Dagens "Nya vågen" i P1 handlade om "Livet på landet" och jag spetsade öronen när jag lyssnade, riktigt letade efter något att irritera mig på. Konstigt hände det (nästan) inte. Det var ett fint samtal mellan Therese Eriksson och Dan Hallemar om landsbygdsskildringar i ny litteratur.
Lite jobbigt dock att böcker som utspelar sig på "landet" alltid blir landsbygdsskildringar istället för bara en roman som råkar utspela sig på "landet". Att de bara får vara böcker, helt enkelt. Kan inte tänka mig att böcker från storstäder får samma bemötande, att de automatiskt blir storstadsskildringar. Men men. Det är varken Erikssons eller Hallemars fel och var väl egentligen inte vad de pratade om heller.
Sedan skulle Klungans nya föreställning diskuteras av Jenny Aschenbrenner och Jenny Teleman och JA drog iväg att gruppens karaktärer pratar "norrländska", som vore det en enda homogen dialekt. Riktigt brutal okunnighet sagd på drygaste stockholmska (ja, det är OCKSÅ en dialekt!). Speciellt när vissa av Klungans figurer pratar dalmål och annan svealändska eller götaländska.
I diskussionen nämndes också Natalia Kazmierskas recension av samma föreställning. En recension som avslutas med: "Ibland får man känslan av att Klungan kommer undan med lite vad som helst, bara för att de är män som pratar sävlig norrländska." Ibland får man känslan av att vissa recensenter kommer undan med slappa och felaktiga formuleringar bara för att verka tuffa och motvalls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar