35 år sen Meinhof dog

Kanske lite svårt att se vad som står på gravstenen, men om ni klickar på bilden borde det inte vara några problem. Det är i alla fall Ulrike Meinhofs grav. När jag och min far var i Berlin förra året besökte vi den och då tog jag bilden. Så nära har jag aldrig kommit henne. Hon dog fyra år innan jag föddes genom att hänga sig själv i Stammheim-fängelset i Stuttgart. Så lyder i alla fall den officiella versionen.

Hon skilde ut sig ganska mycket från de andra i Röda Armé-Fraktionen. De hette ju så, inte Baader-Meinhof-ligan som blev deras mediala namn. Det blev mer klatschigt att använda de två mest framstående medlemmarna, tyckte tidningarna. Annars är förkortningen RAF ganska kul eftersom den är exakt samma som för det brittiska flygvapnet. Fortfarande är det, vad jag vet, osäkert om det var en medveten humoristisk passning från tyskarnas sida.

Som sagt, Meinhof skilde ut sig. Hon var äldre och hon var en etablerad, känd och rik vänsterradikal journalist innan hon blev terrorist. Det var något som gjorde henne sårbar inom gruppen. Ledarduon Gudrun Ensslin och Andreas Baader trackade Meinhof rätt rejält, om man ska tro historieskrivningen. Man tycker synd om Meinhof när man läser om RAF, just i det hänseendet. Hon var alltid lätt att pika för att vara en borgarbracka som försökte leka gerillakrigare. Att vara teoretiker stod extremt lågt i kurs inom RAF. När de tillfångatagna gruppmedlemmarna skaffade sig kodnamn för att kunna kommunicera hemligt i fångenskapen fick alla alias tagna från romanen "Moby dick" - utom Meinhof som blev kallad Theres.

Just hennes etablerade position gör henne ganska fascinerande. Att hon valde bort den. Om jag ska göra en jämförelse så kan ni tänka er att Jan Guillou, efter att ha gjort sitt IB-avslöjande och blivit känd, skulle ha gått under jorden, börjat råna banker och bomba militärförläggningar. Det är på den nivån.

Om ni vill läsa om Röda Armé-Fraktionen så rekommenderar jag varmt Stefan Austs "Baader-Meinhof". Ganska klyschigt för den hänvisar alla till. Men vadå, den är bäst. Den är liksom standardverket, finns översatt till svenska och är väl tillgänglig på bibliotek. Man får hela historien om gruppens första generation, från slutet av 60-talet och fram till hösten 1977 när Baader, Ensslin och Jan-Carl Raspe dog. Boken lyckas också vara balanserad och blir varken en romantiserande revolutionshyllning eller ett beställningsverk från tyska staten.

För några år sedan kom en långfilm om RAF som byggde på just Aust-boken. Filmen var tyvärr inget vidare trots att den, enligt ryktet, var Tysklands dyraste spelfilm genom tiderna. Men det finns många andra tyska filmer som berör ämnet och gör det bra, till exempel Den tredje generationen, Två tyska systrar, Katharina Blums förlorade heder, Den inre säkerheten, Black box BRD, Stammheim och min favorit, antologifilmen Tysk höst där bland andra Fassbinder och Volker Schlöndorff bidrog med delar. Filmen avslutas med en av Joan Baez finaste låtar, "Here's to you", som handlar om anarkisterna Sacco och Vanzetti.