måndag 21 maj 2012

Debatt från ruta ett

Jag sa det till M. nyss, fan vad man bara vill lägga sig ner och gråta av i princip alla samhälls- och kulturdebatter som pågår i Sverje nuförtin. Antingen för att det som diskuteras är skitgrejer (som den här tårtan) eller att folk som debatterar inte har fattat frågan (som klasshatet). ELLER för att varje debatt verkar behöva starta på ruta ett. 

Jag tänker till exempel på det här med att journalister i högre utsträckning än svenska folket i allmänhet röstar rött, grönt och liberalt. Det kom ju en ny undersökning om det och därför blev det en nyhet. Själva innehållet var inte så uppseendeväckande eftersom liknande undersökningar genom åren visat på samma sak. Och det har säkert sagts en del bra saker om det från olika vinklar, det har gjorts analyser och så vidare. Kunskaper som man hade kunnat dra nytta av vid den här senaste undersökningen. Men nej då, då ska man liksom börja från början, som att det här var totalt ny information. Man ba: "VA?! RÖSTAR JOURNALISTER I HÖGRE UTSTRÄCKNING ÄN SVENSKA FOLKET I ALLMÄNHET RÖTT, GRÖNT OCH LIBERALT! STOPPA PRESSARNA!" Och så började debatten där, i något slags nyhetschocksläge.

Samma sak med Scum-historien som tuffade igång i och med att manifestet sattes upp som teater i Stockholm. Det här är en text som kom 1968 (vilket är för 44 år sedan). Och det har pratats och skrivits ganska mycket om det här manifestet under de 44 åren, skulle jag vilja påstå. Vi har liksom en sjö av argument, analyser och tolkningar att ösa ur. Så om vi nu måste tröska oss igenom ännu en debatt om Scum så kan vi väl ändå göra det med blicken bakåt? Så att vi kanske kommer längre denna gång åtminstone? Nej då, utgångspunkten var den här: "Men VAD FA-AN, hon skriver ju i texten att män borde dödas???!!! Detta är helt ny information!"


En annan fråga är den om fattigdom och fattiga barn. Sedan Rädda Barnens senaste rapport kom har det ju pratats och skrivit en del om detta. Och fattigdom är (förmodligen) något som har diskuterats sedan människan BÖRJADE FINNAS. Här borde det finnas otroligt mycket forskning, smarta tankar, you name it, som har stötts och blötts genom fucking årtusenden. Ändå så har liksom diskussionen denna gång strandat vid frågeställningen: "Men alltså, vad är fattigdom EJENGKLIEN??!!"


Jag blir så trött.

torsdag 10 maj 2012

Blanda opp, vi måste blanda opp


Jag var ute och cyklade i dag. Inte liksom tränade. Jag bara gled runt i det fina vädret. Som en promenad fast på cykel. Först var jag ute en sväng i Lugnvik och sen bort till Torvalla. I Torvalla hade jag tänkt kolla in bmx/crossbanan som jag och några kompisar brukade cykla i när jag var ung. Fast jag kunde inte hitta den, är den borta eller är jag sämst?

När jag växte upp var det Lugnvik och Torvalla och Körfältet som en del tyckte var Östersunds "problemområden". Att det var områden med fattigdom, bråk, sprit, knark och sånt. Att det var farligt där. Men det var ju otroligt krystade rykten. När man började lära känna folk därifrån och hängde där märkte man hur överdrivet det var. Torvalla fick nog, tyvärr, en stor del av sitt rykte på grund av att många med utländsk bakgrund hamnade där, förmodligen för att det fanns massa nybyggda lägenheter. På det sättet var Torvalla den direkta motsatsen till ett nergånget område, där fanns stans nyaste och fräschaste lägenhetshus. Och det var uppblandat: hyreslägor, bostadsrätter, radhus och villor (rätta mig om jag har fel). Precis som i Lugnvik. På Körfältet var det både hyres- och bostadsrätter.

Motsatsen fanns också. Eriksberg/Solliden, där vi bodde, menade vissa var ett glassigt område. Men där fanns, förutom radhus och villor, hyreslägenheter med folk som hade det sämre ställt och med öppet sociala problem. Jag kanske är naiv och inte ser saker tydligt, men är det inte så att Östersund var/är hyfsat uppblandat?

Bilden har ingenting med inlägget att göra. Bara väldigt fin gatukonst jag såg när jag var ute. Modesty Blaise (väl?) på gaveln till Röda Korset på Bangårdsgatan. Jag kände inte igen citatet, men jag har sökt på nätet och hittat att det är taget från romanen Passionen, skriven av brittiska författaren Jeanette Winterson. Någon som har läst den?

måndag 7 maj 2012

Rätten att få säga hora

Jag lyssnade på Medierna i P1 i helgen, det handlade bland annat om det sexistiska hat och de hot som många kvinnliga journalister och skribenter (vissa uttalade feminister, andra inte) får ta emot i kommentarsfält och via mejl. Sexistiskt i den meningen att personangreppen har med deras kön att göra. Alltså, inte att de blir kallade för idioter utan att det ofta handlar om ord som hora, fitta, "du borde bli våldtagen" och så vidare. Det gamla vanliga helt enkelt, inte så mycket nytänkande där.

Och det var väl bra, tyckte jag, att Medierna lyfte frågan och jag kunde inte riktigt se hur ett sådant inslag kan vara kontroversiellt. Det är väl givet att alla människor tycker att sådana personangrepp är fel, tänkte jag. Även om man inte kallar sig för feminist måste man ju tycka, på ett rent mänskligt plan, att det inte är okej att behandla en annan människa på det sättet. Det är väl inget att snacka om. Det finns inget att diskutera. Det är nolltolerans som gäller. Jag tänkte att alla är överens om det här.

 

Men men, tji fick jag. För tro på fan om inte några diskussionslystna har hittat till P1:s hemsida för att kommentera inslaget. Människor vars budskap är att de kvinnliga journalisterna ska kunna tåla detta i sin offentlighet, de får skylla sig själva, de har bett om det genom att själva hålla en "låg nivå" på sina texter och åsikter. Tur att de finns, dessa kommentarsriddare som verkligen väljer sina strider med omsorg. Rätten att få kalla en kvinna för en hora som ska våldtas FÅR INTE KRÄNKAS! Den är ju ett av demokratins fundament.

söndag 6 maj 2012

Kungen av Jämtland II

Under min uppväxt i Östersund/Jämtland har jag, vad jag kan minnas, aldrig träffat på någon riktig överklass. Och med överklass menar jag inte människor som har snuskigt mycket pengar, för sådana finns det såklart även i Jämtland, utan människor som lever det där extremt världsfrånvända överklasslivet. Det som stereotypt förknippas med champagnesprut, tryffel, pälsar, segling, golf, gå in med skorna på, veta vilken gaffel som hör till vilken maträtt, veta när man ska prata och vara tyst... och liknande. Ni fattar.

Det tror jag inte har specifikt med Östersund att göra utan snarare med det lilla samhället, var det än finns. I det lilla samhället går det inte att isolera sig i en överklassbubbla eftersom det inte finns några andra överklassare att isolera sig med. Man blir ensam, utan lekkamrater. Det är svårt att undvika ”vanligt folk” ute på byn och som snuskigt rik i småstaden eller på landsbygden är man liksom beroende av ”vanligt folk” och att hålla sig väl med människor. Och visst kan man hålla sig väl med människor och samtidigt fräsa runt i en lyxbåt, men det skapar ändå en distans. Då är det kanske bättre att skaffa sig ett till boende långt borta och där leva ut sina överklassdrömmar.

I städer som Stockholm, Göteborg och Malmö är sammanhangen så pass stora att överklassen kan skita fullständigt i vad arbetar- och medelklassen tycker om den. Där finns det tillräckligt med kompisar och där tvingas man aldrig möta ”vanligt folk” utan kan gå in totalt i en bisarr överklasslivsstil.

I Östersund och Jämtland, däremot, gäller det för snuskigt rika människor att försöka bete sig som folk gör mest. Man ska vara intresserad av saker som jakt, fiske och bärplockning samt kunna byta däck på bilen och hantera en vedklyv. Då kan det möjligen gå an med lite golf eftersom man har kompenserat upp. Det låter kanske som att det blir ett hårt socialt tryck på de rika att verka vanliga, men det finns också en stark social belöning i det. För då säger omgivningen såhär: ”XX, hen är ju en riktigt schysst person som är precis som oss andra TROTS att hen är så rik. Jäklar ändå, vilken rekorderlig person.” 


Parentes: Jag känner inte till särskilt många snuskigt rika jämtar vid namn. Det är typ bara Sven O Persson (som ju inte lever längre) och hans barn, Maths O Sundqvist, Bert O Sjödin… hehe, nej då, han heter bara Bert Sjödin. Utan O. Och så Zlatans kompis, IT-miljardären Dan Olofsson, men han har väl i och för sig inte bott i Jämtland på väldigt många år. Visste ni förresten att Bert Sjödin är en av de största privata ägarna av Ericsson-aktier? Det står i den bok som jag precis har läst och som jag försöker jobba mig fram till i den här texten. Men det borde ju finnas en hel del rikingar till i landskapet, inte minst folk som blivit täta på skog.

Att de rika görs till ”vanligt folk” i det lilla samhället kan i sin tur leda till att skillnader inom samhället inte riktigt märks eftersom alla är så måna om att verka likadana. Och att försök till att påvisa skillnader kan leda till ett stort motstånd. Jag tänker då på journalistiken och att den, i alla fall enligt konventionen, ska granska makten. Den ska berätta för medborgarna var makten och pengarna i ett samhälle finns eftersom det är allmänintressant information som visar hur vårt samhälle ser ut och vilka som styr. Men i det lilla samhället (och kanske inte bara där) kan till och med vanliga svenssons höja sina röster mot sådana granskningar som blottar rikedom och inflytande. ”Varför ska det rotas i det? Varför ska det dras fram skit om hen? Hen är ju en av oss!" Här används inte sällan uttrycket "dra fram skit", dessutom i en väldigt konstig betydelse. Som om det handlade om smutskastning när det egentligen bara är redovisande av fakta. Märkligt. Men vissa fakta ska tydligen inte fram.

De här tankarna har jag haft under många år och de kommer tillbaka när jag läser Kungen av Jämtland – ett reportage om makt och pengar i en liten stad i Norrland. Det är en bok om Maths O Sundqvist, skriven av Jens Ganman. Jag vet inte hur pass känd Maths O Sundqvist har varit utanför Jämtland genom åren, förmodligen inte särskilt känd alls. Men 2008 blev han det. 


Maths O Sundqvist var en av Jämtlands, förmodligen en av Sveriges, rikaste män. Genom aktiehandel och fastighetsaffärer hade han blivit svinrik. Men när finanskrisen kom 2008–2009 slog den hårt mot Sundqvist. Det visade sig han hade lånat massa pengar av banken Carnegie för att kunna köpa aktier. Som säkerhet/pant hade han lämnat aktier som köpts av lånade pengar. När finanskrisen kom sjönk aktierna i värde och var inte längre tillräckliga som pant. Carnegie ville då ha in pengar från Sundqvist, pengar som han såklart inte hade. Allt var ju liksom en lånepyramid. Med andra ord: Han han hade använt lån som säkerhet för nya lån. Det låter ju såklart helt orimligt att man ska kunna göra det, men så var det i alla fall. Och jag kan tänka mig att den historien inte är unik. Att banker, i goda tider, lånar ut pengar ganska lättvindigt och särskilt till fina kunder som miljardärer som Sundqvist. Carnegie hade dessutom satsat alla pengar på samma häst, en fjärdedel av deras samlade utlåningar fanns hos en enda person, nämligen Sundqvist. När han inte kunde betala gick Carnegie omkull och staten fick ta över banken. Skulden fanns kvar, men han fick skriva på ett avtal som gjorde honom skuldfri om han lämnade ifrån sig (nu förenklar jag lite) alla sina företag och alla sina aktier. Det enda han fick behålla var i princip några fastigheter.

Nog om det. Efter att Maths O blev rikskänd började Jens Ganman skriva en bok om hela hans affärsliv. Och det är intressant läsning, i alla för en östersundare/jämte. För här får man, förutom berättelsen om Carnegie, mer utförliga beskrivningar om händelser som svept förbi i det lokala nyhetsflödet under 2000-talet: Stadsdel Norr, Färgfabriken Norr, det märkliga ickebygget Björntanden och turerna kring Länstidningen och dess förre ledarskribent Peter Swedenmark. Händelser som Maths O Sundqvist på olika sätt varit inblandad i. Det är här boken har sina absolut största förtjänster, att den samlar massa fakta kring stora nyheter och fördjupar dem i en tillbakablick. Ganman kan också konsten att berätta och göra uppgifter levande.

Bristen är det som finns runtom sakförhållandena. Jens Ganman är ju inte en journalist. Han är en tyckare, en krönikör, en författare. Och det märks. Han har en väl avslappnad inställning till fakta. Eller snarare, han tycker om att fundera högt kring den. Jag hade önskat att det funnits en riktigt hårdhänt redaktör till den här boken som hade kunnat stryka friskt (och dessutom korrigera alla korrekturfel). För om det är något som irriterar så är det Ganmans spekulationer och semi-konspirationsteorier. Ofta formulerar han sig ungefär såhär: ”I det läget gjorde XX säkert såhär” eller ”då kan man tänka sig att XX tänkte” eller ”det var nog inte en slump att XX gjorde så med tanke på...".


Boken innehåller alldeles för mycket av Jens Ganmans egna tankar. Då är det nästan mer intressant med bokens allra sista del. Där har Ganman plockat ut några av alla de läsarkommentarer som skrevs till nätartiklar i bland annat Dagens Industri och Affärsvärlden om Carnegieaffären. Där får man en bra bild av hur många olika perspektiv det går att ha på Maths O Sundqvist, hans affärer och hans fall. Kul grepp av Ganman att ta med dem! De speglar debatten som pågick då på ett, antar jag, bra sätt och blir ett tydligt tyckande i motsats till Ganmans tankar som vävs in i fakta på ett för läsaren jobbigt sätt.
 

Det märks alltså att Ganman är en krönikör. Ibland liknar boken en gigantisk krönika, mer än det journalistiska verk som jag tycker att något som döpts till "reportagebok" ska vara. Dessutom innehåller den otroligt många citat från anonyma källor. Inget konstigt med det i sig, många är kanske rättmätigt rädda för repressalier, men man kan tänka sig att en del har tagit chansen att kritisera Maths O Sundqvist just tack vare ett löfte om anonymitet. Och vilka är de anonyma källorna, egentligen? De kanske har något otalt privat med Sundqvist? Det är något som författaren tydligt braskar för, men ändå. Med ett namn utskrivet kan läsaren i alla fall göra en bedömning av trovärdigheten på ett annat sätt och källan gör sig också tillgänglig för följdfrågor. Boken innehåller inga intervjuer med Maths O Sundqvist själv eller hans nära medarbetare under 2000-talet, Helen Olausson. Ganman har sökt dem flera gånger, men de har inte velat vara med i boken.

Förutom egna teorier om hur saker och ting ligger till gillar Ganman att trycka in citat och referenser som ska understryka hans teser. Han verkar ha ett slags bildningskomplex, eller åtminstone ett behov av att visa upp vad han kan, som nästan blir komiskt ibland. Inget konstigt med det heller, han är inte den enda författaren som gör så. Men när det blir obegripligt för läsaren då kan jag verkligen inte se funktionen. Till exempel skriver han såhär på ett ställe:

Märkligt nog verkar det inte finnas en enda person i hans närhet som har modet att påpeka detta.

Helen Olausson skulle kunnat vara den personen men hon tycks mest han (sic) fungerat som en bakvänd variant av Caesars slav på triumfvagnen.


Det här är det alltså meningen att man som läsare ska förstå. Författaren tar till många populärkulturella referenser också, bland annat använder han sig flera gånger av Percy Nilegård från Killinggänget och The Simpsons. Ibland inkastat från ingenstans och väldigt otydligt för läsaren. Som här:

”Release the hounds”, brukar mr Burns säga när han står på trappan till sitt slottsliknande hem.

”Right away, sir”, brukar Smithers svara.

Och det är inte utan att man kan tänka sig Maths och Helen i de rollerna.


För den som inte är insatt i Simpsons och vilka Burns och Smithers är måste det här verka totalt obegripligt. Precis som när något beskrivs som "månadens smak", en inte alls särskilt väletablerad direktöversättning av engelskans "flavour of the month", och säkert går över huvudet på 90 procent av läsarna.

Till sist vill jag skriva enbart om Jens Ganman. Man måste liksom det efter att ha läst boken eftersom han gör sig själv så himla synlig i den. Jag känner mig väldigt kluven till honom. Eller, jag känner ju inte honom personligen. Jag känner mig kluven till hans medieframtoning. Som krönikör och debattör har han gjort sig känd som en person som sticker ut hakan. Och det är nog ändå ganska bra att han finns i Östersund och Jämtland för han väcker frågor som många andra inte gör. Och han är inte rädd för att fingra på lokala heliga kor. Om någon säger ”snälla, skriv inte om det” eller ”det där behöver du inte peta i” till honom kan man ge sig fan på att det är det första han skriver om. Det var säkert en bidragande orsak till att han skrev boken om Sundqvist också, för att han märkte motståndet. Och jag tycker det är bra att sådana personer finns! De behövs. De är modiga och utan lojaliteter.

Samtidigt är det lurigt med en människa som ständigt är i opposition för man vet aldrig var man har hen. En person som alltid tar ställning MOT saker tar ju aldrig ställning FÖR någonting (möjligen byggandet av ett kulturhus, i Ganmans fall). Så samtidigt som Ganman är modig är han paradoxalt nog också feg. Han påminner i sin mediestil om Stefan Nolervik som tidigare var kulturredaktör på Östersunds-Posten. En stil som gör att jag som läsare efter ett tag kan misstänka att ambitionen att provocera och vara motvalls är större än ambitionen att vara ärlig. Och risken finns att sådana personer till slut inte tas på allvar.


I boken om Maths O Sundqvist beskriver Ganman hur han upplever att flera intervjuobjekt han söker verkar tycka han är ”näsvis” och ställer ”näsvisa” frågor. Det är författarens ordval, inte intervjupersonernas. Och det finns något kokett i det. ”Näsvis” är ju ett negativt laddat ord, men läsaren märker att Ganman tycker om att uppfattas som ”näsvis”. Han vill vara den där ”jobbiga jäveln”. Han liksom myser totalt i rollen, vilket för mig är irriterande. Men trots det, om jag måste välja, så vill jag nog ändå ha en jobbig jävel i närheten än ingen alls.

fredag 4 maj 2012

Viktigt och "viktigt"

I januari recenserade Jens Ganman "Ja till Liv!", Liv Strömquists senaste seriealbum, i Östersunds-Posten. Han är överlag positiv till boken, skulle jag vilja påstå (recensionen finns här). Men i slutet av texten kommer han med en invändning som handlar om hur Strömquist ser ut på ett foto:
 

Intressant detalj: ytlighet och porrifiering av samhället verkar vara ett av hennes favorithatobjekt. Men när hon ska posera för det obligatoriska författarporträttet på bokens ”inner sleeve” så finns också det obligatoriska kåtsuget i blicken där.

Liv vill vara snygg, även hon.


Lite dråpligt i sammanhanget.


Men avväpnande mänskligt.


Jag har en annan åsikt än Ganman i det här fallet, men det är inte det jag vill skriva om. Utan om det som hände sedan på mikrobloggen Twitter. Där började folk skriva om Ganmans recension och "kåtsuget". Man länkade till artikeln och skickade vidare (retweetade) varandras inlägg. Det ledde förmodligen till att fler än vanligt hittade till ÖP:s hemsida och kunde kommentera där. Det skapades också en så kallad hashtag, ett ämnesord, på Twitter som hette #kåtsugsgate. Att sätta -gate som ändelse på olika hashtags är ganska vanligt. Jag antar att det kommer från Watergate. Det som krävs är att något ska vara en slags "affär" eller "skandal". Jag tycker det verkar variera hur pass allvarligt menade de olika gate är. När Björn Ranelid var med i Melodifestivalen såg jag att hashtagen #sädgate skapades eftersom Ranelid rappade om mannens säd i sitt bidrag. Och det var ju lite kul. Men ibland behandlas "affärerna" mer allvarligt, som med kåtsugsgate. Det kändes som att många som nämnde historien på Twitter verkligen tyckte att de höll på med något VIKTIGT. Var det viktigt? Även om jag tyckte Ganman hade fel blev följden liksom... löjlig.
Och nästa dag var allt glömt. Då var det dags för nya gates.
 

Som tur är kan man ju välja själv vilka man vill följa på Twitter och vilken typ av nivå och ton man själv vill ha på det man skriver. Och då är det faktiskt ganska roligt. Men man undkommer såklart inte fullt ut den där "viktighetskänslan" som en del verkar leva i. Där man kan haka på ett nytt gate, där man kan retweeta något smart som någon annan har skrivit, där man kan länka till en artikel och lägga till orden "briljant artikel". Att signalera att man är del av något viktigt, något som betyder något, något som är smart. Och visst finns det människor som skriver smarta och roliga saker på Twitter (det är en konst att kunna göra det på så få tecken), men lika ofta handlar det om kollektivt hetsande. Men framför allt: Var är självdistansen och humorn? Insikten av att det här, kanske ändå, inte är en jätteviktig del av vårt samhälle. Visst kan man ha nytta av Twitter i sitt arbete (i vissa arbeten i alla fall) och visst kan kunskap spridas där, men jag ser det mest som en "chat" för vuxna. Ett roligt tidsfördriv.

För att tag sedan tittade jag på ett program på Kunskapskanalen som handlade om sociala medier (alltså Twitter, Facebook, bloggar osv) kopplat till den arabiska våren. Det var ett samtal mellan den svenska journalisten Yasmine El Rafie och den egyptiska aktivisten Salma Said (samtalet finns här). Yasmine El Rafie har gjort sig ett namn i svenska journalistsvängen som en progressiv röst. Det var hon som nominerade en tråd på Flashback till grävpriset Guldspaden och hon har profilerat sig som en förespråkare för sociala medier. I samtalet med Salma Said märkte man att El Rafie hade en tydlig agenda: Att slå fast att sociala medier var viktiga för revolutionen i Egypten. Salma Said - som själv var med på gatorna i Egypten, är ung och aktiv på nätet - höll inte riktigt med om det. Om jag minns rätt tyckte Said att jo, visst, det kunde hjälpa logistiskt med Facebook och Twitter för att få demonstranter att mötas på ett visst ställe vid en viss tid. Men att det viktigaste var att folk sedan faktiskt DÖK UPP, i kött och blod, och demonstrerade, ockuperade, slogs med polisen och därigenom tvingade Mubarak att avgå. Dessutom är det oerhört många i Egypten som inte håller på med sociala medier, särskilt äldre, och de hade ju också begett sig ut på gatorna, sa Said. Budskapet från henne var tydligt: Västerländska journalister överskattar hur viktigt internet och sociala medier var för revolutionen i Egypten. Men det kunde inte Yasmine El Rafie riktigt acceptera, hon fick ju inte sin egen bild bekräftad. Därför försökte hon gång på gång, "jo men det var väl ändå så att...", tills det nästan blev skämmigt att titta.
 

Jag förstod/förstår inte varför det är så himla viktigt för en del journalister att ständigt försöka slå fast att sociala medier minsann är så oerhört betydelsefulla. Varför? Ibland låter de mer som teknikentreprenörer än journalister. Är det någon annan som förstår? För jag skulle gärna vilja ha en förklaring.