Sossemobbning

På promenad, genom stan. Vill du ha en Svenska Dagbladet?, frågar en kille. Javisst, säger jag innan jag fattat att det är ett lur. För nu halar han upp en blankett och undrar om jag vill bli prenumerant. Nej, säger jag. Men vi kan väl få ringa upp dig i alla fall, vädjar killen. Jag tycker så jävla synd om honom att jag lämnar mitt namn och nummer. Fan vad dumt. Jag vill ju inte ha någon tidning. Men när jag ser de där tidningsutdelarna brister det i hjärtat. Satan vilket ruttet jobb. Stackars ungdomar.

I Svenskan står det Ingen föryngring i sikte för S och Varning för åldrande S-ledning. Först kokar pisset och sen känner jag bara "suck". Det får räcka nu. Sen innan valet har den förhärskande mediebilden av sossarna varit ett parti i kris. I början var det en självklar nyhet, det håller jag med om. Det parti som varit överlägset störst i Sverige under 1900-talet har tappat sjukt många väljare de senaste decennierna. Självklart ska journalistiken berätta det. MEN VI VET DET NU! Det är dags för andra historier att träda fram. Hur länge, hur många gånger och från hur många olika vinklar ska "Krissossarna" skildras?

Man undrar var gränsen går mellan rimlig rapportering och kampanjjournalistik. Jag tror inte att enskilda reportrar och nyhetschefer medvetet vill sänka ett politiskt parti, men när alla redaktioner berättar samma sak är det ändå konsekvensen. "Det går otroligt dåligt för sossarna, det måste berättas", tycker journalisterna. Ja visst, men hur länge och hur mycket? Det är kanske dags att pissa på några andra partier också. Om jag förstått rätt går det kass för majoriteten av riksdagspartierna, med undantag för Moderaterna, Sverigedemokraterna och Miljöpartiet.

För visst spelar det roll om bilden av "Krissossarna" hamras in gång på gång. Partiets enda framtoning blir "ett sjunkande skepp" och vilken väljare vill sitta på det skeppet? Få människor vill och vågar heja på vad man tror är det förlorande laget. Därför byter folk parti. Sossarna får ännu sämre siffror och redaktionerna får mer stoff att rapportera. Det blir en självuppfyllande profetia där nyhetsrapporteringen har en väldigt stor del.

Just den här nyheten handlade om att sossarna har en medelålder på 50 år i partitoppen, det vill säga det verkställande utskottet och partistyrelsen. Det kunde kanske vara intressant, men det som gör artikeln helt meningslös är att inga jämförande siffror finns. Som läsare skulle det såklart vara intressant att få veta medelåldern i de andra riksdagspartierna. Då vore det möjligt att se ifall sossarna är extraordinärt mossiga. Nu har man ingen aning. Det skulle ju inte vara förvånande om exempelvis Centerpartiet och Kristdemokraterna (och kanske fler) hade ungefär samma åldersstruktur i toppen. Och att få ungdomar blir medlemmar är ju något som drabbar de allra flesta partier. Återväxten är ett generellt "problem".

* * * * *

Ett annat område som borde pyssla med självkritik är den svenska Libyen-rapporteringen. Johan Croneman skrev något bra om det i sin senaste tv-krönika. Eller ja, själva krönikan handlade om Pluras matlagningsprogram, men i ett tillägg (som inte finns på nätet, bara i papperstidningen) uppmärksammade han den märkliga bristen på kritiska röster och problematisering när det gäller insatsen i Libyen. Bombkrig framstår som något helt underbart!