Johan Borgert

Jaha, Johan Borgert, tänker ni. En kille i mängden. En kött och potatis-singersongwriter. Men där har ni faktiskt fel. Det är få som fattat hur speciell han är.

Till att börja med står han helt själv. Han är inte del av något "gäng" eller någon "scen". Han kommer från Falun, men vilka andra popsnören har den staden att bjuda på? Jag vet inte, men Borgert verkar heller inte vara den som jämt är ute och dricker öl med andra musiker (och journalister) och pratar om musik. Ganska uppfriskande. Han jobbar på sitt vanliga jobb och gör några skivor ibland.

Låtskrivarmässigt håller han väldigt hög klass och hans röst är en av de vackraste, och mest säregna, i Sverige. Även om jag förstår att vissa kan ha svårt för den. Det är som med Elvis Costello, för eller emot. Och de som är för är sjukt för.

I sina texter har han en ton som få andra. Det banala och pretentiösa blandas hejvilt, det är ärligt, men samtidigt ofta med en liten rävjävel bakom örat. Han måste ha fnissat högt för sig själv när han skrev raderna

Dina lår, som Zsa Zsa Gabor
En intelligent monolog
Ett enkelt sätt
Går in kokett med en blank stilett

Det är ju så ostigt fånigt. Samtidigt helt rätt i sitt sammanhang. Jag får intrycket av att Borgert mindre än många andra använder musiken för att han "måste" eller som terapi utan mer för att det är kul. Han verkar inte vara så ångestdriven och jag gillar det. När en glad skit som tar hyfsat lätt på livet skriver sorgliga låtar blir det bra. Även hans teman sticker ut, han kan sjunga om könsbyten och kontorsarbete, allt ror han i hamn.

I musiken står han också själv. Han är varken en trendstartare eller den som hänger på. Därför kommer han aldrig slå. Jag kan tänka mig att hans största hit fortfarande är den första, "Skott i hjärtat", som han gjorde med bandet Scott i en talangjakt i tv. Det är dessutom svårt att bli stor om du inte dricker öl med musiker och journalister (se ovan).

Min favoritlåt på den senaste skivan är "Romeo". Det är så typiskt mig att gilla den sortens låt, den som går i midtempo och har en melankolisk ackordföljd med lagom många moll (i samma skola som Alkbergs "Ragnar"). Texten sitter verkligen som en smäck. Det enda jag stör mig på är raden "mina nätter du stal från mig" eftersom ordföljden är krånglig och fel. Det är såklart för att passa till melodin, men ändå. Jag blir avundsjuk för den här typen av text är omöjlig för mig att skriva - den är komplex. Jag kan driva teser, bra med det är tydlighet, dåligt är att det saknas frihet och luft. Ett fyrkantigt tänkande är så jävla tröttsamt. Här har Borgert gjort det, för mig, oväntade. I en text om två personer där den ena vill ha en fast relation och den andra en flyende romans tar han den flyendes perspektiv. Det lätta hade varit att ge röst åt den försmådda, en anklagelse om lek med känslor. Nu får den andra sjunga och utan ett spelat dåligt samvete, men samtidigt med omtanke och mänsklig nostalgi. Det är så snyggt gjort, tycker jag.

ROMEO

Du hade minnen från en annan värld
Jag kände mig speciell och vilade min sida mot din
Mina nätter du stal från mig
Du skrev mitt namn i sanden och jag, jag viskade till dig

Du dök upp min Romeo
Dig ville jag ha
Jag skrev i min bok att jag saknade svar
Vill du dansa min Romeo?
Men bara ett tag
Om du ändå var den enda jag vill ha

Om det ändå vore kärlek av ett enkelt slag
Då skulle jag stanna och låta fötterna vila i ett hav
Men romantik är ingenting för mig
Jag krånglar till det så lätt och väntar mig inget av dig

Du dök upp min Romeo
Och fångade mig
Nu önskar du nog att jag sa nej
Förlåt mig Romeo
Jag drömde mig bort
Jag tror att jag är av en annan sort

Inte trodde jag att nån som du
Kunde gråta för att kärleken gått bakvägen ut
Det blir nog enklare efterhand
Vi kanske ses nån gång, jag glömmer dig aldrig, men du

Du är en känsla Romeo
Som jag ville ha
Du fick mig sluta tänka och må bra
Åk nu Romeo
Jag släpper ditt tag
Om du ändå var den enda jag vill ha