Abba "Arrival" (1976)

På många sätt kan man se "Arrival" som den första "riktiga" Abba-skivan: den är mycket mer genomtänkt än skivorna innan, både sound- och omslagsmässigt och det är här den klassiska Abba-loggan, med första b:et bakvänt, dyker upp för första gången.

Omslaget är förmodligen gruppens snyggaste med alla medlemmarna, helt klädda i vitt, sittande i en genomskinlig James Bond-helikopter på en väldigt svensk åker med några grässtrån uppstickande i förgrunden. På baksidan flyger helikoptern över den lilaskimrande himlen. Det är väldigt fina foton, snyggt typsnitt och stilren layout. Det här är grejer som Abba varit ruttna på innan. "Arrival" ser verkligen bra ut, nästan så att det smittar av sig på musiken.

Det är mycket slagverk jämfört med skivorna innan och det höjer verkligen ljudbilden. Malando Gassama heter mannen (eller kvinnan?) som lagt alla snygga tamburiner, maraccas och annat och han ska verkligen ha cred.

Bennys kärlek till svensk folkmusik kommer fram ordentligt, både i "Dum dum diddle" och "Arrival" är det spelmansglädje utav bara helvete. Lite märkligt bara att det är syntfioler på båda låtarna när folkmusik är en genre med så höga autenticitetskrav. Kanske hade det blivit för avvikande, rent soundmässigt, om de bjudit in typ Orsa Spelmän. Som i och för sig inte fanns då, men ni fattar poängen.

Albumets första halva är ganska klockren, och a-sidan slutar med "Knowing me, knowing you", kanske deras bästa låt överhuvudtaget och en av de få Abbabitar som berör mer på djupet. "Dancing queen" är nog deras mest perfekta låt någonsin, från en hitsynpunkt. Den har jag hört så många gånger att den nästan är bortom värdering, bortom bra och dålig. Refrängen är ett exempel på en återkommande metod i deras, och säkert många andras, låtskrivande. En etablerande melodi ("you are the dancing queen") som följs av en alternativ ("you can dance, you can jive") och sedan knyter man ihop säcken genom att återgå till den första, eller en variant på den ("see that girl, watch that scene"). Vid en analys av Abbas refränger är det tydligt att det här var en figur de använde väldigt ofta.

Andra halvan haltar lite grann, mest på grund av den trötta "Why did it have to be me" som jag inte fattar att de ens orkade skriva, än mindre spela in. Björn Ulvaeus får sjunga lead i halva låten, något som till och med skulle kunna sänka en hitlåt. Förutom den insatsen hålls grabbarna kort vokalmässigt och det tackar jag gud för. "Money, money, money" startar b-sidan och den har, som många Abba-låtar, helt okej vers och brygga medan refrängen inte kan höja låten det där extra snäppet. Fy fan vilken tjötig refräng den låten har.

Texterna blir mindre och mindre pinsamma för varje platta, men ett gubbsjukt drag dyker upp. På "Arrival" finns det i både "When i kissed the teacher" och "Dancing queen". I den senare:

Dancing queen
Young and sweet
Only seventeen

och:

You're a teaser
You turn 'em on
Leave 'em burning
And then you're gone

Det här temat dyker senare upp i "Does your mother know" på "Voulez-vous" och är såklart inget specifikt för Abba. En klassiker i sammanhanget är Beatles "I saw her standing there" när Paul McCartney blinkar till (den manliga) lyssnaren med de pedofila raderna "well she was just seventeen, you know what i mean..." (nudge, nudge). Just sjutton år verkar vara en gyllene ålder för tjejer. Fast mest har det nog med antalet stavelser att göra, seventeen är den enda trestaviga tonårsåldern på engelska.

Då är det mer uppfriskande med "jag är tjej och ligger runt"-texten till "Why did it have to be me" även om den låten, i sin Abba-kontext, kanske mer symboliserar den falska femme fatalen som leker med mannens känslor än ett slag för kvinnlig sexuell frigörelse.

BETYG: 7/10

BÄSTA LÅTAR: "Dancing queen", "When i kissed the teacher", "Knowing me, knowing you"

KURIOSA: Anders Glenmark spelar elgitarr på "Money, money, money".

BONUS: Kolla när Abba presenterar sig själva och Sverige för japanerna!