Om det inte händer något innan i morgon så kommer jag

Jag lyssnar ibland på David Sandströms morfarsskiva. Den finns att ladda ner gratis på hans gamla hemsida. Han har skrivit ett argt manifest där också, om Norrland, och när jag läste det bubblade det upp en ilska i mig också. Den brukar komma ibland, men nu var det länge sedan. Ilskan över hur Norrland blivit sett på genom åren (och fortfarande). Och det tar emot att prata om Norrland som en enhet, för jag tror det är en del av problemet, men ibland tror jag att man måste göra det.

Folk här i Göteborg vet så lite. Inte alla såklart, men många. När jag säger att jag kommer från Östersund vet folk inte var det ligger någonstans. Flera göteborgare har inte ens varit i Stockholm, än mindre norr om Stockholm. Och de känner, upplever jag, i högre grad mer till Åre än Östersund eftersom de kanske har varit där och åkt skidor någon gång, eller känner någon som gjort det. Norrland görs till en mystisk plats, en plats med massa skog och fjäll där man kan semestra.

Den här okunskapen drabbar såklart inte bara platserna utan också människorna. Det händer ibland att jag blir sedd på som ett exotiskt inslag: "norrlänningen". Mannen från skogarna som ingen vet något om. Det kan göra att jag vill berätta och förklara och försöka få folk att förstå lite mer om mig och hur det är att bo "där uppe". Det de flesta brukar kommentera är att jag inte har så bred dialekt, för en bred Pistvakt-dialekt måste man tydligen ha för att uppfylla rollen som norrlänning.

Många har ju, som sagt, inte ens varit i Norrland och har i stället fantiserat ihop en bild av hur det kan se ut och vara. Jag vill liksom inte vara den som håller föreläsningar för folk och blir någon slags talesman och agitator för en region, men ibland känner jag att jag hamnar där ändå.

Själva fick vi i skolan, som jag minns det i alla fall, lära oss en massa saker om Svealand och Götaland. En av grejerna som gjort störst intryck är när vi på geografilektionerna fick lära oss om de fyra vattendragen i Halland: Viskan, Ätran, Nissan och Lagan. Vi ska äta, ni ska laga. Det var tydligen väldigt viktigt att lära sig dem. Sedan när jag fick se dem i verkligheten var de inte särskilt imponerande, kändes mest som små fjällbäckar. Men götalänningar fick inte lära sig speciellt mycket om Norrlands geografi, älvar och städer. Jag vet inte det med säkerhet, men det verkar ju så, när de knappt ens vet att Östersund finns.

Det verkar också finnas en okunskap om hur stor del den norrländska naturen har haft (och fortfarande har) för Sveriges välstånd. Att det var skog, malm och vattenkraft som byggde upp Sverige till det rika land det är i dag, och att det även nu representerar en stor del av ekonomin och elförsörjningen. Vattenkraften står väl för ungefär hälften av all el som produceras och malmen och skogen, och pappersmassan som hör till, ger fortfarande mycket pengar i export och till staten. Det här sättet att argumentera på är rätt tröttsamt, det kan jag hålla med om, eftersom man (jag) hört det tusen miljarder gånger förut. Men också för att man egentligen inte ska behöva argumentera för platser och människor med ekonomiska skäl. Det räcker med att de finns och ska få leva.

Ändå har jag ibland känslan av att jag måste försvara mig själv och Norrland för jag har, genom att leva i Sverige, fått lära mig att jag inte riktigt har ett existensberättigande eftersom jag kommer från en bygd som ses som en utsugartrakt. Det är så himla orättvist.

Och den där osäkerheten som jag, och många med mig, har som gör att jag inte känner att jag har en framtid i Norrland eftersom man har blivit itutad sedan dag ett att det inte finns någon möjlighet till ett riktigt liv där. "Det finns ingen framtid för alla flyttar därifrån och samhällena hålls igång med konstgjord andning." Och det är kanske i viss mån sant, men ibland undrar jag om den diskursen kanske också blir till en självuppfyllande profetia. Folk flyttar för att de tror att de måste. Jag med, vilket gör mig till en svikare.

Jag undrar bara hur det skulle se ut i Norrland om alla pengarna från resurserna fick stanna kvar och inga människor flyttade. Då skulle kanske regionen leva på ett sätt som nu är svårt att föreställa sig. Det är egentligen helt sjukt att de som bor i byarna längs de älvar som blivit utbyggda inte på något sätt fått ta del av rikedomarna. Det är, som Sandström skriver, en slags kolonisation.