torsdag 28 april 2011

Rolig hårdrock och trötta fötter

Ikväll var jag hemma hos S. & M. (Det blir lite kul när man skriver deras namn som initialer, i den ordningen.) Mkt trevligt. M. spelade upp hårdrocksklipp från tuben. Någon/några har plockat ut alla gånger Slayer sjunger orden "hell" och "satan" (och varianter på dem) i sina låtar. Samma med Metallica när det gäller "death" och Megadeth med "life". Det finns fler liknande klipp också.







* * * * *

S. hade en skiva med Alela Diane liggande framme. Det fick mig att tänka på det här finfina klippet. Jag vet egentligen inget om Diane förutom att låten är väldigt fin och att hon ser så oberört mäktig ut när hon sjunger.

Dee Snider


Det står en byggställning utanför huset där jag bor. När jag nyss gick ut på balkongen såg jag ett djurben ligga på en av plankorna. I övrigt är plankan helt ren. Det ser ut som en installation. Väldigt märkligt.

Benet fick mig att tänka på Twisted Sister, rockbandet som jag lyssnade på när jag var yngre. Sångaren Dee Snider poserade ofta och gärna med köttiga benknotor. Undrar förresten om det har gjorts någon queeranalys av TS? Man skulle säkert kunna få in sleazerockbanden, som Mötley Crüe, på ett hörn också. De såg ju verkligen ut som tjejer eller kanske snarare transor. Samtidigt var det ingen tvekan om att rörde sig om väldigt heterosexuella män.

Min favoritlåt med TS var och är "Stay hungry". Den kan man lyssna på här.

tisdag 26 april 2011

Bokstavsvänstern

I helgen var jag i Göteborg. Det var helt underbart. Sol och vänner i överflöd. Jag ville inte åka hem så igår kväll genomgick jag en inre kris. Det är tråkigt när saker tar slut.

De första dagarna bodde jag hos H. och J. Vi lyssnade en hel del på politiska låtar. Eller ja, egentligen lyssnade vi framför allt på TVÅ politiska låtar. Det var MUF-låten "Sverige jobbar" med Jakob Henning och KFML(r)-låten "Lär av historien". Den första ger mig starka Magnus Uggla-vibbar och då menar jag inte tidiga Uggla utan det där uttrycket han skaffade sig i slutet av 80-talet och fortfarande använder. "Lär av historien" är en uppspeedad cover av "Proud Mary" med blås och frikyrkliga gospelkörer.

J. spelade också en punklåt för mig som jag inte hört förut. Bandet heter Operation och låten heter "Militant kamp". Det mest spektakulära är försnacket där det känns som att man tar i lite väl mycket. Mord är tydligen inte mord. Som gjort att göra narr av vilket också D-takters gjorde med sin "Militant mäsk".

Och nu när jag kom hem från Götet såg jag ett tips på M:s blogg, Fiendens musik med låten "Snutbil". Tydligen är det en cover, men jag har varken hört den eller originalet förut. Tänk att jag har levt hela livet utan att höra en så bra låt. Jag önskar att jag hade någon att skylla på för att ha undanhållit mig den, men det är såklart mitt eget fel. Flera gånger har jag stött på bandnamnet Fiendens musik, men aldrig brytt mig om att kolla upp det. Själva låten har ett sånt otroligt sug, jag tror det är BPM-talet som gör den nästan hypnotisk. Och ibland sitter gitarrer i stämmor verkligen som en keps.

I fredags, alltså långfredagen, var jag ute med ett gäng kompisar i Göteborg. Vi satt på en bar då S. sa "Såg du vem som satt vid bordet bredvid oss? Det var en av sångarna i Knutna Nävar." Konstigt att han sa det först när gubben hade gått - då var det ju för sent för mig att spana in honom. Samtidigt var själva händelsen lite sjuk eftersom jag, J. och H. hade spisat "Lär av historien" så örena blödde dagarna innan.

Texten till "Lär av historien" handlar om hur det gick till när KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna) splittrades i två delar: KFML och utbrytarna KFML(r). R:et står för revolutionärerna. Ganska ovanligt ämne får man väl ändå säga, vilket bevisar att det verkligen går att skriva låttexter om precis vadsomhelst.

Jag och J. började prata om den så kallade bokstavsvänstern i Sverige. Som väl hade sin storhetstid under slutet av 60-talet samt 70-talet. Det fanns en hel radda med förbund och partier som hade olika förkortningar och var lätta att blanda ihop med varandra. Och det verkade vara en tid av mycket stridigheter inom vänstern, både inom de olika organisationerna och mellan dem. Jag och J. undrade vad som hänt ifall alla hade hållit ihop, hade de då kunnat få parlamentariskt inflytande? Så jag kollade på sammanställningen över riksdagsvalen under 60- och 70-talen på Wikipedia. Där kan man se hur många procent de olika partierna fick. Men kategorin "Övriga partier" låg som högst på 2,6 procent under den här tiden och då måste man komma ihåg att det gäller ALLA partier, inte bara de kommunistiska. Dessutom är det lite intressant att Vänsterpartiet (som på den här tiden hette SKP, Sveriges Kommunistiska Parti, och senare VPK, Vänsterpartiet Kommunisterna) inte hade någon speciell uppgång under proggåren. De låg runt 4-5 procent både före, under och efter.

Märkligt ändå. Jag har fått intrycket av att typ varannan person i Sverige var kommunist då. Att det var en "kommunistisk åsiktsdiktatur". Det verkar ju inte stämma när man tittar på valresultaten. Men då kan man kanske tänka sig att det fanns en massa kommunistsoffliggare som hatade systemet och sket i att rösta. Saken är bara den att valdeltagandet var extremt högt de här decennierna, som lägst låg det på 83 procent. Och visst, i teorin kanske samtliga 17 procent röstskolkare skulle kunnat vara kommunister, men i praktiken känns det orimligt.

Jag kom från ämnet, det skulle handla om bokstavsvänstern på 60- och 70-talen. Och varför inte börja med Knutna Nävars KFML(r). Nu gäller det att hänga med för det kommer bli förvirrande och många förkortningar. 1967 bröt sig ett gäng ur Vänsterpartiet (som samma år bytte namn från SKP till VPK) och bildade KFML. Bara tre år efteråt splittrades gruppen upp i två: KFML och KFML(r). Förenklat kanske man kan säga att KFML gillade Kina och KFML(r) gillade Sovjet. 1973 bytte KFML namn till SKP, som alltså Vänsterpartiet hade hetat tidigare. KFML(r) bytte 1977 namn till KPML(r), Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna, för att markera förändringen från förbund till parti. Sedan 2005 heter KPML(r) istället KP, Kommunistiska Partiet. De ger ut tidningen Proletären och deras ungdomsförbund heter RKU, Revolutionär Kommunistisk Ungdom.

Vad hände med SKP? Det verkar som att partiet föll sönder under 80-talet. Innan dess hade de gett ut tidningen Gnistan och haft förlaget Oktober.

1977 var det ännu fler som bröt sig ur VPK. De bildade APK som stod för ArbetarPartiet Kommunisterna. Tydligen gillade de också Sovjet, men verkade ändå vilja göra sin egen grej istället för att sluta upp med KPML(r). APK gick i konkurs (!) 1995 och gav tidigare ut tidningen Norrskensflamman/Flamman. Tidningen finns kvar, men är oberoende sedan bra många år. APK nybildades i mitten av 90-talet under namnet SKP, Sveriges Kommunistiska Parti. Som ni märker finns det ett helt gäng partier som har hetat SKP genom åren. Den här versionens ungdomsförbund heter SKU, Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund, och deras tidning RiktpunKt (sic).

En annan grupp som har sina rötter i 70-talet är RS, Rättvisepartiet Socialisterna. Först hette de AO, Arbetarförbundet Offensiv, och började som en missnöjesyttring inom SSU och Socialdemokraterna mot att sossarna blivit för höger. De började ge ut tidningen Offensiv som fortfarande finns kvar. AO/RS var/är trotskister. Tydligen har det tjafsats en del bland "offensivarna" (som de kallades) under årens lopp. På 90-talet bröt sig några ur och startade tidskriftsföreningen Socialisten. Några andra är inblandade i organisationen Arbetarmakt.

Vi har också nuvarande SP, Socialistiska Partiet. Självklart har det, för att saker ska bli så röriga som möjligt, tidigare funnits andra partier som hetat samma sak. Den organisation som idag heter SP startades 1969 under namnet RM, Revolutionära Marxister. De var/är den svenska delen av fjärde internationalen. Sedan 1969 har organisationen förändrats och bytt namn flera gånger. Man har hetat RMF (Revolutionära Marxisters Förbund) och KAF (Kommunistiska ArbetarFörbundet).

Nämnas kan också FK, Förbundet Kommunist, som bildades 1970 när VUF, Vänsterns ungdomsförbund, bröt med VPK och samtidigt delades upp i två: MLK, Marxist-Leninistiska Kampförbundet, och FK. Om jag förstått rätt så gillade MLK den sovjetiska kommunismen medan FK var kritisk mot den och även i stora delar mot maoismen. De unga som fortfarande var trogna VPK kallade sig för KU, Kommunistisk Ungdom, det som i dag är Ung Vänster.

Många förkortningar blir det! Har jag glömt några tongivande svenska förbund/partier från 60- och 70-talen? Jag har medvetet utelämnat sossar, vänsterpartister, anarkister och syndikalister. Tycker inte riktigt att de hör hit.

Fyra månaders väntan är över

I mellandagarna fick jag en melodi på hjärnan. Jag visste att det var en redan existerande låt, inte en egen melodi, men jag kom varken på några textrader eller förslag på titel och artist. Visste inte ens vilket språk den sjöngs på. Jag hade BARA MELODIN.

Sedan dess har jag försökt komma på vilken låtjäveln är. Jag har sjungit den för kompisar, spelat in den och skickat den till folk, frågat på forum på nätet, sjungit och spelat in den på låtidentifieringssajter. Inget har hjälpt. Samtidigt som jag vissa gånger nästan blivit tokig av frustration.

För några veckor sedan sjöng jag in en snutt och la upp på WatZatSong. Och efter några riktigt lama gissningar var det två anonyma hjältar som kände igen den: Wee Papa Girl Rappers - We rule!


måndag 25 april 2011

Gymnasieföreningar

När jag växte upp i Östersund fanns det gymnasieföreningar. Jag vet inte om de finns kvar fortfarande, men det gör de säkert. Traditionen med gymnasieföreningar har funnits ett bra tag i staden, det var till exempel klart etablerat när min mor gick gymnasiet.

Länge trodde jag att det här med gymnasieföreningar var något som fanns i varje svensk stad av Östersunds storlek och större, men så verkar det inte alls vara. Många jag träffat från andra städer har varit helt frågande när jag berättat om fenomenet. Och det är ganska svårt att förklara deras funktion, har jag märkt. Men det var oftast människor med hög social status som blev tillfrågade om att vara med i gymnasieföreningar. Det fanns också en viss släktfaktor: Att personer vars föräldrar och syskon hade varit med fick chansen.

Sedan fick de göra ett inträdesprov. Inte sällan verkade det handla om någon slags förnedring. Det kunde handla om att göra bort sig inför en stor grupp människor (ungefär som det brukar vara på svensexor och möhippor) eller psykisk nedbrytning. Att de andra i föreningen säger att man är kass och ful i några timmar. Och sedan när det är över får man ryggdunk och kramar och alla är kompisar.

Föreningarna var en chans att få känna sig utvald och även att få nya vänner, såklart. Jag hade många kompisar som var medlemmar. Min upplevelse var att det var festerna som var den största anledningen till att vara med.

En gång fick jag möjlighet att gå på en sådan fest eftersom några tjejer jag kände var med i en förening och fick bjuda in några utomstående. Annars var upplägget det vanliga: En tjejförening ordnade fest tillsammans med en killförening. Först åt man middag och drack vin och varvade med olika typer av snapsvisor. Ibland hörde det till gester och rörelser till visorna. Vända glaset uppochner, stå på stolen, ja, ni kan tänka er. Efter middagen var det möjligen något uppträdande eller spex och efter det fri lek, dans och hångel. När mina vänner som varit involverade i nationsliv på studentorter berättar om deras olika sittningar och gasquer tycker jag de verkar påminna väldigt mycket om gymnasieföreningsfesterna. Kanske fanns det ett element av förberedande inför studentlivet inbakat.

Som sagt så var föreningarna (såklart) könsuppdelade. Förutom det hade de olika framtoning även om vissa inte verkade ha någon alls. Några av tjejföreningarna jag minns hette Q (som som stod för Quarozia, tror jag), Optimal och CA (förkortning för Circulo Allegre). Och jag vet ärligt talat inte om någon av dem hade en särskild profil.

Några av killföreningarna var Alces Alces, Societas, Lyran och Baneret. De två sistnämnda var de mest kända och hade också profilerat sig. Lyran var den kulturella föreningen där de sköna konsterna uppskattades, det progressiva gänget. Baneret var (åtminstone historiskt) nationalistiska och höll på traditionerna, det konservativa gänget. Det fanns alltså en tydlig och tacksam dynamik mellan de här två "rivalerna".

En gång varje år brukade de spela en rugbymatch mot varann i Östersunds sporthall. Jag var där och höll på Lyran. Lagen presenterade sig på olika sätt. Lyran sprang in glatt och spexande (om inte minnet sviker mig), men det är Banerets intåg jag minns bäst. De paraderade in på led bärande på en svensk flagga, helt allvarliga och med hög klassisk musik i högtalarna. Det här var inte särskilt många år efter den tid som Gellert Tamas beskriver i "Lasermannen" med Ny Demokrati och en stark nynazism. Därför smakade Banerets parad illa i munnen. Även om jag verkligen inte tror att någon av dem var osunt nationalistisk. Det gav bara dåliga associationer.

En ganska kortlivad "gymnasieförening" var CA (Club Anal). Det var några killar som ville driva med hela fenomenet i allmänhet och tjejföreningen CA i synnerhet (eftersom de snodde deras förkortning). Tror inte det fanns några djupare tankar än så bakom. Göra narr av en löjlig vuxencharad, supa som fan och dra rövskämt.

Om det är någon som har mer relevant information, eller kanske egna erfarenheter, av Östersunds gymnasieföreningar är det bara att fylla på i kommentarerna!

onsdag 20 april 2011

Kräkmedel

I går kväll pratade jag och O. om kräkmedel. Vi mindes myten vi fick höra när vi var yngre, att Systembolaget tillsatte kräkmedel i sin sprit. Det skulle fungera så att när personen druckit så pass mycket att en alkoholförgiftning var nära då skulle kräkmedlet i drycken på något magiskt sätt "kicka in" och få personen att kräkas.

Jag köpte förklaringen, tänkte inte ett steg längre. För om spriten innehåller kräkmedel borde det ju vända sig i magen redan vid den första klunken. Och hur rimligt är det att personal på Systembolaget skruvar av korken på varje spritflaska, droppar i lite kräkmedel och förseglar flaskan igen innan försäljning. Det är i och för sig en väldigt rolig bild att föreställa sig.

Själva ordet kräkmedel är också spännande. Då tänker jag inte främst på hur det kan användas i en vidare bemärkelse utan mer att det är så vagt. Det har dålig trovärdighet i sig. Men Wikipedia säger att det verkligen finns och att det heter emetikum med ett finare ord.

måndag 11 april 2011

Hetero i Hägersten

Jag läste precis "Hetero i Hägersten" av Sofia Olsson. Den var bra för den fick mig att tänka på massa saker. Sånt jag tänkt på förut, men det kom upp igen. I princip varje kapitel (eller vad man ska kalla det) i boken heter (hihi) något med "hetero". Vilket det såklart finns en poäng med, man ska förstå att det är en konstruktion. Om boken hade hetat "Livet i Hägersten" kunde den kanske, av vissa, ansetts ha en dold agenda. Nu får vi heteroskapet matat tusen gånger. Det blir lite tjatigt. De två personerna vi får följa är så mycket mer än bara sin sexualitet. Även om (det är klart jag fattar det!) "hetero" här ska representera något mycket mer - en livsstil.

Jag ska pröva en tanke nu. Se det inte som en färdig åsikt, mer något jag slänger ut för debatt. För jag håller med Sofia Olsson, men huvet vill gå vidare. Det verkar finnas en skam, jag märker det i min bekantskapskrets också, hos en del människor över att leva med en person av motsatt kön i en samborelation. Det är för "vanligt" och "normalt". Man har liksom blivit fucked by the system, lurad, om man gör så. Så då ska det ursäktas och kanske skämtas lite också. "Nu har jag blivit en riktig heterosvenne", säger nån och skrattar när den berättar att den flyttat ihop med kärestan. För om man är medveten om det är det liksom MER OK. Men den krassa sanningen är att i praktiken är det samma liv som för, ve och fasa, Svensson. Jag tycker absolut det är bra med kritisk granskning av sin egen relation, men det gäller ju allt annat i livet också, eller hur? Uppenbarligen verkar många tycka det är ganska härligt att bo ihop med någon av motsatt kön eftersom de väljer att göra det. Det blir nästan lite löjligt att inte våga erkänna fördelarna för sig själv. Sluta be om ursäkt hela tiden, du menar det inte på riktigt. Alla människor kanske inte trivs i en hbtq-roll och det är helt ok. Jag förstår inte riktigt problemet så länge du är tolerant mot dem som vill leva på annat sätt.

söndag 10 april 2011

Johan Borgert

Jaha, Johan Borgert, tänker ni. En kille i mängden. En kött och potatis-singersongwriter. Men där har ni faktiskt fel. Det är få som fattat hur speciell han är.

Till att börja med står han helt själv. Han är inte del av något "gäng" eller någon "scen". Han kommer från Falun, men vilka andra popsnören har den staden att bjuda på? Jag vet inte, men Borgert verkar heller inte vara den som jämt är ute och dricker öl med andra musiker (och journalister) och pratar om musik. Ganska uppfriskande. Han jobbar på sitt vanliga jobb och gör några skivor ibland.

Låtskrivarmässigt håller han väldigt hög klass och hans röst är en av de vackraste, och mest säregna, i Sverige. Även om jag förstår att vissa kan ha svårt för den. Det är som med Elvis Costello, för eller emot. Och de som är för är sjukt för.

I sina texter har han en ton som få andra. Det banala och pretentiösa blandas hejvilt, det är ärligt, men samtidigt ofta med en liten rävjävel bakom örat. Han måste ha fnissat högt för sig själv när han skrev raderna

Dina lår, som Zsa Zsa Gabor
En intelligent monolog
Ett enkelt sätt
Går in kokett med en blank stilett

Det är ju så ostigt fånigt. Samtidigt helt rätt i sitt sammanhang. Jag får intrycket av att Borgert mindre än många andra använder musiken för att han "måste" eller som terapi utan mer för att det är kul. Han verkar inte vara så ångestdriven och jag gillar det. När en glad skit som tar hyfsat lätt på livet skriver sorgliga låtar blir det bra. Även hans teman sticker ut, han kan sjunga om könsbyten och kontorsarbete, allt ror han i hamn.

I musiken står han också själv. Han är varken en trendstartare eller den som hänger på. Därför kommer han aldrig slå. Jag kan tänka mig att hans största hit fortfarande är den första, "Skott i hjärtat", som han gjorde med bandet Scott i en talangjakt i tv. Det är dessutom svårt att bli stor om du inte dricker öl med musiker och journalister (se ovan).

Min favoritlåt på den senaste skivan är "Romeo". Det är så typiskt mig att gilla den sortens låt, den som går i midtempo och har en melankolisk ackordföljd med lagom många moll (i samma skola som Alkbergs "Ragnar"). Texten sitter verkligen som en smäck. Det enda jag stör mig på är raden "mina nätter du stal från mig" eftersom ordföljden är krånglig och fel. Det är såklart för att passa till melodin, men ändå. Jag blir avundsjuk för den här typen av text är omöjlig för mig att skriva - den är komplex. Jag kan driva teser, bra med det är tydlighet, dåligt är att det saknas frihet och luft. Ett fyrkantigt tänkande är så jävla tröttsamt. Här har Borgert gjort det, för mig, oväntade. I en text om två personer där den ena vill ha en fast relation och den andra en flyende romans tar han den flyendes perspektiv. Det lätta hade varit att ge röst åt den försmådda, en anklagelse om lek med känslor. Nu får den andra sjunga och utan ett spelat dåligt samvete, men samtidigt med omtanke och mänsklig nostalgi. Det är så snyggt gjort, tycker jag.

ROMEO

Du hade minnen från en annan värld
Jag kände mig speciell och vilade min sida mot din
Mina nätter du stal från mig
Du skrev mitt namn i sanden och jag, jag viskade till dig

Du dök upp min Romeo
Dig ville jag ha
Jag skrev i min bok att jag saknade svar
Vill du dansa min Romeo?
Men bara ett tag
Om du ändå var den enda jag vill ha

Om det ändå vore kärlek av ett enkelt slag
Då skulle jag stanna och låta fötterna vila i ett hav
Men romantik är ingenting för mig
Jag krånglar till det så lätt och väntar mig inget av dig

Du dök upp min Romeo
Och fångade mig
Nu önskar du nog att jag sa nej
Förlåt mig Romeo
Jag drömde mig bort
Jag tror att jag är av en annan sort

Inte trodde jag att nån som du
Kunde gråta för att kärleken gått bakvägen ut
Det blir nog enklare efterhand
Vi kanske ses nån gång, jag glömmer dig aldrig, men du

Du är en känsla Romeo
Som jag ville ha
Du fick mig sluta tänka och må bra
Åk nu Romeo
Jag släpper ditt tag
Om du ändå var den enda jag vill ha

lördag 2 april 2011

Umami - den femte smaken

Jävlar vad den hajpades för några år sedan, den nya och femte smaken - umami. Sedan blev det väldigt tyst. Är det någon som vet vad som hänt? Skulle till exempel vara intressant att veta om den lärs ut till kidsen i grundskolan.