"Assholes of the world, won't you love and respect your fellow humanette"

Citat från "The arsehole song" av Katell Keineg. Jag köpte skivan "At the mermaid parade" för några dagar sedan. Det var en sådan där skiva som jag visste jag skulle gilla redan innan jag hört den. Bara genom vad jag läst om den. Visst kan man känna så ibland?

Det var Elin Unnes och Andres Lokko som hade med den på sina årsbästalistor i Svenskan. Unnes skrev såhär:

Årets jag-borde-givit-den-en-sexa. Keineg skriver totalt ohämmade tonsatta romaner som du saknar redan innan de tagit slut. Vilket tyvärr gjort At the mermaid parade till den enda skiva, någonsin, som jag lyckats lyssna sönder på mindre än ett halvår.

Lokko skrev såhär:

En så underskattad röst som med sin spruckna uppriktighet sammanfattar 2010 bättre än någon annan. En samling sånger som spretar mellan sorgligt allvar, nostalgi, sex och ilska. En väldigt ovanlig talang som vi måste ta hand om så väl vi bara kan.

Jag tänker lite på Neko Case när jag hör Keineg. Fast det är verkligen ingen klockren jämförelse. Det har mest med det folkiga och den kraftfulla rösten att göra. Keineg är mindre amerikansk i sitt uttryck. Hon växte visst upp i Wales. På skivan lyckas hon med att göra den uttjatade "Thirteen" av Big Star utan att man stör sig. Så bra är det.

En grej jag gillar är att hon struntar i mallar för låtlängd. Annars är mallar vanligt, speciellt i den här genren. Alla låtar brukar vara typ 4:40. Men hon har fattat att bara för att en låt är lugn måste den inte vara lång. Annars är ju det en klassisk konvention: snabb låt - kort, lugn låt - lång. Varför inte bara låta den ta slut när den har gjort sitt istället för att mala på?

Jag minns att Whiskeytown gjorde så också, på "Stranger's almanac". Tillät en del ballader att vara korta. Andra exempel jag kommer på såhär spontant är "Please, please, please, let me get what I want" med Smiths. Och "Someone" med Bear Quartet. Men det finns väl massa fler?