Vi har aldrig fått komma Abba så nära som på "Super trouper". Oavsett ifall texterna är "sanna" eller ej ligger de i flera fall nära den verklighet som gruppen levde i vid den här tiden.
Omslaget visar de fyra medlemmarna i vita kläder i vad som skulle kunna vara en cirkusmanege. De är omgivna av massa människor varav några håller facklor i händerna och i bakgrunden ser vi några akrobater. Abba är upplysta av en stark strålkastare i taket. De är onekligen stjärnorna i centrum även om ingen runtomkring stirrar ner dem. Alla tittar i stället blankt ut i intet. Det är en ganska obehaglig bild. I förgrunden står en fotograf på knä, redo att dokumentera Agnetha, Frida, Benny och Björn. På omslagets baksida står gruppen fortfarande i mitten, men nu har folkmassan började röra sig runt dem i en ring. De är instängda i en galen cirkusföreställning och kan inte komma ut allt medan strålkastarna bränner dem i pannan.
Nackdelarna med kändisskapet, och det långa turnerandet, är just vad titellåten handlar om. En "super trouper" är visst en slags spotlight. Textens jag är less på rutinen äta-spela-sjunga, längtar hem till sin älskling och känner sig ensam trots att tusentals människor dyrkar henne/honom. Även "On and on and on" har en metaeffekt när Frida, i första person, sjunger om en kändis som är på fest och utnyttjar sitt kändisskap för att få ligga.
Over in the corner I could see this other guy
He was kinda flirty, he was giving me the eye
So I took advantage of the fact that I'm a star
Shook my hair and took a casual stroll up to the bar
I "Our last summer" minns huvudpersonen tillbaka till en sommarromans i Paris under ungdomsåren. Björn Ulvaeus ska ha sagt att han byggde texten på en kärlekshistoria han själv var med om som yngling. Sentimentaliteten och nostalgin, tillsammans med melodins vemod, gör det till en av de mest berörande Abba-låtarna över huvud taget. Det brukar ju annars vara Abbas problem, att de sjunger massa låtar om kärlek som inte väcker några känslor. Det är liksom "bara" bra låtar. "Happy new year" spelar på samma strängar som "Our last summer" och det är ju väldigt tacksamt att utnyttja nyårsafton som skådeplats för en låttext eftersom det är en dag så laddad med olika, ofta motstridiga, känslor.
Den mäktiga avslutningshymnen "The way old friends do" har försoningstema, ett ämne Ulvaeus ofta berört i sina Abba-texter. Det är svårt att inte läsa in Agnetha och Björns skilsmässa (de skilde sig innan inspelningen av "Super trouper") i raderna om hur bråk och elakheter inte ska behöva förstöra vänskapen. Det finns någon slags desperation i det, att allt bara måste bli, om inte precis som vanligt, så åtminstone bra.
After fights and words of violence
We make up with each other
The way old friends do
Times of joy and times of sorrow
We will always see it through
Oh I don't care what comes tomorrow
We can face it together
The way old friends do
Men den mest uppenbara skilsmässolåten på skivan är såklart "The winner takes it all". Den låten är faktiskt helt jävla fantastisk även om den, för mig och just nu, inte når upp till "Our last summer"-nivå. De bästa raderna är sparade till sist, när huvudpersonerna träffas för att försöka försonas i vänskap:
I apologize
If it makes you feel bad
Seeing me so tense
No self-confidence
Det känns verkligen äkta! Jag hade velat ge ett skithögt betyg på den här skivan på grund av att den har flera bra, och personliga, låtar, men det går inte eftersom den då och då bryts av med mediokert eller dåligt material. Det där är ju en ständig diskussion, att bra album kanske måste ha några trista låtar för att de bra ska framstå som ännu bättre och för att lyssnaren ska få chans att pusta ut ibland. Men jag vet inte.
I "The piper" ger sig Abba in i den keltiska musikens underbara (?) värld. Låten handlar om en mystisk man som förför alla och envar med sitt trollbindande flöjtspel. Och jodå, visst är det en livlig flöjt som har huvudrollen i ljudbilden. Det enda jag ser framför mig är Monty Python-medlemmar som dansar i medeltidstajts. Pallar inte riktigt sådan musik.
Och så testar de också den kanske svåraste textgenre som finns, nämligen knullåtar, i "Andante, andante". Jag är kluven inför det här temat, å ena sidan tycker jag alla som ger sig på det ska ha en eloge eftersom det är en sådan utmaning och att det tyder på mod. Samtidigt blir det oftast väldigt pajigt och jag skulle säga att Abba inte riktigt ror det i hamn. Men ni kan ju avgöra själva, här.
BETYG: 6,5/10
BÄSTA LÅTAR: "Our last summer", "The winner takes it all", "The way old friends do", "Lay all your love on me"
KURIOSA: Någonstans i folkmassan på omslaget ska man kunna se Tomas Ledin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar