Jag försöker ibland förstå hur Kent har kunnat bli så gigantiskt stora i Sverige. Kanske inte folkkära, men åtminstone folkliga. Det är faktiskt väldigt märkligt. Oavsett vad man tycker om deras musik. Det är inte det som är poängen.
Om du hugger en random svensk på gatan och frågar den personen vad hon/han har för svenska favoritartister skulle hon/han kanske säga Takida, Lars Winnerbäck och Kent. De första två går lätt att förstå. Takidas svullna rock söker ändå kontakt med lyssnaren och vokalisten försöker ladda sången med en känsla. Det finns en extrovert ambition och melodier. Winnerbäck är mer inbunden, men har en hitkänsla och, framför allt, texter på svenska som många tar till sig och älskar.
Men Kent. För att vara på den kommersiella arenan gör de ganska "konstig" musik. De spelar syntrock i moll. Melodiös, men väldigt introvert. Texter som ingen förstår. De ger typ inga intervjuer. De gör liksom allt "fel" för att bli stora och älskade av folket. Ändå blir de det. Det är rätt coolt ändå. Jag undrar vad det säger om Sverige, att ett sådant band kan bli mega.
Kanske är det lite samma som för Radiohead i världen. När båda banden kom fram fick de hjälp av att tolkas som en del av, om än konstruerade, rörelser. Radiohead drogs med i britpopen och Kent i den svenska gitarrindien, swindien. De sågs liksom aldrig som "konstiga" i början. De var med i gänget. Och den stämpeln tror jag lätt hänger med även om man senare väljer att göra "konstig" musik. Toleransnivån hos publiken är höjd jämfört med de band som direkt blir stämplade som svåra.
Dessutom gjorde R. och K. mer konventionell musik i början. Catchiga poplåtar med gitarr, bas och trummor. Inga konstigheter. De fick några megahits ("Creep" och "Kräm") och hade sedan turen att deras fans var lojala nog att hänga med när de började experimentera mer.
Eller vad tycker ni? Är det inte lite fascinerande att band som Radiohead och Kent kan bli så stora? Oavsett vad man tycker om deras musik.
* * * * *
Någon har gjort sin egen personliga tolkning av Radioheads "15 step". Vet att många av er som läser här redan har sett den, men någon kanske inte har. Jag tycker det är sjukt roligt i alla fall!
* * * * *
Umeås hardcore, straight edge-rörelse och veganism ska få sitt eget arkiv. Det kan man läsa om i Västerbottens Folkblad.
Jag tror att Kents framgångsreceptet ligger i just det som du så bra beskriver. Första ingrediensen: Hej, vi är lite annorlunda och svårmodiga. Mkt viktig beståndsdel. Redan här fångar man ju in typ alla ungdomar förutom hockeyspelarna. Precis som Winnerbäck. Ingrediens två: Nä, vi ställer inte upp på vad som helst, för vi är lite annorlunda. Nästan ovanliga. Det här gillar ungdomarna! De är ju också lite ovanliga, sitter på rummet och tänker annorlunda tankar, skriver unika dagboksanteckningar och känner sig allmänt ovanliga. Precis som Kent och Winnerbäck. Ingrediens tre: Texterna. Texterna är kanske viktigast av allt. De får inte betyda nånting egentligen utan måste kunna tolkas och styras dit lyssnaren vill. Precis som med Winnerbäck. Sen kryddar man med lite annorlunda, nästa poetiska, ord. Ingrediens fyra: Musiken. Precis som du påpekar är ju musiken melodiös. Kanske något introvert men inte särskilt väl? De är ju bra på att skriva fina melodier det går ju inte säga emot. Mamma och pappa måste också kunna nynna med.
SvaraRaderaSen tror jag, precis som du skriver, att swindien och att de slog igenom när de slog igenom är själva grunden.
vad negativ jag lät. det var inte meningen, jag äger två kent skivor.
SvaraRaderaSkräddarn: Fint att du fyllde på! Jag håller med dig om att musiken är mer melodiös än introvert. Och de bygger ju alltid upp låtarna konventionellt med verser och refränger. Inga konstigheter. Mer att de i jämförelse med andra kommersiella giganter (som Lady Gaga, September, Daniel Adams-Ray, Katy Perry, Rihanna, Robyn, några av de som ligger högt på listorna i Sverige nu) är introverta. De jag nämnde vänder sig ändå tydligt utåt, de vill nå en lyssnare. Kent står fortfarande och shoegaze:ar, bildligt talat.
SvaraRaderaJo, du har en poäng där. Förresten har jag inte lyssnat på någon Kent-skiva sedan Vapen och Ammunition så egentligen vet jag inte hur melodiösa/introverta de är nu för tiden.
SvaraRaderaMen, det går ju inte att komma ifrån att Radiohead är bra.
SvaraRaderaChops: Det må vara så. Senaste skivan med dem jag lyssnade ordentligt på var "OK computer". Och det är ju ett tag sen. Jag känner aldrig något sug efter deras musik.
SvaraRaderaDen är inte så bra. Amnesiac är bra. Och mellan raderna skrev jag ju inte om Radiohead.
SvaraRaderaJag märkte det, men lät det passera. Kände för att vara som Per Sinding-Larsen! Glad, snäll och odissig.
SvaraRadera