För ett bra tag sedan pratade jag, M och PO om Abba och varför de aldrig blivit populära hos häftiga unga vuxna som oss själva. Vi jämförde med Fleetwood Mac som blev så väldigt i ropet för några år sedan och som har ganska mycket gemensamt med Abba.
Senare skrev Fredrik Strage om just det här i DN. Han menar att det beror på att i Sverige är Abba för folkliga och för patriotiskt laddade. Och jag håller med om det, men jag tycker att han glömde en grej. Nämligen att de varit folkliga precis hela tiden sedan de var aktiva. Fleetwood Mac var en gång i tiden, när de var som störst, ett band för vanligt svenskt folk. Men sedan föll de i glömska och blev därför intressanta att plocka upp igen för häftighetens folk. Man vill ju vara ensam med det häftiga, vara få, vi som förstår, och så vidare.
Jag upplever att Abba, ända sedan de varit aktiva, alltid varit medialt närvarande. Vi har inte fått chans att sakna dem eller ha dem för oss själva. När inte schlagermänniskorna (som ju är rätt många i landet) har annekterat dem så har de samplats av Madonna eller haft Mama mia-succé.
På något sätt har musiken hamnat i bakgrunden. Det var därför jag förra året köpte boxen med alla deras album, och en samlingsskiva med singlar och b-sidor, och plöjde noggrant. Samtidigt läste jag boken om bandet av Carl Magnus Palm. Man kan säga att jag dränkte mig själv i Abba, på olika sätt. Om ni vill ha tips på vilka skivor/låtar som är värda att kolla upp så är det bara att höra av sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar