Det här är Abbas konstigaste skiva hittills i karriären vilket man kan fatta bara genom att titta på omslaget. Naivistiska teckningar av medlemmarna och olika ting som representerar låttexterna, som en örn ("Eagle") och en marionettdocka ("I'm a marionette"). Det skulle kunna vara ett omslag för något progressivt band, typ Genesis, eller ett slickt skitband, typ Supertramp. Och skivan är faktiskt både slick och progressiv.
Ljudbilden är rakt igenom smaklös, vilket såklart inte behöver vara något negativt. Faktum är att ljudbilden och låtarnas sammanhållning är det bästa och mest intressanta med skivan. På det sättet är skivan verkligen ett album, mer än bara en samling låtar. Det märks att de haft höga ambitioner med ljuden och en idérikedom. Michael B. Tretow (som var tekniker på typ alla Abbas album, han med "den makalösa manicken") fick nog nörda loss rejält i studion.
Alla instrument låter väldigt syntetiska: trummorna är sterila, basen och elgitarrerna har kraftiga effekter och låter ibland mer som syntar och de akustiska gitarrerna är hårt komprimerade och metalliska. Benny använder också många störiga syntljud som är så långt från ett organiskt piano man kan komma. Smaklöst och äckligt och gött.
Det är en lugn skiva. Av de nio låtarna är bara tre någon slags upptempo och av dem är det bara en riktigt rivig låt, "Hole in your soul", som har ett härligt "Michelangelo"-driv och fantastiskt percussionspel. När tjejerna drar igång sången blåser man nästan av stolen av öset. Sedan kommer en monoton och tråkig refräng där Björn (eller Benny) kommer in och sjunger "it's gotta be rock 'n roll" och allt är förstört.
Konstigheterna börjar direkt med första låten "Eagle" som är en långsam låt i moll med långa instrumentala partier. En gitarr med hårdrocksljud spelar en melodi och i bakgrunden hörs en panflöjt. Det dröjer länge innan första refrängen kommer och den är, i alla fall med Abba-mått mätt, väldigt introvert. Ganska coolt ändå att de börjar med en sådan låt, som dessutom är nästan 6 minuter lång, när ingen av deras tidigare låtar varit ens över 4. Låtlängderna överlag slår verkligen rekord då sex av skivans låtar är över 4 minuter, något som Abba inte varit ens i närheten av förut.
Även "The name of the game" (som precis som "Eagle" var singel) har det där introverta och suggestivt mörka draget även om den öppnar upp sig i en mer utåtriktad refräng. Det finns knappt några riktiga hits på skivan förutom "Take a chance on me", som jag tycker är rätt tråkig, och "Thank you for the music", som aldrig släpptes som singel.
Höll på att glömma bort att utveckla det där med panflöjten! Den finns inte bara med i "Eagle" utan också i "Move on". Förutom att panflöjt i sig gör allting väldigt Peru finns det också inspiration från Sydamerika i själva låtskrivandet i de här två bitarna, särskilt "Move on". Bennys omättliga hunger på ny musik och andra genrer vet liksom inga gränser. Jag vet inte vad jag ska säga om det.
Det här är också då Björn och Bennys musikaldrömmar först visar sig. Skivans tre sista låtar hänger ihop i en svit som kallas "The girl with the golden hair, 3 scenes from a mini-musical". Och visst låter det musikal ålrajt. Först två ballader med det där stuket som bara musikalballader har, "Thank you for the music" och "I wonder". Sista låten, "I'm a marionette", har det där bombastiska, nästan operaliknande, över sig som finns i till exempel "Fantomen på operan". En stil jag kan tycka om ibland, som i vissa grejer av Queen, men som här gör mig mest skräckslagen, på ett dåligt sätt.
Mest berörande textmässigt är "Thank you for the music" som jag i svagare stunder lipar lite till under refrängerna. För jag håller ju med. Och powerballaden "One man, one woman" (låter som Europe i början med hårdrocksgitarrer i stämmor!) är också fin i sin desperata tro på den eviga kärleken. Agnetha och Frida sjunger om hur ett par kan klara sig igenom vardagstristessen och de bistra tiderna för det kommer vara "you and me til the end". Men tvivlet skiner igenom mellan raderna och i deras röster, man hör att de inte riktigt tror på vad de sjunger och det är så bra och sorgset. Och inom bara några år skulle det vara slut mellan både Agnetha/Björn och Frida/Benny.
Det stora problemet med "The album" är att låtarna inte är så roliga. De satte sig inte i början och då tänkte jag att de skulle växa efterhand, som det brukar vara. Men de stannade i växten och det hände inget mer. Det var tråkiga låtar, helt enkelt.
BETYG: 4/10
BÄSTA LÅTAR: "Eagle", "Thank you for the music", "One man, one woman"
KURIOSA: "Abba the movie" filmas samma år i Australien och Sverige. Abbas manager, Stikkan Anderson, är med på världspremiären i Sydney, december 1977.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar