Döda alla lodjur

Att många människor ogillar vargen, det kan jag förstå. Den skrämmer, det finns en myt kring vargen som är större än själva djuret. Varulvar. Att den en gång levde med människan och är anfader till hunden. Sådant är alltid otäckt, något som ligger nära en själv, men som ändå är vilt. Mycket mer otäckt än något som alltid varit separerat från oss.

Jag förstår att folk inte vill ha varg runt knuten. Man är rädd för den. Det spelar liksom ingen roll att den i princip aldrig attackerar människor. Det är naturligt att jägare blir arga när deras hundar blir dödade. Och att ägare till andra tamdjur känner frustration när vargen har rivit deras djur.

Oavsett vad man tycker om anledningarna så finns de där. När det gäller lodjuret är motiven mer otydliga. Igår var det debatt hos Lennart Ekdal mellan ordförande i Naturskyddsföreningen och en representant från en jägarorganisation, minns inte vilken av dem. Positionerna var låsta, som alltid. Men som sagt, att vilja skjuta fler lodjur är svårare att motivera än vargjakt. Lodjuret har inte samma mytiska ok som vargen. Den framstår inte som farlig och ger ett ganska gulligt intryck speciellt genom de harmlösa örontofsarna. Lodjuret angriper, vad jag vet, mycket sällan hundar och tamdjur. Och den håller sig undan från människan.

Min morfar växte upp på landsbygden i Jämtland. Han var ofta ute i skog och mark. Han var jägare. Under hela sitt liv, han blev över 80 år gammal, såg han inte ett enda lodjur i det vilda. Hemma hade han en lodjurspläd (eller vad man nu ska kalla det), men det var någon annans jakttrofé. Som liten tyckte jag den var läskig, med uppspärrat gap och blottade huggtänder.

Jag har alltså svårt att förstå varför vissa jägare vill jaga mer lo. Naturskyddsföreningen vill få det till att jägarna är sura för att lodjuret (och andra rovdjur) tar "deras" rådjur. Kanske ligger det något i det? I det offentliga låter alltid representanterna för jägarorganisationerna milda. Inget konstigt med det, de är mediaslipade. Deras motiv för att hålla på med jakt är så väldigt fina och ädla att jag blir misstänksam. Det handlar om att hålla liv i en gammal traditionell kultur, att syssla med naturvård, glädjen i att vara ute i skogen och att åtminstone bitvis självförsörja sig med kött.

Ibland kan jag tycka det skulle vara ofattbart skönt och förlösande om någon jägare vågade tala om de mindre smickrande anledningarna till att jaga. Att det är kul. Att det ger adrenalin. Att det ger en mäktig och stolt känsla att fälla ett vilt djur. (Även om det ju, egentligen, är vapnet som dödar djuret. Så jag har svårt att förstå stoltheten. Om en jägare brottade ner en björn med bara händerna och boxade den till döds, DÅ skulle jag vara impad.) Jägarsamhället, som ibland beskrivs som en redig machokultur med handling och inget skitsnack, har en märklig brist på ryggrad i just det här sammanhanget.

För ett tag sedan läste jag en artikel (eller om jag såg ett tv-program, minns inte) om hur stark lobbyverksamhet svenska jägare har. Inte konstigt egentligen eftersom det är flera hundra tusen i det här landet som jagar. Det var ändå intressant. Att få veta hur man försöker påverka politiker och medier. Att det är rätt många av våra riksdagsledamöter som jagar. Att det finns en skjutbana under riksdagshuset där man kan träna skytte eller skaffa sig intresset.

Om någon har hittat några bra artiklar/radioinslag/tv-program om det här så tar jag gärna emot tips. Man vill ju liksom gärna ha så opartisk information som möjligt i de här laddade (hihi) frågorna.