söndag 22 januari 2012

Ny bok

Den här boken ser jag fram emot att läsa.

"Det politiska spelet"

Nu kanske jag överdriver, men är det inte så att journalistiken om, och "analyserna" av, svensk politik är totalt pissdålig för tillfället? Nej, jag menar inte specifikt om Juholt eller något annat, jag menar ALLT. Till exempel hade DN nyligen tusen sidor om "Maktkampen inom Kristdemokraterna". Suck. Intresseklubben antecknar.

Det enda politiska reportrar och kommentatorer verkar vilja prata och skriva om är väljarundersökningar, strategier, maktspel, intriger, vem som ska VINNA VALET (att förminska politik till tävling är mkt populärt) och bara sitta och spåna om vad som kan hända i framtiden. "Det politiska spelet", de får typ bånge och våta trosor av det. Det är ju trams! Prata om samhällsfrågor någon jävla gång. Skitland man bor i.

onsdag 18 januari 2012

Sundsvall!

På bloggen Hatpastorns likpredikan har man gjort turkhitz av black metal-låtar. Inte nytt, men nytt för mig. Eller jo, lite nytt, för del 3 lades upp för bara några dagar sedan.

tisdag 17 januari 2012

Du väntar på refrängen / Du väntar på poängen / Historien kan göras lång / Historien kan göras kort

Jag har börjat lyssna en del på Rasta Hundens skiva. Har faktiskt aldrig gjort det tidigare i mitt liv. Det har inte blivit av trots att jag vetat om bandets existens sen jag gick i högstadiet. Det gäller liksom att få lite feeling, bli lite sugen, att tillfället ska vara det rätta. Sådär är det ofta för mig när kompisar tipsar om musik. "Det här måste du lyssna på!" Och de vill ju bara vara schyssta såklart och dela med sig. Men jag lyssnar sällan på tipsen direkt när jag får dem. Inte för att vara dryg utan för att jag inte känner det där drivet som måste bottna i mig. Visst, ibland så synkar ju tipset med drivet, men inte jämt. Jag vill lyssna först när jag känner mig riktigt öppen och mottaglig. Det känns mest rättvist mot kompisen och tipset också. Att man ger det en ärlig chans när man själv verkligen har viljan.

Första gången jag hörde en låt med Rasta Hunden var nog när ett lokalt band gjorde en cover på "Jag spyr igen" på en samlingsskiva. På den tiden fick alla band som repade på fritidsgårdarna i stan en gratis dag i studio och sedan samlades inspelningarna till en skiva. Det kom kanske fem skivor innan projektet las ner. I alla fall, jag hörde den låten och tänkte direkt att de där Rasta Hunden bara var nåt plojband, utan djup alls. "Jag spyr igen" liksom. Och så bandnamnet på det. "Mina polare" var också en låt jag stötte på, men bara genom att jag hade kompisar som sjöng den för mig. Hörde nog aldrig inspelningen. Det här var ju tiden innan internet och det och om någon i närheten inte ägde skivan kunde det vara rätt roddigt att ens få höra en låt. Även om man ansträngde sig. Jag minns också att det snackades om att RH:s medlemmar var helt sönderknarkade och döda. Vilket ju inte alls var sant. På den här sidan kan man läsa några 90-talsartiklar om bandet från Sundsvallstidningen Dagbladet.

Men så för några veckor sen så la en polare upp en Rasta Hunden-länk och just då fäste tipset. Jag ba, yes, nu ska jag fan lyssna på Rasta Hunden! Nu har jag spisat skivan några varv och jag gillar den verkligen. Musiken har hållit för tiden. Det är något med tilltalet. Även om det är ett lite nött ord skulle jag vilja kalla det för äkta. Och oängsligt. Det är lekfullt och fullt med fantasi. De drar ju till och med in lite folkmusikinfluenser. Texterna är bra också. Har budskap, men är inte för pekpinniga och rätt mogna, i alla fall för att vara skrivna av kids i åldrarna strax under och strax över tjugi. De gör inte allt så enkelt för sig som man lätt gör i den åldern. Och visst finns det humor ("Strid är livet - Vägra muck!"), men inte på ett plojigt sätt. Gillar också att det är många Sundsvallsreferenser. Att man sjunger om sin lilla stad som om den är världens centrum, utan förklaringar och ursäkter. Inte på ett ignorant sätt (RH sjunger om världen också) utan mer för att det är ens verklighet. Lite som det jag skrev om här.

söndag 15 januari 2012

Johnny Bode

2012 är det hundra år sedan Johnny Bode föddes. En av Sveriges märkligaste artister och låtskrivare genom tiderna, skulle jag vilja påstå. Det här är vad jag minns första gången han nämns på bloggen förutom här då vi kom in på honom i kommentarsfältet. Nyligen sändes ett inslag (gjort av Patrik Paulsson på SR Göteborg) om Bode i radion apropå hundraårsdagen, det kan man lyssna på här. Och förra helgen var det en Johnny Bode-gala i Göteborg med bland andra Lillemor Dahlqvist och Love Antell. Det verkar ha varit en rolig afton. På serietecknaren David Nessles blogg kan man läsa ett fylligt och fint inlägg om kvällen med både foton och filmer. Anna-Lena Lodenius och Johnny Bode-sällskapet har också bloggat om festen.

Krogen

Ok, ni som är från fräcka städer kommer kanske inte förstå det här, men där jag kommer ifrån går man på krogen när det är helg. Krogen är då ett ställe där det spelas hög musik, där det finns ett dansgolv, där man super och kanske sen går hem och ligger med nån. Det är liksom inte nån fräck "klubb" med musik man "gillar" utan man tar det som bjuds. Oftast blir det ju nån typ av hits i genrer som techno, house och r n' b.

I kväll besökte jag krogen. Jag gör det inte så ofta nuförtin. Jag tyckte det var kul. Mycket på grund av att det var kul att se vad folk som är tio år yngre än mig gör och hur de beter sig. Jag reagerade på att det var sjukt oartig stämning. Men det kanske det var när jag var 20 år också, minns inte. Mycket bufflande, mycket knuffar i ryggen, mycket "jag ska fram här", mycket "vaffanglorupå". En klar skillnad mot de så kallade "indiepopklubbar" jag frekventerat (åh! charmant ordval!) i större städer. Men ändå. Det var kul att göra ett nedslag.

På vägen hem gick jag ikapp flera personer som var fulla och därför gick långsamt. Först en tjej som oroligt vände sig åt höger hela tiden. Jag fattade inte varför förrän jag såg att det på högra trottoaren om gatan (vi gick på vänstra) gick en random snubbe. Han sa inget, gjorde inget. Han var också bara på väg hem. Men hon var ändå nojig. Deppigt. Så länge sånt finns har vi inte ett jämställt samhälle, så är det bara.

Sen gick jag ikapp en duo. Två fulla tjejer som gick armkrok och svajade fram i snöfallet. Det var fint! Vänskap efter en utekväll. Eller så skulle de hem och knulla. Hursom, inga jävla killar i närheten.

lördag 14 januari 2012

Musik i filmer

Jag har varit på bio nu två kvällar i rad. Först såg jag "Drive" och sen såg jag "Tinker tailor soldier spy". Både var bra, men jag vill inte skriva om det utan om musik i filmer. Alltså inte filmmusik utan låtar som är med i filmer.

Folk brukar prata om att de upptäcker ny musik genom tidningar, genom radio, genom tips från vänner. Jag har hittat minst lika mycket via filmer. Vet inte hur många gånger jag stannat kvar på bion för att se låtlistan i slutet eller pausat videon för att kunna anteckna titlar och artister i huvet.

I "Drive" var det flera grymma bitar med. Bland annat den här som är så vemodig (inte minst i sitt sammanhang i filmen) att jag nästan går sönder. Det förrädiska är att musik ofta blir så mycket bättre i ett filmsammanhang än annars. Och tvärtom. En medioker scen kan lyftas av en kinglåt. Därför är det ibland fegt att använda musik i film. Regissören kan slänga på en fantastisk melodi för att mörka sin lamhet. Genväg!

Men en bra film kan höja en halvdan sång också. Som att "La mer" i Julio Iglesias tappning framstod som världens kanske bästa låt i "Tinker tailor soldier spy". För det kan den ju inte vara. Kan iofs vara jag som har fördomar mot Julio Iglesias.

USA:s sanktioner mot Kuba

Vilken oerhört upphetsande rubrik, eller hur? Men ibland brukar jag tänka på USA:s sanktioner mot Kuba. Och jag blev påmind i dag av en essä i P1 av Björn Kumm. Jag antar att det är samma Björn Kumm som skrivit boken "Terrorismens historia" som jag läste för tusen år sen.

I alla fall, han pratade i sin essä om massa saker, bland annat USA:s sanktioner mot Kuba. Jag stör mig otroligt mycket på dem. Inte för att jag tycker Kuba verkar vara ett härligt land för det tycker jag verkligen inte. Mer för att det verkar vara en löjlig prestigegrej från USA:s sida. Kom igen, ni är världens mäktigaste land! Kuba är tragiskt och fattigt. Okej om USA var konsekventa i att inte ha att göra med totalitära stater, men det verkar inte vara några problem med att handla med, till exempel, Kina och Vietnam. Och det är jävligt gott med fulimporterade kubanska cigarrer. Hyckleriet är ju så flagrant (älskar att jag fick dra in det ordet)!

Men jag undrar lite vad det kan bottna i. Prestigen eftersom Kuba är en grannland? Att exilkubanerna är en stark lobbygrupp? Jag vet inte. Är det någon som har koll på frågan och som kan leda mig vidare?

fredag 13 januari 2012

Jaha

Det här med att man ska tycka saker om allt och liksom känna känslor när det gäller allt. Jag kan bli less på det ibland. Visst har jag åsikter om mycket, men inte om allt och inte jämt. Och jag reagerar inte känslomässigt på allt heller. Tänkte på det senast när det gäller återföreningen av Refused. Då reagerade jag med ett "jaha". Så brukar det ofta vara för mig med återföreningar även när det är med band jag gillar, som Refused. Jag känner ingenting, varken glädje eller något annat. De som är glada över den här återföreningen, det är väl bara hur kul som helst! För dem. De som typ är sura över att Refused "överger sina principer" eller nåt, men orka! Men för egen del känner jag ingenting. Reunions är bara blankt. Det var ju då, liksom. Kan aldrig bli samma. Jag kan inte leva på nostalgin fullt ut.

onsdag 11 januari 2012

Beauty and the beat

Ett album jag lyssnat mycket på det senaste året är "Beauty and the beat", The Go-Go's debut från 1981. Jag älskar'n! Den gör mig på så otroligt bra humör. När jag läste lite om skivan på näteh fick jag veta att den också är kvinnohistoriskt viktig. Skivan gick upp i topp på amerikanska försäljningslistan och var då första USA-albumettan någonsin med en grupp som bara bestod av kvinnor som skrev och spelade allt själva. Coolt för övrigt att skivan gavs ut på indiebolaget (då menar jag alltså INDEPENDENT!) I.R.S., kan inte varit så vanligt att smala skivbolag toppade Billboard.

måndag 9 januari 2012

Scout Niblett

Den fantastiska och samtidigt pissdåliga sommaren 2008 gick jag, H. och J. på spelning. Vi såg Daniel Johnston med band spela i Göteborg. Det var riktigt jävla bra, bland det bästa jag såg det året. Johnston hade med sig ett all star-gäng som inte riktigt var av denna värld. Det var James McNew från Yo La Tengo, Mark Linkous från Sparklehorse, Jad Fair från Half Japanese, Norman Blake från Teenage Fanclub, Scout Niblett och så en trummis som jag tror var okänd. Första halvan fick gästerna köra sina grejer och andra halvan kompade de Johnston.

Nu kanske jag inte minns allt korrekt, men jag tror att spelningen inleddes med att Jad Fair körde några låtar. Sedan var det Norman Blake, han spelade "I don't want control of you" och "He'd be a diamond" (han hade hjälp av
James McNew, i alla fall på någon av låtarna). J. hade inte hört "He'd be a diamond" tidigare och blev helt eld och lågor över låtens briljans. Och visst är den sjukt grym! Det var ju han från Bevis Frond som skrev den och den finns i tusen versioner, bland annat med Teenage Fanclub. Här är orgienalet, tror jag:



Mark Linkous körde inget solo, vad jag minns. Men jag kan ha glömt. Det var ändå fint att få se honom en gång innan han dog. Scout Niblett då. Henne hade jag aldrig hört innan, men hon fick mig, H. och J. att häpna. Hon var bara så stenhård och mäktig. "Put on that suit and get in my car", sjöng/beordrade hon samtidigt som det hårdriffades. Hon spelade just den låten ("Nevada") och "Your beat kicks back like death". På sistnämnda var det bara trummor och sång (hon trummade själv på den) och så sjöng hon "We're all gonna die" om och om igen. Ja, ni hör ju själva hur grymt det var!

Om Niblett vet jag inte så mycket mer än att hon kommer från England, har gjort flera soloskivor och en helt underbar låt/video med Will Oldham.



söndag 8 januari 2012

Jazz



Det här live-framträdandet! Det är bra! Jag vet inte vad mer som kan sägas än så. Det är ju då riot grrrl-bandet Huggy Bear från England som framför "Her jazz" i tv-programmet "The word" i mitten av 90-talet. Låten hörde jag nog för första gången när I. spelade den för mig. bra låt! Har inte råanalyserat texten, men tror den handlar om en snubbe som kallar sig feminist, men inte riktigt lever som han lär. Huggy Bear var ju lite speciella som riot grrrl-band eftersom de hade några killar i bandet. Vilket inte var så vanligt på den amerikanska sidan med Bikini Kill, Sleater-Kinney och de andra i kretsen kring Kill Rock Stars. Fast nån snubbe var väl med i Bikini Kill, tror jag.

När jag tänker på "Her jazz" är det svårt för mig att inte samtidigt tänka på den här. Tänk att det nästa år är 20 år sen den kom! Tanken spindlar...

lördag 7 januari 2012

Fuck Chirac



Som jag minns det gick det till såhär: På gymnasiet gjorde J. och P. en skivbeställning från Ginza. I katalogen hade de hittat en cd-singel för typ 5 spänn som de köpte bara för att den verkade så kul. Bandet/projektet hette Le camembert radioactif och låten "Fuck Chirac". Vi studsade verkligen när vi lyssnade på låten första gången. Det var kritik mot att Frankrike provsprängde kärnvapen på Mururoa-atollen i Söderhavet - och samtidigt råcatchy eurotechno! På något sätt gjorde det låten ännu mer subversiv och oförutsägbar än om det varit till exempel råpunk. Det följde även med ett klistermärke till skivan. Sjukt värt.

onsdag 4 januari 2012

Jag hatar "indie"!

Fyfan vad jag hatar "indie"! Alltså, jag hatar inte all musik som definieras som "indie", jag hatar bara begreppet "indie". Det har helt spelat ut sin roll, det finns ingen rimlig anledning att använda uttrycket längre. Det betyder ingenting! För tusen år sen betydde det ju independent oavsett musikgenre, men sen blev det synonymt med typ gitarrpop. Och nu ligger en del "indie"-artister på skitstora skivbolag och vissa DIY-artister gör musik som låter extremt kommersiell. Folk gör musik med gitarrer, med datorer och ibland med både och. Kan vi inte bara kalla allt för pop istället? Och det VÄRSTA, folk som sätter nån slags stolthet i det. "Jag spelar indie" eller "jag lyssnar på indie". Jag blir fuckin tokig!

Den svenska björnstammen

Det finns ju ett band som heter Den svenska björnstammen. Jag undrar vad de vill med det namnet. Ska det liksom vara smart eller fyndigt eller roligt? Det är ju enbart irriterande! Jag kan tänka mig att de har på sig tokiga björnmasker när de uppträder också. Och att de är glada och kommer från typ Götaland. Men det är bara vad jag tror.