onsdag 28 mars 2012

tisdag 27 mars 2012

"Apoteket"

Jag och M. diskuterade ordet Systembolaget nyligen. Att det är så konstigt eftersom det inte har någonting med alkohol att göra. Plus att det är sådär byråkratiskt vagt. Skulle lika gärna kunna heta Myndighetsföretaget eller Samhällsverket. Nä, tacka vet jag finska Alko. Det är vad det heter!

E. lärde mig att man kan kalla Systembolaget för "Apoteket" eftersom det är där man köper sin "medicin". När jag var i Kramfors i helgen var både affärerna och skyltarna bredvid varandra. Humor i vardagen!


Musik som man blir glad av

På sistone har jag lyssnat mycket på Jimmy Bölja. Varje stad och samhälle har ju sin egen Bölja. Norrköping har Pontiak, Östersund har Tommy John, Kälarne hade Ingegerd "Sudden" Eriksson och så vidare. Musik som gör mig väldigt glad! Inte så att jag hånskrattar utan mer att jag blir smittad av deras entusiasm och totala oförutsägbarhet. Texterna är ofta helt halsbrytande! Man märker att de verkligen älskar att framföra sina låtar och att de har humor och glimten i ögat. Sedan är kanske inte verkshöjden alltid i topp, men vaffan. Man blir ju glad.







Status Quo till Jämplann

I sommar ska Status Quo spela i Jämtland, i Östersund. Det har lokalpressen skrivit om. Passande nog ska Svegs egen rocker Torgny "Kingen" Karlsson vara förband. Som jag förstått ska han vara det på ett gäng spelningar till också.

En av Stejtuss senaste hittar är "Rock n roll n you" som kom förra året. Meget bra!

Svenska hjärtan

Jag och B. kollar på Svenska hjärtan. Nu har vi precis sett klart andra säsongen och har två kvar. Jag hittade alla fyra säsongerna/boxarna på rea på mataffär'n för 50 kronor styck. Winning!

För de som inte vet är Svenska hjärtan en dramaserie från 80- och 90-talen skriven och regisserad av Carin Mannheimer (som är mamma till Anna Mannheimer som har en liten roll i första säsongen som dryg affärskvinna!). Den utspelar sig i ett radhusområde i Göteborg.

Grejen är att jag inte heller visste om att serien fanns (kan till exempel inte minnas att mina föräldrar följde den) tills för bara några år sedan. Jag var ihop med J. då och vi kollade på några avsnitt hemma hos hennes päron för de hade dvd:erna. Och jag tyckte det var bra, men glömde bort det. Sedan när jag hittade boxarna av en slump kändes det liksom givet att jag skulle slå till.


Fan vad bra det är! Bra skådisar, bra manus, bra dialog. Tydligen var serien en tittarsuccé när den sändes på SVT, men kritiken var blandad. På baksidan av dvd-boxen till säsong 1 står att en del "spydde ut sin galla över skildringen och talade om 'förakt för vanligt folk'". Om det nu fanns några som påstod något sådant kan de inte ha sett serien. Eller så såg de bara exakt det de ville se. Det är ju uppenbart för den som verkligen tittar och tar in Svenska hjärtan att Carin Mannheimer inte känner annat än kärlek, respekt och empati för Elisabeth, Torsten, Kristina, Henrik, Hellen, Börje, Marianne och de andra.

Portlandia

Jag ska skriva om tv-serien Portlandia, men vill ha en extremt lång startsträcka först. Är det någon som har tänkt på att den typiska riot grrrl-sångstilen (Kathleen Hanna, Sleater-Kinney) låter precis som Belinda Carlisle när hon sjöng i The Go-Go's? Det här är säkert gamla nyheter för många, men det slog mig så totalt nyligen. Lyssna bara på "We got the beat", på hur Carlisle sjunger i verserna. Det är precis samma typ av sång som i riot grrrl. Rakt av. Har kanske Hanna (som tydligen är gift med Ad-Rock i Beastie Boys!) och c:o kanske till och med gått ut och sagt det, att de rippade stilen från Go-Go's? Det kan ju iofs ha funnits nån som sjöng på det där viset redan innan Carlisle. Ja ja.

Hursomhelst. I Sleater-Kinney var ju i alla fall Carrie Brownstein med. Och nu gör hon humorserien Portlandia tillsammans Fred Armisen. De två spelar merparten av rollerna och skriver manus tillsammans med några till. Jag vet inte så mycket om den där Fred mer än att han är med i Saturday night live. Anyhoo, jag har sett på nästan alla avsnitt av Portlandia på SVT Play där de ligger uppe fortfarande. Jag rekommenderar! Det är inte det roligaste jag sett genom tiderna alla kategorier (allt kan ju inte vara det liksom), men nog har jag lett och skrattat några gånger.

Dessutom är avsnitten korta så man hinner inte bli less OCH så är det kul att se massa musiker och andra kändisar i småroller, till exempel Aimee Mann, Sarah McLachlan, Eddie Vedder, Carrie Brownsteins SK-kompis Corin Tucker, Selma Blair, Heather Graham, Kyle MacLachlan, Jeff Goldblum, Gus van Sant, Steve Buscemi och Andy Samberg.

söndag 4 mars 2012

Musikguiden i P3 / Ansiktet

Jag har någon slags text jag vill skriva nu, men är inte säker på om jag kan få den tydlig och få den att sitta ihop. Jag gör ett försök i alla fall. Apropå det, fan vad svårt det är att få folk att verkligen förstå vad man menar med saker man säger och skriver. även när man tycker att man är extremt tydlig och att allt sitter ihop. Det kan liksom kännas lite hopplöst, det där. Att inte nå fram och så vidare. Jag kan tycka att jag skrivit en text där det är skittydligt vad jag menar och där jag för säkerhets skull lagt in tusen brasklappar för att folk inte ska missförstå. Men ändå går läsare in med egna fördomar, gör egna associationer, hakar upp sig på detaljer och fattar inte grejen. Plus att jag ju själv, uppenbarligen, är kass på att vara tydlig. No one listens to no one else som han Broder Daniel sa.

För ungefär ett år sedan skrev jag lite om att det skulle hända saker med musikprogrammen i P3. Flera av dem skulle försvinna och istället skulle Musikguiden i P3 börja. Så, nu har Musikguiden i P3 gått i ungefär ett år och jag har lyssnat på programmet en hel del. Och jag tycker det är bra. En av programpunkterna jag gillar är att typ i varje program brukar en del av tiden vikas (eller heter det vigas?) åt att det spelas helt nya låtar. Alltså verkligen toknya, ibland sådana som kommit redan samma dag. Sedan pratar man lite om låtarna, om artisterna, analyserar hur det låter, jämför, säger vad man tycker och så. Det brukar vara programledaren Jenny Seth tillsammans med någon till, ofta Billy Rimgaard. Väldigt enkelt koncept, men bra. Man får höra ny musik och lite bakgrund.

Förutom att musiken är ny så har de riktat in sig på mestadels hiphop, r n b, dansmusik, elektronisk pop och olika blandningar dessa genrer emellan (även om annan musik självklart hörs också). Och det tycker jag är helt ok. Jag var ganska säker på att det skulle bli så redan när jag fick höra att Jenny Seth skulle bli programledare och del av redaktionen, och därmed få inflytande över programmet, eftersom jag läst det hon har skrivit som musikjournalist och hört vad hon spelat som dj ute. Det här är den musik som hon gillar mest. Jag tycker det är helt ok att programmet har den inriktningen (även om tanken att se på hiphop och elektronisk musik som "ny", "fräsch" och "modern" känns sådär, för hiphop har väl funnits i drygt 30 år nu, men jaja, whatever). Jag har inga problem med att de lyfter dessa genrer rent musikjournalistiskt (och inte heller personligen, eftersom jag gillar mycket av det som spelas). Det jag HAR problem med är den översittarattityd som finns till andra typer av musik och som ibland visar sig.

För någon vecka sedan, till exempel, spelades en ny låt av ett band eller artist som påminde en hel del om Sade. Jenny Seth och Billy Rimgaard pratade om att de tyckte sig se en trend, att många av dagens artister inspireras av musik och sound från 80-talet. Och det stämmer säkert, jag har ingen aning själv. Men sedan börjades det. Typ såhär: "Ja, hittills har det ju låtit bra i den här trenden eftersom artisterna har valt rätt delar från 80-talet att inspireras av, men snart så kommer väl exemplen där dålig musik från 80-talet hörs igenom." Jag minns inte om de gav några konkreta exempel på vad som är dålig och fel musik från 80-talet, men...

... Musikguiden i P3 ska väl vara ett program som, ursäkta uttrycket, väcker lust hos lyssnaren att lyssna på och upptäcka en massa musik? Eller? Då tycker jag det är dåligt att redaktionen går in med en dömande attityd mot vissa sorters musik och liksom skapar ängslan hos unga människor över ifall man lyssnar på rätt eller fel musik från, till exempel, 80-talet. Varför inte bara spela grejer som man tycker är jävligt bra och skita i att thrasha det som är dåligt? Eller ännu värre, thrasha saker med motiveringen att det är "ute"? Jag tycker det är skittrist om Musikguiden i P3 ska fortsätta bidra till att skapa fler generationer som blir rädda för att lyssna på den musik de vill, eller kanske till och med inte ens lär sig känna efter inuti vad de tycker om eller inte. Utan bara hakar på vad lika osäkra mediehipsters säger är det senaste. Obs! Jag menar såklart inte att musik som är ny och betraktas som "inne" per definition är dålig. Så är det ju självklart inte. Jag tycker bara att ett program som Musikguiden i P3 kan nöja sig med att spela det som är nytt och "hett" utan att samtidigt behöva relatera det mot något som är gammalt och "ute".

I ett program innan jul diskuterades nutida svensk popmusik. Den är tydligen mycket bättre nuförtin, enligt Jenny Seth med flera, eftersom svensk pop för 10-20 år sedan bestod av "bara gitarrer". Jag håller med om att det är tråkigt om all pop i världen som fanns var gitarrpop. Men förutom att den historieskrivningen är en förenkling gör den mig också lite ledsen eftersom den antyder att popmusik med gitarrer automatiskt är dålig eller åtminstone sämre än musik utan gitarrer. Vilket är en väldigt konstig syn att ha på musik! Tycker jag. Är det bra så är det väl bra, gitarrer eller ej.

Men som jag skrev ovan, i programmet spelas såklart inte bara hiphop och elektronisk musik. Ibland drar de in musik med gitarrer trots allt, till exempel när de spelade nya låtar med Nord & Syd och The XX för ett tag sedan. Men då var man såklart tvungen att på något sätt raljera över musiken, kanske för att det används gitarrer, vad vet jag. Det här är, tydligen, grupper som tycker synd om sig själva, "som sitter i köket och mår dåligt". Aaaaargh!!! Jag blir otroligt irriterad på den extremt slappa analysen. Det är så enkelt (för enkelt!) att smådissa, eller avfärda, viss musik med "tycka synd om sig själv"-argumentet
(dessutom verkar inte redaktionen alls ha reflekterat över det mitt förra inlägg handlar om, att en låt i jagform inte behöver vara självbiografisk). Och ibland stämmer det ju inte ens, texten kan ha en helt annan känsla en "tyck synd om mig". Men en låt med sorglig melodi eller allmänt ledsen/melankolisk stämning kan lätt bli placerad i det facket ändå. Och även om det skulle stämma då, so what? Om en artist kanske tycker assynd om sig själv, betyder det att låten måste vara kass? Nej, det gör det inte. Och att en del artister lättare får "tycka synd om sig"-stigmat är ju uppenbart . Från Musikguiden i P3-redaktionens perspektiv är en artist eller en grupp med gitarrer mycket närmare att få domen än till exempel deras gullegris Drake (som jag också gillar) och som inte gör annat än att böla och "tycka synd om sig själv", men som aldrig, aldrig, skulle dissas av den anledningen. Istället beskrivs han med positivt laddade ord som "emotionell", "i kontakt med sina känslor".

En genre som gärna lyfts upp i Musikguiden i P3 är ny svensk r n b på svenska, en genre som jag skrivit om på bloggen tidigare och dissat ganska friskt. Mycket på grund av att texterna ofta är så otroligt kassa, töntiga och ostiga. Alltid levererade på blodigt allvar och just därför ännu ostigare. Och man kan bara häpna och skratta när flensosten höjs till skyarna innanför Stockholms tullar av hipsters som går in i en gemensam ängslighetspsykos där det blir omöjligt att se att kejsaren är naken.

Men jag måste faktiskt göra avbön på en grej, jag har ändrat mig när det gäller gruppen Ansiktet. I inlägget om svensk r n b skrev jag ju om deras första singel "X" och hur otroligt kass jag tyckte att den var. Mycket på grund av att jag förutsatte att de var totalt allvarliga med något som för mig var tokostigt. Men i och med att deras nya singel "Äckligt" kom kände jag att jag förstod Ansiktet, att jag förstod vad de håller på med, och det satte även "X" i nytt ljus. Jag tror såhär, att de tänker att det är svårt att göra väldigt amerikansk r n b på svenska rakt av utan att det blir löjligt. Och därför har de valt att gå in i det med en del humor och självdistans vilket jag tror kan vara rätt väg att gå. När de sjunger "bouillabaise", "hämta en och annan sak på vinden", "det de tycker är överkurs" med mera är det ju helt uppenbart att de vill roa lyssnaren. De bjuckar på lite buskishumor och på sig själva. Och skriver verkligen en text som riskerar att smitta av sig på deras privatpersoner, precis det jag skrev om i inlägget om Det osympatiska berättarjaget (DOBJ).

Sedan tycker jag kanske inte att låten är det absolut bästa jag någonsin hört, genom tiderna, alla kategorier. Men jag fick i alla fall en annan bild av gruppen. Helt enkelt, att de gör saker med en gnutta humor med flit jämfört med göra allvarliga saker som blir ofrivilligt humoristiska.

Och nu kanske någon tycker: Buuuu!!! Du skriver om Musikguiden i P3 att de inte ska döma ut olika sorters musik samtidigt som du har tokdissat svensk r n b. Du är en hycklare som kastar stenar i glashus och inte gör rent framför egna dörren och bajsar i egen mun. Men jag är inte ett rikssänt radioprogram som bekostas av våra licenspengar.