Abba "Abba" (1975)

På omslaget till "Abba" sitter gruppen i baksätet på en bil. De har privatchaufför och är finklädda med varsitt glas champagne. Utanför står en folkmassa som försöker få en glimt av kändisarna. Hela bilden andas rikedom och framgång och den stämmer säkert. Året innan hade de vunnit Eurovision och nu började hela världen få veta vilka de var.

Benny har en käpp (!) i ena handen och ler självsäkert in i kameran. Jag är bäst, ser han ut att säga. Han, och resten av bandet, ville säkert retas lite med proggrörelsen. Abba var hatade av proggarna vid den här tiden för sin kommersialism och banala texter. Just därför har de klätt ut sig till överklass och skålar i bubbel. Det är faktiskt lite roligt.

Jag tror inte att de enbart firar sin ekonomiska succé utan också sin konstnärliga. För på "Abba" har det hänt något jämfört med de två tidigare albumen. De har hittat sin egen röst på ett annat sätt. Där de tidigare ofta lät som ett coverband finns det här ett eget sound som går igenom även i genreutflykterna. Dessutom finns de två första "riktiga" Abbalåtarna med: "Mamma mia" och "Sos". Låtar som inget annat band skulle kunna ha gjort, nästan helt fria från tydliga influenser.

Att det trots allt blir ett lågt betyg beror på att inte alla låtar håller måttet och att deras försök att testa andra genrer än pop inte alltid räcker ända fram. Bennys kärlek till baktakt håller i sig och på "Abba" heter reggaelåten "Tropical loveland". På "Waterloo" var det "Sitting in the palmtree" och det är fascinerande att reggaen redan på tidigt 70-tal var så förknippad med sommar.

Deras försök till lite tuffare rock som i "Hey hey Helen" och "Rock me" fungerar inte heller. I sistnämnda sjunger Björn lead med en rockigt raspig röst. Aj aj aj, det låter inte bra. "Hey hey Helen" har en text som inte bär, det är en socialrealistisk bit om en ensamstående mamma som precis lämnat sin karl och nu vill stå på egna ben.

Även "Man in the middle" är ett försök att visa patos (handlar om ett rikt svin) och det blir mest bara pinsamt. Den försämras också av sitt obehagliga funksound och manliga leadsång och jag kan faktiskt inte förstå att Björn inte hade vett att hålla sig borta från micken. Tjejerna däremot levererar, säkrare och bättre för varje skiva, och låter som en wall of sound bara genom sina röster. De är till och med coola när de "uh-huh-huh"-ar i "So long".

Konstigt nog, eftersom Abba är kända för sina refränger, är verserna ibland bättre än när det ska levereras. "Sos", "I’ve been waiting for you" och "I do, i do, i do, i do, i do" har alla lovande och eleganta versmelodier, men lyfter inte när det är dags. "I do…" är annars en stilsäker uppvisning i svenskt dansbandssound som ändå lyckas låta Abba. Detsamma gäller för tunggunget i "So long", oeget och eget på samma gång.

Skivans absolut värsta stund är "Intermezzo no 1 (featuring Benny Andersson)" som är ett skrytverk av Benny, fyllt av hävdelsebehov. Benny vill visa att han inte bara är en simpel popkompositör utan att han också kan skriva svåra låtar. Inspirerad av rock 'n roll och klassisk musik är det här instrumentala "stycket" den grund på vilken Robert Wells byggt hela sin "Rhapsody in rock"-karriär. Jag kan inte heller förstå varför låten är "featuring Benny Andersson" eftersom han ju spelar piano jämt.

BETYG: 4/10

BÄSTA LÅTAR: "Mamma mia", "Bang-a-boomerang", "So long"

KURIOSA: Björn J:son Lindh står för blås- och stråkarrangemang.