Jag såg en reklamfilm som gjorde mig väldigt provocerad. Det var reklam för Unicef, tror jag, och en medelålders kvinna sa ungefär såhär: "Vad har DU gjort i dag? JAG har i alla fall räddat liv för jag är världsförälder." Något i den stilen.
Välgörenhet är säkert bra på många sätt och bättre än ingenting, men just den där sidan av myntet, den där "titta på mig som är så otroligt GOD"-sidan... Jag kräks! Det är som om den där kvinnan VILL att det ska fortsätta vara stora skillnader i världen. För annars skulle hon inte få möjlighet att stå med en livgivande, metaforisk hand på pannan på ett svart barn som ligger i en sjuksäng. Att få känna sig GOD och MÄKTIG.
Fundraisers, patronising scum that you are
Using the disabled as vehicles
To satisfy your emotional greed
When you know what i need
Rights not charity, hope and equality
Not to be looked down upon
I'm not stupid just constantly reminded otherwise
* * * * *
Lucinda Williams, henne har jag inte lyssnat på direkt. Jag minns att min kompis M. lyssnade mycket på skivan "Car wheels on a gravel road" för kanske tio år sedan. Och jag lyssnade väl med ett halvt öra sådär. Det var bra, helt ok, men jag fastnade inte riktigt. Men jag vet ju att Williams har hållit på i ungefär tusen år (hennes första skiva kom 1979) och är mycket respekterad. Men så i går spelade syrran upp en gammal låt med henne för mig, "Passionate kisses", som jag gillade liksom instinktivt. Det var poppigare, lättare, mindre stabbigt än det jag hört med Williams innan.
Passionerade kyssar. Det har inte blivit några sådana för min del under 2011. Så om jag önskar mig något inför 2012 är det det. Men det är helt ok om det inte skulle bli så. Livet är faktiskt rätt king. Hoppas det är det för dig med. Jag vet inte om jag skriver något mer här innan nyårsafton så, i förskott: Gott nytt år! Ta hand om dig.
söndag 25 december 2011
fredag 16 december 2011
Notering: Många umgås mycket på internet
I kväll hade Rapport ett inslag som handlade om att vi människor umgås mer och mer (ja, faktiskt jättemycket!) på World Wide Web, det världsomspännande nätet internet. Tydligen är vissa svenskar uppkopplade på internet nästan dygnet runt!!! I inslaget fick vi även titta in i spåkulan för att se vad det här kommer leda till framgent. En av de som uttalade sig var psykologen Per Naroskin - som alltså fick göra exakt samma grej som han gör i Sveriges Radio P1! Det vill säga: Spana. Det tyckte jag var lite roligt. Alltsammans fick mig bara att tänka på Optiker Berglund. Klicka och scrolla ner en bit för att läsa hans spaningar.
söndag 4 december 2011
Den svenska kulturimperialismen
Jag var på middag i går och vi pratade om Norge, om att svensk populärkultur är så stor där. Så stor att den känns som en naturlig del av norskarnas eget kulturarv. Allt ifrån Astrid Lindgren och Cornelis Wreeswijk (hur det nu stavas) fram till Veronica Maggio och Bob Hund. Och frågorna vi ställde, och aldrig kom fram till några riktigt bra svar på, var: Hur kommer det sig egentligen? Och hur började det?
Vi tog till exempel upp faktumet att Sverige alltid har varit bra på att plocka upp strömningar utifrån, från England och USA. Det kan ju i sin tur leda till att mycket av musiken som görs i Sverige har ambitionen att verka i en större sfär, att artister inte känner att de bara gör musik för hemlandet. Det kan möjligen göra att musiken blir mer allmängiltig och plockas upp i andra länder, till exempel Norge. Och Sverige har ju haft många fler internationella framgångar när det gäller musik, och kanske film och tv också, än de andra nordiska länderna.
Men frågan är ju varför det är just Norge som tagit det till sig så mycket. För i Finland och Danmark är det inte alls på samma sätt. Där verkar det finnas en annan "kulturell stolthet" eller vad man nu ska kalla det. En anledning skulle kunna vara att Norge är ett mindre land än Sverige både befolkningsmässigt och geografiskt. Och att Norge historiskt länge varit i union med Sverige och därmed blivit mindre självständigt. Men alla de anledningarna passar ju in på Finland och Danmark också (Island utelämnar jag i diskussionen eftersom jag känner mig helt lost när det gäller det landet)! Mindre länder, utnyttjade av andra, krigshärjade. Det är så svårt att förstå, tycker jag. Särskilt eftersom jag upplever att det finns mer flaggviftande och patriotism i Norge än i Sverige. Det borde väl göra att man vill lyfta upp den egna kulturen också?
Det blir också svårt att inte komma in på frågan om varför Sverige behandlar kultur från Norden i allmänhet, och kanske Norge i synnerhet, så styvmoderligt. Det finns liksom inte på kartan att P3 skulle spela låtar på norska eller på danska förutom i undantagsfall. De enda exempel jag kan komma på från de senaste åren är danska Rasmus Seebach ("Natteravn") och norska Lars Vaular ("Rett opp og ned").
På 80- och 90-talen var det en våg av danska sångerskor som blev stora i Sverige. De spelades mycket i radion och var med på tv: Hanne Boel, Lis Sörensen, Sanne Salomonsen, Sös Fenger och Anne Linnet - The Big Five som jag och J. brukar kalla dem. Och då minns jag att man inte reagerade över att höra låtar på danska på radion. Men det klimatet verkar inte råda just nu.
Tillbaks till det här med Norge. Jag har ju många vänner som har jobbat i Norge, bott i Norge och vissa som fortfarande gör det. Har ni någon förklaring till grundfrågorna jag ställde i början: Hur kommer det sig egentligen? Och hur började det?
Parentes: För att råda bot på min ignorans gjorde P. en norsk låtlista till mig för ett tag sedan. Den kan du lyssna på här.
För övrigt: Ber om ursäkt för den höga Fredrik Lindström-faktorn i det här inlägget.
Vi tog till exempel upp faktumet att Sverige alltid har varit bra på att plocka upp strömningar utifrån, från England och USA. Det kan ju i sin tur leda till att mycket av musiken som görs i Sverige har ambitionen att verka i en större sfär, att artister inte känner att de bara gör musik för hemlandet. Det kan möjligen göra att musiken blir mer allmängiltig och plockas upp i andra länder, till exempel Norge. Och Sverige har ju haft många fler internationella framgångar när det gäller musik, och kanske film och tv också, än de andra nordiska länderna.
Men frågan är ju varför det är just Norge som tagit det till sig så mycket. För i Finland och Danmark är det inte alls på samma sätt. Där verkar det finnas en annan "kulturell stolthet" eller vad man nu ska kalla det. En anledning skulle kunna vara att Norge är ett mindre land än Sverige både befolkningsmässigt och geografiskt. Och att Norge historiskt länge varit i union med Sverige och därmed blivit mindre självständigt. Men alla de anledningarna passar ju in på Finland och Danmark också (Island utelämnar jag i diskussionen eftersom jag känner mig helt lost när det gäller det landet)! Mindre länder, utnyttjade av andra, krigshärjade. Det är så svårt att förstå, tycker jag. Särskilt eftersom jag upplever att det finns mer flaggviftande och patriotism i Norge än i Sverige. Det borde väl göra att man vill lyfta upp den egna kulturen också?
Det blir också svårt att inte komma in på frågan om varför Sverige behandlar kultur från Norden i allmänhet, och kanske Norge i synnerhet, så styvmoderligt. Det finns liksom inte på kartan att P3 skulle spela låtar på norska eller på danska förutom i undantagsfall. De enda exempel jag kan komma på från de senaste åren är danska Rasmus Seebach ("Natteravn") och norska Lars Vaular ("Rett opp og ned").
På 80- och 90-talen var det en våg av danska sångerskor som blev stora i Sverige. De spelades mycket i radion och var med på tv: Hanne Boel, Lis Sörensen, Sanne Salomonsen, Sös Fenger och Anne Linnet - The Big Five som jag och J. brukar kalla dem. Och då minns jag att man inte reagerade över att höra låtar på danska på radion. Men det klimatet verkar inte råda just nu.
Tillbaks till det här med Norge. Jag har ju många vänner som har jobbat i Norge, bott i Norge och vissa som fortfarande gör det. Har ni någon förklaring till grundfrågorna jag ställde i början: Hur kommer det sig egentligen? Och hur började det?
Parentes: För att råda bot på min ignorans gjorde P. en norsk låtlista till mig för ett tag sedan. Den kan du lyssna på här.
För övrigt: Ber om ursäkt för den höga Fredrik Lindström-faktorn i det här inlägget.
Korallreven
Det är ju tur att man har sina prioriteringar i ordning här i livet. När det som kan väcka den starkaste ilskan inte är orättvisor, miljöförstörelse och krig utan det senaste musikaliska luftslottet. Rätt löjligt att jag orkar bry mig. Men ibland har jag känslan av att det är just den typen av småaktig ilska som ger mig den energi som får mig att orka med vardagen.
Korallreven, alltså. Den svenska musikduon som är i ropet just nu. Är det bara jag som ser att kejsaren är naken? Jag har bara hört en låt och det räckte. Det var en kille som visksjöng med mycket reverb långt bak i mixen. Och så var det lite synthar och tropiska ljud till det. Jag undrar om någon verkligen kan älska den musiken, att den kan betyda något för någon på riktigt. För mig lät det så otroligt fegt! De riskerar ingenting med varken texter eller musik. Ängsliga toner för ängsliga människor. Eller som M. sa: "Helt meningslös musik för journalister och andra idioter."
Nu kanske ni tycker jag är taskig mot Korallreven. Och det stämmer väl. Men jag sparkar ju inte på någon som ligger direkt. Och jag har såklart ingenting emot dem som personer, de kanske är världens schysstaste killar. Jag har aldrig träffat dem eller så.
Korallreven, alltså. Den svenska musikduon som är i ropet just nu. Är det bara jag som ser att kejsaren är naken? Jag har bara hört en låt och det räckte. Det var en kille som visksjöng med mycket reverb långt bak i mixen. Och så var det lite synthar och tropiska ljud till det. Jag undrar om någon verkligen kan älska den musiken, att den kan betyda något för någon på riktigt. För mig lät det så otroligt fegt! De riskerar ingenting med varken texter eller musik. Ängsliga toner för ängsliga människor. Eller som M. sa: "Helt meningslös musik för journalister och andra idioter."
Nu kanske ni tycker jag är taskig mot Korallreven. Och det stämmer väl. Men jag sparkar ju inte på någon som ligger direkt. Och jag har såklart ingenting emot dem som personer, de kanske är världens schysstaste killar. Jag har aldrig träffat dem eller så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)