onsdag 29 september 2010

Myggor mellan raderna

När "Pompeji" av Maja Lundgren kom fick den fina recensioner och blev nominerad till Augustpriset. Den sålde säkert bra också, det brukar Augustprisnominerade böcker göra. "Pompeji" var en säregen bok som nådde ut, inte bara till litteraturkritiker och litteraturnördar. Men efter succén var det som om boken "glömdes bort". I sammanhang där den borde ha varit självklar att nämna, i diskussioner och texter om ny svensk surrealism eller historiska romaner, fanns den inte med. Det här skriver Maja Lundgren om i "Myggor och tigrar" där hon försöker ta reda på varför. Är det för att hon är kvinna? Passar boken inte in i kanoniseringskulturen?

Det handlar inte om en jakt på självbekräftelse. Som exempel kan vi ta en diskussion där vi pratar om Sveriges största musikexporter och nämner Europe, Roxette, Ace och Base och Cardigans och konsekvent undviker Abba. Det handlar inte om tycke och smak, det handlar om fakta. Det blir fel, skevt, att inte ta med Abba. Eller, i det första fallet, "Pompeji".

När Niklas Elmér recenserade Vapnets andra skiva "Döda fallet" i Sonic våren 2008 var han inte förtjust. Jag skulle inte kalla det för en musikrecension, snarare en textrecension. Varje låt, överdriver Elmér, på skivan handlar om alliansens väljare. Vem som helst som läst texthäftet vet att det är fel. Men nu driver jag från ämnet. Att vissa av texterna är politiska framgår, att de handlar om alliansens politik framgår, för Elmér. Sättet det görs på tilltalar honom inte eftersom det är "spetsfundigt", "sällan subtilt", "grov plakatlyrik", "övertydligheter" och "krystad metaforik".

Två månader senare skriver Elmér om Radio Dept:s nya singel "Freddie and the trojan horse". Han älskar den, ger den 10 av 10. Även det här är mer av en textrecension än en musikrecension. Elmér undrar var banden som kommenterar och kritiserar sin politiska samtid finns. "Ingenting kommenterar någonting som händer" tar han i. Han hittar bara Radio Dept! Trots att han nyss har recenserat Vapnets "Döda fallet". Märkligt. Han tycker inte att en trojansk häst är övertydligt eller krystad metaforik (Vad hade han tyckt om en Vapnettitel som löd "Fredrik och den trojanska hästen"?). Däremot blir han nästan tårögd av sitt eget patos när han skriver om första maj och trygghetssystem. Radio Dept ger honom politisk cred by association.

Det är svårt att förstå, när man ställer recensionerna mot varandra, vad det är som Radio Dept gör rätt. Är deras musik bättre? Framgår inte. Är det coolare att sjunga om politik på engelska eller svenska? Framgår inte. Är det helt enkelt för att Radio Dept är del av kanon så att vad de än gör betraktas det som coolt? De blir till och med nyskapande för tydligen skriver inga andra svenska popmusiker om samhället. Vapnet "glöms bort".

Men precis som Lundgren skriver i "Myggor och tigrar" går det knappt att nämna utan att framstå som självhävdande och rättshaveristisk, kanske till och med paranoid. Man vet att man har rätt, men det går inte att peka på något konkret för allt finns mellan raderna. Niklas Elmér kan mycket väl tycka att Radio Dept är bättre än Vapnet, men han förklarar det inte fullt ut. Det är något som mörkas.

söndag 26 september 2010

Saker under förhuden

En fråga som gör mig fan toki är: Varför har Europa och USA så olika förhudskulturer? Jag har tidigare trott att det bara är muslimer och judar som beskär penis, men i USA verkar i princip alla gossebarn stympas, även kristna och icke-troende. Medan vi här borta låter praeputium leva. Hur kan det ha blivit såhär olika? Det är liksom inte logiskt alls, båda är ju västvärlden. Jag går faktiskt sönder av att inte veta. Är det någon som vet?

Fmk, etk, ss del 3

När vi släppte Kommun-skivan förra hösten kändes det lite som nu eller aldrig. I alla fall för mig, jag ska inte tala för de andra. Man blir ju liksom inte yngre va, dårå. Och man kommer till en gräns då det inte är så kul att ligga på den här mellannivån med musiken, där det kostar väldigt mycket tid och pengar (från skola och jobb) och inte smakar. Då vill jag liksom antingen ta tjänstledigt och bara leva på musiken eller aldrig spela live och bara göra goa demos med Johan (det blev med andra ord det senare).

Men med Kommun så hade jag nog kanske kunnat tänka mig att gå all in om chansen dykt upp. Om vi hade spelats i P3, fått sälja en skiva eller två, fått spelningar här och utomlands. Spelningar med ordentliga pengar så vi hade kunnat leva på det. Att få det där "leva på musiken"-livet en stund bara för att se hur det känns. Det roligaste med det, såklart: att folk får veta om att man finns och att de gillar musiken.

Det kan ändå kännas rätt deppigt att lägga ner sjukt mycket tid på en skiva som sedan drunknar totalt. Alternativt får en sömnig tvåa eller trea i en lokaltidning. När Kommun-skivan kom ut blev den inte recenserad på särskilt många ställen. "Jamen då kanske de tar in den nästa vecka", tänkte jag. Nähä. Sedan satt jag där, på Kritiker.se, redo varje onsdag även fast jag visste att alldeles för lång tid hade gått. En sorglig man där hoppet var mer dumt än fint.

Jonas Jonsson pratade om något liknande i en interljuv innan Bedroom Eyes-skivan skulle komma. Att det är bättre att få kassa recensioner än att inte få några alls för om tidningarna åtminstone skriver om skivan så får folk veta att den existerar. Därför kände jag mycket med honom när så få tidningar, och ingen av "the big six" (DN, Svenskan, GP, Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen) recenserade. För jag har ju varit i precis samma situation. Och det är fan syndare om Jonas än om mig för han verkar ha lagt ner så mycket mer pengar, tid och hjärta i sin platta. Kommun-skivan spelade vi in i Umeå på en vecka, klärt och betärt.

Det hörs verkligen att "The long wait champion" inte är ett hafsverk. Den låter perfekt. Det är just det, hur det låter, som är mest imponerande med skivan, tycker jag. Fina insatser från instrumentalisterna och sångarna (20 pers totalt, plus en kör). Genomtänkta, vackra och varierade arrangemang. Allt i en fet, mäktig, men ändå nyansrik, produktion. Det finns liksom inget att klaga på när det gäller den biten. Hatten av. Huga, vilket jobb att göra en sån där skiva. Jag vill såklart själv att allt jag gör ska bli bra, men har samtidigt så kort tålamod. Vill bli klar, gå vidare, orkar inte vänta hur länge som helst.

Det är otroligt svårt att inte skriva något om texterna. Jonas vill liksom dra lyssnarens uppmärksamhet till dem på flera sätt: han sjunger extremt tydligt och sången ligger långt fram i mixningen. Han vill verkligen att vi ska lyssna på texterna. Och häftet är formgivet som en bok. Texten är väldigt viktig, den är nästan helig. Texten är också väldigt svår att förstå ibland:

Illuminate the heart of my intentions
There is no clandestine motive on my side
I'll shadow my affection til this tension
Cuts a swath across this city a mile wide

Tjena, där är jag rätt borta. Det är inget fel med höga pretentioner, men då är det så himla viktigt att bygget håller. Om sådana där rader förekommer samtidigt som det görs enkla misstag (för visst heter det "for years we had" och inte "for years had we"?) faller den önskade perfektionen. För jag uppfattar det som att Jonas vill skapa en perfekt, och klart romantisk, värld. En värld där kärlek och humanism råder och alla utstötta får komma in i värmen. Den romantiken stämmer bra överens med berättelserna som lyfts fram i Bedroom Eyes pr-arbete: om köpstoppet (Inte ens en öl på drygt två år? Helt säkert?) och mötet med Chrissie Hynde (låter nästan för bra för att vara sant). Möjligen är det precis så det gick till. Poängen är att det inte spelar så stor roll. För poängen med Bedroom Eyes, som jag uppfattar det, är just den där "larger than life"-grejen.

Lenny Bruce-citatet "There are never enough I love you's" står mot en vacker himmel i konvolutet och många andra av Jonas hjältar får vara med i den referensrika skivan: Dave Eggers, Dan Treacy, Seinfeld, Nick Drake, Ricky Gervais. Tillsammans med bugningar till norsk pop och "No surrender" med Springsteen. Just för att han gillar det så mycket, precis så känns det. Vi får liksom komma in i hans värld, men för mig blir det svårt att relatera eftersom referenserna är så många. Det blir trångt när mycket är förutbestämt. Jag känner mig inte hemma. Men det är kanske så det är tänkt, "to win them all is not our intent", sjunger Jonas.

En gång sa min smarta kompis J. såhär: "Den här låten som du gjort, 'Hospitalet', den är väldigt bra. Men erkänn att du ville framstå som en jävligt fin kille i texten". Vet inte om jag hade tänkt på det innan, men efter ångestfylld introspektion kom jag ju såklart fram till att han hade helt rätt. Jag vet inte om det behöver vara fel att göra så, alltid. Ron Sexsmith sa i en intervju att han tycker det är lättare att vara fin i låtar än i verkliga livet, och det är klart att det är så. Frågan är om man ska göra det. Fast det finns ju, egentligen, ingen skyldighet att vara sann i konst. Trist om allt måste vara självbiografiskt. Hellre fin än att sjunga om hockey och horor, kanske. Om man nu måste välja. Eller vad fan vet jag.

I veckan blev Jonas intervjuad av Hanna Fahl i "P3 Poppelär" och då framgick det att vi ska läsa låttexterna som hans liv. Därför misstänker jag att han vill framstå som en fin kille. När han, till exempel, två gånger måste påpeka hur "naiv" han är då drar jag öronen åt mig. Det luktar koketterande. Men jag kan ha fel.

Som ni ser är det sjukt svårt att komma in på musiken. De här massiva gitarrerna som var påtagliga på demoskivorna, särskilt den andra, har lättats upp en del på fullängdaren. Vilket nog är bra för variationen, även om jag ibland saknar Neutral Milk Hotel-känslan med gitarrväggar och stolta trumpeter. Men när jag vant mig vid omarrangemanget av "Hand-in-hand grenade" så gillar jag den ändå. Jag har svårt att höra recensenternas kopplingar till Ben Gibbard/Death Cab For Cutie/Postal Service. Tycker det finns ett eget uttryck, enda gången jag hajar till är på introt till "Norwegian pop" eftersom det för mig låter så mycket som Wannadies.

Det är skrämmande hur musikrecensioner kan få vara så okunniga, det skulle aldrig hända med böcker eller teater. Sämst var nog Norra Wermlandstidningens Joakim Kilman som dessutom mest var elakt taskig. De som tror att en recension bara handlar om att "säga vad man tycker" är hyfsat fel ute. Sjukt viktigt är ju, förutom att diskutera eget uttryck, om artisten uppfyller målen som recensenten uppfattar att artisten ställt upp för skivan och det gör "The long wait champion" med råge. Då kan det liksom inte bli en etta i betyg.

Jag blir så glad när folk gör rätt singelval också: "Hand-in-hand grenade" var korrekt som första och "Motorcycle daydream" som andra. De är skivans två bästa upptempolåtar, tycker jag. Andra höjdpunkter är "The traveler's hi-fi gospel" med sin mäktiga orgel och kör och framför allt "The skywriter". Skivans bästa, tycker jag. Tempot går ner, melodin ligger i förgrunden och finast är utrot i all sin Godspeed You Black Emperor-kaotiska vackerhet. Där musiken för en gångs skull får tala själv.

lördag 25 september 2010

Njutångermusik

Vi lever i en värld där folk rotar i soptippar för att hitta mat för dagen samtidigt som störiga jävlar som Bam Margera tillåts bli miljonärer och få egna tv-program. Life's a bitch and then you die, som Nas brukar säga.

Det här med musik och guilty pleasure är lite larvigt, kan jag tycka, det blir ofta så kokett. Men om det är någon genre jag förstått att jag borde skämmas för, och ibland gör, att jag gillar så är det amerikansk poppunk. Det slog mig när jag nyss lyssnade på "I don't wanna be a homosexual" med Sloppy Seconds: gud vad jag älskar sån här musik. Det är ju faktiskt den musikaliska motsvarigheten till Bam Margera, extremt amerikanskt och utan pretentioner. Johan Hakelius och Anders Loco kan nog inte tänka sig värre musik.

Det var skivbolaget Lookout som var bäst på det. De hade band som var tungt influerade av Ramones och 60-talspop: Screeching Weasel, Green Day med flera. The Donnas låg också på Lookout, men de hade lite för mycket rock i sig. Deras typ av musik blev dessutom häftig ett tag med New Bomb Turks och Hellacopters och liknande band. Tror det kallades för "action rock". Kängpunk var tufft för att det var så hårt och melodifattigt, Minor Threat-hardcore också. Dead Kennedys var egentligen lite för melodiösa, men de hade det politiska engagemanget och hängde med rätt folk, så de var ok.

Mina favoriter sjöng mest bara om kärlek och att ha tråkigt. De hade lyssnat på och lät som Ramones, men fick aldrig den där kultstatusen även fast Ramones egentligen var för poppiga och inte sjöng om politik. Poppunkarna kom från förorter, hängde i malls och på parkeringsplatser och startade band för att ha något att göra. Buck var ett sådant band, The Muffs också. De var föregångarna till Sum 41 (som jag har svårt för) och Blink 182 (några bra låtar) och hela den svängen som tog det till arenorna.

Men på 90-talet, innan Green Day slog igenom och senare började göra seriös musik, var det fortfarande en undergroundscen som ibland överlappade med skejtpunkscenen, men inte alltid. The Muffs älskade Green Day, men hatade Offspring. För mig måste skejtpunk gå fort och det var Epitaph och Fat Wreck som stod för det: Lag Wagon, Offspring, No Use For A Name, Pennywise, Nofx. Bad Religion stack ut lite för de var äldre och hade rötterna i gammal hc och var liksom intellektuella i sina texter. Och var väl i princip det enda skejtbandet som var ok att gilla för gamla hederliga skinnjackepunkare.

Ok, undrar ni hur den låter, amerikansk poppunk när den är som bäst? Lyssna på The Muffs!


fredag 24 september 2010

På spaning

Brukar alltid försöka lyssna på "Spanarna" i P1, tycker det är mysigt. På allvar, alltså. Ingvar Storm är kung tycker jag: fin radioröst, balanserad, fin förmåga att uttrycka sig, verkar sympatisk. Min favoritspanare är Calle Norlén, skarp snubbe. Minst bra är nog Jonas Hallberg: otydlig och alltid med trender som blåst över flera år bak. Jag minns en extremt rolig diss mot "Spanarna" som var med i Spermaharen, där de hoppade på just det, hur många av spaningarna som är så uppenbara och gamla. Hittade det nu, det var hos optiker Berglund. Åh Spermaharen, så roligt det var.

I dag sände de programmet, "Spanarna" då, från Bokmässan som jag tror att jag inte ska gå på. Det är dyrt och om jag går in vill jag ju köpa massa böcker och då blir det ännu dyrare. Har lite svårt för när folk tar betalt för att kränga grejer, är som att Ica skulle ha entréavgift. Tristast är att jag inte kan kolla på kändisarna. Men jag tog en sväng förbi mässan med cykeln i dag och spanade (hi hi) lite utanför. Såg både Mons Kallentoft och Sven-Åke Gustavsson! För mig kommer Sven-Åke alltid vara "Snoken", privatdeckaren som bor på husbåt med sin hund. Den scen jag minns mest från serien är toplesscenen med Birgitte Söndergaard. Tyckte det var konstigt med naket i en serie som, uppfattade jag det, vände sig till unga. Och att de så uppenbart antydde vuxenmys, hon bjuder in honom i en bastu. Slut på avsnittet, vi får gissa resten. Jag blev lite pilsk också såklart, som prästen sa. Har alltid tyckt att hon är väldigt het.

* * * * *

I går kom det två roliga nyheter om folk anslutna till det här partiet som kommit in i Sveriges riksdag. Tänker inte skriva ut deras namn för då kommer det dyka upp massa tjommar i kommentarsfältet som vill diskutera. De är så himla aktiva på internet, nämligen! Först hörde jag på radijon om han i Gällivare som hoppat av partiet sedan han läst deras valprogram. Åh, då dog jag lite av skratt. Sedan fick jag vetskap om schamanen, då var dagens humorkvot fylld med råge.


Det är så himla mycket om själva partiet. Hur ska vi bemöta dem i riksdagen? Ska vi frysa ut dem? Ska vi ta debatten? Så klassiskt ytligt, att förlägga "ondskan" på något konkret. Allt fokus på symtomen, inte på samhället. Vad fan ska vi göra åt rasismen? Det är det som är frågan, för i helvete.

torsdag 23 september 2010

Abba "The visitors" (1981)

Verkligen passande titel, tänkte jag först. När förstaspåret/titelspåret sätter igång går associationerna direkt till science fiction-soundtracks från 70- och 80-talen. Frida börjar sjunga första versen med förvrängd och metallisk röst. Fast det handlar inte om rymdlingar utan om förföljelse av oliktänkande i totalitära stater (fick jag veta senare).

Kalla kriget. Också passande. Nu är båda paren i Abba skilda, det nästan syns på omslagsbilden. De står långt ifrån varann, tomma, låga, känns inte som en grupp. Det är ett av Abbas bästa omslag, tycker jag. Läste nånstans att "The visitors" skulle vara Abbas mest svårtillgängliga och mörka skiva. Och det stämmer med Abba-mått mätt, men jämfört med typ Will Oldhams mest onda grejer är det ju ganska glatt. Fast det är väl det mesta.

Det mer personliga tilltalet som började på "Super trouper" fortsätter här, med låtar som "When all is said and done", "One of us" och "Slipping through my fingers". Förstnämnda handlar om, eller verkar i alla fall likna, Anni-frid och Bennys skilsmässa som skedde ganska nära inspelningen. Musikaliskt är "When all is said and done" Abbas "Born to run" med sin episka anslag och text om att resa sig från botten och kämpa, inte se bakåt.

"One of us" handlar om ett berättarjag som ångrar att förhållandet tog slut. Jag börjar tänka ungefär som Maja Lundgren i "Myggor och tigrar" när hon misstänker att allt som skrivs på Aftonbladets kultursida indirekt handlar om henne eftersom hon haft en affär med redaktören. "One of us" sjungs av Agnetha som tidigare varit gift med textförfattaren, Björn. Hon tar rollen som ett jag i underläge, som inte gått vidare från separationen och vill tillbaka till ett (dött) förhållande där andra parten inte är intresserad. Man kan undra om det var en subtil hämnd från Björns sida. Det blev till slut en väldigt fin låt, men jag kan inte få Pandoras meningslösa cover ur huvet när jag hör originalet. Trist.

"Slipping through my fingers" är också en väldigt personlig låt där Björn skriver om skuldkänslorna över att inte tillbringa tillräckligt mycket tid med dottern Linda och hur han hela tiden är ett steg efter i att hinna med hennes uppväxt.

Att Abba tyckte om att leka med ljud framgår tydligt på "The visitors", kanske mest i avslutande "Like an angel passing through my room" som med sin minimalistiska ljudbild skulle kunna vara ett mer extrovert Portishead. Ett enkelt beat som påminner om ljudet av en hackande cd-skiva med speldosesyntar och Anni-frids ensamma röst långt fram i mixen.

Skivan är svår att sätta betyg på. Det är en sammanhållen platta med en suggestiv känsla. Förmodligen är det Abbas mest jämna album, låtmässigt. Men det är inte en skiva som jag återkommer till så ofta. Den är liksom lite för deppig och livlös, även om låtarna är bra. Enda riktiga blundern är den käcka "Two for the price of one", särskilt på grund av texten. Ulvaeus måste haft ett seriöst hjärnsläpp när han hade smaklösheten att beskriva en kontaktannons som hustruköp. Och att bli ihop med en kvinna och hennes mamma, samtidigt! Ho ho, så dråpligt!

BETYG: 6/10

BÄSTA LÅTAR: "Soldiers", "When all is said and done", "Slipping through my fingers", "Like an angel passing through my room"

KURIOSA: Skivan spelades in och mixades digitalt, det första (och, såklart då, enda) Abba-album som gjordes så.

tisdag 21 september 2010

Abba "Super trouper" (1980)

Vi har aldrig fått komma Abba så nära som på "Super trouper". Oavsett ifall texterna är "sanna" eller ej ligger de i flera fall nära den verklighet som gruppen levde i vid den här tiden.

Omslaget visar de fyra medlemmarna i vita kläder i vad som skulle kunna vara en cirkusmanege. De är omgivna av massa människor varav några håller facklor i händerna och i bakgrunden ser vi några akrobater. Abba är upplysta av en stark strålkastare i taket. De är onekligen stjärnorna i centrum även om ingen runtomkring stirrar ner dem. Alla tittar i stället blankt ut i intet. Det är en ganska obehaglig bild. I förgrunden står en fotograf på knä, redo att dokumentera Agnetha, Frida, Benny och Björn. På omslagets baksida står gruppen fortfarande i mitten, men nu har folkmassan började röra sig runt dem i en ring. De är instängda i en galen cirkusföreställning och kan inte komma ut allt medan strålkastarna bränner dem i pannan.

Nackdelarna med kändisskapet, och det långa turnerandet, är just vad titellåten handlar om. En "super trouper" är visst en slags spotlight. Textens jag är less på rutinen äta-spela-sjunga, längtar hem till sin älskling och känner sig ensam trots att tusentals människor dyrkar henne/honom. Även "On and on and on" har en metaeffekt när Frida, i första person, sjunger om en kändis som är på fest och utnyttjar sitt kändisskap för att få ligga.

Over in the corner I could see this other guy
He was kinda flirty, he was giving me the eye
So I took advantage of the fact that I'm a star
Shook my hair and took a casual stroll up to the bar

I "Our last summer" minns huvudpersonen tillbaka till en sommarromans i Paris under ungdomsåren. Björn Ulvaeus ska ha sagt att han byggde texten på en kärlekshistoria han själv var med om som yngling. Sentimentaliteten och nostalgin, tillsammans med melodins vemod, gör det till en av de mest berörande Abba-låtarna över huvud taget. Det brukar ju annars vara Abbas problem, att de sjunger massa låtar om kärlek som inte väcker några känslor. Det är liksom "bara" bra låtar. "Happy new year" spelar på samma strängar som "Our last summer" och det är ju väldigt tacksamt att utnyttja nyårsafton som skådeplats för en låttext eftersom det är en dag så laddad med olika, ofta motstridiga, känslor.

Den mäktiga avslutningshymnen "The way old friends do" har försoningstema, ett ämne Ulvaeus ofta berört i sina Abba-texter. Det är svårt att inte läsa in Agnetha och Björns skilsmässa (de skilde sig innan inspelningen av "Super trouper") i raderna om hur bråk och elakheter inte ska behöva förstöra vänskapen. Det finns någon slags desperation i det, att allt bara måste bli, om inte precis som vanligt, så åtminstone bra.

After fights and words of violence
We make up with each other
The way old friends do
Times of joy and times of sorrow
We will always see it through
Oh I don't care what comes tomorrow
We can face it together
The way old friends do

Men den mest uppenbara skilsmässolåten på skivan är såklart "The winner takes it all". Den låten är faktiskt helt jävla fantastisk även om den, för mig och just nu, inte når upp till "Our last summer"-nivå. De bästa raderna är sparade till sist, när huvudpersonerna träffas för att försöka försonas i vänskap:

I apologize
If it makes you feel bad
Seeing me so tense
No self-confidence

Det känns verkligen äkta! Jag hade velat ge ett skithögt betyg på den här skivan på grund av att den har flera bra, och personliga, låtar, men det går inte eftersom den då och då bryts av med mediokert eller dåligt material. Det där är ju en ständig diskussion, att bra album kanske måste ha några trista låtar för att de bra ska framstå som ännu bättre och för att lyssnaren ska få chans att pusta ut ibland. Men jag vet inte.

I "The piper" ger sig Abba in i den keltiska musikens underbara (?) värld. Låten handlar om en mystisk man som förför alla och envar med sitt trollbindande flöjtspel. Och jodå, visst är det en livlig flöjt som har huvudrollen i ljudbilden. Det enda jag ser framför mig är Monty Python-medlemmar som dansar i medeltidstajts. Pallar inte riktigt sådan musik.

Och så testar de också den kanske svåraste textgenre som finns, nämligen knullåtar, i "Andante, andante". Jag är kluven inför det här temat, å ena sidan tycker jag alla som ger sig på det ska ha en eloge eftersom det är en sådan utmaning och att det tyder på mod. Samtidigt blir det oftast väldigt pajigt och jag skulle säga att Abba inte riktigt ror det i hamn. Men ni kan ju avgöra själva, här.

BETYG: 6,5/10

BÄSTA LÅTAR: "Our last summer", "The winner takes it all", "The way old friends do", "Lay all your love on me"

KURIOSA: Någonstans i folkmassan på omslaget ska man kunna se Tomas Ledin.

Fmk, etk, ss del 2

De flesta, även jag, verkar uppleva Säkert!:s första som en "peppig" skiva. Men när man tittar (nä va? lyssnar!) närmare är det egentligen lite konstigt att den uppfattas så. Om "Allt som är ditt" räknas som en upptempolåt så är fem av skivans elva forta låtar. Resten är någon slags ballader eller lugna låtar, alltså mer än hälften. Och jag skulle heller inte säga att texterna överlag är speciellt glada eller hoppingivande. Så jag fattar inte var min och andras uppfattning om skivan kommer ifrån riktigt. Men det måste finnas någonting som luras, typ. Eftersom den tanken verkar vara hyfsat spridd, menar jag.

Nu är nya skivan här och den ställs mot den förra. Och om den förra ses som "peppig" så blir den här nya liksom "deppig" och svår. Men när man räknar forta och långsamma låtar så blir kvoten ungefär samma, jag får det till sex av varje på "Facit". Kanske är det för att fyra av låtarna går i moll? På den första var det bara en, "Du kanske var på Holmön". Det som folk verkar glömma är att det faktiskt finns låtar på "Facit" som påminner ganska mycket om hur det lät tidigare ("Isarna", "Rotary", "Jag blev som kvar"). Nu pratar jag om låtskrivande, melodier och känsla, inte ljudbild.

Så det är lite överdrivet separerande av skivorna kan jag tycka. Samtidigt finns det tydliga olikheter också. Jag tycker att "Facit" är en modigare skiva på flera sätt. Till exempel genom att "Fredrik" ligger först och också blev förstasingel. Kanske inte den mest direkta låt som Annika (och Henrik Oja) har gjort, texten är ganska öppen för tolkning och det finns en introvert, avslappnad elegans i svänget, kompet och den akustiska gitarrslingan. Men det är liksom ingen klisterhit. För mig är det den bästa Säkert!-låten hittills.

Skivan har också en modigare produktion. Saker tillåts sticka ut, det finns en bredd i ljudbilden, och det får skeva och bli oljud ibland. Det finns en lekfullhet i valet av instrument och arrangemang. Och jag tycker det märks tydligt att Oja har varit med och gjort musik, kanske är det den största hörbara skillnaden mot första Säkert!. Ett annat låtskrivande, andra melodier.

De bästa låtarna på skivan, enligt mig då, "Fredrik", "Får jag", "Tyst nu" och "Influensa" har någon slags tyngd över sig. Den präglar hela skivan och är väl ändå det som gör att den, trots allt, är mindre "peppig" än debuten. Men jag har svårt att sätta fingret på vad det är, förutom att det faller mig i smaken. De låtar som jag gillar minst är just dem jag räknade upp tidigare, som påminner om det gamla Säkert!. Mycket för att de inte passar in i den övergripande känslan riktigt. Men kanske hade skivan blivit övermäktigt tung utan dem. Jag vet faktiskt inte.


Det är kul att snacka låtskrivande, musik och texter med Annika eftersom vi har så olika syn, kommer från olika håll. Grovt sett kan man väl säga att hon är textfokuserad och jag musikfokuserad. Och många av dem som lyssnar på Hello Saferide, men särskilt på Säkert!, tar just upp texterna i första hand. Inte minst i recensioner. För mig är texter alltid sekundära mot musiken. Men jag måste ändå erkänna att jag får rysningar, ibland vattnas det lite i ögat också, när Annika sjunger "får jag gå... precis så nära" i "Får jag". Men det har liksom inte bara med texten att göra, det är mycket tajmingen i den där pausen, och hur rösten låter och harmonierar med musiken, och hur ackorden byts precis rätt i sista ordet.

söndag 19 september 2010

Folk man känner, eller typ känner, släpper skivor del 1

I går när jag kom hem sent spelade jag luftgitarr och headbangade till utrot på Bear Quartets "Escape from promille hill". Jag kunde inte sluta, lyssnade på det säkert tio gånger. Tänk att musik kan vara sådär sjukt bra ibland. Det är stört. Utrot får mig att tänka på musiken BQ gjorde på sina två första skivor. De forta låtarna med tuffa gitarrer, där det är punkigt och kaotiskt. Samtidigt med harmonierande ackordföljder och melodier som gör det till pop också.

Efter kommer "Dogs" och den är ännu mer bakåtblickande. Musikaliskt låter den som balladerna på någon av de två första plattorna, förutom refrängen som rör sig med andra rytmer och melodispråk. Och i texten syftar de tillbaka till "Leaning against a parked car" på "Personality crisis" och "Fenceleaners" på "Cosy den". I intervjuer brukar BQ prata om att aldrig se tillbaka, att hela tiden gå vidare och göra ny musik. Men det håller ju inte riktigt och det gör inget heller, tycker jag. Det är ändå uppenbart att det låter annorlunda nu jämfört med för 18 år sedan. Ens om man ville, varför man nu skulle det, går det inte att göra exakt samma sak. Tiden gör saker med folk.

En uppenbar skillnad mot då är Jejo Perkovic. Länge har jag, som många andra, framhållit Jari som den mest musikaliska medlemmen. Men nu vete fan. Jejo är verkligen där uppe i toppen också, han måste vara Sveriges bästa trummis. Senast jag såg BQ live var på Storsjöyran i somras och det var då jag verkligen fattade hans storhet. Precis som vanligt satt han lojt med cigg i munnen typ hela spelningen. Det är nästan obegripligt hur han kan utstråla sådan ofeeling och samtidigt leverera det mest snygga, musikaliska och dynamiska trumspel. Han har mer känsla i röven än vad valfri svensk "indie"-trummis har i hela sin kropp.

Det är så svårt, i alla fall för mig, att tala om någonting utan att samtidigt tala om något annat. Som att det nästan är omöjligt att skriva något om "Monty Python"-skivan utan att också ta upp "89". Precis som jag vill prata om "Eternity now" i förhållande till "Saturday night". Men för mig, jag vet inte om BQ håller med, är de parskivor. På "Saturday night" var låtarna fortfarande "vanliga" låtar och experimentet låg i ljuden, arrangemangen, produktionen. Kanske var det precis så man ville ha det, men jag tror att på "Eternity now" kom bandet närmare sitt mål. När inte bara produktionen är ny utan också låtarna i grunden.

Det tror jag är en ambition för många som sysslar med konst, en vilja att ta sig ur sin egen kropp. Det är så lätt att få några favoritord, några favoritackordföljder och melodivändor. Till slut ser man sitt eget mönster och börjar känna sig förutsägbar, tråkig, inte originell. Därför är sista låten på "Eternity now", "Bear Quartet international airport", så häftig. Jag har lyssnat på BQ i tretton år, nästan halva mitt liv, och skulle säga att jag kan deras mönster hyfsat bra. Men på "BQIA" hörs det inte. Det låter inte som Bear Quartet längre. De lyckades.


Men jag saknade ändå någonting på "Saturday night" och "Eternity now" och det kom i och med "89". Låtarna var vanliga låtar, men ändå inte. Jämfört med till exempel "Saturday night", där produktion och låtar inte var synkade, satt allt ihop så bra. Nu upplevde jag inte att det fanns en uttalad, och därmed kanske lite krystad, ambition att göra något helt nytt utan mer en känsla av att låtarna kom "naturligt" fria. Det kan vara farligt att prata om utveckling, men jag tror ändå att "Saturday night" och "Eternity now":s experiment var nödvändiga för att "89" skulle bli som den blev. De skivorna möjliggjorde en naturligt fri inställning till musiken. BQ var inte längre ett band som strävade efter att göra något nytt, det blev nytt ändå utan att de märkbart behövde anstränga sig.

Och precis som att "Eternity now" kom närmare det uppsatta målet, som jag uppfattar det, än "Saturday night" så gör "Monty Python" detsamma gentemot "89". Nu menar jag inte att det nödvändigtvis gör "Monty Python" bättre (jag tycker "89" är ruggigt stark, en av bandets bästa), men den känns åtminstone än mer fri. Det som imponerar på mig mest är hur de kan göra låtar som ofta har en konventionell struktur, med verser och refränger eller vad man nu vill kalla det, som ändå inte låter strypta. Med mycket popmusik är det ju så, att den känns kvävd för att passa sitt format.

På "Monty Python" finns det en känsla av att nästan vad som helst kan hända i låtarna. Även om det liksom inte gör det. Det är känslan av det som är det viktiga. Som i sjukt vackra "Fist or hand". Egentligen en ganska vanlig låt, men så otroligt levande. Mycket är Jejos förtjänst, rytmens förtjänst, avsaknad av harvande gitarrackord. I stället fullt med plock, riff, melodier, rutputsarljud.


När jag hörde några av låtarna live förra hösten var jag faktiskt lite orolig. De framstod som så skissartade och med partier som inte passade ihop med varandra. "Oj oj oj, hur ska det här bli ejengklien?", tänkte jag. Men nu har låtarna satt sig, skisserna har fått tydliga former och det som framstod som så random är nu självklart. Den enda låten jag inte riktigt tagit till mig är "Two losers", just för att den framstår som en konstruktion. Jag hittar ingen röd tråd riktigt. Och jag tycker att syskonlåten "Promille hill" träffar närmare det jag antar bandet vill uppnå med dem: oväntade takter, tydligt rytmbaserat, oklarhet över ackord och sammantvinnade gitarrer.

Abba "Voulez-vous" (1979)

Disko! Handklapp! Stråkar! Om "The album" var en likgiltig slörunk är "Voulez-vous" en glad handtralla. Björn och Benny har lämnat proggdrömmarna och fokuserar mot pophits igen.

Precis som på skivan innan försöker Abba göra ett genomtänkt album och musikaliskt sett är det här gruppens mest sammanhållna skiva hittills. Disko är ledordet, men beatet har inte tagit överhanden från melodierna. Abba är inställda på att ta över dansgolven och singeln "Voulez-vouz" släpps som extended 12":a, speciellt riktad till dj:s. Även om Abba varit diskoinfluerade förut, som i "Dancing queen", är det här deras enda egentliga diskoplatta.

Tyvärr bryts tempot av halvvägs in på varje lp-sida med två ballader, "I have a dream" och "Chiquitita", som båda släpptes som singlar. Två låtar som representerar det värsta med Abba: det sega och det käcka. Roligt nog finns det flera guldkorn på skivan som gemene man inte hört och som inte släpptes som singlar.

Sist ligger skivans bästa låt, "Kisses of fire". Det tog ett tag för mig att fatta storheten, men sedan... Satan vilken bit, en av Abbas allra starkaste, tycker jag. Och som komposition är den så smart uttänkt: först kommer en vers som är vag i sin melodi och struktur, sedan en brygga där melodin och ackorden tajtas till och sist refrängen som sitter som en keps. Att versen är lite sämre gör att refrängen kontrasterar, delarna i låten behöver varandra.

Även om "Voulez-vous" har en sammanhållning både musikaliskt och soundmässigt har den lite för många dåliga eller medelmåttiga låtar för att det ska bli ett helgjutet album.

BETYG: 7/10

BÄSTA LÅTAR: "Kisses of fire", "As good as new", "Angeleyes", "If it wasn't for the nights"

KURIOSA: Första skivan som spelades in i Abbas egna studio, Polar. Stikkan Anderson är inte med och skriver texter längre.

fredag 17 september 2010

Abba "The album" (1977)

Det här är Abbas konstigaste skiva hittills i karriären vilket man kan fatta bara genom att titta på omslaget. Naivistiska teckningar av medlemmarna och olika ting som representerar låttexterna, som en örn ("Eagle") och en marionettdocka ("I'm a marionette"). Det skulle kunna vara ett omslag för något progressivt band, typ Genesis, eller ett slickt skitband, typ Supertramp. Och skivan är faktiskt både slick och progressiv.

Ljudbilden är rakt igenom smaklös, vilket såklart inte behöver vara något negativt. Faktum är att ljudbilden och låtarnas sammanhållning är det bästa och mest intressanta med skivan. På det sättet är skivan verkligen ett album, mer än bara en samling låtar. Det märks att de haft höga ambitioner med ljuden och en idérikedom. Michael B. Tretow (som var tekniker på typ alla Abbas album, han med "den makalösa manicken") fick nog nörda loss rejält i studion.

Alla instrument låter väldigt syntetiska: trummorna är sterila, basen och elgitarrerna har kraftiga effekter och låter ibland mer som syntar och de akustiska gitarrerna är hårt komprimerade och metalliska. Benny använder också många störiga syntljud som är så långt från ett organiskt piano man kan komma. Smaklöst och äckligt och gött.

Det är en lugn skiva. Av de nio låtarna är bara tre någon slags upptempo och av dem är det bara en riktigt rivig låt, "Hole in your soul", som har ett härligt "Michelangelo"-driv och fantastiskt percussionspel. När tjejerna drar igång sången blåser man nästan av stolen av öset. Sedan kommer en monoton och tråkig refräng där Björn (eller Benny) kommer in och sjunger "it's gotta be rock 'n roll" och allt är förstört.

Konstigheterna börjar direkt med första låten "Eagle" som är en långsam låt i moll med långa instrumentala partier. En gitarr med hårdrocksljud spelar en melodi och i bakgrunden hörs en panflöjt. Det dröjer länge innan första refrängen kommer och den är, i alla fall med Abba-mått mätt, väldigt introvert. Ganska coolt ändå att de börjar med en sådan låt, som dessutom är nästan 6 minuter lång, när ingen av deras tidigare låtar varit ens över 4. Låtlängderna överlag slår verkligen rekord då sex av skivans låtar är över 4 minuter, något som Abba inte varit ens i närheten av förut.

Även "The name of the game" (som precis som "Eagle" var singel) har det där introverta och suggestivt mörka draget även om den öppnar upp sig i en mer utåtriktad refräng. Det finns knappt några riktiga hits på skivan förutom "Take a chance on me", som jag tycker är rätt tråkig, och "Thank you for the music", som aldrig släpptes som singel.

Höll på att glömma bort att utveckla det där med panflöjten! Den finns inte bara med i "Eagle" utan också i "Move on". Förutom att panflöjt i sig gör allting väldigt Peru finns det också inspiration från Sydamerika i själva låtskrivandet i de här två bitarna, särskilt "Move on". Bennys omättliga hunger på ny musik och andra genrer vet liksom inga gränser. Jag vet inte vad jag ska säga om det.

Det här är också då Björn och Bennys musikaldrömmar först visar sig. Skivans tre sista låtar hänger ihop i en svit som kallas "The girl with the golden hair, 3 scenes from a mini-musical". Och visst låter det musikal ålrajt. Först två ballader med det där stuket som bara musikalballader har, "Thank you for the music" och "I wonder". Sista låten, "I'm a marionette", har det där bombastiska, nästan operaliknande, över sig som finns i till exempel "Fantomen på operan". En stil jag kan tycka om ibland, som i vissa grejer av Queen, men som här gör mig mest skräckslagen, på ett dåligt sätt.

Mest berörande textmässigt är "Thank you for the music" som jag i svagare stunder lipar lite till under refrängerna. För jag håller ju med. Och powerballaden "One man, one woman" (låter som Europe i början med hårdrocksgitarrer i stämmor!) är också fin i sin desperata tro på den eviga kärleken. Agnetha och Frida sjunger om hur ett par kan klara sig igenom vardagstristessen och de bistra tiderna för det kommer vara "you and me til the end". Men tvivlet skiner igenom mellan raderna och i deras röster, man hör att de inte riktigt tror på vad de sjunger och det är så bra och sorgset. Och inom bara några år skulle det vara slut mellan både Agnetha/Björn och Frida/Benny.

Det stora problemet med "The album" är att låtarna inte är så roliga. De satte sig inte i början och då tänkte jag att de skulle växa efterhand, som det brukar vara. Men de stannade i växten och det hände inget mer. Det var tråkiga låtar, helt enkelt.

BETYG: 4/10

BÄSTA LÅTAR: "Eagle", "Thank you for the music", "One man, one woman"

KURIOSA: "Abba the movie" filmas samma år i Australien och Sverige. Abbas manager, Stikkan Anderson, är med på världspremiären i Sydney, december 1977.

Horor och hockey

Det är väldigt sällan svenska artister och journalister snackar skit om varandra offentligt. Så upplever jag det i alla fall. Och det är nog för att Sverige är så litet, lätt hänt att springa på varann. Rätt vad det är står man i baren på Storsjöyrans backstageområde bredvid artistkollegan man gjorde ner i en intervju. Eller sågade i en recension. Förutom om du bor i London som Anders Loco (här är förresten en svidande recension på Sibirias andra). Då är det säkert lättare att känna sig fri i sin roll utan rädsla för att det ska bita en i arslet. Ibland kan det ju faktiskt gå hett till som när Fredrik Strage blev upptryckt mot en vägg av Petter efter att ha sågat hans platta.

Men en gång gav sig Joel Alme ut och vevade, ivrigt påhejad av Carl Reinholdtzon Belfrage, mot ett gäng andra svenska artister, bland annat Vapnet. Artikeln var med i Nöjesguiden och finns här. De göttaste partierna:

– Jag har aldrig varit en outsider. Tvärtom. Jag var populär. Jag har aldrig känt igen mig i förminskande Bukowskiliv med smuts och misär. Eller i indiescenen överhuvudtaget. När jag möter journalister eller folk som vill prata med mig efter konserter vill de så gärna att jag ska vara en djup, introvert och känslig kille. Herregud, jag spelar ishockey och går till horor, vill man säga. Ack, denna förljugna lilla indiescen. Vapnet, Sambassadeur, Bonnie and Clyde, Almedal, Jens Lekman, var kommer alla dessa band ifrån?

Partille?

– Hela deras världsuppfattning är så enkel. Det tar verkligen på energin att möta sådana människor. Man blir så trött. Det är en sekt som vill skapa och sätta regler för en fruktansvärd tråkig och enkel indievärld.

Hur ska jag kunna säga emot? Det är därför vi sitter här mitt emot varandra och pratar. Din skiva är det mest komplexa och intressanta jag har hört på länge. På ytan romantisk och vacker men också uppbyggd av små scener där huvudpersonerna bedrar varandra, ljuger, ja även misshandlar som i Always on my mind.

– Ja, men det är alltid mer intressant att höra om män som bedrar, super och går till horor än någon finstämd ynklig livslögn. Varje gång en rockhjälte tar ett snedsteg från den moraliska vägen ursäktas det i alla biografier med att han var besatt av demoner. Alla vill ha en snövit moralisk hjälte. Ingen vill visa hela bilden av en människa. Det blir så ointressant. Man måste ställa sig frågan vilken biografi man skulle vilja läsa. Vill man läsa någon förljugen bild eller en avbild av verkligheten? Samma sak om jag ser en film eller läser ett uppdiktat verk, jag blir mer intresserad av skaparen bakom och hans liv. Jag vill veta vem den riktiga personen är.

Jag erkänner, jag blev rätt arg när jag läste. Inte så mycket för att han dissade Vapnet, det gör mig inget direkt, utan mest för att han verkade så puckad. Att alla män vill bedra, supa och knulla horor och att de som inte gör det bara är hycklare och lever en lögn. För de vill, innerst inne, bedra, supa och knulla horor (
säkert är det något biologiskt också). Vilket då skulle göra Alme mer genuin eftersom han åtminstone är ärlig. Där kan vi snacka om enkel världsuppfattning! Kanske var allt ett skämt, eller en överdrift, bara för att sådana bajsnödiga typer som jag skulle ta åt mig. Det lyckades i så fall.

Men! Jag ska inte tappa tråden nu. Alme säger att det tar på energin att möta sådana som mig. Vi har aldrig träffats så han uttalade sig bara om hur han tror jag är. Grejen är att om vi sågs skulle vi förmodligen gilla varann. Man gillar ju de flesta, de flesta är trevliga. Om jag tog upp den här intervjun skulle han nog tycka det var rätt skämmigt. Det skulle jag i alla fall, om jag var han.

En gång sa jag något elakt i en radiointervju. Fast Hanna Fahl, som intervjuade, fiskade lite efter det också. Hon undrade vilken artist som vi absolut inte ville bli förknippade med (eller något liknande) och jag sa Lasse Lindh. Borde ha avstått från att svara helt. Sedan dess har jag varit lite rädd för att träffa på honom på festivaler och så, rädd att han ska ställa mig till svars. Inte på något argt sätt utan mer sådär "varför var du elak? jag har ju inte gjort dig någonting". Och jag skulle inte veta vad skulle säga. Önskar det ogjort.

onsdag 15 september 2010

Abba "Arrival" (1976)

På många sätt kan man se "Arrival" som den första "riktiga" Abba-skivan: den är mycket mer genomtänkt än skivorna innan, både sound- och omslagsmässigt och det är här den klassiska Abba-loggan, med första b:et bakvänt, dyker upp för första gången.

Omslaget är förmodligen gruppens snyggaste med alla medlemmarna, helt klädda i vitt, sittande i en genomskinlig James Bond-helikopter på en väldigt svensk åker med några grässtrån uppstickande i förgrunden. På baksidan flyger helikoptern över den lilaskimrande himlen. Det är väldigt fina foton, snyggt typsnitt och stilren layout. Det här är grejer som Abba varit ruttna på innan. "Arrival" ser verkligen bra ut, nästan så att det smittar av sig på musiken.

Det är mycket slagverk jämfört med skivorna innan och det höjer verkligen ljudbilden. Malando Gassama heter mannen (eller kvinnan?) som lagt alla snygga tamburiner, maraccas och annat och han ska verkligen ha cred.

Bennys kärlek till svensk folkmusik kommer fram ordentligt, både i "Dum dum diddle" och "Arrival" är det spelmansglädje utav bara helvete. Lite märkligt bara att det är syntfioler på båda låtarna när folkmusik är en genre med så höga autenticitetskrav. Kanske hade det blivit för avvikande, rent soundmässigt, om de bjudit in typ Orsa Spelmän. Som i och för sig inte fanns då, men ni fattar poängen.

Albumets första halva är ganska klockren, och a-sidan slutar med "Knowing me, knowing you", kanske deras bästa låt överhuvudtaget och en av de få Abbabitar som berör mer på djupet. "Dancing queen" är nog deras mest perfekta låt någonsin, från en hitsynpunkt. Den har jag hört så många gånger att den nästan är bortom värdering, bortom bra och dålig. Refrängen är ett exempel på en återkommande metod i deras, och säkert många andras, låtskrivande. En etablerande melodi ("you are the dancing queen") som följs av en alternativ ("you can dance, you can jive") och sedan knyter man ihop säcken genom att återgå till den första, eller en variant på den ("see that girl, watch that scene"). Vid en analys av Abbas refränger är det tydligt att det här var en figur de använde väldigt ofta.

Andra halvan haltar lite grann, mest på grund av den trötta "Why did it have to be me" som jag inte fattar att de ens orkade skriva, än mindre spela in. Björn Ulvaeus får sjunga lead i halva låten, något som till och med skulle kunna sänka en hitlåt. Förutom den insatsen hålls grabbarna kort vokalmässigt och det tackar jag gud för. "Money, money, money" startar b-sidan och den har, som många Abba-låtar, helt okej vers och brygga medan refrängen inte kan höja låten det där extra snäppet. Fy fan vilken tjötig refräng den låten har.

Texterna blir mindre och mindre pinsamma för varje platta, men ett gubbsjukt drag dyker upp. På "Arrival" finns det i både "When i kissed the teacher" och "Dancing queen". I den senare:

Dancing queen
Young and sweet
Only seventeen

och:

You're a teaser
You turn 'em on
Leave 'em burning
And then you're gone

Det här temat dyker senare upp i "Does your mother know" på "Voulez-vous" och är såklart inget specifikt för Abba. En klassiker i sammanhanget är Beatles
"I saw her standing there" när Paul McCartney blinkar till (den manliga) lyssnaren med de pedofila raderna "well she was just seventeen, you know what i mean..." (nudge, nudge). Just sjutton år verkar vara en gyllene ålder för tjejer. Fast mest har det nog med antalet stavelser att göra, seventeen är den enda trestaviga tonårsåldern på engelska.

Då är det mer uppfriskande med "jag är tjej och ligger runt"-texten till "Why did it have to be me" även om den låten, i sin Abba-kontext, kanske mer symboliserar den falska femme fatalen som leker med mannens känslor än ett slag för kvinnlig sexuell frigörelse.

BETYG: 7/10

BÄSTA LÅTAR: "Dancing queen", "When i kissed the teacher", "Knowing me, knowing you"

KURIOSA: Anders Glenmark spelar elgitarr på "Money, money, money".

BONUS: Kolla när Abba presenterar sig själva och Sverige för japanerna!

tisdag 14 september 2010

Vafalls!

Kalla mig gammaldags, men jag tycker att journalister ska vara skeptiska och kritiska. Mot politiker, företagare, forskare, produkter, allt. Det hör liksom till rollen, tycker jag då. Men när det gäller Äpplets mobil iFån verkar journalisterna kapitulera förbehållslöst. Alla har den, alla älskar den, lyfter fram den i sina medier, hyllar den på Fejsfuck och under tapasträffar.

Om det är något som gör mig illa till mods så är det när människor rusar åt samma håll. Tycker lika. Dunkar rygg. Bara bekräftar varandra (och varandras jävla produkter!). Det är sektigt och odynamiskt. Jag skulle nästan drista mig till att säga odemokratiskt om det inte var ett så överanvänt ord. Det ger eksem som kliar och jag blir nästan tokig i huvet.

Förmodligen kommer jag själv krypa till korset snart och skaffa en egen, men Steve Jobs kan glömma att jag gladeligen ska bedriva gratisreklam i alla möjliga sammanhang. Om ni ser mig skriva "sitter och testar appar på min nya underbara iFån :)" på Fejsfuck så hoppas jag att "ogilla"-funktionen har kommit. Och att ni trycker på den.

måndag 13 september 2010

Abba "Abba" (1975)

På omslaget till "Abba" sitter gruppen i baksätet på en bil. De har privatchaufför och är finklädda med varsitt glas champagne. Utanför står en folkmassa som försöker få en glimt av kändisarna. Hela bilden andas rikedom och framgång och den stämmer säkert. Året innan hade de vunnit Eurovision och nu började hela världen få veta vilka de var.

Benny har en käpp (!) i ena handen och ler självsäkert in i kameran. Jag är bäst, ser han ut att säga. Han, och resten av bandet, ville säkert retas lite med proggrörelsen. Abba var hatade av proggarna vid den här tiden för sin kommersialism och banala texter. Just därför har de klätt ut sig till överklass och skålar i bubbel. Det är faktiskt lite roligt.

Jag tror inte att de enbart firar sin ekonomiska succé utan också sin konstnärliga. För på "Abba" har det hänt något jämfört med de två tidigare albumen. De har hittat sin egen röst på ett annat sätt. Där de tidigare ofta lät som ett coverband finns det här ett eget sound som går igenom även i genreutflykterna. Dessutom finns de två första "riktiga" Abbalåtarna med: "Mamma mia" och "Sos". Låtar som inget annat band skulle kunna ha gjort, nästan helt fria från tydliga influenser.

Att det trots allt blir ett lågt betyg beror på att inte alla låtar håller måttet och att deras försök att testa andra genrer än pop inte alltid räcker ända fram. Bennys kärlek till baktakt håller i sig och på "Abba" heter reggaelåten "Tropical loveland". På "Waterloo" var det "Sitting in the palmtree" och det är fascinerande att reggaen redan på tidigt 70-tal var så förknippad med sommar.

Deras försök till lite tuffare rock som i "Hey hey Helen" och "Rock me" fungerar inte heller. I sistnämnda sjunger Björn lead med en rockigt raspig röst. Aj aj aj, det låter inte bra. "Hey hey Helen" har en text som inte bär, det är en socialrealistisk bit om en ensamstående mamma som precis lämnat sin karl och nu vill stå på egna ben.

Även "Man in the middle" är ett försök att visa patos (handlar om ett rikt svin) och det blir mest bara pinsamt. Den försämras också av sitt obehagliga funksound och manliga leadsång och jag kan faktiskt inte förstå att Björn inte hade vett att hålla sig borta från micken. Tjejerna däremot levererar, säkrare och bättre för varje skiva, och låter som en wall of sound bara genom sina röster. De är till och med coola när de "uh-huh-huh"-ar i "So long".

Konstigt nog, eftersom Abba är kända för sina refränger, är verserna ibland bättre än när det ska levereras. "Sos", "I’ve been waiting for you" och "I do, i do, i do, i do, i do" har alla lovande och eleganta versmelodier, men lyfter inte när det är dags. "I do…" är annars en stilsäker uppvisning i svenskt dansbandssound som ändå lyckas låta Abba. Detsamma gäller för tunggunget i "So long", oeget och eget på samma gång.

Skivans absolut värsta stund är "Intermezzo no 1 (featuring Benny Andersson)" som är ett skrytverk av Benny, fyllt av hävdelsebehov. Benny vill visa att han inte bara är en simpel popkompositör utan att han också kan skriva svåra låtar. Inspirerad av rock 'n roll och klassisk musik är det här instrumentala "stycket" den grund på vilken Robert Wells byggt hela sin "Rhapsody in rock"-karriär. Jag kan inte heller förstå varför låten är "featuring Benny Andersson" eftersom han ju spelar piano jämt.

BETYG: 4/10

BÄSTA LÅTAR: "Mamma mia", "Bang-a-boomerang", "So long"

KURIOSA: Björn J:son Lindh står för blås- och stråkarrangemang.

söndag 12 september 2010

Abba (Björn, Benny, Agnetha & Frida) "Waterloo" (1974)

Jag ångrar att jag satte Janne Schaffer som kuriosa när jag recenserade "Ring ring" eftersom jag sett att han spelar gitarr på flera av deras plattor. Det borde jag ju ha fattat, att denna studiorävarnas studioräv var ett givet inslag.

Abbas andra är marginellt bättre än den första. Andelen bra låtar är något högre och på vissa håll börjar man ana ett mer eget sound. Det finns dessutom en större säkerhet: i låtskrivandet, musiken och sången. Som att de börjar känna att de vet vad de håller på med. De har däremot inte än vågat släppa sina förnamn utan måste förklara förkortningen inom parentes, tyvärr på ett ganska ologiskt sätt. BBAF? De kanske inte tänkte på det. Eller så var killarnas namn tvungna att komma först. Jag vet faktiskt inte.


"Waterloo" är öppningslåt och redan där märks säkerheten, det hörs att bandet själva vet att det här är en objektiv, jävla brottarhit. Därför levereras den med en sådan pondus. Här finns också några av grejerna som skulle bli Abbas kännetecken: dubbelsången av Agnetha och Frida, snygga ackordföljder och det framträdande, hamrande pianot. Nu pratar jag om versen. Refrängen når inte alls upp till samma nivå, den är väldigt platt och dansbandsaktig till sin natur. Har till och med den påfrestande saxofonen. Men, som sagt, det är en hit. Problemet med dåliga refränger dyker upp flera gånger på skivan. Låtar kan börja lovande för att sedan inte leverera när det är dags.

Albumet har samma nackdelar som "Ring ring": Björn sjunger lead alldeles för ofta, låtarna är i de flesta fall inte särskilt bra, det finns väldigt lite originalitet och en sjukt stor musikalisk spretighet. Även på "Waterloo" stämmer inte låtordningen på skivan med omslaget. Den svenska versionen innehöll båda varianterna av "Waterloo" vilket den engelska (som följer med boxen) inte gjorde.


Det finns många smaklösheter på den här skivan både när det gäller text och musik. "King kong song" handlar om apor (tror jag) och har därför en slags apkör och "Honey honey", en av skivans toppar, är kryddad med sexstön. Efter raderna "you're a love machine" och "you're a jump-on beast" kommer Björn (eller Benny) in och knullstönar.
Men det största textmässiga hjärnsläppet måste ändå vara "What about Livingstone?" där Abba funderar över alla våra stora vetenskapsmän genom tiderna, hur de mådde och ifall deras hårda arbete verkligen var värt. Refrängen går:

What about Livingstone?
What about all those men who have sacrificed their lives to lead the way?
Tell me wasn't it worth the while travelling up the Nile?
Putting themselves on test, didn't that help the rest?
Wasn't it worth it then, what about Livingstone?

Ja, hur var det med Livingstone igenklien? Gud vad intressant och tack få mycket för alla djupa frågor! Att de bara har mage att sjunga såhär gör ju att jag nästan, bara nästan, beundrar dem för deras mod och totala brist på självdistans. Kanske kan vi genom den här låten ana textförfattaren Ulvaeus kommande engagemang i Humanisterna.

Skivans brist på originalitet och den stora spretigheten tror jag hänger ihop. Många band börjar på det sättet, att de härmar sina idoler för att sedan hitta sin egen grej. Av någon anledning trodde jag inte att Abba inte var ett sådant band. Jag trodde att de var så proffsiga att de stod över sådant (precis som att det är svårt att tänka sig ett band som Toto stå och repa i ett garage i början av sin karriär, man tänker att de kom direkt till Wembley från arenarockslaboratoriet) och därför är det trots allt lite charmigt. Att tänka sig Abba som musikfans.

Charmigt behöver inte vara samma sak som bra. Jag skulle inte ha så mycket emot spretigheten om bara låtarna var schyssta. Redan i andra spåret ger de sig på reggae i "Sitting in the palmtree" i vilken Björn sjunger:

I will stay here among my coconuts
So you will know dear, you're everything i've got

De prövar girlgroup i "Dance (while the music still goes on)", Carole King-ballad i "Gonna sing you my lovesong" och totalt hemsk gospelrock i "Watch out" som får mig att tänka på "Let me entertain you" av Robbie Williams, en av de vidrigaste låtar som finns.


Men! Som sista låt kommer "Suzy-hang-around" och jag måste titta en extra gång på omslaget för att verkligen fatta att det är Abba jag lyssnar på. För det låter som Byrds! Och det låter jävligt bra! Inte riktigt Byrds-klass på sången såklart eftersom det är Benny (hans enda leadinsats i Abba) som sjunger, men låten är en riktig pärla och Janne Schaffer jinglar som aldrig förr. Det är fruktat bra powerpop som lätt skåpar ut flera låtar på något av (överskattade) Big Stars album. Och texten är den bästa på skivan, om en tjej som inte får vara med och leka med killarna berättat från en av de tioåriga killarnas perspektiv. Kallt och cyniskt och bara rakt upp och ner. Det är faktiskt lite hjärtknipande.


BETYG: 3/10


BÄSTA LÅTAR: "Suzy-hang-around", "Hasta mañana", "Honey honey", "My mama said"


KURIOSA:
Lite roligt att Napoleon är med på omslaget.

Björn & Benny, Agnetha & Frida "Ring ring" (1973)

För typ ett och ett halvt år sedan köpte jag Abba-boxen, med alla deras album. Sedan recenserade jag dem, en del har läst det tidigare. Nu tänkte jag lägga upp recensionerna här på min blogg. "Ånej", tänker ni, "ska han börja tjata om Abba igen?". Jag kan förstå det. Men nu kommer fler att kunna läsa texterna och så ger jag mig själv lite tid.

För det är stressigt, har jag märkt, att hela tiden försöka komma på roliga och intressanta grejer att skriva på bloggen. Så jag lägger ut gammalt ibland. Jag har ingen lust att skriva helt ointressanta saker från mitt privatliv bara för att fylla utrymme. Eller hypotetiskt: skriva blogginlägg om hur sällan jag bloggar. Med det sagt:


BJÖRN & BENNY, AGNETHA & FRIDA "RING RING" (1973)

På sitt första album hette de inte Abba än. Skivan är såklart döpt efter låten som de ställde upp i Melodifestivalen med samma år. Den kom trea och gick alltså inte vidare till Eurovision. Bra, för det är en ganska tråkig låt, tycker jag. Låten sjöngs på svenska i tävlingen (det var ju regel bak i tin) och albumet finns i två varianter: en där "Ring ring" är på svenska och resten av låtarna på engelska och en annan där "Ring ring" har engelsk text. Det är sistnämnda som finns med i boxen. Dåligt nog är omslaget till den andra vilket gör att innehållet och låtordningen blir fel. Värdo.

Precis som att gruppen inte hittat sitt namn har de inte heller hittat sitt sound (ingen av låtarna på skivan har det där egna Abba-soundet) riktigt och framförallt har Björn och Benny inte blivit så bra låtskrivare ännu. Vissa låtar är faktiskt historiskt pinsamma. Bennys bakgrund i Sveriges kanske töntigaste band genom tiderna, Hep Stars, märks en del i kompositionerna: den där sunkiga blandningen av undermålig sextiotalspop och 70-talsdansband.

Det låter i många fall som musiken som Anders och Måns brukade spela i sitt program "Så funkar det" under vinjetten "Kvart-i-två-dansen", samma som spelas på Stockholmsklubben Sunkit. Låtar som "Han med mustaschen", "Du blir nog aldrig fröken Sverige" eller "Tänk att va Lektyrfotograf". Ganska roligt. De är levererade med någon slags humor och glimt i ögat. Men Abba menar allvar och då blir bedömningen därefter.

Och på den här skivan är det blodigt allvar rakt igenom, även när det joddlas (!) i "People need love". Där finns också raderna:

A man has always wanted a woman by his side to keep him company
Women have always knew that it takes a man to get matrimony and harmony

Man sträcker sig efter skämskudden när man hör't. En annan riktigt pinsam historia är när Björn Ulvaeus framför "Another town, another train", en melodi på det klassiska temat "jag måste lämna dig nu för jag är en dålig man som måste vara fri för vägarna är mitt hem". En typ av text man är riktigt less på, men som en karl som till exempel Townes van Zandt skulle kunna leverera trovärdigt. Men Ulvaeus! Han var med i Hootenanny Singers och såg ut som en femåring. Dessutom sjunger han inget vidare, det märks kanske ännu mer på "I saw it in the mirror".


Det finns egentligen bara två anledningar att lyssna på skivan och den första är "Love isn't easy (but it sure is hard enough)". Den låter inte särskilt mycket Abba, det skulle kunna vara vilket band som helst, men det är en bra låt med vindlande melodi där de lyckas hålla de värsta stjärtigheterna borta. "Disillision" är den som sticker ut mest. En sorglig och ganska avancerad komposition som låter mer Sandy Denny än Hep Stars. Agnetha sjunger med sin patenterade klagofeeling och låter nästan som Denny på rösten ibland. "Disillusion" är, vad jag vet, den enda Abba-låt som Agnetha skrivit musiken till.

BETYG: 2/10

BÄSTA LÅTAR: "Disillusion", "Love isn't easy (but it sure is hard enough)"

KURIOSA: Janne Schaffer spelar gitarr på skivan.

fredag 10 september 2010

Satir och erotik

Länge och väl har jag och M pratat om att starta en satirblogg. Före sommaren sa jag "i sommar ska vi definitivt dra igång satirbloggen". De flesta och största löftena kom från lilla moi. Därför är det ju framför allt min förlust nu när hösten är här och ingen satirblogg finns. Jag har en självbild där jag ser mig själv som en "doer" och inte bara en "talker". Har ingen aning om ifall den stämmer i verkligheten. Exemplet med satirbloggen är i alla fall ett slag mot min självbild.

Satir kan ju vara himla kul och bra, som till exempel The Onion. Nu har P3 ett satirprogram också, Tankesmedjan, som jag lyssnat på några gånger. Alla som känner mig vet vad jag tycker om SR Malmö och de olika humorprogram som producerats där genom åren. Nu kanske det inte är Tankesmedjans intention att vara roliga, satir behöver ju inte alltid vara ha ha-roligt, men jag tror att de vill det. I alla fall förutsätter jag att de vill att vi lyssnare ska le ibland och tycka att de satte huvet på spiken, liksom.

Ibland önskar jag att jag var mer som Per Sinding-Larsen. En glad skit som är peppad på grejer. I stället för att pissa på det han ogillar ignorerar han det helt och lyfter bara fram det han tycker är bra. Ett bättre sätt att utnyttja sitt utrymme i offentligheten, kan man tycka. Förmodligen blir han lyckligare som människa också än vad jag är. Själv dissar jag hit och dit. Motreaktionen på det: "Jamen gör det bättre själv då för fan" ignorerar jag. Skrattar bara mitt elaka "Mouahahaha"-skratt. En småsint man, numera inte ens i sina bästa år längre.

Tankesmedjan, ja. Det var inte så träffande, tyckte jag, och inte så roligt. För mig lät det som en kombination av det mest självgoda från Möllevångsradikalismen, det töntigaste från Lundahumorn och en satir som snöar in på detaljer och oftast träffar tavlans utkant, inte mitt i prick. I programmet som handlade om Socialdemokraterna noterades, med smartförnöjd röst, att "alla deras partiledare före Mona Sahlin har varit vita män". Wow! Vilken knivskarp och avancerad etnicitets- och genusanalys!

Men de har ju Liv Strömquist. Hon kommer inte riktigt till sin rätt i radio, tycker jag, men hennes serieböcker är helt ok, förutom en som jag kommer till. Hon har visst en ny på gång också. Tydligen så får Seinfeld en känga i den, det ska bli kul att läsa. Jag gillar Seinfeld även om jag såklart hittar mycket sunk där. Men det finns nog saker jag missat också. Strömquist var också bra och smart i Babel sist.

Den av hennes böcker jag inte gillar så mycket är feministiska erotikserieboken "Drift" (manus av Strömquist, teckningar av Jan Bielecki). Först och främst eftersom jag inte blev kåt av den! Erotik som inte hetsar upp fyller inte sitt syfte. Det är klart att folk kan tända på olika grejer, vissa kanske blir jättekåta av "Drift". Men jag kan bara tala för mig. Var är snusket? Var är berättarglädjen? Det är, tycker jag, uppenbart att "Drift" är ett teoribygge. Strömquist har satt upp ickenormspunkter som ska uppfyllas och sedan byggt erotiken utifrån det.

Tjej i monogamt förhållande (norm) blir tjej i öppet förhållande (ickenorm)
Tjej ihop med kille (norm) blir tjej ihop med tjej (ickenorm)
Heterotjej (norm) blir bisexuell tjej (ickenorm)
Tjej sedd på som objekt (norm) blir tjej som ser på killar som objekt (ickenorm)

Viljan att göra kravmärkt erotik (eller porr) är såklart sjukt bra. Det behövs. Men när det startas från så teoretisk grund blir det styltigt. Svårt att få historien att flyta och sexet att bli eggande. Om författarna hade utgått från vad som gör dem själva kåta, och byggt scener utifrån det, hade det säkert blivit bättre. Risken är då att det hade blivit samma gamla vanliga erotik som vanligt eftersom det är den vi blivit lärda att tända på, men det går alltid att pk-fiera och queerifiera i efterarbetet. Bilderna i boken är fina, men inte tillräckligt köttiga. De andas, trots det radikala manuset, pryd och småborgerlig sexualitet.

I går läste jag ut den senaste Klittydeckaren. I den fanns en miniserie av Kim W Andersson som jag tyckte mycket om. Köttigt, porrigt, upphetsande. Alla gör det frivilligt, alla njuter, ingen förnedring. Annars blev jag lite besviken på boken. Självklart fanns, som alltid, några sjukt roliga inslag: en av systrarna Muttander har genomgått en artidentitetskris och opererat sig till krokodil, skurkarna heter Kall Fildt och Friedrich Reinheit, den überkarismatiske führern i Das Neue Arbeiterpartei. Ett av kapitlen heter "Vikten av att runka ekologiskt". Men andra halvan av boken går mest på tomgång. Det är för lite sex, humor, fart och fläkt.

Seriens höjdpunkt är, tycker jag, debuten "Den vidrige". Porr, våld, humor, satir och fullt ställ från första sidan till sista. Sexet i böckerna balanserar ibland på gränsen till sunkporr, men har alltid inslag som ställer allt på ända: kvinnors njutning får ta plats, ironi över porrens klichéer och/eller queera inslag som till exempel spyor, bajs, kiss, dvärgar och pojkscouter. Och inte minst hjältinnan Klittys jätteklitoris som hon sticker in i alla möjliga kroppsövningar på både kvinnor och män.

Det är sådana här saker jag tänker på i min ensamhet, gråtrunkandes framför tv:n. Med micropizzan tätt, tätt intill. Inte så mycket hår på huvudet, desto mer i handflatorna. Nu tar vi helg, hörni.


torsdag 9 september 2010

Titanerna

Det finns en typ av programledare i tv som man kan kalla för tv-män. Lennart Hyland, Ingvar Oldsberg och Lasse Holmqvist är exempel på tv-män. Peter Jihde önskar nog att han var en tv-man, men det får framtiden utvisa. Han har inte hållit på tillräckligt länge än.

Det är lite svårt att ringa in vad som utmärker en tv-man, tycker jag. Kanske var Ingvar Oldsberg något på spåret (hi hi) när han kallade Lasse Holmqvist för "en titan" (gud i grekisk mytologi) i samband med att Oldsberg tillkännagav att han skulle börja leda "Här är ditt liv". Jag skulle säga att ett av kriterierna för att vara en tv-man är att andra tv-män tycker att man är "en titan". Jag kan nästan ta gift på att Oldsberg även tycker att Hyland var "en titan". Precis som att Jihde säkert har Hyland, Oldsberg och Holmqvist som sina förebilder.

För oss som är lite yngre kan äldre generationers besatthet och beundran av Hyland verka överdriven. Det här har Fredrik Lindström skämtat om i en ganska rolig sketch, jag tror det var i programmet "Ingesson". Tyvärr hittar jag den inte på nätet för länkning. Hylands ställning måste ha haft med genomslaget att göra: det fanns bara en tv-kanal, alla kollade på Hyland, man hade inget att jämföra med, han var bäst. Blev "en titan".

Nu har jag verkligen inte sett eller hört (han gjorde ju mycket radio också) Hylands samlade verk, han var säkert grym. Men vissa saker får mig att tro att han slentrianhyllas och att man glömmer bort negativa sidor. Som här (på sajten med namnet "Mediesnillet Hyland) när han intervjuar Snoddas. Snoddas kom från landet och gillade att vara ute i skogen. Det var ju Hyland tvungen att raljera över, "skjuter du kråkor eller?", säger han.

Ett annat inslag är från tv när The Mascots kommer på besök till "hörnan". Tyvärr har jag inte lyckats hitta det klippet, men här är åtminstone min favoritlåt med dem. Under intervjun med bandet fokuserar Hyland på deras långa hår. Han undrar om det tar lång tid att sköta det och så vidare, märkbart nedlåtande.

Självklart var han en del av sin tid, det var nog inte bara han som, åtminstone bitvis, sysslade med von oben-journalistik där det gällde att göra narr av människorna man intervjuade. Att visa: här i studion är det jag som är kung. Eller "titan".


Seborré, inte gonorré

Jag har haft tur i mitt liv och inte drabbats av några sjukdomar, direkt. Peppar peppar. Har lite ont i ryggen ibland när jag suttit länge framför datorn, men det räknas ju inte. Fast en sjukdom har jag faktiskt, det psoriasisbesläktade eksemet seborré.

Det som händer är att talgkörtlarna i, vanligtvis, hårbotten och ögonbrynen producerar för mycket talg. Det kan yttra sig på lite olika sätt, men för mig blir huden fläckvis rosaaktig, torr och fjällig på ytan och fet och klibbig under. Rätt äckligt. Det blir fett och kliar som fan om man inte tvättar håret typ varje dag. Som tur är finns det specialschampon som är bra.

De torra vita fjällen gör att vissa tror att jag har mjäll. Då svarar jag: Jag är ingen vanlig jävla mjällskalle, jag har en talgkörtelssjukdom med ett namn som klingar franskt. Men hur stiligt det än låter så är det rätt äckligt. Det går inte att komma ifrån det.

onsdag 8 september 2010

Robert, Thomas och Peter

Jag och J har ofta undrat över hur Thomas Bodström (S) hinner med allt. Peter Althin (KD) är också en, tidigare, riksdagsledamot som var oerhört, nästan omänskligt, duktig och driftig. Nu har jag fått reda på hur det gick till: de tänkte "utanför boxen" och sålde sina själar vid vägkorsningen för längre dygn!

Bodström sålde till djävulen och fick 16 extratimmar/dygn. Althin sålde sin, inte oväntat, till gud och fick ett lite sämre pris, 8 timmar. Det gjorde att Althin bara hade tid att sitta i riksdagen samt jobba som advokat. Han hade inte möjlighet att, utöver det, skriva nervkittlande deckare från maktens korridorer, en fördel som Bodström har.

Tack vare sina extratimmar kan Bodström (och kunde Althin):

* driva sina hjärtefrågor som han gått till val på
* skriva motioner
* medverka i utskottsmöten
* medverka i debatter och omröstningar
* möta och ha kontakt med sina väljare i valkretsen
* hålla sig uppdaterad om vad som händer i valkretsen, Sverige och världen

Det känns skönt att ha blivit försäkrad om att Bodström och Althin absolut och verkligen lägger fokus på sitt förtroendeuppdrag. Ett tag var jag rädd för att det inte var så, men nu har jag alltså blivit övertygad om motsatsen.

Jag blev glad när jag fick veta att de lägger ner minst lika mycket tid på riksdagsuppgifterna som de ledamöter som inte har några sidouppdrag. Pustade ut, kan man säga. Drog en lättnadens suck gjorde jag också.

tisdag 7 september 2010

Bollnäs, Bollnäs

I går valde en av killarna i Neverstore musik i P3 och då spelade han "I kväll tar vi över stan" med Perssons Pack. En fin låt. Men det jag gillar mest är hur texten gör Bollnäs till norm. Ordet "Bollnäs" nämns aldrig utan vi förutsätts veta var Renbron och Schenströmsplan ligger.

Det är precis samma metod som låtskrivare från storstäder använder. "Mariatorget" (bara som hypotetiskt exempel) behöver liksom ingen förklaring, för "det vet ju alla" att det ligger i Stockholm. Genom "I kväll tar vi över stan" blir en liten ort i Hälsingland magisk på det sätt som när storstäder porträtteras.

Det finns tydliga häftighetshierarkier för vilka miljöer som besjungs i låtar. Det är såklart allra häftigast för svenska artister att sjunga om New York. Ganska uttjatat, ganska tröttsamt. Den allra värsta sorten av New York-låtar är, tycker jag, när man börjar droppa gatukorsningar i texten för att visa hur nere man är med staden. Då, när New Y0rk är som "artistens andra hem", ser jag blodrött.

Det behövs inga fler låtar om New York. Jag vill att svenska artister ska sjunga om hålorna och städerna som de kommer ifrån. På allvar, jag saknar texter om Gävle och Bastuträsk. Det finns ju ingen som skriver om det.

Om det inte händer något innan i morgon så kommer jag

Jag lyssnar ibland på David Sandströms morfarsskiva. Den finns att ladda ner gratis på hans gamla hemsida. Han har skrivit ett argt manifest där också, om Norrland, och när jag läste det bubblade det upp en ilska i mig också. Den brukar komma ibland, men nu var det länge sedan. Ilskan över hur Norrland blivit sett på genom åren (och fortfarande). Och det tar emot att prata om Norrland som en enhet, för jag tror det är en del av problemet, men ibland tror jag att man måste göra det.

Folk här i Göteborg vet så lite. Inte alla såklart, men många. När jag säger att jag kommer från Östersund vet folk inte var det ligger någonstans. Flera göteborgare har inte ens varit i Stockholm, än mindre norr om Stockholm. Och de känner, upplever jag, i högre grad mer till Åre än Östersund eftersom de kanske har varit där och åkt skidor någon gång, eller känner någon som gjort det. Norrland görs till en mystisk plats, en plats med massa skog och fjäll där man kan semestra.

Den här okunskapen drabbar såklart inte bara platserna utan också människorna. Det händer ibland att jag blir sedd på som ett exotiskt inslag: "norrlänningen". Mannen från skogarna som ingen vet något om. Det kan göra att jag vill berätta och förklara och försöka få folk att förstå lite mer om mig och hur det är att bo "där uppe". Det de flesta brukar kommentera är att jag inte har så bred dialekt, för en bred Pistvakt-dialekt måste man tydligen ha för att uppfylla rollen som norrlänning.

Många har ju, som sagt, inte ens varit i Norrland och har i stället fantiserat ihop en bild av hur det kan se ut och vara. Jag vill liksom inte vara den som håller föreläsningar för folk och blir någon slags talesman och agitator för en region, men ibland känner jag att jag hamnar där ändå.

Själva fick vi i skolan, som jag minns det i alla fall, lära oss en massa saker om Svealand och Götaland. En av grejerna som gjort störst intryck är när vi på geografilektionerna fick lära oss om de fyra vattendragen i Halland: Viskan, Ätran, Nissan och Lagan. Vi ska äta, ni ska laga. Det var tydligen väldigt viktigt att lära sig dem. Sedan när jag fick se dem i verkligheten var de inte särskilt imponerande, kändes mest som små fjällbäckar. Men götalänningar fick inte lära sig speciellt mycket om Norrlands geografi, älvar och städer. Jag vet inte det med säkerhet, men det verkar ju så, när de knappt ens vet att Östersund finns.

Det verkar också finnas en okunskap om hur stor del den norrländska naturen har haft (och fortfarande har) för Sveriges välstånd. Att det var skog, malm och vattenkraft som byggde upp Sverige till det rika land det är i dag, och att det även nu representerar en stor del av ekonomin och elförsörjningen. Vattenkraften står väl för ungefär hälften av all el som produceras och malmen och skogen, och pappersmassan som hör till, ger fortfarande mycket pengar i export och till staten. Det här sättet att argumentera på är rätt tröttsamt, det kan jag hålla med om, eftersom man (jag) hört det tusen miljarder gånger förut. Men också för att man egentligen inte ska behöva argumentera för platser och människor med ekonomiska skäl. Det räcker med att de finns och ska få leva.

Ändå har jag ibland känslan av att jag måste försvara mig själv och Norrland för jag har, genom att leva i Sverige, fått lära mig att jag inte riktigt har ett existensberättigande eftersom jag kommer från en bygd som ses som en utsugartrakt. Det är så himla orättvist.

Och den där osäkerheten som jag, och många med mig, har som gör att jag inte känner att jag har en framtid i Norrland eftersom man har blivit itutad sedan dag ett att det inte finns någon möjlighet till ett riktigt liv där. "Det finns ingen framtid för alla flyttar därifrån och samhällena hålls igång med konstgjord andning." Och det är kanske i viss mån sant, men ibland undrar jag om den diskursen kanske också blir till en självuppfyllande profetia. Folk flyttar för att de tror att de måste. Jag med, vilket gör mig till en svikare.

Jag undrar bara hur det skulle se ut i Norrland om alla pengarna från resurserna fick stanna kvar och inga människor flyttade. Då skulle kanske regionen leva på ett sätt som nu är svårt att föreställa sig. Det är egentligen helt sjukt att de som bor i byarna längs de älvar som blivit utbyggda inte på något sätt fått ta del av rikedomarna. Det är, som Sandström skriver, en slags kolonisation.

måndag 6 september 2010

Nej till Sydamerika

I morse cyklade jag förbi en av Birgitta Ohlssons (FP) valaffischer. Hon säger "Ja till Europa". Jaha. Egentligen är det en jättekonstig åsikt. Ungefär som att säga ja till Indalsälven eller varför inte nej till Sydamerika. Europa är en världsdel, det går liksom inte att säga ja eller nej till den. Den bara finns där.

Men jag tror inte att så många reagerar på det där snacket längre eftersom det har blivit så utbrett. De flesta förstår vad hon menar: Europa betyder inte Europa, det betyder EU. Det här oärliga trixandet med språket började, som jag minns det, inför EU-omröstningen 1994. Ja-sidan började konsekvent att tala om Europa i stället för EU. Det var såklart medvetet, på det sättet framstod EU som lika självklart, naturligt och bestående som en världsdel. Och framför allt fanns det en skrämseleffekt i uttalandet "vi vill inte hamna utanför Europa". Det är klart att folk blev rädda, det låter ju skitläskigt att hamna utanför sin egen världsdel. Inte för att det är möjligt, men ändå.

Europa är en världsdel, EU är en organisation. Det är inte samma sak. Många europeiska länder är inte med i EU till exempel Norge, Island, Schweiz, Ukraina, Vitryssland, Turkiet och de flesta länderna i forna Jugoslavien. Genom att likställa EU med Europa säger man samtidigt att de länderna inte är med i vår världsdel. Så sjukt arrogant.