tisdag 25 oktober 2011

Snyggdeppan

Med vissa artister ställs det på sin spets varför jag egentligen lyssnar på musik och hur jag gör det. Som med Deportees. Jag lyssnar på deras nya skiva som fått himla fina recensioner av många och jag känner inte så mycket. Det är väl bra sådär, bra låtar. Några av låtarna på skivan är bättre än de andra.

Men jag skulle ha svårt att slänga iväg en 5:a i betyg, det kan jag säga. Redan där är det väl fel? Att jag jämför med kritikerna när jag känner efter vad jag själv tycker. Men det är så svårt att skaka av mig när jag väl har råkat läsa recensionerna.

Musiken låter snygg också. Den är liksom "väl avvägd". På något sätt stör det mig. Det är också fel, tror jag. Att musiken är snygg ska ju inte spela någon roll så länge det är bra, så länge jag gillar det. Sedan ser jag bilder på bandet. De är väldigt snygga och har snygga kläder. Det bara spär på min skepsism. Musiken är snygg, de är snygga. "Deportees, sånt himla snyggband", tänker jag. Vilket såklart är orättvist. Det är lika förkastligt att vara skeptisk mot någon för att den är snygg som mot den som är ful. Visst?

Jag vet att jag tänkt liknande tankar om Feist. Att allt är snyggt med henne och hennes musik och att det har legat henne i fatet, från mitt håll. Med andra artister struntar jag i allt det här, då är det bara musiken som räknas. Tror jag. Eller är det någonsin bara musiken som spelar roll? Det är svårt att stoppa tankar när de väl har satt igång. Se samband, bygga förväntningar. Är det bara jag som tänker såhär mycket?

onsdag 19 oktober 2011

Jens Lekman "Waiting for Kirsten"



We were waiting for Kirsten, me and Joel
'Cause we found out the name of her hotel
With a folköl and an evening paper
In which she spelled out my name letter by letter

Well, I grew up outside this city
Where the local Estrella chips factory
Had paved a way to your grave and to your destiny
So what can a suburban boy like me do when she mentions me?

It's a compromise - a portion - of his dignity
Another club, another beer, another hour
Squint at the clock up at the church tower

What's she doing here, you think?
I heard she's filming with von Trier
Hey Klara, how's your night?
Did you know about Kirsten, have you seen her?

She says: Yeah, she was here but she was turned away at the door
I know, I know, I can't believe no one told her before

That in Gothenburg we don't have VIP lines
In Gothenburg we don't make a fuss about who you are
In Gothenburg we don't have VIP lines
But then I bit my tongue and the taste of blood was so strong

'Cause times are changing, Kirsten
Göta älv is slowly reversing
They turned a youth center into a casino
They drew a swastika in your cappucino

And the VIP lines are not to the clubs
But to health care, apartments and jobs
Hey buddy, can I borrow five grand?
'Cause my dad's in chemo and they wanna take him off his plan

I said in Gothenburg we don't have VIP lines
I said in Gothenburg you're not worth less and you're not worth any more
I said in Gothenburg we don't have VIP lines
But then I bit my tongue and the taste of blood was so strong

At the end of the night, me and Joel
Went back and sat outside her hotel
And drank beer after beer 'til the sun came up
And since she didn't show up, Joel said I had to man up

And write a note of affection and leave it in the reception
And I wrote this confession with the lipstick from his girlfriend
On the back of a receipt
But the receptionist said I was drunk and asked me to leave

måndag 17 oktober 2011

Här ligger jag och blöder

Jag läste nyss ut Jenny Jägerfelds "Här ligger jag och blöder". Den var bra! Jag rekommenderar. Den handlar om Maja som är en sjuttonårig syntare/gothare/new romantic och som gör sig illa hela tiden. Alltså fysiskt illa. Hon är inget självskade-emo eller så utan hon råkar liksom bara ut för grejer.

Nu ska hon, som vanligt, hälsa på sin mamma i Norrköping. Hon åker dit varannan helg eftersom föräldrarna är skilda och hon bor med pappan i Stockholm. Men den här helgen kommer mamman inte och möter. Något har hänt, men man vet inte vad. Ja, jag säger inget mer nu. Om någon skulle vilja läsa den.

Maja får mig att tänka på rollfiguren som Natalie Portman spelar i "Garden state". Men där den figuren känns Zach Braffs våta dröm om en konstig/härlig/smart tjej, som inte klingar riktigt sann, så känns Maja mer trovärdig och på riktigt. Även om hon ibland kan verka lite väl avancerad för en sjuttonåring när det gäller tankar och ordförråd. Måste vara svårt som fan det där, att skriva utifrån en tonårings perspektiv när man själv är 30 plus.

Jägerfeld har en ton som känns äkta. Ni vet när orden och psykologin matchar varandra. Kanske har hon hjälp av att hon till vardags är psykolog? Fast vadå, bara för att man är det behöver man ju inte kunna skriva? Dessutom är hon jävligt rolig! De första hundra sidorna är verkligen helgjutna, mycket på grund av humorn.

Efter det sladdar det lite, fast bara lite. När Jägerfeld inte använder humorn (som jag tycker är hennes starkaste vapen) och allvarsamt ska skildra ilska, ledsenhet eller ångest kan det ibland, bara ibland, bli på väl upptrampade stigar. Både när det gäller ordval, stilistiska grepp och scener.

Jag blev sugen på att läsa "Här ligger jag och blöder" efter att ha hört en uppläsning i P1. Bara några rader mens jag höll på med något annat. Sjukt det där, att vissa böcker är sådär magnetiska. Har såklart med uppläsaren att göra också. Dessutom hade jag hört Jägerfeld prata om skilsmässor i "Nya vågen" och tyckt att hon verkade ytterst vettig och smart.

Sedan blev jag lite rädd när jag läste på insidan av pärmen, innan jag satte igång med boken. Blev rädd för att Jägerfeld skulle briljera med kunskaper och strössla med bevis för att hon är så berest. Författarbeskrivningen i pärmen är nämligen, tycker jag, en aning irriterande. Liksom lite skrytig, självgod och kokett. Och jag blev orolig för att själva romanen också skulle vara det. Jag tål inte när en författare ska visa hur mycket hon/han kan när det inte har med saken att göra.

Sådär eldade jag upp mig - helt i onödan. Jägerfeld använder en hel del av sin psykologiska kunskap, men med tanke på storyn är det totalt relevant. Och hon gör det väldigt snyggt och smidigt.

Taggigt och gulligt

I går fyllde Bob Mould år. Han var tidigare en av medlemmarna i mitt favoritband Hüsker Dü som jag skrivit om på bloggen tidigare, bland annat här. Jag firade Bob genom att kolla på en HD-spelning från 1985. SÅ JÄVLA BRA.

HD är ett av de där banden som bryter mark och inspirerar andra. Till exempel Pixies. Det finns ju en fin liten historia om hur det gick till när Kim Deal började i Pixies. Henne har jag förresten också skrivit om tidigare, här. Black Francis hade satt upp lappar där han sökte efter en basist som gillade Hüsker Dü och Peter, Paul and Mary. Jag tycker det är helt grymt eftersom det sen blev nästan exakt hur Pixies lät, som en blandning av de två. Taggigt och gulligt på samma gång. Plus att man slänger in en galen mexikansk cirkus.

Blev rätt knäckt i går när jag hörde Peter, Paul and Marys version av Pete Seegers "If I had a hammer". Jag har hört den förut, men vissa låtar i vissa sammanhang blir nästan för mycket. Den var med i filmen "Confessions of a dangerous mind" som jag såg för första gången. Väldigt bra film, tyckte jag. För er som inte har sett den så handlar den om verklige figuren Chuck Barris. Amerikan som producerade massa tv-program och som själv påstår att han var lönnmördare åt CIA.



Dessutom försökte jag se en annan film, men var tvungen att stänga av. Det var en ännu äldre film, "Carlito's way" av Brian de Palma. Alltså, de Palma, vilken sopa han är. Han är som Scorseses och Hitchcocks vulgära lillebror. Med uppenbar okänsla för feeling. Det kvittar hur många hiphopare som hyllar "Scarface", det är ändå en otroligt överskattad film. Och Pacino har väl knappast varit sämre?

Apropå Chuck. I morgon fyller Chuck Berry 85 år. S. tycker det är skandal att han ännu inte fått Polarpriset. Och det kanske man kan hålla med om?



Jag har haft två musikrecensionsserier på bloggen hittills. Den första handlade om Abba och den andra om nyss nämnda Hüsker Dü. Funderar på om att dra igång en tredje. Jag är sjukt sugen på Bee-Gees! Har en känsla av att de kan ha gjort jävligt mycket bra grejer, särskilt tiden innan deras diskoperiod. Jag menar, låtskrivare som kan få till sådana här fantastiska låtar måste väl haft flera rätt?



Nu har jag läst ut "Lords of chaos". Eller ja, läst ut och läst ut. Jag orkade knappt 300 sidor, sedan skummade jag resten. Det var väldigt avancerad engelska och inte superintressant hela vägen heller (jag skyller på det). En intressant sak var att kyrkbränningen i jämtländska Föllinge nämndes. 1994 tände en yngling på kyrkan och vandade på kyrkogården. Han var tydligen inne på döds- och svartmetall. Undrar vad som blev av honom sedan?

fredag 14 oktober 2011

Retrofuture

Känner ni till tidningen Retrofuture? Eller Michael Eriksson? Det gjorde inte jag fram till för några månader sedan. Då fick jag se #3 av Retrofuture (en "högexcentrisk kulttidskrift" enligt tidningsmakaren själv) och jag visste inte riktigt vad jag skulle tro. Nu har jag #4 i egen ägo. Tidningen görs helt och hållet av en östersundare som heter Michael Eriksson. Han driver också sajterna Kultportalen och Mysteriet Storsjöodjuret.

Jag skäms lite över att jag inte känt till Michael Eriksson tidigare. Han har nämligen skrivit om musik och annan kultur i en massa år och gjort nära hundra tidningar/fanzines, bland annat om Deep Purple. När det gäller Retrofuture känns det nästan fel att kalla den för ett fanzine eftersom den är så ambitiös. Tjock, tryckt på riktigt tryckeri på fint papper och med omslag i färg. Många bilder och förhållandevis hög nivå på skrivandet. Få korrfel också. Det märks att Eriksson lägger ner otroligt mycket tid (och förmodligen pengar också) på sitt intresse.

Innehållet är ganska blandat. Eriksson skriver bland annat om gamla serietidningar, västernkultur och musik. I #4 finns det en lång hyllningstext till Sickan Carlsson och även ett utdrag ur en novell som heter "Montana Blue" som är en slags blandning av vilda västern och nordisk mytologi. Men flest sidor ägnas åt Storsjöodjuret, en varelse som Eriksson själv säger sig ha sett.

Eriksson skriver allt själv i tidningen förutom en del gamla tidningsartiklar som han hittat i arkiv och återpublicerar. Det är en blandning av utdrag från Erikssons blogg, artiklar som han har publicerat i dagspress tidigare (som två intervjuer med Steve Lukather i Toto) och nyskrivet material. Överlag är tonen positiv, men ibland lyser en ilska igenom. Det finns ett missnöje mot ett slags etablissemang. Till exempel tycker Eriksson att lokala medier i Jämtland inte tar frågan om Storsjöodjuret på tillräckligt allvar. Han är också förbannad på "det politiskt korrekta Sverige" där man inte får publicera bilder på lättklädda tjejer eller tycka om den svenska flaggan utan att bli kritiserad. Toto får dessutom alldeles för mycket skit av musikkritiker, tycker Eriksson. Så visst drivs han delvis av en ilska. Men mest tycker jag tidningen andas en positiv energi. Han verkar brinna för att skriva om det han älskar mest i världen. Mest gamla grejer, det handlar till stor del om nostalgi och "kult".

Som jag skrev i början, jag visste inte riktigt vad jag skulle tro om Retrofuture. Speciellt det starka fokuset på Storsjöodjuret gjorde mig tveksam. "Varför gör han det här, varför gör han en tidning?" tänkte jag. Men då sa J. att "Vadå? Det är väl inte konstigare än att du och jag lägger massa tid och pengar på att göra musik!". Det har ju J. faktiskt rätt i.

torsdag 13 oktober 2011

Kungen av Jämtland

Åh! När jag låg i badet nyss kom jag på att jag glömt att läsa boken "Kungen av Jämtland"! Är det någon som har läst den? Den handlar om Maths O. Sundqvist och är skriven av Jens Ganman.

Jens Ganman är författare och frilansjournalist. Man skulle kunna kalla honom för det jämtländska kulturlivets Gossen Ruda (ja, jag älskar att använda det begreppet). Han tycker ofta på något annat sätt eller tvärtemot. Jag håller inte alltid med honom, men tycker det är kul och bra att han finns. Så någon kan röra om i grytan, som det brukar heta. För några veckor sedan skrev han en krönika mot jakt i Östersunds-Posten som satte fart på folk. Bland annat fick den en hel del artikelkommentarer.

Maths O. Sundqvist blev rikskänd för några år sedan. Om jag fattat rätt så gick det, mycket förenklat, till såhär (jag orkar inte researcha eftersom jag får narkolepsi av ordet "finans"):

Sundqvist lånade massa pengar av banken Carnegie för att köpa aktier. Som säkerhet för lånet använde han andra aktier - som han köpt för lånade pengar. Säkerheten var inte så säker, med andra ord. Så när finansgrisen kom gick det åt helvete för Carnegie och ganska illa för Sundqvist också, kan jag tänka mig. Om någon kan de här turerna bättre och mer korrekt, skriv gärna en kommentar!

tisdag 11 oktober 2011

Juholt vs. Bildt

M. tycker det är skevt att Juholt-affären skapar mycket mer nyheter än Carl Bildts kopplingar till Lundin Oil, ett företag som är misstänkta för brott mot folkrätten.

Och hur märkligt det blir när två svenska journalister råkar illa ut i Etiopien när de varit där just för att försöka nysta i Lundin Oil och hur det sedan är Carl Bildt som liksom ska representera dem och Sverige gentemot den etiopiska regeringen.

M. påpekar också att Bildt faktiskt sitter i regeringen och därmed borde granskas hårdare av journalister (än Juholt) eftersom han därmed är makten. Juholt tillhör ju faktiskt oppositionen.

Jag kan ha lite svårt för när man ställer två saker mot varandra på det här sättet, som M. gör. Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Det är nog rätt så rimligt att Juholts strul blir uppmärksammat. Han leder Sveriges största parti och historien med lägenhetsbidraget verkar ha pågått länge och handla om stora summor. Egentligen kanske ett mer rimligt drev än det mot Mona Sahlins Toblerone-grej som känns mycket mindre systematisk i jämförelse.

Men kanske har M. ändå rätt i att Carl Bildt/Lundin Oil borde rotas i mera? Hittills har jag mest läst om det på kultursidorna och alla vet ju att det är nyhetsplats som räknas. Kultur är "tyckande", nyheter är "sanningen".

Samtidigt handlar det om nyhetslogik. Juholt har, verkar det som, varit oförsiktig med skattebetalarnas pengar. Det är konkret, lätt att förstå, innehåller pengasummor. Lättare att göra en nyhet av än Carl Bildt/Lundin Oil som är mycket snårigare och svårare att spetsa till.

söndag 9 oktober 2011

Lords of chaos

Jaha, mer black metal. För nu läser jag "Lords of chaos" som framför allt fokuserar på den norska black metal-scenen på 90-talet (fick låna den av J. som lånat den av P.). Sent omsider, boken har några år på nacken. Jag har hunnit hälften ungefär. Hittills har boken befäst min uppfattning om två personer. Dels att Varg Vikernes i Burzum är slingrig, helt opålitlig. Alltid missförstådd, alltid felciterad, alltid baktalad. Enligt honom själv. Alla ljuger, han äger hela historien och har alltid rätt. Han verkar faktiskt tro det på riktigt. Dels får jag min tidigare känsla av att Hellhammer i Mayhem är en rätt vidrig typ bekräftad. Samtidigt lyssnar jag på deras musik så den största idioten i slutändan är väl jag, eller? Vi har haft en liknande diskussion tidigare.

* * * * *

Jag såg "Melancholia" på bio i veckan och tyckte den var väldigt bra. Och ganska black metal faktiskt! Speciellt tyckte jag om inledningsbilderna.

* * * * *

För några dagar sedan zappade jag förbi "Baader Meinhof complex". Den gick på tv. Ingen vidare film, tycker jag. Tvyärr. Jag ville ju verkligen gilla den. Men i veckan hörde jag talas om en ny RAF-filmatisering av Andres Veiel som gjorde den braiga dokumentären "Black box BRD".

* * * * *

Det har blivit många JVVF-ämnen (Jag Vill Vara Farlig) på bloggen den sista tiden. Men jag får väl bjuda på det.

onsdag 5 oktober 2011

Blod eld död

Jag har väntat i flera år på den här boken - "Blod eld död" av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg. Det har varit snack om den väldigt länge och det enda jag visste var att den skulle handla om svensk döds- och svartmetall. Det gör den också, fast inte bara. En del annan metall får plats också. Och dödsen får klart mindre utrymme än den svarta och det känns helt rätt med tanke på att "Swedish death metal" redan finns. Författarna nämner den på ett ställe, vilket är bra. Bra att de inte försöker låtsas som om att Dellamortes bok inte existerar. 

"Blod eld död" är en reportagebok där varje kapitel är ett reportage, helt enkelt. Jag har verkligen haft en läsfest hemma. Det tog väl två kvällar bara så var boken utläst. Första halvan är särskilt läsvärd, tycker jag. Här finns två viktiga kapitel: ett där man får hela historien om Bathory och ett om Pelle "Dead" Ohlin från Mayhem. Vad jag vet har det inte gjorts några ordentliga historieskrivningar om båda dessa på svenska förrän nu. Ett annat kapitel som jag läser med särskilt intresse är intervjun med Jon Nödtveidt från Dissection, den sista han gjorde innan han tog livet av sig.

Bathory-kapitlet är kanske det mest intressanta. Det har ju varit svårt att få någon information om bandet/honom eftersom Quorthon höll så pass låg profil. Han verkar ha varit en rätt "vanlig" kille som gillade AIK och motorcyklar. Bara för att han i sin musik ville skapa något mörkt och hårt betydde inte det att han levde så. Han var inte någon som mördade folk, torterade djur, tillbad Satan, you name it. Långt därifrån. Därför blir det nästan ironiskt och fånigt att black metal-band från 90-talet och framåt - de som tävlat i att vara mest trve - hela tiden har refererat till Bathory som en inspiration för äkta ondska. Vilket Quorthon själv inte alls trivdes med. Snacka om att folk tog sig tolkningsfrihet över hans person.

"Blod eld död" är inte alls någon heltäckande historia om svensk hårdrock/metal från starten fram till nu, vilket också författarna braskar för i inledningen. Och det är helt ok. Annars hade jag undrat varför de kommersiella giganterna inom svensk hårdrock, som Yngwie Malmsteen och Europe, knappt nämns alls. Johannesson och Klingberg skriver att de ville berätta om pionjärerna, de som på olika sätt brutit mark. Det håller oftast. Men jag vet inte om band som Nifelheim och Hammerfall riktigt passar in på den beskrivningen. Ändå är de med. Däremot känns det givet att Heavy Load får ett eget kapitel, gruppen som av vissa kallas för Sveriges allra första heavy metal-band.

Något som slår mig är att Klingberg håller låg profil med sina egna erfarenheter från extremmetallscenen. Han var själv gitarrist i ett av Östersunds första death metal-band Celeborn. När författarna beskriver sig själva i början står det att Johannesson hängde med killarna som senare startade dödsbanden i Göteborg, men om Klingbergs kontakt med scenen finns nada. Kanske ville han inte riskera att glida ur författarrollen. Kanske ville han ha en ödmjuk framtoning, det hedrar honom isåfall. Kanske hade det känts som ett sidospår.

En av mina käpphästar, som jag alltid tjatar om, är det här med "norrländsk" och "Norrland". Att jag har svårt för de uttrycken eftersom de ofta används alltför lättvindigt. I "Blod eld död" älskar författarna att använda de orden. Och jag blir inte arg, jag blir besviken. Ika Johannesson ser jag som en grymt bra journalist och Jon Jefferson Klingberg är ju faktiskt uppvuxen i Jämtland och borde verkligen veta att allt inte är samma ovanför Gävle. Att det till exempel finns fem län/nio landskap.

På ett ställe står det om en specifik spelning som Heavy Load hade "i Norrland" med jättemånga bomber på scenen. Vadå "i Norrland"? De kan väl skriva lite mer specifikt än så. Raised Fist omnämns på ett ställe som ett "norrländskt" band. Det hade inte varit jättejobbigt att byta ut det mot "norrbottniskt". Någon av Dark Funeral-medlemmarna får samma behandling och blir kallad för "norrländsk" istället för "norrbottnisk". En annan slapp grej är när det står att Entombed har släppt "över nio album" när man skulle kunna skriva den exakta siffran. Fast nu är jag kanske lite väl småaktig.

Två av de minst givande kapitlen är, tycker jag, de som handlar om sexism/homofobi respektive högerextremism inom metal. Tyvärr, för de är väldigt viktiga ämnen. Men just därför kräver de utrymme och djup och då kan reportageformen bli lite för kort och begränsande. Det skummas bara på ytan. I inledningen av högerextremism-avsnittet konstaterar Johannesson och Klingberg dessutom att nästan ingen ville vara med i det. Men varför skrev ni det då? undrar jag. Då är det ju dömt att bli tomt och spekulerande. Men jag kanske är för hård. Nu när J. och K. har lyft frågorna kan möjligen fler våga ta dem vidare.

söndag 2 oktober 2011

De skamlösa

Jag läste precis ut "De skamlösa" av Sisela Lindblom. Det fanns ingen tanke med att läsa den direkt efter "American psycho", men i efterhand känns det nästan så. Böckerna har flera ämnen gemensamt: ytlighet, självupptagenhet och konsumtion. Men jag tycker att "American psycho" är så oerhört mycket bättre. En av de största anledningarna till det är att Easton Ellis är fullt ut lojal med sin huvudperson. Hos Lindblom märker man, även när hon skriver i jag-form, att hon själv föraktar människorna, deras liv och värderingar. Inte bra, för då får jag som läsare inget utrymme att fylla på själv med MITT förakt.

Det krävdes extremt mycket ansträngning för mig att orka igenom "De skamlösa". Inte för att Lindblom skriver dåligt (hon skriver inte skitbra heller, men ok) utan mest för att människorna är så ointressanta. Jag vill inte veta hur det går för dem och jag struntar i hur boken ska sluta. Det är flera gånger nära att jag lägger av. Ett klart misslyckande för Lindblom tänkte jag först. För alla författare måste det ju vara ett nederlag om läsaren inte vill läsa boken till slutet. Sedan tänkte jag ett varv till. Kanske är just det Lindbloms poäng? Det blir ju ett starkt bevis för den urbana medelklassens meningslöshet, att det inte ger mig något att läsa om den. Och då kan boken resultera i handling - jag lägger den ifrån mig för att göra något meningsfullt istället. Men nu kanske jag spinner det här för långt...

Jag var rätt taggad när jag började läsa. Hade hoppats på en riktigt skarp, rolig och välskriven kritik mot vår samtid. Den fick ju, trots allt, igång en debatt. Den så kallade "väskdebatten". En debatt jag följde med i halvt som halvt. Jag fick känslan av att den aldrig riktigt kom vidare. Det argument jag minns tydligast därifrån, som stannat kvar, är "Meh! Jag får väl köpa så dyr väska som jag vill". Att det sällan blev bredare och djupare än så. Något jag kan tänka mig att Sisela Lindblom ville, att det skulle handla om mer än priset på väskor.