När jag läste religion på gymnasiet fick vi göra studiebesök i olika kyrkor. Läraren delade in oss i grupper och min grupp besökte Jehovas vittnen, i Rikets sal. Jag minns att vi frågade en av medlemmarna vad de tyckte om homosexualitet. Då bläddrade han vant fram till ett särskilt ställe i Bibeln där det står att bögeri är dåligt. Sen var det liksom slutdiskuterat. Vi var också med på en slags gudstjänst. Det enda jag minns därifrån är att ett barn sjöng en sång.
Annars behöver man ju sällan göra uppsökande verksamhet när det gäller JV. De står ute på stan och försöker kränga Vakna! och Vakttornet. De knackar på ens dörr och vill prata. Egentligen är det ganska märkligt att de försöker värva eftersom den lyxigaste delen av JV är upptagen sedan 1932. Det var då de 144 000 platserna var fullbokade.
I Bibelns uppenbarelsebok står ungefär att "144 000 av Guds tjänare ska märkas på sina pannor med Guds sigill innan det sista slaget mellan Gud och Satan ska stå". Citatet är från Svahns bok. De 144 000 får, enligt JV, sitta med Gud i en slags himmelsk regering. 2003 fanns det 8 565 levande kvar av de ursprungliga. Men resten av JV kan också få evigt liv efter att Gud besegrat Satan vid Harmagedon. Tusen år efter slaget sker en ny prövning och om du då är ett vittne kan du klara dig.
Något av det mest utmärkande med JV är deras stora fokus på Harmagedon, årtal och siffror. Flera gånger har de förutspått Harmagedon. Då ska Gud komma och döda Satan och alla som inte är vittnen. 1918, 1920, 1925, 1941 och 1975 är årtal då det borde ha hänt. Lite pinsamt att de haft fel så många gånger.
Samtidigt som de läser Bibeln har de även skrifter med egna tolkningar. Flera av dem är skrivna av grundaren Charles Taze Russell. En amerikan som startade kyrkan 1881 under namnet Zion's Watchtower Tract Society. Det dröjde till 1931 innan de fick namnet JV. Då under ledning av Joseph Rutherford. Om jag förstått rätt betyder Jehova Gud på hebreiska. När Clas Svahns bok kom ut hade JV drygt 6 miljoner medlemmar i världen varav 22 000 i Sverige. Rätt många ändå.
På den svenska hemsidan hittade jag en intressant del som heter "Register". Där svarar JV på alla möjliga frågor en människa kan ha. Till exempel "Behöver jag en mobiltelefon?", "Vem står bakom all ondska?" och "Varför gillar inte tjejer mig?". Man kan också läsa om "Mångas favoritmat - pizza".
Jehovas vittnen, visst har den en rätt stor roll, eller hur man ska säga i Zadie Smiths Vita tänder? I filmatiseringen för engelsk TV är det så i alla fall. Gud vilken bra bok det var då! Och teveserie. I alla fall för en som mig som är closet-anglo(London)fil. Älskar Hanif Kureshi, Stephen Frears tidiga, allt det där Mike Leigh-light, du vet kanske vad jag menar?
SvaraRaderaFan, jag har inte läst "Vita tänder". Men tror jag förstår vad du menar. Det där mysiga som ändå har någon slags social medvetenhet. "Hemligheter och lögner" passar kanske in i känslan? Minns att jag tyckte den var väldigt bra.
SvaraRaderaJa. Fast det är ju Manchester, den faller lite vid sidan av. Alltså, jag talar knappt ens om en existerande genre. Men om jag försöker specificera så älskar jag, helst det där biografiska: andra generationens invandrare i London, perioden mellan 70- och 80-talet. Att det är lite episkt, man får följa en familj eller ett kvarter eller nåt. Av nån anledning får jag även samma känsla av Hope and Glory: http://www.imdb.com/title/tt0093209/
SvaraRaderaMen det är ju andra världskriget.
Mina bästa är Frears My Beautiful Launderette och Sammy and Rosie Get Laid (båda med manus av Hanif Kureishi), Vita tänder och Autografjägaren (Smith) och Förorternas Buddah (roman, Kureishi).
Aha, fattade inte att det var så bundet vid London. Hope and glory såg jag som knodd, minns att jag gillade den. De andra har jag dålig koll på.
SvaraRadera