torsdag 24 mars 2011

35 år sen Meinhof dog


Kanske lite svårt att se vad som står på gravstenen, men om ni klickar på bilden borde det inte vara några problem. Det är i alla fall Ulrike Meinhofs grav. När jag och min far var i Berlin förra året besökte vi den och då tog jag bilden. Så nära har jag aldrig kommit henne. Hon dog fyra år innan jag föddes genom att hänga sig själv i Stammheim-fängelset i Stuttgart. Så lyder i alla fall den officiella versionen.

Hon skilde ut sig ganska mycket från de andra i Röda Armé-Fraktionen. De hette ju så, inte Baader-Meinhof-ligan som blev deras mediala namn. Det blev mer klatschigt att använda de två mest framstående medlemmarna, tyckte tidningarna. Annars är förkortningen RAF ganska kul eftersom den är exakt samma som för det brittiska flygvapnet. Fortfarande är det, vad jag vet, osäkert om det var en medveten humoristisk passning från tyskarnas sida.

Som sagt, Meinhof skilde ut sig. Hon var äldre och hon var en etablerad, känd och rik vänsterradikal journalist innan hon blev terrorist. Det var något som gjorde henne sårbar inom gruppen. Ledarduon Gudrun Ensslin och Andreas Baader trackade Meinhof rätt rejält, om man ska tro historieskrivningen.
Man tycker synd om Meinhof när man läser om RAF, just i det hänseendet. Hon var alltid lätt att pika för att vara en borgarbracka som försökte leka gerillakrigare. Att vara teoretiker stod extremt lågt i kurs inom RAF. När de tillfångatagna gruppmedlemmarna skaffade sig kodnamn för att kunna kommunicera hemligt i fångenskapen fick alla alias tagna från romanen "Moby dick" - utom Meinhof som blev kallad Theres.

Just hennes etablerade position gör henne ganska fascinerande. Att hon valde bort den. Om jag ska göra en jämförelse så kan ni tänka er att Jan Guillou, efter att ha gjort sitt IB-avslöjande och blivit känd, skulle ha gått under jorden, börjat råna banker och bomba militärförläggningar. Det är på den nivån.

Om ni vill läsa om Röda Armé-Fraktionen så rekommenderar jag varmt Stefan Austs "Baader-Meinhof". Ganska klyschigt för den hänvisar alla till. Men vadå, den är bäst. Den är liksom standardverket, finns översatt till svenska och är väl tillgänglig på bibliotek. Man får hela historien om gruppens första generation, från slutet av 60-talet och fram till hösten 1977 när Baader, Ensslin och Jan-Carl Raspe dog. Boken lyckas också vara balanserad och blir varken en romantiserande revolutionshyllning eller ett beställningsverk från tyska staten.

För några år sedan kom en långfilm om RAF som byggde på just Aust-boken. Filmen var tyvärr inget vidare trots att den, enligt ryktet, var Tysklands dyraste spelfilm genom tiderna. Men det finns många andra tyska filmer som berör ämnet och gör det bra, till exempel Den tredje generationen, Två tyska systrar, Katharina Blums förlorade heder, Den inre säkerheten, Black box BRD, Stammheim och min favorit, antologifilmen Tysk höst där bland andra Fassbinder och Volker Schlöndorff bidrog med delar. Filmen avslutas med en av Joan Baez finaste låtar, "Here's to you", som handlar om anarkisterna Sacco och Vanzetti.

9 kommentarer:

  1. Tips: Jutta Ditfurths Ulrike-biografi. Tycker den är bäst av alla böckerna, bättre än Austs till och med. Aust har ju såna komplex över att han bytte sida att det är helt otroligt. Austs bok finns som ljudbok på TPB. Rätt mäktigt att stå och dska och lyssna på rättegångsprotokoll och grejer.

    Stammheim såg jag hösten 87 på bio i Boden, den är baserad lite grann på Austs bok. Jag minns den som helt fantastisk. Fast jag var förstås bara 18 då. Nu går den ju inte att hitta någonstans alls. Eller?

    Vi drog till Stammheim senast vi var med BQ i Tyskland. Mäktigt men otäckt var det.

    SvaraRadera
  2. Tack! Den ska jag läsa. En annan tipsade om den på annat håll typ exakt nu också. Men täcker den in hela RAF-grejen lika bra som Aust? Eftersom den fokuserar på Meinhof.

    Hur menar du att Austs komplex märks i boken?

    Stammheim såg jag på Cinemateket i Stockholm för många år sen. De hade ett RAF-tema då så man kunde se filmerna jag nämnde på stor duk. Det var helt helt fantastiskt. Vet inte riktigt hur man ska få tag på Stammheim nu, jag laddar inte ner film (inte av nån speciell anledning, har aldrig kommit mig för bara) och har ingen koll på sånt alls.

    Det där med Stammheim på Tysklandsturné låter bekant. Tror det var Looptroop som hade gjort samma grej.

    SvaraRadera
  3. Roligt att du skriver att en bok är "ganska klyschig", ett tecken på hur estetiserat RAF har blivit. Det är ju rätt ovanligt annars, att man ursäktar sig för välskriven facklitteratur.

    Apropå Guillou: i Den demokratiske terroristen infiltrerar Coq Rouge RAF. Kanske den bästa bokeni serien när man tänker på´t.

    Du borde kanske lyssna mer på Luke Haines:
    http://www.youtube.com/watch?v=TWJRCGKvOHA

    SvaraRadera
  4. Martin: Alltså, boken i sig är inte så klyschig. Det var mig själv jag syftade på, att det var klyschigt att hänvisa till just den boken eftersom många andra gör det. Jag brasklappade för mitt tips, kan man säga.

    Om Guillou: Just ja! Jag läste den just därför, men det var väldigt länge sen. Har sett filmen också, om jag minns rätt knullar Hamilton med en terrorist i en sparsmakat möblerad tysk lägenhet. Förmodligen visar Skarsgård kuken också, som vanligt.

    Haines-tips, gött!

    SvaraRadera
  5. Nä men jag menade just grejen att försvara förutsägbarheten, att det känns som något som hör hemma mer i popvärlden än historiedito. Att välja något smalt och creddigt.

    Yes, de ligger. Asdåligt beskrivet i boken. Typ: "Hamilton: - Jag älskar dig. Terroristtjej: - Och jag älskar dig. Sen såg de varandra i ögonen och älskade." Sen kom snuten och det blev ett jävla pangande.

    SvaraRadera
  6. Ja, jag minns faktiskt inte. Många år sen jag läste den. Men jag lyssnade på talboken igen, alldeles efter jag läste Mainhof-bion (jo, det är mer Meinhof än RAF, men det är samtidigt mer utförligt beskrivet om hennes roll och tiden i fängelset - och mer om de personliga valen/erfarenheterna som ledde fram till bildandet av RAF, snarare än bara det allmänpolitiska ) och kanske är det därför komplexet märks. I de flesta böckerna fokuseras det rätt hårt på hur hon övergav sina barn, Aust var ju inblandad i det rätt mycket, körde dem genom Europa. I biografin får man veta att det inte var så enkelt.

    Guillou: Jo, den är rätt ok den där.

    SvaraRadera
  7. Fan, så peppad jag blir! Har beställt den där bion nu.

    SvaraRadera
  8. Ja, den är verkligen grym. Allt annat har nåt hårt, manligt över sig. Siffror, datum, bomber. Mer kvinnor i terrornätverken! Så känner jag spontant. Att man borde kvotera.

    SvaraRadera
  9. Ja visst. Det var ju typ 50/50 i RAF. Jävlar vad det skulle analyseras back in the days (och fortfarande). Att karlarna var våldsamma var ju helt normalt men kvinnorna skulle patologiseras. De betedde sig så "onormalt" och "okvinnligt". "Och hur kunde Ulrike Meinhof lämna sina barn?", frågade alla bestört. Vaffan, karlar lämnar sina barn hela tiden. Det var väl därför de plockade ut hennes hjärna, för att se vad det var för fel på henne? Jag vet inte jag, känns som att Andreas Baader nog hade både en eller två bokstavskombinationer. Väldigt dålig impulskontroll.

    Det var ganska mycket kvinnor i Symbionese Liberation Army och Weathermen också, om jag minns rätt. Har dock dålig koll på könsfördelningen i japanska Röda Armén och Röda Brigaderna. Och hur var det med Angry Brigade?

    Jag har också en känsla av att terrorismen är mindre jämställd nu :(

    SvaraRadera