Hata brunch

Jag är ganska arg av mig. Vissa dagar vaknar jag arg. Utan anledning. Ibland är det en riktad ilska. Mot stort och smått. Jag tycker lite synd om mina klasskamrater som var tvungna att stå ut med mig i tre år. Fast de verkade tycka det var ganska roligt att ha en kolerisk gubbe i klassen. Som kunde lacka ur totalt på att någon inte diskat en gaffel, typ.

I går lyssnade jag på en väldigt bra intervju i P1. Det var min halvkompis Louise Jacobson som hade träffat författaren Mara Lee. Lee sa att hon är väldigt arg. "Vad är du arg på då?", frågade Louise. "Det har inte alltid någon specifik orsak. Vissa är argare än andra", svarade Lee. Det var bra sagt, tycker jag.

I dag blev jag arg på brunch-fenomenet. Inte på folk som äter brunch. Utan hajpen. I Stockholm "ska man" äta brunch på helgen. Det är det "som gäller". Det kostar typ 1 miljard och så ska det vara våfflor och skitmycket annan mat. Man svullar och dricker Bloody Mary. Jag antar att det kommer från New York och jag blir toki på't.