Jag ångrar att jag satte Janne Schaffer som kuriosa när jag recenserade "Ring ring" eftersom jag sett att han spelar gitarr på flera av deras plattor. Det borde jag ju ha fattat, att denna studiorävarnas studioräv var ett givet inslag.
Abbas andra är marginellt bättre än den första. Andelen bra låtar är något högre och på vissa håll börjar man ana ett mer eget sound. Det finns dessutom en större säkerhet: i låtskrivandet, musiken och sången. Som att de börjar känna att de vet vad de håller på med. De har däremot inte än vågat släppa sina förnamn utan måste förklara förkortningen inom parentes, tyvärr på ett ganska ologiskt sätt. BBAF? De kanske inte tänkte på det. Eller så var killarnas namn tvungna att komma först. Jag vet faktiskt inte.
"Waterloo" är öppningslåt och redan där märks säkerheten, det hörs att bandet själva vet att det här är en objektiv, jävla brottarhit. Därför levereras den med en sådan pondus. Här finns också några av grejerna som skulle bli Abbas kännetecken: dubbelsången av Agnetha och Frida, snygga ackordföljder och det framträdande, hamrande pianot. Nu pratar jag om versen. Refrängen når inte alls upp till samma nivå, den är väldigt platt och dansbandsaktig till sin natur. Har till och med den påfrestande saxofonen. Men, som sagt, det är en hit. Problemet med dåliga refränger dyker upp flera gånger på skivan. Låtar kan börja lovande för att sedan inte leverera när det är dags.
Albumet har samma nackdelar som "Ring ring": Björn sjunger lead alldeles för ofta, låtarna är i de flesta fall inte särskilt bra, det finns väldigt lite originalitet och en sjukt stor musikalisk spretighet. Även på "Waterloo" stämmer inte låtordningen på skivan med omslaget. Den svenska versionen innehöll båda varianterna av "Waterloo" vilket den engelska (som följer med boxen) inte gjorde.
Det finns många smaklösheter på den här skivan både när det gäller text och musik. "King kong song" handlar om apor (tror jag) och har därför en slags apkör och "Honey honey", en av skivans toppar, är kryddad med sexstön. Efter raderna "you're a love machine" och "you're a jump-on beast" kommer Björn (eller Benny) in och knullstönar. Men det största textmässiga hjärnsläppet måste ändå vara "What about Livingstone?" där Abba funderar över alla våra stora vetenskapsmän genom tiderna, hur de mådde och ifall deras hårda arbete verkligen var värt. Refrängen går:
What about Livingstone?
What about all those men who have sacrificed their lives to lead the way?
Tell me wasn't it worth the while travelling up the Nile?
Putting themselves on test, didn't that help the rest?
Wasn't it worth it then, what about Livingstone?
Ja, hur var det med Livingstone igenklien? Gud vad intressant och tack få mycket för alla djupa frågor! Att de bara har mage att sjunga såhär gör ju att jag nästan, bara nästan, beundrar dem för deras mod och totala brist på självdistans. Kanske kan vi genom den här låten ana textförfattaren Ulvaeus kommande engagemang i Humanisterna.
Skivans brist på originalitet och den stora spretigheten tror jag hänger ihop. Många band börjar på det sättet, att de härmar sina idoler för att sedan hitta sin egen grej. Av någon anledning trodde jag inte att Abba inte var ett sådant band. Jag trodde att de var så proffsiga att de stod över sådant (precis som att det är svårt att tänka sig ett band som Toto stå och repa i ett garage i början av sin karriär, man tänker att de kom direkt till Wembley från arenarockslaboratoriet) och därför är det trots allt lite charmigt. Att tänka sig Abba som musikfans.
Charmigt behöver inte vara samma sak som bra. Jag skulle inte ha så mycket emot spretigheten om bara låtarna var schyssta. Redan i andra spåret ger de sig på reggae i "Sitting in the palmtree" i vilken Björn sjunger:
I will stay here among my coconuts
So you will know dear, you're everything i've got
De prövar girlgroup i "Dance (while the music still goes on)", Carole King-ballad i "Gonna sing you my lovesong" och totalt hemsk gospelrock i "Watch out" som får mig att tänka på "Let me entertain you" av Robbie Williams, en av de vidrigaste låtar som finns.
Men! Som sista låt kommer "Suzy-hang-around" och jag måste titta en extra gång på omslaget för att verkligen fatta att det är Abba jag lyssnar på. För det låter som Byrds! Och det låter jävligt bra! Inte riktigt Byrds-klass på sången såklart eftersom det är Benny (hans enda leadinsats i Abba) som sjunger, men låten är en riktig pärla och Janne Schaffer jinglar som aldrig förr. Det är fruktat bra powerpop som lätt skåpar ut flera låtar på något av (överskattade) Big Stars album. Och texten är den bästa på skivan, om en tjej som inte får vara med och leka med killarna berättat från en av de tioåriga killarnas perspektiv. Kallt och cyniskt och bara rakt upp och ner. Det är faktiskt lite hjärtknipande.
BETYG: 3/10
BÄSTA LÅTAR: "Suzy-hang-around", "Hasta mañana", "Honey honey", "My mama said"
KURIOSA: Lite roligt att Napoleon är med på omslaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar