Efter att ha läst "Makten, männen, mörkläggningen" var jag ju tvungen att ta mig an "Grisfesten", Leif GW Perssons första roman. Efter den blev det nästföljande två i kronologisk ordning, "Profitörerna" och "Samhällsbärarna". Alla var bra, men första var bäst, tyckte jag. Den var fint dramaturgiskt upplagd och hade en snygg intrig med hintar åt bordellhärvan.
En sak som kan bidra till att jag gillade första bäst var att jag inte vant mig vid orättvisan. Även om jag märkt av den tidigare i GW:s böcker, som "Faller fritt i en dröm". Läsaren och/eller polisen vet vilka de skyldiga är, men de får inte sitt straff. För att de är mäktiga, för att de är poliser eller för att det blir mindre struligt om man skippar det. Det är verkligen litteratur som lämnar mig otillfredsställd rättvisemässigt. Precis som samhället såklart. Men ändå, det tär på mig, särskilt i tredje boken på rad.
"Samhällsbärarna" har också tydliga kopplingar till verkligheten: Den grupp poliser som kallades för Baseball-ligan som spöade på mindre lyckligt lottade stockholmare i början av 80-talet. Lyssna gärna på P3-dokumentären om det om ni inte redan gjort det. Man blir så sjukt upprörd. Fascisttendenser, sunkig människosyn, machofasoner, självrättfärdigande, kåranda, orättvisa. Fyfan, jag bara kokar när jag tänker på't. Om vi ska ha poliser ska de inte vara så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar