Nej till Sydamerika

I morse cyklade jag förbi en av Birgitta Ohlssons (FP) valaffischer. Hon säger "Ja till Europa". Jaha. Egentligen är det en jättekonstig åsikt. Ungefär som att säga ja till Indalsälven eller varför inte nej till Sydamerika. Europa är en världsdel, det går liksom inte att säga ja eller nej till den. Den bara finns där.

Men jag tror inte att så många reagerar på det där snacket längre eftersom det har blivit så utbrett. De flesta förstår vad hon menar: Europa betyder inte Europa, det betyder EU. Det här oärliga trixandet med språket började, som jag minns det, inför EU-omröstningen 1994. Ja-sidan började konsekvent att tala om Europa i stället för EU. Det var såklart medvetet, på det sättet framstod EU som lika självklart, naturligt och bestående som en världsdel. Och framför allt fanns det en skrämseleffekt i uttalandet "vi vill inte hamna utanför Europa". Det är klart att folk blev rädda, det låter ju skitläskigt att hamna utanför sin egen världsdel. Inte för att det är möjligt, men ändå.

Europa är en världsdel, EU är en organisation. Det är inte samma sak. Många europeiska länder är inte med i EU till exempel Norge, Island, Schweiz, Ukraina, Vitryssland, Turkiet och de flesta länderna i forna Jugoslavien. Genom att likställa EU med Europa säger man samtidigt att de länderna inte är med i vår världsdel. Så sjukt arrogant.