu vill jag absolut inte få det till att alla borde vara "vanliga" och likadana. Bara att det anses som "konstigt" när någon beter sig "vanligt" i ett sammanhang där det "konstiga" har blivit norm. Det finns få som tycker att Lykke Li är en märklig person, hon beter sig ju som det förväntas av en konstnär.

Som det stod i Nöjesguidentexten:

Finns det någon artist du tycker är lite väl mycket image? Typ Lykke Li?
– Hon är väl supermycket image, men det funkar ju bra för henne. Jag skulle nog inte klara av att sälja in hela tiden hur fantastiskt speciell jag är.

måndag 2 maj 2011

Arbete och fritid

Missa inte när min vapendragare Martin Abrahamsson diskuterar arbete i P1:s "Nya vågen" imorgon, tisdag. Lyssna på det live eller efteråt på näteh, här.

F*** YOU

Sent inatt sände SVT dokumentären "Censuren - en thriller". Det var sista reprisen, nu har de totalt kört den tre gånger. Filmen handlar om Statens biografbyrå och en del av filmerna de har censurerat genom åren. Den finns inte på SVT Play eftersom den blivit - tada! - censurerad. Det kan man såklart skratta gott åt länge och väl, men jag förstår ändå Eva Beckmans argument.

Själv hade jag bullat upp med ostbågar och vin för att få mitt lystmäte av sex och våld. Döm av min förvåning när chocken uteblev. Det mesta man fick se var på en ganska mild nivå, med dagens mått mätt, skulle jag säga. Vilket såklart är en av poängerna, att visa hur gränserna flyttats. Men jag blev ändå lite illa berörd av skruvstädsscenen i "Casino" som man fick se lite av. Rätt vidrig faktiskt. Det var den sista filmen som censurerades i Sverige.

Dokun gjorde några nedslag i historien. Mest utrymme om jag minns rätt (var så jävla trött av att sitta uppe så sent) fick "Sökarna", "491" och "Thriller". Den första har jag sett, men inte de andra två. Någon som gjort det? Är de bra? Jag läste boken "491" och minns den som bra. Filmaren Peter Normark pratade också en hel del med huvudrollsinnehavaren i "Thriller", Christina Lindberg, och med konstnären Markus Öhrn som ligger bakom "Magic bullet"-projektet.

Prata om det

Jag hittade det gamla numret av Bon (#37, april/maj 2007) där kända personer pratar om sex med Sigge Eklund. Tänk att samtal om sex kunde bli så tråkiga och ickeupphetsande. Det verkar som att idén var att det skulle vara avslappnat, ocensurerat och inte så politiskt korrekt. Men det är klart att folk blir obekväma, kända eller ej, av att prata om sex i en jättestor tidning.

Många är fåordiga. Andra säger trötta grejer som Quetzala Blanco, Karin Ström och Marie Plosjö som pratar om hur de fantiserar om våldtäkt och äckliga gubbar. Jag blir inte ens upprörd, det är så segt bara. Diskussionerna lyfter liksom aldrig till något mer än bara kön, typ. Vilket kanske var meningen i och för sig. Tove Leffler säger några intressanta saker.

Roligast är väl ändå Lasse Lindh. Man undrar ju om han var ironisk eller hittade på eller bara fick en sjujävla feeling. Samtidigt måste man ge honom cred för att han är en av få som verkligen bjuder till.

Lasse Lindh (till Martin): Hur är det för dig?
Martin Kellerman: Med vad?
LL: Har du fått knulla mycket?
MK: Vad menar du?
LL: Jag menar... Jag har ju fått knulla. Jag har haft sex med x antal groupies.
Sigge Eklund: I Asien?
LL: Nej, inte i Asien. (Till Martin) Du måste ju få ha sex med tjejer för att dom tycker din serie är bra.
MK: (Tystnad.)
LL: Orsaken till att jag frågar är att jag tycker de bästa one-night-stands jag haft är de som vill lyssna på min musik medan vi har sex. Det har tagit det till en annan nivå.

* * * * *

Lasse Lindh: Känner ni nån som kan suga av sig själv?
Sigge Eklund: Frågan är hur man skulle hantera den talangen.
LL: Jag skulle aldrig mer gå ut. Jag skulle aldrig mer ha sex.
SE: Du skulle ligga hemma och suga på dig själv?
Martin Kellerman: Och lyssna på din egen musik?