Inte för att jag har några hårda fakta på det, men: Visst verkar det ha blivit vanligare i Sverige att människor anklagas för att vara avundsjuka?
Exempel: "Ingvar Kamprad har i flera år ljugit om hur makten inom Ikea ser ut." "Jaha, det säger du bara för att du är avundsjuk på hans rikedomar och framgångar som entreprenör." Och sedan är det meningen att diskussionen ska ta slut.
Det spelar liksom ingen roll hur legitim kritiken är. Om personen som får den kan sägas ha framgångar, antingen det är ekonomiskt, kulturellt eller socialt, så kan man ge sig fan på att något litet troll visar nunan och piper "avundsjuk".
Arrrgghh! Visst blir man tokig? Dels för att det är puckat, men kanske framför allt för att det inte går att försvara sig. Det går ju inte att motbevisa känslor och värderingar. "Du är kär i mig." "Nej, det är jag inte." "Jodå, det är du, jag märker ju det." Eller: "Du är nazist." "Nä, det är jag visst inte." "Joho, du är helt klart nazist."
Vad ska man göra åt det här? Snart kommer man ju inte kunna säga något om någonting.
Huvudet på spiken, känner samma irritation. Många blandar ihop begreppen avundsjuka och orättvisa till exempel.
SvaraRadera/Stef
Många blandar ihop avundsjuka och moral. "-Är det verkligen ok att låsa in ditt barn i källaren? Du är bara avundsjuk! -Så typiskt svenskt."
SvaraRaderaDen andra grejen tänkte jag på idag! Typ när Sveland kallar någon för "kvinnohatare", går det att svara på det? Hur ska man bevisa att man inte hatar kvinnor, män, muslimer, judar och så vidare? Allt försvar framstår ju som patetiskt och närmast kontraproduktivt, ett försvar skänker ju anklagelsen legitimitet.
Martin: När en sådan där anklagelse är sagd är man förlorad, tror jag. Det går inte att vinna. Att försvara sig funkar inte, som du säger. Och att ignorera det/kalla det trams blir en flykt eller härskarteknik. Ingen väg ut!
SvaraRaderaDet roliga är att här, där jag bor, pratar man väldigt ofta om "den franska avundsjukan".
SvaraRadera"Nä, i Sverige är ni inte avundsjuka. Ni hjälper varandra och samarbetar hela tiden och sånt" säger mina kollegor. Jahaja.
Jag håller med dig, det känns särskilt som att man nuförtin är avundsjuk om man tycker att det är fel att någon har större tillgångar än någon annan. Som om en sådan åsikt inte KAN vara moraliskt eller filosofiskt grundad utan bara betyder att man själv vill ha mer.
Jag blev kallad avundsjuk idag för att jag inte tyckte Lykke Li är så bra som många andra tycker.
SvaraRaderaJag gillar att skylla saker på kapitalismen och borgarna. Därför tror jag i detta fall att politiken spelar en stor roll. Det lilla uns av socialism som tidigare funnits inom svensk politik är ju totalt bortblåst och nu ska elitismen råda så självklart måste vi ju vara avundsjuka vi som kravlar oss fram i dyngan utan att LYCKAS (dvs cash flow!) i livet?
SvaraRaderaChops: Du blottar dig för hatarna genom att vara artist själv. Skulle vara kul om t ex Nils Hansson på DN blev anklagad för att vara avundsjuk efter en hård recension. Men det är väl nästa steg kanhända.
SvaraRaderaGB: Det är ju om inte annat en extremt självcentrerad och fattig uppfattning. Att allt man säger liksom härleds av andra till ens eget liv.
Typ "Jaha du gillar inte Lykke Lis nya låt som går på radion, det måste betyda att du är avundsjuk för att hon kan göra musik och du inte kan det".
Eller när Sibiria skrev "Christian Olsson" som ifrågasatte att svenska idrottare flyttade till Monaco för att slippa skatten. Och hans agent bemötte kritiken med att "ni är bara avundsjuka för att ni inte kan hoppa lika långt i tresteg".
Man bara suckar av tröttma, så dumt är det.